Den täta morgondimman börjar lätta över Hannagården i Sorunda. Måndagseftermiddagen är tidig och Ylva Eggehorn promenerar vant i den intilliggande skogen. Vi möter urgamla träd som skjuter upp sina grenar mot himlen, mossbeklädda stenar, en koja mellan några stammar. Ylva kan vartenda litet snår. Det kanske inte är så konstigt, hon har ju trots allt varit här sedan hon köpte gården med maken Georg som 22-åring. Det var 70-tal och Hannagården blev den som släckte deras törst efter att hitta en plats för människor att komma till för vila, återhämtning och bön. Utan fungerande brunn, en mängd möss och väggar som inte hade blivit målade sedan huset byggdes 1922, var det kanske inte så mycket för världen. Men hit skulle Ylva och Georg ta emot över tio tusen besök de första fem åren. Det var en tid av karismatisk väckelse och Ylva var en av dem som fick uppleva den.

– Det var en väldigt kraftig andlig förnyelse. Det allra viktigaste var att man började lyssna mycket mer. I lyssnandet fanns bönen. Det var en ny uppmärksamhet, som gjorde att den egna källan började porla inombords, säger Ylva.

Hon stannar upp ett slag, innan hon fortsätter:

– Jag har fått återkomma till ett sådant lyssnande de senaste åren. Det har tagit sig lite andra yttryck än på 70-talet, men i grunden är det samma röst jag hör. Nu har det mycket med de här träden att göra.

För många är journalisten, författaren och lyriken Ylva Eggehorn ett välkänt namn, inte minst tack vare många av sina drygt 20 älskade psalmer i Den svenska psalmboken. Exempelvis Var inte rädd, som blev en viktig hemfärdsång för de avlidna i tsunamikatastrofen 2004, och Innan gryningen, som hon skrev med tonsättning av Benny Andersson i samband med millennieskiftet. Ända sedan hon var barn har orden och skrivandet varit ett sätt för henne att utforska, iaktta och reflektera.

– Vi hade böcker överallt hemma. Mina föräldrar älskade att läsa och jag minns hur jag hörde deras röster genom dörren till sovrummet, hur de skrattade, när de läste högt för varandra. Böcker var och är ett fantastiskt sätt att vidga sin värld.

Hennes kärlek till skrivandet var i början passionerat, men komplicerat.

– Jag upptäckte tidigt vad jag var, och ville vara. Sedan lärde jag mig att man inte fick säga att man ville bli författare, det var ju förmätet i Stockholms södra förorter där jag växte upp. Det fanns ett glapp mellan den jag var i ålder och den jag var på insidan. Böckerna blev min tillflykt. De gav mig en annan sorts kropp, en osynlig kropp, som skyddade mig.

Ylva skrev dikter, berättelser, iakttagelser. Texter som satte spår och tidigt vittnade om ett djup. Som exempelvis den dikt som hon skrev som åttaåring, med meningarna: »Alla hånade honom och sade, han är bara en tiggarprins. Han dog men han lever i mig och i dig också förstås«, trots att hon inte växte upp i ett kristet hem, och trots att hon som tonåring skulle gå emot strömmen och avstå från att konfirmera sig.

– Var fick jag de där meningarna ifrån? Jag är fortfarande förundrad över det.

Vid elva års ålder gick Ylva upp på tidningen Vi:s redaktion, tog fram några av sina dikter och sa: »Ni får publicera vilken ni vill av de här.«

– Jag var så säker, jag tyckte att jag hade skrivit något som jag gärna ville dela med mig av.

Resten är historia. En framgångshistoria. Ylva tänder en orangetonad lampa i ett av rummen i det gamla missionshuset på Hannagården. I det vackra biblioteket finns ett stort långbord i mitten, som används när Ylva håller skrivarkurser, och en byst av Selma Lagerlöf på fönsterbrädan. I det intilliggande andaktsrummet finns ett altare och vackra kyrkfönster som vetter ut mot den skog vi precis lämnat. Det är här, i stillhetsrummet, som Ylva oftast börjar sina dagar.

– Efter att jag har varit i skogen eller på trappan ett tag sätter jag mig här och ber Tidegärden. Det är ju en gammal bön, ända från de första synagogornas tid, men den beds fortfarande precis hela tiden världen över.  Jag älskar att vara med i den skaran, det är ingen ansträngning, jag måste inte vara djupsinnig och spirituell – jag kan bara andas med. Ibland kan det vara lite tråkigt, men rätt som det är kanske en rad flyger upp som en fjäril och landar på min bröstkorg. »Herre, låt mig se din nåd.« Se din nåd. Det måste vara något som man kan se, eller inte? Det där räcker för hela dagen att tänka på.

Hur hamnade hon, som så tvärsäkert svarat »Nej, nej, nej« när en klasskompis i unga år frågat »Det är väl ingen som tror på Gud här?«, i att själv äga ett gammalt missionshus och ligga bakom ett 40-tal böcker om kristen tro och bli en förebild för många kristna? Svaret tar sin början i några sömnlösa nätter som 15-åring, då Ylva upplevde en påtaglig när­varo i sitt sovrum.

– Närvaron var väldigt stark och verklig. Den kändes som kärlek, men jag såg ingenting. Den var dessutom språklös. Det var ju både förvirrande och förödmjukande, jag var ju van vid att använda ord för allt. Det var som att kastas ut till någonting där det inte finns någon väg, ingen terräng, som ett hus utan väggar. Det störde mig.

Ylva höll upplevelsen för sig själv, men den lämnade henne inte.

– Så en natt började jag en sorts trevande dialog med det här, vad det nu var. Då uppstod det som Anna Greta Wide skriver om i en dikt: »Ingen svarar ännu, men mörkret ger efter, som om det är någon som lyssnar.« Till slut började allt ta form. I dag är jag väldigt tacksam för den erfarenheten, för att den aldrig har gett mig en »överjags-gud«. Det finns ingen som kontrollerar mig. Jesus är den hemlige vännen, bundsförvanten.

Senare skulle Ylva skriva dikten Ingen annan Gud har sårsom inleds med orden »Han rör vid dig men inte för att äga. Han väntar tills din egen tid är inne.«

– Min tro handlar aldrig om makt uppifrån och ner. Den handlar om identifikation, det är min gudsbild. Det är en annan sorts makt än den där man tror att man kan styra och ställa själv. Ett sådant möte som jag fick som 15-åring gjorde att jag ville fortsätta att ha relation. Om han då rör sig åt ett visst håll vill man gärna följa med.

Ylva började ta sig till kyrkor, främst Svenska kyrkan, men vilket samfund hon är i har aldrig varit viktigt för henne.

– Jag är ett barn av 60- och 70-talet. Att helt och hållet identifiera mig med en viss riktning i teologin eller kyrkohistorien har jag jättesvårt för. Men självklart har den lutherska teologin, med fokus på att i det enkla finns det stora, alltid funnits med mig. Jag är så tacksam för den rikedom vi har tillgång till i hela kyrkans historia med ortodoxa och inte minst koptiska kyrkan, som mitt hjärta står nära i dag. Och så väckelsesångerna!

Men det var då, på 70-talet, som en stark subkultur växte fram i hela västvärlden och som historien bakom Jesusrörelsen tog sin början. Ylva minns:

– Ungdomskulturen var jättestark. Jag tror inte vi varit med om att ungdomarna har spelat en så stor roll och tagit så stor plats som de gjorde då. Efterkrigsgenerationen kom dundrande på Centralen i Stockholm med sina träskor. Det var en optimism, framtidstro och ett starkt drag av alternativ kultur. Nu skulle vi förändra.

Att leva enkelt, flytta ut på landet, ta hand om jorden och om varandra var melodin. I detta kom också andlighet av alla dess slag.

– Det som var beundransvärt och intressant med Jesusrörelsen i Sverige, där unga människor hade gjort liknande upplevelser som jag och träffades i informella vänskapsnätverk, är att det inte fanns en ambition att bygga några nya institutioner eller skaffa sig någon politisk, ekonomisk eller religiös makt. Vi ville förmedla budskapet om vännen Jesus, som solidariserar sig med samhällets enkla människor. Det var ett nytt inslag.

Det skapades bokcaféer, tidningar, böcker och evenemang.

– Men inte ett nytt samfund! De som var med i Jesusrörelsen var alla möjliga tänkbara människor. Det fanns de som aldrig hade satt sin fot i en kyrka tidigare och de som hade vuxit upp inom olika traditioner. De samlades i bönegrupper och många skapade kollektiv.

Det var vid den här tiden som Ylva, som redan som 13-åring hade träffat sin Georg, hittade Hannagården i Sorunda utanför Stockholm.

– Vi drömde om en storfamilj, att bo i kollektiv. När vi kom hit första gången var det inte alls vad vi tänkt oss. Men vi visste, här är det.

I sann »alternativ rörelseanda« formulerade Ylva och Georg ett manifest.

– Vi skrev att med det här huset är vi angelägna om att inte satsa på någon expansion. Vi tror på en miljö där andra får tillfälle att skapa och vila i stället för att bara producera och konsumera. Vi ville ha retreater och skapa en plats dit människor skulle kunna komma och bo, samtala och bara vara.

Första veckan rev de ner gamla tapeter från väggar, dödade 40 möss och använde sig av vatten i dunkar. Inte långt senare kom en vän i kris, som inte ville leva längre. Men efter sitt besök på Hannagården, när han kom hem och upptäckte att hans motorcykel hade varit trasig och skulle kunnat orsakat livsfara under resan, upplevde han att han det finns någon som bryr sig.

– Så var det sedan hela tiden. Det hände något med människor som kom hit. Det enda vi gjorde var att elda i kaminen.

Ryktet om Hannagården spreds.

– Snart började det bara välla in folk. De kom för gemenskapen, kärleken och många sa att de kände att de fick vara sig själva här. Vi frågade aldrig någon om någonting. Ingen behövde berätta sin historia om man inte ville. Men om de ville så lyssnade vi. Det passerade både biskopar och hemlösa, vi såg det märkvärdiga i alla. Det var väldigt underbart, starkt och vackert, utmattande och intensivt. Och i allt fanns lovsången.

Det som hände i Hannagården var inte helt unikt för den här tiden, runtomkring Stockholm skapades en mängd liknande grupper som samlades för att tillbe. En rörelse hade börjat ta fart, ett nytt folk var på ingång. Ett Jesusfolk.

– Man pratar mycket om uttryck som tungo­tal, profetiska budskap och att man bad för sjuka, men för oss som upplevde Jesusrörelsen var det inte alls de fenomenen som stod i centrum. Det var kärleken. Hur är det möjligt att känna så varmt för så många människor som vi faktiskt gjorde på riktigt?

Det var inte heller en gemenskap präglad av människor med perfekta liv. Tvärtom, minns Ylva.

– Alla hade sitt att bära och många hade varit med om kriser. Det var våra sår som förde oss samman och som gjorde att vi lyssnade på varandra. Vi längtade efter att skapa platser och miljöer dit människor skulle kunna komma och där vi kunde lyfta varandra.

När man började förstå att det kryllade av liknande bönegrupper runtomkring Stockholm, bestämde man sig för att samlas i Katarina kyrka en gång i månaden. Även där ljöd sången.

– Sången i anden var typisk för denna period. Någon började sjunga på en egen melodi med egna ord, vackert och melodiskt. Sedan sjöng en annan, och plötsligt sjöng flera stycken, var och en i sin egen stämma. Det var så vackert. När alla sedan slutade samtidigt, stod man kvar där – i den mättade tystnaden. Den tystnaden tycker jag om att minnas. Det var aldrig någon stress att fylla ut den. Aldrig. Den tilliten förstår jag inte varför vi inte skulle kunna återfå i dag. Jag ser den bara på några få platser. Tilliten, ödmjukheten och lyssnandet – det handlar verkligen om tillbedjan, och det är helande.

Så vad gjorde denna karismatiska väckelse för kristenheten – och vad blev det av den?

– Det smärtsamma är att de vanliga, beprövade samfunden först blev ganska förtjusta över denna vitamininjektion och alla ungdomar som kom till kyrkan. Men sedan, när det började bli tal om att verkligen förändras själva, bromsade man in och blev rädd. Det råkade dessutom infalla flera jubileer vid den här tiden. Då gällde det att ta vara på det egna arvet, samtidigt som medlemssiffrorna sjönk. Den storslagna, folkliga ekumeniska ansatsen gick delvis förlorad.

– Sedan kom det rörelser som, i mina ögon, exploaterade det genuina andliga förnyelseskedet. I förkunnelsen fanns i stället en fascination för styrka, hälsa, rikedom och starkt ledarskap.

I Jesusrörelsen hade hon upplevt motsatsen.

– När vi möttes på Hannagården eller andra platser var det väldigt fritt från program och ambitioner. Man satt i en cirkel och den som fick någon ingivelse ställde sig upp och sa någonting, eller sjöng. Det var aldrig någon som stod längst fram med skolad röst och skulle få igång de andra. Aldrig. Någon kanske lade sig på mattan på golvet och sträckte ut sig, någon satt, någon somnade. Ingen försökte styra och ställa.

Utanför det vackra kyrkfönstret börjar det bli skymning. Här lär man uppleva årstidsskiftningarna tydligt, och kanske har promenaderna här ute gett Ylva inspiration till några av de 365 texter hon precis gett ut i boken Natt och Dag, som består av reflektioner för årets alla dagar. Gamla som nya, korta som långa, och en hel del om träd. Det är nu Ylva återkommer till dem, träden. Och lyssnandet.

– Jag fick en allvarlig sjukdom för tre år sedan. Den tog all energi. Då orkade jag inte ens lyssna på klassisk musik som jag älskar. Det enda jag kunde göra var att sitta ute, i skogen eller på terrassen och höra vinden gå genom träden. Det är tydligen så att när hjärnan är övertrött kan man komma ner i den gamla hjärnan, det limbiska systemet.

– Jag upplevde att jag kunde ha en dialog med träden. Det låter ju jätteskumt, och jag kommer absolut inte göra någon teologi av det. Men jag tror att vår relation med skapelsen, naturen, är den första grundläggande anknytningen vi har. Det är därför jag tror att ett enda träd kan kännas som en hel kurort ibland.

På ett bord i ett av rummen står kaffekoppar och fat framdukade, Ylva ska ha en samling här i kväll. Men just nu pågår fortfarande stillheten och tystnaden. Den känns på något sätt exklusiv. Och kanske är det något som kommer att bli allt mer viktigt i dag, i en samtid där vi kan göra oss upptagna dygnet om. Där har Ylva, inte minst från sin erfarenhet av 70-talets karismatiska förnyelse, men också från de senaste åren av trötthet från sviterna av sjukdom, ett budskap att påminnas om:

– Jag tror att lyssnandet och uppmärksamheten är förutsättningen för att den helige Ande över huvud taget ska kunna göra någonting med oss. Det är det vi måste återgå till.