Ungefär 15 år efter sitt reformatoriska genombrott – då Luther hade förstått att frälsningen inte berodde på honom själv utan var en Guds gåva genom det som Jesus Kristus hade gjort – bekänner Luther vid ett bordssamtal att det han fortfarande hade svårast att tro på, det han brottades mest med, var om frälsningen verkligen var av nåd genom tro. Han såg sina brister och sin synd och tvivlade utifrån det på sin frälsning. Det kan tyckas paradoxalt att den som återupptäckte kyrkans grundläggande budskap om evangeliets gåva, ett budskap som gick fram som en löpeld i norra Europa och förvandlade så många liv, brottades på detta sätt i sin egen tro.

I kyrkans historia är Luther inte ensam om en paradoxal dubbelhet, där något som varit en personlig svaghet eller utmaning även ligger bakom det positiva som personen fått bidra med. Jonathan Edwards (1703–1758) – som ibland har kallats Amerikas främste teolog genom tiderna – fick vara med om ett par stora väckelser med starka upplevelser, där även många fysiska fenomen åtföljde omvändelserna. Intressant i detta sammanhang är att Edwards knappast kan beskrivas som någon kraftfull person. Han hade bräcklig hälsa, var periodvis närmast folkskygg och talade med en svag och mjuk stämma. Det berättas att han kunde läsa innantill ur sitt manus när han predikade. När han någon gång tittade upp från texten vågade han inte möta lyssnarnas blickar, utan tittade liksom över allas huvuden. Det var alltså en svag, folkskygg person som blev en av de viktigaste ledarna i ett par väckelser som kännetecknades av att Gud utgöt sin kraft över folket.

Här finns ett mönster i Guds sätt att arbeta. I Guds händer blir våra svagheter hans redskap. Luther, syndaren som brottades om Guds nåd gällde också honom, predikade att Gud genom Jesus rättfärdigförklarar syndare, och därför finns det frälsning att få för vem som helst. Han predikade inte bara för andra. Han predikade på liv och död även till sig själv. Edwards, som enligt skildringar var allt annat än kraftfull, fick vara ett av redskapen när Guds kraft förlöstes i väckelser på 1700-talet.

Illustration: Benjamin Kruse

I Bibelns berättelser ser vi detta mönster i sådant som att Gud valde ut den yngre före den äldre i generation efter generation – trots att det gick emot alla förväntningar – liksom att det som var litet och inte såg ut att vara något valdes före det stora och mäktiga. I Domarboken kapitel 7 kan vi läsa om hur Gideon två gånger får skicka hem större delen av den här han samlat ihop för att Gud skulle ge seger åt Israels folk. Motivet för detta framkommer i vers 2: »Du har för mycket folk med dig. Jag vill inte ge midjaniterna i deras våld, då kunde israeliterna ta äran åt sig och tro att de segrat av egen kraft.« Gideon själv var för övrigt ingen självklar hjälte. Han säger när Gud kallar honom: »Men, herre, hur skulle jag kunna rädda Israel? Min ätt är den ringaste i Manasse, och själv är jag den yngste i min familj« (Domarboken 6:15).

I Nya testamentet blir mönstret om möjligt ännu tydligare. Paulus skriver exempelvis i Första Korinthierbrevet: »Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till, så att ingen människa skulle kunna vara stolt inför Gud. Genom honom finns ni i Kristus Jesus, som har blivit vår vishet från Gud, vår rättfärdighet, vår helighet och vår frihet. Som det står skrivet: Den stolte skall ha sin stolthet i Herren« (Första Korinthierbrevet 1:27–31).

Listan på bibliska exempel som pekar i samma riktning går att göra hur lång som helst. Kulmen på allt är Jesus Kristus själv: Han ödmjukar sig och gör sig till allas tjänare genom att dö en neslig korsdöd – som blir till världens frälsning! 

Man kan dock när man ser detta mönster, som för övrigt hos Luther går under rubriken »korsets teologi«, fråga sig om kristen tro inte odlar något slags osund svaghetskult. Ska vi gå omkring och förakta oss själva, göra oss svaga och värdelösa för att få uppleva Guds nåd och kraft? Ska jag lägga all min kompetens åt sidan? Ska inte de gåvor Gud gett mig användas med glädje och stolthet?

Denna typ av frågor är befogade. Samtidigt avslöjar de att vi ofta inte riktigt fått grepp om kärnan i vad Gud vill göra i våra liv.

För det första missar vi ofta att detta mönster – där det starka i våra liv snarast är ett hinder – inte handlar om det vi är satta att göra i våra uppgifter i skapelsen, i vardagen. I mitt arbete och min vardag, i min familj, ska jag givetvis använda alla de gåvor Gud gett mig. Allt annat vore dåligt förvaltarskap. Detta mönster handlar om hur Gud arbetar i sin frälsningsplan, både på ett övergripande plan i historien och i våra liv som enskilda.

För det andra blandar vi inte sällan bort korten även när vi lite diffust förstår att detta handlar om Guds frälsningsplan för våra liv. Ibland försöker vi »hacka systemet« genom att själva förminska oss inom något väl valt område, där vi kan demonstrera ödmjukhet och så att säga styra processen som vi själva vill (hemmasnickrade självvalda kors!). Ibland tror vi att självförakt eller att älta tillkortakommanden är synonymt med ödmjukhet. Vi kan till och med tänka att inkompetens är ett uttryck för ödmjukhet.

Alla dessa sätt att tänka eller handla leder dock snett. Det gemensamma hos dem är att de alla handlar om att jag ska försöka åstadkomma den ödmjukhet eller svaghet som efterfrågas – som i praktiken blir meriter som jag förfogar över!

Vad är då vägen? Poängen är att se upp till Jesus, vara nära honom. Då jag ser upp till honom kommer jag inte att se ner på andra, inte heller upphöja mig själv. När jag är upptagen av Jesus kommer till och med mina styrkor att vara ointressanta för mig att meritera mig med. De blir därför på ett nytt sätt användbara för honom i hans frälsningsplan. Jag inser också att det jag brottas med, mina svagheter, kan bli använda av honom. Mina svårigheter kanske till och med kommer att göra det ännu viktigare för mig att vara nära honom. I de saker jag brottas med i mitt liv är frestelsen att bli hög på mig själv betydligt mindre.

Det största hindret i våra liv är högmodet. Högmodet är på ett sätt själva ursynden. Den högmodige ärar inte Gud utan söker äran för egen del. Guds frälsningsprojekt skulle kunna beskrivas som högmodsbekämpning. Det är därför frälsningen är »av nåd allena«. Det är därför Gud ofta väljer att verka som starkast i det som vi inte själva kan ta åt oss äran av, kanske till och med i det som verkligen är jobbigt i våra liv.