Sedan 1995 – alltså i snart trettio års tid – har Margareta Nätterdal drivit sitt företag Empathos. Som KBT-terapeut har hon tagit emot par och familjer för samtal, men även organisationer för teambuilding och handledning. I vårt samtal en regnig dag i augusti återkommer hon ständigt till tron på Gud. 

– Att tro på Gud skapar förutsättningar för det liv vi längtar efter, säger Margareta.

– Vi är skapade till att leva med Gud. Om den kanalen inte flödar fullt blir det effekter. Ofta identifierar vi inte att det är gudsrelationen som behöver byggas upp. Vi hittar andra sätt att förstå våra situationer. Vi tenderar att förklara våra utmaningar som om allt bara försiggick inne i oss själva.

Tron fick Margareta med sig redan som barn. Under uppväxten var församlingen och gudsrelationen centrala och naturliga delar. Familjen bodde på ett lantbruk i Småland där livet kretsade kring arbetet på gården. Familjelivet var därför en gemensam erfarenhet: Man behövde inte berätta för varandra vad som hänt under dagen, eftersom alla varit med om samma sak. 

– När jag var barn pratade mamma och pappa inte så mycket om hur man mådde eller vad man tänkte, berättar Margareta.

– Då blev känslospråket inte så utvecklat. Jag fick inga ord för det som är på insidan. Jag kunde ju uppleva det i stunden, se ansiktsuttryck och känna stämningen, men orden för det som hände fanns inte.

Hon ser en stor skillnad på familjeliv då jämfört med hur det ser ut nu. Idag delar inte familjer livet med varandra på samma sätt. Barnen går i skolan på ett håll, har fritidsaktiviteter på ett annat och möter intryck från sociala medier. Samtidigt har föräldrarna sina olika kontaktytor, och mycket lite av familjelivet är gemensamt. De allra flesta familjer delar alltså inte sinnesintryck i vardagen längre. 

– Det fordras att föräldrarna har ett känslospråk som de lär barnen. Ett barn som inte har ett känslospråk får ett glapp som vuxen. Eftersom man inte upplever samma saker med sina sinnen, måste man förstå och kunna beskriva dem intellektuellt, för att kunna ta in det i sin person, säger Margareta.

Hon ser också en stor skillnad på föräldraskap nu och hur det var när hon växte upp, på det sättet att man idag efterfrågar barns vilja, lust och tankar. Hon menar att det samtida föräldraskapet innehåller mer frågeställningar än beslut. Den största skillnaden anser hon dock är att man numera ser barn som fullvärdiga människor. 

– När jag var barn visste man bara vad som gällde. Det var ingen diskussion, sammanfattar Margareta.

I familjeterapin hon bedriver, ser hon att den stora bristvaran idag är tid. Därför brukar hon råda föräldrar att ge sina barn koncentrerad kvalitetstid varje dag. En stund då man inte gör något annat, utan bara är uppmärksam på sitt barn. Jag förstår att hon försöker få tidspressade föräldrar att slappna av när hon säger att det inte behöver vara en lång stund, bara det är full koncentration på barnet under den tid man ger. 

– Ha som målsättning att ge tio minuters kvalitetstid om dagen till varje barn. Gör inget annat samtidigt. Laga inte mat eller tvätta bilen. Då är det barnet och du. Det räcker. Det mättar.

Flera av Margaretas syskon har drivit egna företag, vilket kanske är anledningen till att steget inte var så långt dit för hennes egen del. I yrkesvalet har annars det stora intresset för människor väglett henne. Redan som tonåring pratade hon med sin storasyster om kundbemötande. Hon sommarjobbade då i sin systers företag och intresserade sig för människor och de roller vi spelar i olika sammanhang.

– Vi funderade på hur man bemöter otrevliga kunder och vad ett gott bemötande egentligen är. Sådant intresserar mig och innehåller väldigt mycket livskunskap.

Som nyss fyllda 70 år är hennes erfarenhet att den svåraste kunden – eller människan – att bemöta är den osäkre som klär sig i översitteri.

– Det svåra är att det smittar. Det uppstår något som kallas för projektiv identifikation, alltså att en person projicerar sin djupaste känsla på sin omgivning. För att möta en sådan person är det viktigt att vara lite mild, inbjudande och bekräftande. Annars tappar man den personen.

Vi talar vidare om hur det kan bli i församlingsmiljöer, när osunda sätt att fungera i det mänskliga samspelet gör sig gällande. Hon talar om tro som kan bli alltför pompös, och att man kan försöka bli någon man inte är genom att ta till alltför andliga attribut och uttryckssätt. 

– Om man upplever att man ska ha svaren på allt finns det en risk med det. Det kan bottna i någon typ av psykisk ohälsa – en kompensation för dålig självbild. Inte alltid, men det kan vara en orsak.

Jag frågar om hennes erfarenhet av att tala med troende människor som varit utsatta för olika typer av kriser.

– Det kan ju finnas en förväntan på att Gud skulle skydda mig från sådana saker, säger hon. – Men det finns ingen gräddfil i Guds rike. Som kristna drabbas vi också av svårigheter. Men en skillnad för en troende är att det finns en trygghet och något stabilt att stå på. Inte för alla, men för många troende människor gör det det. Det blir inte lika bottenlöst.

När det gäller att ta sig ur osunda andliga tankebanor, säger Margareta att det är viktigt att hitta tillbaka till vad som är rimligt och matchar med den egna lusten och längtan. Hon citerar Filipperbrevet 2:13, där det står att »det är Gud som verkar i er så att ni i er vilja och era gärningar förverkligar hans syften«. Med detta menar hon att varje individ själv måste göra en prövning av de olika budskap man omges av. Det gäller även i kyrkan.

– Man kan alltså ställa frågan inåt: Var har du dig själv? Du själv är kapabel att bedöma det som sägs. Den inre människan behöver harmoniera med den yttre.

Vi samtalar vidare om hur arbetet som terapeut och tron på Gud hänger ihop. Margareta menar att KBT-teorin och evangeliet har många likheter. 

– Jag upplever det som att gå omkring med en påse frön. En sådan där påse med sallads- eller morotsfrön man sår på våren. Fröna är ganska oansenliga – färglösa och ser i princip döda ut. Jag måste veta vilken sorts frö jag ska så. Det är mitt jobb. Men sedan är det Gud som får det att börja växa. Så tycker jag det är att arbeta både med KBT-terapi och evangeliet. Den kognitiva teorin tittar mycket framåt på vad människan har i sin potential och längtan. Evangeliet syftar också framåt mot vad den helige Ande vill göra i våra liv.

Så, hur går den där växten hon talar om egentligen till? Vad är det som sker när en person väljer en inriktning för sitt liv som är sund? Margaretas erfarenhet av tillväxt är att det tar tid och att det är en process. 

– En terapi tar tid. Det är inte fyra samtal och sedan är det klart. Det tar 10–15 samtal och då träffas man varannan vecka. Så det är en process på ett halvår uppemot ett år innan man ser växten börja spira.

Grundläggande råd hon ofta återkommer till i sina samtal är ärlighet mot sig själv och den situation man har.

– Var ärlig med hur du känner! Är du rädd? Är du ledsen? Blir du tillfredsställd? Agera inte bara som du brukar, utan var närvarande i situationen så att du kan känna in vad som är tärande och vad som är närande.

När Margareta delar sina tankar om terapi, psykisk hälsa och ohälsa, beskriver hon vikten av att finnas i nuet och bejaka livet så som det är – att ha en livsbejakande inställning. Samtidigt finns ett djupt och hållbart hopp i den kristna tron. Margareta har erfarit att tron har burit genom hela hennes liv, även genom svårigheter. 

I avslutningen av vårt samtal återkommer vi till just det: den psykiska hälsans koppling till tron på Gud. Margareta konstaterar att det är en stor trygghet att vara troende.

– Att vara rättfärdiggjord oavsett min egen insats. Däri ligger något som är så livsbejakande, säger hon.

– Jag kommer till korta lite här och där, men jag har någon som kompenserar mig. Det är en oerhörd trygghet. Herren är min herde och inget ska fattas mig. Det blir kanske inte som jag har tänkt mig, utan på andra sätt. Men jag kan vila i att Gud tar hand om det här. Gud har perspektivet och han vet, avslutar Margareta.

• Della
• Twittra