Författare: Jonatan Knutes

Nu söker vi, formas och ser Guds rike växa i Västsverige

Nästa år går vi i EFS Västsverige från att vara ett distrikt till att bli en region. Det som gör det till något roligt är inte organisationsformen i sig utan att vi som rörelse får jobba med mission på ett tydligare sätt. Det visar sig i tre huvudmeningar som vi lyft fram i arbetet för Region Västsverige:

  • Att söka Jesus tillsammans
  • Att forma lärjungar
  • Att se Guds rike växa

Dessa meningar ger oss styrfart och ett avstamp mot framtiden. Vi vill som Region Västsverige först och främst söka Jesus. Det är inget vi enbart gör för oss själva utan tillsammans som rörelse. Vi vill att EFS i Västsverige ska förknippas med Jesus i centrum, tillsammans i den mångfald vi redan har i vår region – en mångfald i uttryck men också i ålder.

Att forma lärjungar handlar om att våra samlingar och möten ska ge tillväxt i människors lärjungaskap och vardagstro. Vi vill förmedla en tro som får bära genom hela livet, hela tiden.

Effekten av allt det här är att vi får vara med och se Guds rike växa i Västsverige. Det handlar om att göra det EFS alltid velat, nämligen att se Kristi rike växa på gamla håll men även på nya.

Tillsammans får vi den 30:e mars samlas vid vår årshögtid »Nära 2019«. Vår bön är att »Nära 2019« får vara en plats där vi får möta Jesus, formas av honom och se Guds rike tillsammans.

Nådens guldkorn

Jag sitter där på den hårda träbänken och Alis kropp ligger en meter ifrån mig. Snart ska vi föra den vidare mot kapellet och avskedsgudstjänsten, innan vi gräver ner kistan. Alla kommer att hjälpas åt, spadtag efter spadtag. Tårarna kommer att blandas med droppar av svett. Döden kom så hastigt, vi var inte beredda på att behöva skiljas åt.

– Ali var min familjs främsta supporter. Ja, han var många människors supporter, säger Frida om vännen som nu är hos Gud.– Ali var min familjs främsta supporter. Ja, han var många människors supporter, säger Frida om vännen som nu är hos Gud.

Men ytterligare en liten stund finns vår väns kropp i rummet. Mekdes lägger sin arm runt mig. Hon ber. Vi andas. Vi tröstar. En kvinna kommer in skrikandes genom dörren och alla börjar gråta igen. Alis femåriga son tittat storögt på oss.

»Det är inte Ali« säger någon och nickar mot kroppen. »Han var aldrig stilla, aldrig tyst. Alltid så full av känslor, åsikter, skratt, ilska och mod. Inte kan Ali ligga still i en kista!«

Nej, Ali var aldrig still. Han kom alltid och »störde«. Varenda dag bullrade han in vårt vardagsrum, ofta före klockan åtta på morgonen. Men det gick inte att vara irriterad på honom, åtminstone inte en längre stund. Ali var vår hejaklack. Min familjs främsta supporter. Ja, han var många människors supporter. Jag vet inte hur ofta jag sett honom gråta glädjetårar över andra människors framgångar, eller bära andra människors bekymmer på sina axlar. »Jag älskar ohälsosamt mycket«, sa han en gång, och det är nog sant. »Men jag vill älska ännu mer!« När jag såg hur han välkomnade människor som skulle kunna döda honom och hur han lät dem sova i hans egen säng, då fylldes jag av en bön: »Gud, lär mig att älska lite mer som Ali.«

Ali var redo att riskera sitt liv för sin tro. Tidigare var han en shejk (muslimsk präst). Han undervisade om islam och ledde människor i bön vänd emot Mecka. Men så började han läsa Bibeln, en förbjuden bok för hans folk. Men han kunde inte låta bli, och en dag bestämde han sig för att bli en kristen. De flesta från hans folk väljer att dölja sin tro, men Ali gick nästa dag till sin moské och berättade för dem att han inte kunde vara deras böneledare längre. Detta för att han hade börjat följa Jesus. Såklart skapade hans omgivning problem för honom på grund av hans nya tro. Han blev övergiven av många. Men Ali älskadeJesus!

Ali var den som alltid satt längst fram i kyrkan och ropade Halleluja. Den som reste runt i hela Addis för att vara med på bönemöten. Och hade han inte pengar till bussen så gick han. Kilometer efter kilometer i hettan. Och han älskade att sjunga! Så innerligt sjöng han sin lovsång till Gud.

Under Alis sista dag i livet spelade han in ett radioprogram om en av Paulus sista missionsresor (en inspelning finansierad av EFS). Ingen av oss förstod då att detta skulle bli Alis sista missionsgärning.

Det är svårt att säga farväl. Men det är ännu svårare att se Alis familjs smärta. Han älskade dem så innerligt, men nu står de utanför hans beskyddande armar. Utan pengar. Utan en pappa.

Jag tittar återigen på kistan. Vi pratar om att det är nu vi måste bevisa att kyrkan är de troendes familj. Att Alis fru inte är ensam. Den biologiska släkten förskjuter de kristna – men deras nya hemvist är i den världsvida kyrkan. Det är dags för oss att sluta upp runt hans fru och barn. Olika människor viskar löften om hur mycket pengar de kan skänka varje månad. Det är vackert och väldigt ledsamt.

Ett par män kommer in i rummet för att bära ut kistan till skåpbilen. Jag ser att min man Andreas svettas. Kvinnorna skriker. Vi tränger ihop oss i de bilar som finns och under lovsång åker vi med Ali till hans gravplats.

Jordfästningen är sorglig. Det är dammigt, varmt och saknaden är så stark. Men det är också så oändligt ljust. Vännerna står framför hålet och sjunger frimodigt sång efter sång på Alis språk. De vet att det är farligt att sjunga så öppet. Men de tar i och sjunger om vår Gud som övervunnit döden. Och allt det som Ali älskade och trodde på och längtade efter.

Å vad jag älskar vår kristna familj! Och då ser jag det. Nåden som fyller gravplatsen. Jag vet att vi inte är lämnade ensamma med smärtan och sorgen. Gud är här. Våra tårar faller i sällskap med Guds egna tårar.

»Jesus föll i gråt« står det i Johannes­evangeliet. Då hade en annan person dött och Jesus var på plats vid den graven. Jesus föll i gråt. Fyra ord som talar om närvaro; Jesu känslomässiga, fysiska och direkta närvaro. En närvaro som också omsluter oss på denna dammiga gravplats mitt i Addis Abeba.

Och tårarna, både Jesu tårar och våra, blandas med glädje. Jag blir så starkt påmind om att närvaron gör att det även i döden finns hopp om läkedom. För en dag, när tiden är inne, så kommer Herren att med hög röst kalla Ali till evigt liv. Detta är nådens guldkorn!

Och jag viskar inom mig: Ali, sov så gott. Vi ses snart! Vi lovar att försöka vara en familj för din familj. Precis som du var en familj för oss när vi flyttade hit till Etiopien.

Den livsviktiga vilan

Den amerikanska missionsorganisationen AIM (Africa Inland Mission) konstaterade i början av 90-talet att många av deras missionärer fick avbryta sina kontrakt i förtid på grund av psykisk ohälsa, utbrändhet, depression, barn som farit illa eller äktenskap som kraschade. Som följd av detta startades Tumaini Counselling Centre i Nairobi, Kenya, vars huvudsyfte är att understödja och hjälpa missionärer i deras arbete. Där arbetar Gunilla Harlin som samtalsterapeut sedan två år tillbaka. Från januari 2019 kommer Gunilla även att vara tältmakarmissionär för EFS.

– Ibland jobbar vi i förebyggande syfte med till exempel debriefing, men många gånger har problemsituationen pågått länge och då blir regelrätta terapier och medicinering nödvändigt. Vi arbetar främst mot våra egna missionärer, men förra året var det ett 70-tal olika organisationer som tog hjälp av oss, säger hon.

Gunilla tycker att vi ska vända oss till Bibeln och lyssna in vad Guds ord säger om vilan. Bild: Clara Persson HarlinGunilla tycker att vi ska vända oss till Bibeln och lyssna in vad Guds ord säger om vilan. Bild: Clara Persson Harlin
– Redan i skapelsen anger Gud vikten av vila. Gud skapade, och vilade sedan på sjunde dagen. Jag tycker det är helt underbart att Gud behöver vila, säger Gunilla. Bild: Clara Persson Harlin– Redan i skapelsen anger Gud vikten av vila. Gud skapade, och vilade sedan på sjunde dagen. Jag tycker det är helt underbart att Gud behöver vila, säger Gunilla. Bild: Clara Persson Harlin

Gunilla är utbildad socionom och samtalsterapeut och kommer närmast från att ha arbetat i 15 år med familjebehandling i Tensta utanför Stockholm. När hon nu bor i Nairobi, Kenya, är hon på sätt och vis tillbaka på hemmaplan, eftersom hon är missionärsbarn och uppväxt i grannlandet Tanzania.

– Efter att tidigare ha arbetat i sekulära miljöer är det fantastiskt att nu kunna avsluta ett samtal om svåra saker genom att be tillsammans med personen över det vi samtalat om. Det är en stor hjälp för mig, att få lämna över det som är svårt och utmanande till Gud.

I de regelbundna samtalen med missionärarerna möter Gunilla ofta tröttkörda arbetare. Hon har även i sin uppväxt fått se inom sin egen familj att missionärsyrket kan vara väldigt intensivt och att den så viktiga vilan ofta uteblir.

– Ett dilemma är att när en missionär väl är på hemmaplan och ledig, så förväntas man ofta resa runt och berätta i olika kyrkor om det arbete man utför. Här finns också en samvetesaspekt att man alltid vill ställa upp, då missionärerna lätt kan känna en tacksamhetsskuld till dem som ger gåvor och står för lönerna.

Hur ska man då hitta platsen för vilan? Gunilla menar att vi ska vända oss till Bibeln och lyssna in vad Guds ord säger om saken.

– Gud anger vikten av vila från första början. Gud skapade, och vilade sedan på sjunde dagen efter allt han hade gjort. Jag tycker det är helt underbart att Gud behöver vila. Gud välsignade vilodagen och gjorde den till en helig dag. Hur många gånger säger inte Gud det här med att vi ska vila, stilla oss, för att kunna lyssna?

– Även Jesus visar vid flera tillfällen i Bibeln hur viktig vilan är. Han uppmanar lärjungarna till vila och skickar själv iväg lärjungarna när han vill be.

Men problemet att hitta vilan finns förstås inte bara bland missionärer. Tyvärr är tröttkörda och i vissa fall utbrända medarbetare relativt vanligt inom kyrkans värld, och detta problem är utbrett bland flera yrkeskategorier.

– Jag tror att det kan smyga in en föreställning om att man sviker Gud om man inte möter alla de behoven som finns. Jag tror också att det finns en föreställning om att vi som kristna inte ska ha problem, för då är vi inte goda kristna, då ber vi inte tillräckligt. Men vi är inte skonade från livets bekymmer bara för att vi är kristna. Ändå väljer många att hålla upp en fasad. För som kristen, kanske allra helst som kyrklig medarbetare, ska du inte ha några problem i äktenskapet eller ha bråkiga barn. Att upprätthålla fasaden om att allt är frid och fröjd kan i sig skapa en stress som tar fruktansvärt mycket energi.

Att kunna inse och acceptera sina naturliga begränsningar lyfter Gunilla fram som en annan viktig nyckel för att förebygga en ohållbar arbetssituation.

– Vem är det som har skapat vår kropp? Jo, det är Gud. Och han har skapat den med begränsningar. Vi måste sova, vi måste vila, och vi måste lyssna på kroppens signaler. Enligt min erfarenhet är det undantagslöst så att när man pratar med någon som gått in i väggen så har signalerna funnits där länge, säger hon och fortsätter:

– I detta behöver vi hjälpa varandra. Ofta kan det vara lättare att se hos andra när det blir för mycket än att inse det själv. För egen del är det vanligt att tänka: »Jag överdriver nog, jag borde orka, det är normalt att jag ska vara så här trött när jag kommer hem från jobbet. Det är normalt att jag mest bara vill sova hela helgen.« I ett sådant läge blir det så mycket lättare att inse situationens allvar om man får frågan hur det egentligen är. Gud vill ju använda oss människor för att tjäna varandra. Det betyder såklart inte att han inte verkar, det är Gud som helar våra själar, men han gör det på olika sätt, ofta genom medmänniskan.

Gunilla tycker också att många kyrkliga sammanhang skulle behöva vända upp och ner på sina mötesrutiner och planeringar.

– Hur ser vi på det här med Guds ledning? Som arbetare i kyrkan håller vi ju specifikt på med Guds arbete. Planerar vi då att hitta på allt och ber sedan, i bästa fall, om Guds välsignelse över det? Eller tar vi oss tid och sitter ner, stillar oss och söker Guds vilja med det vi ska göra? Jag är övertygad om att när vi är en del av Guds plan så får vi också kraften att klara av det.

I slutändan är det många faktorer som avgör hur känslan är på jobbet. Hon lyfter särskilt fram vikten av en tydlig arbetsbeskrivning, ett schema som respekteras och en arbetsplatskultur där man värnar varandra och värnar vilan, inte minst efter större projekt och satsningar.

– Det är oerhört viktigt att chefer föregår med gott exempel – och att de i sin tur tar hjälp för att få till en sund arbetsbelastning – för chefers beteende är kulturskapande. Man kan likna det med en gungbräda. Vi behöver både hjälpa oss själva och få hjälp av andra för att hitta den gyllene balansen i vår arbetssituation. Ibland behöver saker skalas bort, och ibland kan saker behöva läggas till för att vi ska må bra. Det är ett skeende i realtid där dialog och kommunikation blir A och O.

Julhälsningar från missionsfälten

Familjen Sandahl

Familjen Sandahl, Tanzania

”Året som gått har varit innehållsrikt. I januari fick vi en son! Vårt fjärde barn och ännu en skatt att vårda och vägleda. För 1,5 år sedan flyttade vi från Makete till Iringa i Tanzania och det har tagit oss ungefär ett år att komma in på denna nya plats. Från att ha känt oss väldigt vilsna, har vi nu en trygg tillhörighet i Iringa. Vi har kommit in i ett arbetslag där vi känner oss välkomna och uppskattade, omfamnats av en ny internationell gemenskap, fått ordning på hem och anställda och barnen trivs i sina skolor. Det tar sin tid. Och likaså kraft.

Många svenska gäster har vi haft på besök och det har fått en större plats i vårt arbete och vår vardag. I oktober gästades vi av 25 barnledare från olika platser i Sverige som genom EFS och Salt fick möjlighet till en inspirationsresa till Tanzania och Iringa. Kul!

I backspegeln ser vi ett år som har utvecklats positivt och med stora välsignelser. Men utmaningar finns. Be gärna för om hälsa, kraft, hjälp att prioritera tid och resurser, vägledning i vårt arbete samt om en bra balans i hur vi kan finnas där för vänner och grannar i nöd.

Familjen Sandahl tar nya tag – 2019, välkommen!”

Familjen Tranefeldt

Familjen Tranefeldt, Etiopien

”Mekane Yesus Seminary (MYS) och Lutheran Bible Translators (LBT) har precis skapat ett nytt bachelorprogram i teologi: bibelöversättningsprogrammet! Då kraven på stipendiaterna är att de kommer från en språkgrupp utan egen bibelöversättning, har vi i år en mycket blandad etta på MYS, kulturellt sett. Då MYS och LBT tagit hjälp av experterna på SIL (Soph­ias arbetsplats) gällande nämnda program, kommer MYS och SIL att börja arbeta tillsammans på denna front. Därför får Sophia (troligtvis) snart undervisa samma studenter i översättningsmetodologi som jag (Elias) nu – med mycket glädje – undervisar i bibelvetenskap. Ett nytt grepp och ett spännande samarbete som förhoppningsvis får mynna ut i många och goda översättningar i sinom tid.

Vi gläder oss också åt den så kallade Oral Bible Translation som Sophia arbetar med i Blå Nildalen, men var gärna med i bön för att oroligheterna där inte ska få förstöra arbetet. Frid på jorden bland människor, förkunnar julänglarna. Måtte det få bli verklighet i Etiopien också.”

Ulf Ekängen

Ulf Ekängen, Tanzania

”Tack vare att president Magufuli satsar på att flytta mycket av den statliga verksamheten från Dar es-Salaam till Dodoma får vi bättre vägar, med följd att folk kör fortare och fler olyckor inträffar. Presidenten syns allt oftare i media, samtidigt som media kontrolleras mer än tidigare.

Det har för många varit ett svårt år. I fjol var det missväxt på många håll med svält som följd. I år har man försökt att ta ikapp det som förlorades utan att lyckas speciellt bra. Än så länge finns det mat, men om en månad eller två kommer förråden att ta slut. Vad kommer man att leva av då? Staten förnekar svälten i fjol och har med andra ord inte gett någon hjälp.

Vårt eget stift växer så fort att vi inte riktigt hinner med. Jag försöker besöka varje ny predikoplats som öppnas, men i år har jag inte hunnit det. Det är en härligt att vi växer, samtidigt som det är frustrerande att vi inte har tillräckligt med personal för att ta hand om tillväxten på ett bra sätt.

Bed för Dodoma stifts stora evangelisationsarbete. Bed för att kommande regnperiod blir bra, så att folket får mat. Bed för alla anställda i vårt stift. Bed för landets president och hans medarbetare.

… Och bed om ett Gott Nytt 2019.”

Familjen Thornell

Familjen Thornell, Etiopien

”Samiras ord ringer i mitt öra: »Jag känner knappt den Gud jag tror på.« Hon vill studera Bibeln och be med andra kristna – men hon kommer från en familj där detta är otänkbart. Hon har försökt att läsa evangelierna i sin telefon men blev upptäckt, inlåst och slagen.  Hennes jul är så långt ifrån mitt tomtenissepyntade december och jag förstår att hon kommer att fira ensam med Jesus. »Det är bra det«, säger hon.

För ett par veckor sedan hade vi med oss en annan vän till en gudstjänst. Han hade klätt upp sig till tänderna och när han gick in genom dörren med sina vidöppna ögon insåg jag att detta var första gången han såg en kyrka. Muse har varit kristen hela sitt liv, men är uppvuxen i en stad där det är förbjudet att följa Jesus. Hans mamma har undervisat honom i hemlighet, men att nu få vara en del av en »riktig« församling är enormt stort för honom. Han har kunnat ta en paus från den verklighet Samira är kvar i.

Det är jul. Och även om vi är smärtsamt medvetna om Samiras vardag, Muses bakgrund och deras landsmäns situation, så väljer vi att njuta av den frihet vi fått. Vårt hus här i Etiopien fylls liksom många andra svenskars hus av pepparkaksdoft, små hemmagjorda tomtenissar och en tänd adventsstjärna. Barnen tränar för julspelet i sin internationella skola och vi förbereder för gudstjänster och julfester. Jag älskar allt detta, men vi firar med en längtan att få dela denna frihet med våra syskon. I en fysisk gemenskap om det går. Eller i bön för dem, om den fysiska gemenskapen är omöjlig.

Tack för att också ni ber för våra syskon som lever i förföljelse. Tack kära EFS för allt vi alla fått betyda under detta år!”

Gunnar och Monica Edmark

Gunnar och Monika Edmark, Etiopien

”Här i Aira har torrtiden börjat vilket innebär att det blir varmare för var dag.

Studenterna som vi undervisar är inne på sina sista veckor i skolan och snart hålls en stor avslutningsfest (alla blir inte godkända men firar ändå). Under hösten har det varit möjligt att ta emot gäster, ett för oss mycket uppskattat inslag. En av våra uppgifter är att se till de fyra klinikerna. En doktor från sjukhuset följer då med och träffar mellan 200 och 300 patienter under två, tre dagar. Sjukhuset har haft svårt att få budgeten att gå ihop med höga personalkostnader och låga inkomster. Mycket beror på att vägarna titt som tätt stängs av på grund av frustrerade ungdomar som demonstrerar. En nödvändig arbetsuppgift är att förbättra och förnya säng- och patientkläder. Det finns mycket i förråden och med fantasi och små arbetsinsatser kan man göra många saker användbara på nytt. (Operationsbyxor i storlek XL kan till exempel bli skjortor för barn!) Vi åker hem över helgerna för att få hålla och snusa på vårt barnbarn Harry, 4 månader gammal.

God Jul och Gott Nytt År!”

 

Martin Alexandersson, Centraleuropa

”Glädjeämnen det senaste året har varit att se människor växa i sina gåvor och funktioner och att många har fått en förnyad vision för den lokala församlingen och för arbete i Guds rike.

En utmaning som vi har haft i Tjeckien/Slovakien har varit att vår kontaktperson varit långtidssjukskriven i sviterna av borrelia, vilket gjort att rekrytering av nya deltagare gått trögt.

I Armenien/Georgien har utmaningen i stället varit att fundera över vår roll och vad vi ska prioritera. I både dessa områden finns det också kulturella utmaningar, även om relationerna med de kyrkor, samfund och organisationer vi arbetar med är väldigt goda.

En utmaning inför kommande år är att hitta rätt personer för våra olika kurser samt rätt samarbetsformer med våra nationella partners. Dessutom kommer min anställning inte att förlängas, så hur finansieringen ska se ut under nästa år är ett böneämne.”

På äventyr med Gud i Tanzania

»Alla ni som älskar Jesus, säg Amen!«. Pastor Tumaini, kollega med Bial-missionären Nora Sandahl, sjunger så för att få uppmärksamhet och samla gruppen som består av söndagsskolledare från församlingar i Iringa och gänget från Sverige. Hon undervisar om ledarens viktiga uppdrag och kyrkans uppdrag att undervisa barn. En god tid för att plantera Guds ord är när barnen är små, det är Tumaini säker på. »Be till Gud varje dag, så får du växa. Läs Guds ord, så får du växa«, det är orden i nästa sång som pastor Tumaini lär ut.

I två veckor fick 23 barnledare och missionsintresserade från Salt och EFS uppleva Bial på nära håll. Bild: Sofia SvenssonI två veckor fick 23 barnledare och missionsintresserade från Salt och EFS uppleva Bial på nära håll. Bild: Sofia Svensson
Bild: Sofia SvenssonBild: Sofia Svensson
Bild: Sofia SvenssonBild: Sofia Svensson
Bild: Sofia SvenssonBild: Sofia Svensson
Bild: Sofia SvenssonBild: Sofia Svensson

Hennes passion för barn och kyrka lyser igenom. I smågrupper planerar sedan tanzanska och svenska ledarna söndagsskolan som ska vara nästa dag med lekar, sånger, bön och bibelberättande. Stunden med barnen i söndagsskolan skapar oförglömliga minnen.

En av ledarna är 17-åringen Miriam Helgesson från Alingsås. Hon upplevde resan som otroligt givande och att den gav en större inblick i deras värld. Hon känner att vi lever i helt olika världar.

– Det är så stor skillnad på människorna. I Sverige har vi lätt att vara otacksamma även fast vi har allt vi kan önska oss, men där så blev förskolebarnen jätteglada över en näve popcorn. Men fastän vi är så olika så är det ändå väldigt coolt att se hur vi kan finna gemenskap i Gud. Jag är så nöjd över att jag kunde följa med och att en massa andra också fick uppleva allt detta, säger Miriam.

Gemenskapen i Gud, trots olika språk och kultur, blir stark när gruppen följer med Bial-missionären Ulf Ekängen till massajbyn Chitego.

– När jag steg ur bilen mötte jag en äldre massajkvinna. Vi höll varandras händer och hon tittade mig djupt i ögonen. Det var som att tiden stod stilla en stund, säger Maria Bjärneroth.

Bjärneroth är Soul Children-ledare i Kalmar och förstår att vårt besök hos massajerna, ett folk med låg status i landet, är viktigt för dem, likväl som det förändrar oss svenskar. Det blir ett sådant möte som för Ulf är en oumbärlig del av missionen: »där händer möts, där händer något.«

Hallå där Elin Gerdin

Hur var söndagsskolan i Tanzania?

– Det var intressant att få se. Jag är förvånad över hur länge de kunde koncentrera sig, ledarna pratade väldigt länge. De sjöng mycket och var glada och pigga fast det var så tidigt på morgonen.

Lärde du dig något nytt i Tanzania som du kan lära andra?

– Jag lärde mig sånger och vi har redan sjungit en av dem i min kör här hemma, sen lärde jag mig några ord på swahili. Några klasskompisar ville att jag skulle lära dem hur man säger »hej«.

Hur är det att leva som barn i Tanzania i jämförelse med Sverige?

– De verkar behöva hjälpa till mer hemma. De flesta har ju mindre pengar än vi, men de verkar också ha bättre koll på hur man klarar sig utan en massa saker. De verkar ha lättare att känna sig tacksamma också.

Kan man känna igen en kyrka som är ledd av Anden?

Kyrkan har alltid gjort anspråk på att vara ledd av Anden. Men om vi tittar i kyrkohistorien ser vi mörka passager som väcker frågor som: Hur vet vi om vi är ledda av Anden? Finns det någon sorts markörer som är kännetecken på Andens liv?

I Apostlagärningarna läser vi om kyrkan som bildas efter Jesu himmelsfärd och Andens utgjutande. När Jesus instruerar lärjungarna till väntan på den helige Ande säger han att Anden ska ge dem kraft, och ordet kraft handlar om förmåga. Det finns framför allt två saker jag vill nämna som blir synliga i den tidiga kyrkan: 1. Kärleken till Gud. 2. Mod i vardagen.

Kärleken till Gud blir synlig i relationer. Vi kan inte se att lärjungarna blir nöjda med vad de fått erfara. De sätter sig inte i sin egen vrå för att njuta Guds goda. Nej, i stället blir kärleken ett bränsle som hjälper dem att möta människor och att dela berättelsen om Jesus vidare. Kärleken till Gud spiller över i kärlek till medmänniskan. Den leder inte till en mesig bortklemande relation utan till ett sanningssägande, som sätter fingret på människans möjlighet till nåd och försoning med Gud. Anden är den som ger kyrkan förmågan att på riktigt vara Kristi kropp i världen.

När jag åkte tåg nyligen såg jag en tidning som stack upp ut tidningsfickan. Rubriken löd: »Mod är att vara rädd men ändå köra.« Det mod som ges av Anden till kyrkan är inte detsamma som en frihet från rädsla. I Apostlagärningarna ser vi hur lärjungarna darrar men kärleken gör dem modiga att gå över gränser. Att som kyrka vara ledd av Anden är att vara fylld av Guds kärlek och driven av den kärleken agera i vardagen. EFS vision, »Människor och samhällen förvandlade av Jesus«, är inget annat än längtan efter detta, att Gud skulle fylla oss med sin Ande så att kärleken och modet väcks till liv.

Min Mini och jag

Jag bytte nyligen bil – efter nästan åtta år med en »familje-diesel« ville jag ha något som var både roligt och hade personlighet. Valet, efter många provkörningar, föll på Mini – det ärevördiga engelska bilmärket som numera ägs och byggs av BMW. Engelsk design och karaktär parat med tysk drivlina och väghållning ger både personlighet och en extrem körglädje. Jag finner mig själv körandes på kurviga småvägar på Uppsalaslätten i något som måste beskrivas som ett glädjerus. Att accelerera ut ur en snäv kurva och höra motorns tilltalande vrål samtidigt som g-krafterna blir kännbara, ger mig – bokstavlig talat – gåshud.

Nu är inte detta en krönika där jag bekänner min kärlek till bilkörning samt eventuella fart- och miljö-synder utan det handlar om upplevelser. För jag hade inte kört den nya bilen många veckor innan en vän som är motorjournalist påpekade:

– Du vet väl att motorljudet är fejk?

– Vad menar du? svarade jag.

– BMW har ett system som återger motorljudet förstärkt via högtalare i alla deras sportigare bilar, så också i din Mini.

Lätt chockad konsulterade jag Google och diverse bilforum på nätet och fick svart på vitt att min väns påstående stämde. Just min modell av Mini hade en speciell enhet som plockar upp motorljudet och förstärker det in i kupén beroende på bilens kör-inställningar (driving modes), det vill säga den ger ett lite mer kraftfullt ljud i sportläget men motorn blir märkbart tystare i det »gröna« bränslesparande läget. Det hela är mycket subtilt, och hade min vän inte sagt något så hade jag trott att den varierande ljudbilden bara berodde på motorns effektuttag.

Helt plötsligt ställs jag inför valet att känna mig antingen lurad eller välsignad. Och det hela blir för mig en teologisk fråga. Låt mig förklara.

Jag kommer nämligen osökt att tänka på en hel del gudstjänster och möten jag besökt. Och då inte bara de som sorterar in under begreppet »upplevelsekristendom« utan även många mer eller mindre högkyrkliga. Möten där musiken, ofta med tillhörande ljusshow, verkligen ger en totalupplevelse, men också möten där liturgin når oanade höjder. Är det fel? Är upplevelserna i sig problematiska? Blir jag manipulerad eller välsignad? Efter mycket tänkande så lutar jag åt det senare. Så länge upplevelsen bottnar i något äkta och genuint. I Minins fall så är det ju verkligen bilens fyrcylindriga motor jag hör, om än något förstärkt, och inte till exempel något förinspelat ljud från en fiktiv V8:a. När det kommer till gudstjänster tänker jag likadant – när Jesus får stå i centrum i både förkunnelse och tillbedjan så spelar formerna mindre roll. Många människor lever i dag sina liv fokuserade på just upplevelserna och förväntar sig ständigt nya. Kanske måste vi i kyrkan bejaka det och våga tänka att vi också bjuder på en upplevelse. Oavsett gudstjänstform, tradition eller teologi.

Allt till Kristi ära!

Var glad, var glad!

Tanzania har inget med min vardag att göra, men Jesus har! Nyss hemkommen från en härlig inspirationsresa till Tanzania törs jag säga så. För Jesus kallar mig alltid utifrån där jag är. Jag bor inte i Tanzania utan hemma i Alingsås. Landet kanske inte har något med min vardag att göra, men intrycket från mötet med kristna syskon i Tanzania lämnar en längtan efter ett liv med Gud i min vardag här i Sverige.

Tanzania är ekonomiskt sett ett fattigt land. Ändå kände jag mig rik efter resan. Inte på grund av min lön utan tack vare mötet med mina kristna syskon. I detta fattiga land finns de mest generösa och inflytelserika människorna! Trots att de inte har några pengar att ge av eller sociala medier att påverka utifrån. De har i stället något som jag tycker är en bristvara i Sverige och som gör deras vardag rikare än våran: glädjen i Gud. Och glädjen är självklar. Kanske är det för att de har färre störningsmoment än vad vi här i Sverige har?

Övningen och utmaningen i livet med Gud är att låta Gud få fylla våra behov. Men det ska inte visa sig i form av självförnekelse eller antal spenderade timmar i kyrklig verksamhet. Låt det i stället synas i våra mungipor! Vi är alla älskade av Gud och glädjen i Herren är en styrka(Neh 8:15), ett faktumgrundat i att Jesus Kristus har dött för dig, friköpt dig och vill ha med dig att göra! Det är något Jesus gör av glädje (Hebr 12:2) och som ingen kommer att kunna ta ifrån dig (Joh 16:22).

Egentligen är denna utmaning varken lättare eller svårare om du är tanzanier eller svensk. Det handlar om att du som individ väljer att låta Jesus vara den som fyller ditt liv och att hanskärlek och gärning för dig får vara grunden till din glädje. Jesus är en källa till liv och aldrig sinande glädje (Joh 4:14) om du låter honom bli det.

Vi måste också samlas och motta varandra utifrån Kristi glädje, något som våra vänner i Tanzania ständigt visade vart vi än kom. Så, är du glad över att få vara kristen? Är du glad över din församlingsgemenskap?

Tanzania kanske inte har så mycket med din vardag att göra, men Jesus har det! Och i det livet du är i älskar Gud dig och där, bara där, kan Jesus utrycka sin kärlek till dig och genom dig. Vilken glädje!

Blivande biskopen vill värna om mångfalden

Vi träffar Karin Johannesson över en kopp kaffe på Katedralcaféet i Uppsala. Vid intervjutillfället har det hunnit gå några veckor sedan hon fick beskedet att hon är vald till Uppsala stifs nya biskop.

– Nu har jag nog hunnit landa lite, men under de första tio dagarna var det verkligen fullt ös. Jag fick massor av blommor, gratulationshälsningar och telefonsamtal på alla möjliga telefoner. Jag fick flera förfrågningar om föredrag, utan att ha någon som helst koll på almanackan själv. Det var ett härligt kaos kan man säga, säger hon med ett skratt.

Karin hoppas att fler människor spontant ska vilja gå till kyrkan för att få stöd eller diskutera livsfrågor. Bild: Johan EricsonKarin hoppas att fler människor spontant ska vilja gå till kyrkan för att få stöd eller diskutera livsfrågor. Bild: Johan Ericson
Bild: Johan EricsonBild: Johan Ericson

Att bli vald till biskop blev lite av tredje gången gillt för Karin. Hon har tidigare varit biskopskandidat i Västerås 2015 och i Karlstad 2016, så hon har hunnit bli van med hela processen.

– Första gången jag fick frågan blev jag lite paff. Det tuffaste är nog tiden innan man bestämmer om man ställer sig till förfogande eller inte. Passar jag verkligen till det här? Vad vill Gud i detta? Finns det inte många andra mer lämpade kandidater? Jag har behövt be och begrunda sådana frågor väldigt mycket, ända tills de till slut säger åt mig att: »Nu behöver vi ett besked«, säger hon och fortsätter:

– Men jag har varit vägledd och buren av Gud i alla tre valen. Mitt i turbulensen har jag känt att jag kan vila och att Gud har kontroll över det som sker, säger hon.

Särskilt dramatiskt blev det i alla fall inte på själva valdagen. Karin satt i lugn och ro och hade det trevligt tillsammans med sin familj när hon plötsligt fick telefonsamtalet att det var dags att bege sig till stifts­kansliet.

– Självklart var det ett roligt samtal att få. Jag är väldigt inspirerad inför den här uppgiften, samtidigt som jag är väl medveten om utmaningarna och det stora ansvar som ligger i detta arbete.

Som nyvald biskop är det mycket som blir nytt. Karin får till exempel en egen liten personalstab som understödjer henne i arbetet. Hon får också en ny tjänstebostad ett stenkast från altaret i Domkyrkan. Men framför allt får hon chansen att påverka Svenska kyrkans väg framåt.

– Jag gillar mångfald och är stolt över den mångfald som finns inom Svenska kyrkan. Vissa tycker nog att jag är lite för glatt inställd kring det, men jag är det på ett genuint sätt. Jag vill vara en biskop för alla och motta ventilationer från alla håll, både från de mest liberala sammanhangen och de mest konservativa. Vi är ju inget politiskt parti som behöver skala bort något på »flankerna«. Vi är någonting annat, och vi samlas kring något djupare i gemenskap. Det har jag tänkt mycket på när det gäller vilket håll kyrkan ska gå nu. En del av vår profil är faktiskt att vi fortsatt lyckas rymma hela bredden, fastslår hon.

I den offentliga utfrågningen före valet lyfte hon fram samtalets vikt. Att kyrkan ska ta sitt ansvar för samtal kring livsfrågor, trosfrågor och erbjuda det hon kallar för livgivande samtal.

Hon vill även vara med och skapa gudstjänster som berör det som är centralt i den kristna tron.

– En bra gudstjänst för mig är när jag tas lite ur min egen kropp, när jag får rötter och en hemvist utanför mig själv. När jag får vila, när jag blir utmanad och när jag får känna att det finns någonting mer, en omslutande känsla. Och när jag tänker på kyrkan i stort tänker jag på Jesus i hög utsträckning. Här finns en gemenskap, en krets, som samlas till något av de allra mest inkluderande som finns: Gud som blir människa.

Karin är också väl medveten om utmaningen kring att Svenska kyrkan har många passiva medlemmar. De betalar sin kyrkoavgift, men de dyker väldigt sällan eller aldrig upp i verksamheterna. Jag frågar om hon har någon idé kring hur kyrkan kan bli mer relevant för denna målgrupp.

– Någonting har hänt i den kontakten och det behöver vi fundera kring. För mig känns det lite tragiskt att människor inte spontant går till Svenska kyrkan när man vill diskutera livsfrågor, när det är jobbigt i äktenskapet eller när ens barn är deprimerat. Många söker hjälp, men man ser inte de resurser som finns i kyrkan. Vi är väldigt bra på mycket av det här, men det gäller att vi lyckas nå ut bättre med det också. Dopsamtalet kan till exempel vara en mycket god möjlighet att etablera kontakt.

Hon vill också lyfta fram kyrkan som en hållbar gemenskap där tro och liv kan få gro, och där människor kan få växa in i ett sammanhang som handlar om livet.

– Min känsla är att väldigt många män­niskor längtar efter just det. Och jag tror att vi har en ljus framtid att möta som kyrka, även om det kan kännas mörkt ibland enligt viss statistik.