Ester Hellström bor i Jävre, är socionom och har arbetat med människor i olika åldrar inom skolan, kommunen och privat. Efter en grundläggande psykoterapiutbildning driver hon nu företaget Samtal till hälsa där hon och fyra andra terapeuter erbjuder samtal. Hon jobbar även inom psykiatrin, men framförallt kommer hennes erfarenheter från föräldraskapet till fem barn mellan 10 och 17 år.
– Det enda man vet är att det är svårt att vara förälder. Barn är olika och behöver olika saker, konstaterar Ester, som inom sitt arbete ser ett mönster.
Många som söker terapi som vuxna har inte blivit sedda som barn – närmare bestämt har de inte fått sina känslor validerade.
– Att validera betyder lite förenklat att bekräfta någons känsla eller upplevelse. Känslor finns till för att vägleda oss och visar ofta på olika behov. När vi validerar, gör vi det genom att lyssna och bekräfta att känslan eller upplevelsen är rimlig och tillåter barnet att vara i känslan en stund. Vi ska inte vara för snabba med att trösta eller hitta lösningar.
Detta gäller enligt Ester både barn och tonåringar – ens egna barn såväl som andra unga man möter. Upplevelsen av att bli lyssnad på är en bristvara för många och hon framhåller vikten av nyfikenhet.
– Vi vinner mycket på att bara vara intresserade, vi behöver egentligen inte göra så mycket. Fråga någonting – och tro inte att du redan vet vad barnet ska berätta. Om man förhåller sig nyfiket, blir man ofta en bättre lyssnare. Dessutom får barnet känna sig viktigt, vilket i sin tur hjälper till att stärka självkänslan.
Kyrkan erbjuder i bästa fall en plats där alla åldrar får släppa sina fasader, en möjlighet för många vuxna att se barnen och lyssna på dem.
– Kyrkkaffet kan vara en påminnelse om det; här är det någon som ser mig, som tycker om mig. Vi får mötas från olika generationer och verkligen vara som en stor familj.
– När du väl får en tonårings förtroende, oavsett var ni möts, tacka för vad de valt att dela med dig. I takt med att barn blir äldre vill de kanske inte berätta lika mycket, så när de väl gör det är det viktigt att inte överösa dem med goda råd eller förfasas över vad du får höra. Se det som ett förtroende, en ynnest, att få ta del av deras liv.
Den senaste tiden har Ester genom sitt jobb inom terapin mött många ungdomar och unga vuxna som har byggt upp rädslor eller fobier kring vardagliga saker, som att göra fel eller göra någon besviken. Detta leder till att de blir begränsade och inte vågar skaffa ett nytt jobb, laga mat, träna på gym – allt på grund av rädslan för att misslyckas. Vissa utvecklar mönster av tvångshandlingar, vilket begränsar livet i stort.
– Jag tänker att vi gör barnen en tjänst om vi lär dem att stå ut med en viss grad av obehag, genom att testa nya saker, utmanas och göra det som de initialt är rädda för. Människan blir tunnhudad när hon inte får möta något motstånd. När vi validerar lär vi dem att stå ut med känslor som upplevs som obehagliga, men när vi curlar så tar vi bort allt motstånd.
När det kommer till ens egna tonåringar tycker Ester att man kan fråga dem om hjälp att bli en bättre förälder.
– Det kan vara svårt att vara tonåring och man känner sig ofta missförstådd. Vi kanske tror att vi minns hur det var att vara unga, men varje individ upplever det på olika sätt – plus att samhället och förutsättningar förändras.
Ett sätt att visa att man som vuxen finns där är att säga: »Är det något som är jobbigt vill jag gärna lyssna«. Eller fråga: »Finns det något jag kan göra för dig?« Ester berättar att svaret många gånger kan vara att tonåringen vill bli lämnad ifred, eller något praktiskt och konkret som: »Kan du göra en macka?« Men att göra fel är ofrånkomligt och även vuxna behöver ta ansvar för sina handlingar.
– Vi kan be om ursäkt. Du behöver inte förklara dig eller komma med ett försvarstal – det räcker med att säga att jag gjorde fel, jag var orättvis, jag vill be om förlåtelse.
Ester vill också uppmana till samarbete när ett barn inte mår bra, att bolla med andra föräldrar och fråga skolan vad de ser.
– Prata gott om skolan och de stödresurser som finns där. Vi kan samarbeta!
MEST KOMMENTERAT
Hallå där Helena Eriksson …
EFS breddar stödet till Östafrika
Tuff verklighet för återvändare i Irak
Växa upp utan att växa bort
Vem är präst – egentligen? Om det allmänna prästadömet