Krönika

Våga vara ledd av Gud

I Matteusevangeliet 14, när lärjungarna sitter i båten och Jesus kommer gående på sjön, säger Jesus till Petrus: »Kom.«

År 1865 reste tre EFS-missionärer till Afrika. Tre år senare hade en återvänt till Sverige och de andra två var döda. Var det ett misslyckande? Vad tänkte ledningen? »Okej… Nu har vi försökt med detta i tre år, och inte sett något resultat. Det kostar för mycket att rekrytera och skicka iväg människor, vi lägger ner.« Nej, så tänkte man inte. Kallelsen var tydlig, missionens låga brann, ivern fanns kvar och man satsade igen. Både människor, pengar och bekvämlighet. Varför? Därför att det fanns en vision: Jesus sa: »Kom.« Man upplevde hur Gud talade, tog det på allvar och fortsatte. En missionär har dött – vi skickar en ny.

Många gånger har vi i våra föreningar och församlingar gjort satsningar genom anställningar, läger och arrangemang, kurser och konserter för att nå människor och berätta om Jesus. Vi har inte alltid sett det resultat vi hoppats på eller nått de människor vi ber för. Men vi kan vara säkra på att Gud verkar och att frön har såtts till något som andra kommer att få skörda. En (till synes) fruktlös samling eller satsning – men vi gör om det och försöker igen.

Jag har arbetat för EFS i snart sex hela år och under de fem årsbokslut jag gjort tycker jag att jag tydligt har sett Guds omsorg och välsignelse i EFS ekonomiska resultat. På olika sätt och ibland från oväntat håll kan man se hur Gud verkat. Det är förstås viktigt att följa redovisningsregler och det är också viktigt att vara en klok och vis förvaltare, men låt aldrig budgeten bli en förtöjning som gör att vi inte kan ta steget ut ur båten. Ett minusresultat i år – vi fortsätter satsa.

Det är tryggt och säkert att stå där i båten, nära relingen och se ut över kanten. Jag riskerar ingenting, och därifrån kan jag uppmuntra och peppa andra att ta klivet! Jag kan tala om att vi måste kliva ur vår bekvämlighet, att vi måste förändra gudstjänsten så att ungdomarna vill komma, att vi ska satsa på integration och berätta om Jesus för människor som lever i mörker. Jag kan hålla i kanten och prata om visioner. Jag kan kliva över med ena benet, kanske till och med stå på utsidan och hålla mig fast samtidigt som jag uppmuntrar andra att ta steget. Men att släppa taget? Att verkligen släppa kontrollen? Att sjunga andra sånger på söndagen? Att jag skulle säga till någon att Jesus Kristus kan förvandla livet? Att helt och fullt lita på att Gud bär mig? Ska jag våga göra det?

Det är först när vi släpper taget och tar första steget som vi märker att det faktiskt bär, men inte förrän då. Inte förrän jag litar fullt ut på att Gud i sin storhet och nåd verkligen har mig och mina steg i sin hand och söker hans vilja. Jag tror detta är en sanning som gäller både i mitt lilla liv och i den stora kyrkans.