Om någon hade följt mig i en vecka och sett hur jag levde – hade det då blivit uppenbart vad jag tror på? På ett plan skulle personen ganska snart förstå att jag tror på något högre väsen, som när jag tackar Gud för maten eller avslutar mina mejl med önskan om välsignelse. Men om jag mot veckans slut hade visat vår trosbekännelse, hade personen sannolikt blivit förvånad redan vid första raden: »Vi tror på Gud Fader allsmäktig«. För vad i min vecka visar att jag tror på en Gud som är allsmäktig? Svaret för de flesta av oss är nog: väldigt lite. Mitt behov av att ha kontroll, min oro för smått och stort, ja – de roller och det ansvar jag ständigt kliver in i – vittnar knappast om att jag tror och litar på att han är allsmäktig. 

 Jag tänker på ett citat av den kristne, amerikanske filosofen Dallas Willard: »Lärjungaskap är processen att bli den Jesus hade varit om han var du. Vi tror inte på något bara genom att säga att vi tror på det, inte ens om vi tror att vi tror på det. Vi tror på någonting när vi handlar som om det är sant.«

Just den sista meningen blir väldigt talande. Det är lätt att i teorin tro på något som Jesus har sagt, men lever vi verkligen som om det är sant? Jesu ord om att kännas vid honom, att förlåta sin broder, att inte känna oro eller att vara givmild (Matt 10:32, Matt 6:15, Joh 14:1, Luk 6:38) är välbekanta ord – men hade människor som följt med oss en vecka sett dessa uppmaningar från Jesus i våra handlingar?

Paulus lyfter Abraham som ett exempel på hur vår tro och våra handlingar får gå hand i hand. Gud hade lovat en gammal och barnlös Abraham att han skulle få många ättlingar. Paulus beskriver Abrahams agerande som att: »Han sviktade inte i tron då han tänkte på att hans egen kropp var utan livskraft – han var omkring hundra år gammal – och att Saras moderssköte var dött.«

Han fortsätter säga att Abraham »var förvissad om att det Gud har lovat kan han också infria« (Rom 4:19,21). Vi ser att Abraham agerade enligt citatet ovan – han handlade som om det Gud hade sagt var sant. 

 Personligen blir det väldigt utmanande. Jag inser att det råder en ganska stor diskrepans mellan min bekännelse och mitt liv. Min bekännelse är tydlig och klar, men mitt liv lever inte upp till den. Och jag påminns om talesättet: »Antingen stryker ditt liv under din bekännelse. Eller så stryker den över den.«

 Vad är vägen framåt för dem av oss som delar denna brottning? Jag tror att svaret är tvådelat. För det första gäller det att vara ärlig mot Gud om svårigheten. Jesus berättar en liknelse om två bröder som uppmanas att gå ut och jobba på åkern, där en av dem säger att han ska gå, men går sedan inte (Matt 21:30). Beteendet att vilja gå Guds väg men sedan backa ur ligger nära till hands. Vi kallas istället att vara ärliga mot Gud och säga att vi av olika skäl inte tycker oss kunna. Det är bättre att vara ärlig än att försöka hålla uppe en fin och from fasad som inte överensstämmer med verkligheten.

För det andra tror jag att det handlar om att aktivt be Gud om hjälp för att kunna handla som om det jag tror på är sant. Den vägen framåt lär bland annat bestå av att släppa taget, att ge upp mycket av min egen kontroll och att istället låta Gud vara Gud. Det är utan tvekan en utmanande väg, men vi får då bära med oss Jesu ord: »Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det« (Matt 16:25).

• Della
• Twittra