Författare: Jonatan Knutes

EFS – pietistiskt, herrnhutiskt eller lutherskt?

Oro över pietism är inget nytt fenomen. Redan på 1720-talet, inte så länge efter att den pietistiska väckelsen hade kommit till Sverige, uppstod en gruppering av präster som kallade sig »antipietister«. De författade och spred skrifter som varnade för pietismens faror. Kritiken har levt vidare genom de århundraden som gått sedan dess. Till exempel hävdade Christian Eric Fahlcrantz, utnämnd till professor i dogmatik och moralteologi i Uppsala 1835, att »en pietist är en galning som har en smula fromhet, men inte något huvud«. Kritiken, oftast mer nyanserad, fanns fortsatt kvar under 1900-talet hos några av de tongivande lutherska teologerna i Sverige, bland andra Gustaf Wingren, och finns ännu idag på 2000-talet. Den nutida kritiken kanske oftast kommer till uttryck hos människor som blivit brända i olika typer av väckelsemiljöer.

5-6_2021_teologi2

Det är inte konstigt att reaktionerna mot pietismen har funnits och finns. Med sin betoning på att hjärtats tro ger en äkta kristendom som tar sig uttryck i ett förvandlat liv, har den många gånger uppfattats vara elitistisk. Eftersom en betoning legat just på det rätta levernet, har pietismen producerat mer än en »syndakatalog« genom tiderna. En »syndakatalog« bestod av oskrivna regler, en uppräkning av saker som en kristen borde avstå från att göra för att bli bevarad i tron. 

Problemet med dessa »listor« blev mer än en gång att de i praktiken gick från att vara skydd mot att hamna fel till att bli listor på kännetecknen på en sann kristen. När det inträffade var steget inte långt till att associera pietism till trångsynt kristendom utövad i slutna grupper som såg ner på andra, både kristna och »hedningar«, som inte lyckats lika bra med sin fromhet. 

Pietism har på det sättet fått bli benämningen för en lagisk världsfrånvänd kristendom. Och visst har EFS lite för ofta i sin historia framträtt på detta mindre smickrande sätt. Dock har tyngdpunkten i den version av pietism som EFS i Rosenius efterföljd odlat, legat mer på insidan och intresserat sig för människans hjärta än på utsidan som fokuserat människans beteende. Hur kan det inre skeendet i människans hjärta beskrivas och hur tar sig det nya liv som Anden fött i den kristne uttryck?

När jag tänker på en del av de rosenianska predikanter och präster jag fick förmånen att lyssna till under min uppväxt, kan jag i efterhand känna igen ett pietistiskt drag som fanns i förkunnelsen. Det tog sig uttryck i att de beskrev hur det inre livet med Kristus borde se ut, vilka tecken som borde visa sig i mitt sinne – om jag verkligen hade blivit kristen på riktigt. En del predikanter var skickligare än andra på att göra denna inre resa med oss mötesdeltagare. 

Den självanalys som de här beskrivningarna satte igång hos mig som lyssnare slutade ofta i att jag kunde konstatera att det var si och så med mig. Det nya livet kom inte till uttryck som det borde. Jag kunde med hjälp av predikan ställa en diagnos på mitt liv. Med teologiska termer var det lagen som förkunnades, och den avslöjade mitt behov av Guds nåd och hjälp. 

Den rosenianske förkunnaren slutade inte där. Nu trädde nästa skede i predikan fram och här övergick förkunnaren till att bli ortodoxt (renlärigt) luthersk. Nu var det Guds ords objektiva löften som lyftes fram, de löften om en tillräknad rättfärdighet som var sanna oberoende av hur det såg ut i mitt hjärta. Blicken vändes från mig själv till det som fanns bortom mina känslor: Guds verk i Jesus Kristus. Det var evangelium – ett glatt budskap – medicinen för mig som hade avslöjats med allvarligt »hjärtfel«. Mitt kristenliv hängde inte på mig själv utan på Kristus, och hos honom var allt väl. Den gode predikanten öste här evangeliets löften över mig som lyssnare.

Ibland slutade predikan här. Men för den riktigt medvetne rosenianske förkunnaren fanns ofta ett steg till, ibland till och med två. Predikanten fortsatte i detta tredje steg att med värme måla korset och det offer Jesus Kristus gjort. Här fanns åter känslorna i rikt mått för att med inlevelse befästa evangeliet. Jag fick som åhörare hjälp att skåda den korsfäste och uppståndne. Här kom predikanten in i sitt herrnhutiska läge.

Herrnhutismen var en »kusin« till pietismen som betonade att man fick komma som man var och som med stark inlevelse stannade av inför Jesu försoningsgärning på korset. I det herrnhutiska arvet fanns även en stark betoning av mission – att budskapet skulle gå vidare till andra. Denna missionsutmaning var det fjärde steg som ibland fanns i predikan. Mer än en gång slutade predikan med en uppmuntran att stödja mission och att vi hade förmånen att få gå ut med budskapet i ord och handling – utifrån den fantastiska gåva som Gud skänkt oss i Jesus Kristus.

När detta fick bli den form den rosenianska spiritualiteten tog sig blev syndakatalogerna, som ändå ofta fanns där, till sist inte så hårda. I stället stod nåden i Kristus i fokus, vilket skapade en värme och ödmjukhet, en gemenskap kring korset, samtidigt som det nya livet i Kristus fanns med i bilden.

Om vi återvänder till inledningen är felet med rubriken »eller«. Frågan i rubriken är fel ställd. På det sätt som Rosenius – och den rosenianska traditionen när den varit som bäst – kombinerat pietism, ortodox lutherdom och herrnhutism utesluter de inte varandra. Tvärtom förutsätter de varandra. En bättre rubrik skulle vara »EFS – pietistiskt, herrnhutiskt och lutherskt«. Dessa tre är, när de fogas samman på ett idealt sätt, som ett tvinnat rep som stadigt binder samman en tro med plats för både negativa och positiva känslor, objektiva sanningar och personligt engagemang. Det ger en tro som ger utrymme för både sanningen om mig som misslyckad syndare och som rättfärdiggjord i Kristus. 

Tyvärr har vi inte alltid i EFS historia lyckats lika väl som Rosenius med att låta pietism, lutherdom och herrnhutism samspela på ett konstruktivt sätt. Vi får nog erkänna att det ibland hände att även Rosenius misslyckades med balansen i den mixen. Men trots allt finns här ändå ett rikt andligt arv att förvalta. Är inte en inträngande träffsäker psykologisk beskrivning av vad vi kämpar med i våra liv, en kristallklar proklamation av Guds frälsnings löften som gäller oberoende av våra känslor, och som befästs med en varm beskrivning av vad Kristus gjort för mig på korset i sin stora heliga kärlek, en av de andliga mediciner också vår tid behöver? 

Guds växt i nytt landskap

EFS och Salts årskonferens är avslutad. Rekordmånga deltog eftersom vi sände på webben på ett sätt som vi inte gjort tidigare. Temat var frimodigt och utmanande: Se jag gör något nytt. Det spirar redan, märker ni det inte?

Märker ni det inte? Vilken fråga, nästan lite ifrågasättande. Att lägga märke till, att varsebli, att upptäcka det som sker är inte något man gör en gång och sedan aldrig mer. Nej, att lägga märke till är något pågående. Pandemin har varat länge nu. Det har för de flesta varit en tung och utmanande tid, men också i den finns något att lägga märke till, ett Guds tilltal. Det kan finnas en utmaning till oss att uppgradera, alltså att värdesätta vardagen, vanligheten, gemenskapen, samtalen och gudstjänsten. 

Nu när samhället öppnar upp igen och den efterlängtade sommaren kommer, är det lätt att lämna det som varit och bara vilja framåt och vidare. Men vi gör nog klokast i att innan vi går framåt, stanna upp och reflektera. Vad är lärdomarna? Vad har vi sett? Vad har vi upptäckt? Eller med andra ord, skulle vi våga säga att vi upplever att Gud sagt något till oss? Ur det vi fått syn på kan vi lära oss för framtiden och fundera över andra frågor som: vad behöver vi stärka och utveckla i våra sammanhang? Vad behöver EFS nu?

Vi har gått igenom en kris tillsammans. En kris är jobbig och att hämta sig kan ta ett tag, men en kris, rätt förvaltad, för också med sig nya perspektiv.

På olika sätt börjar nu människor tala om det nya normala. Organisationen Företagarna skriver i en artikel att de tror att framtiden kommer innehålla mer av hemarbete, e-handel, hemleveranser, fler lokala småbutiker med mera. Min tanke blir: men vad innebär det för kyrkan? Behov av gemenskap och relationer kvarstår. Tänk EFS, om vi förblev seende för Guds växt i det nya landskapet. 

Konferensens tema är alltså inte över utan frågan följer dig som en bro mot framtiden, som om Gud säger: lägg märke till mitt skeende.

Den ofrånkomliga sorgen

När jag var 12 år dog min pappa. Det var en mörk och kall oktoberdag när cancern tog hans liv, alldeles för tidigt. Vad gör det med oss när det värsta händer? Jo, vi drabbas av vanmakt, förtvivlan och sorg.

Nyhetsankaret Claes Elfsberg är också en av alla dem som förlorat en nära anhörig till cancern. 2018 gick hans dotter bort, blott 30 år gammal, och i höstens SVT-serie Sorgen och jag var vi många som följde hans samtal med andra människor som delar hans erfarenhet av förlust. Samtidigt med programserien har också många i vårt land drabbats av kriser och sorg kopplade till pandemin, vilket aktualiserat frågan om vad som händer med oss när sorgen är ett faktum, och hur vi kan hantera livet efter en förlust.

5-6_2021_sorg

Vad är sorg? Sorgen är ett ofrånkomligt inslag i allt mänskligt liv. Den följer människan som ett livets återkommande ackompanjemang. Såväl i vardagssorgerna som i de stora förlusterna möter den oss. Till de större förlusterna hör att förlora nära och kära, hälsa och krafter, livsinnehåll och livsmening. 

Sorg är vårt känslomässiga gensvar på förluster och kan ses som ett psykologiskt reparationsarbete. Sorg och saknad hör samman, men sorg kan läkas ut medan saknaden kan bli livslång, eftersom den handlar om kärlek. 

Kring sorg uppstår lätt en konspiration av tystnad. Vi försöker undertrycka och undvika den. När vi ändå ställs inför den försöker vi hellre trösta bort den, än fram den. Det är som om sorgen inte får plats i våra liv. Men sorg som blir ordlös och anonym, som inte blir gripbar och förstådd, blir också svår att sörja. Den riskerar att gå in i ett känslolivets gråzon. Man är aldrig riktigt ledsen, men heller inte riktigt glad. Livet har blivit jämngrått!

Vissa saker kan man gå runt eller förbi, medan annat måste man gå igenom. Sorg måste gås igenom. Annars blir den kvar, oförlöst i vårt inre. Bara sorg botar sorg!

När vi sörjer söker vi tröst. Och vad är då tröst? Ja, tröst är knappast att försöka återställa utgångsläget, att ge tillbaka det någon har förlorat. Då behövs ju ingen tröst längre. Tröst är inte heller att ge den sörjande något annat, i stället för det man har förlorat. Nej, tröst kan sammanfattas i de tre orden närvaro, närhet och dela. Att i en närvaro av någon och i närhet till någon få dela sin livssituation, det är tröst. Det gör det outhärdliga uthärdligt och möjligt att genomleva. Vågar vi och kan vi lära oss att hantera de olika små förluster vi möter, blir vi kanske också bättre rustade att möta de stora.

Frågan i början av krönikan kvarstår: Vad gör sorgen med oss? Som bekant är det bara i en skadad mussla vi hittar en pärla. Det gör ont och det tar tid att bli en pärlproducent, men det är fullt möjligt. 

Här är tidsaspekten viktig. Beträffande musslan säger experterna att ju längre musslan får arbeta med det främmande föremålet, desto finare blir pärlan. Beträffande oss kan man säga att tiden läker inga sår, men det tar tid att läka! 

Om jag själv blivit en pärlproducent är det upp till andra att avgöra. Musslan är förmodligen inte själv medveten om vilken gåva pärlan blir till andra. 

Då man bäst skulle behöva orden
äger man dem inte –
orden som skulle trösta
och ge nytt hopp.

Glädjen har så många ord,
men sorgen nästan inga
– är det därför sorgen är så svår?

Då man bäst skulle behöva orden
får tystnad tala
och gör väl så också –
men Gud,

vad jag hade önskat några ord
några goda ord
några hjälpande ord
då du kom med din nakna sorg.

Naken sorg av Birger Franzén

Hur är din jord?

Jag befann mig på den lokala handelsträdgården för att titta på buskar och träd. Jag har inga gröna fingrar men däremot ett presentkort som jag ville förvalta väl, det vill säga inte bara köpa några blommor som jag inom kort kommer ha död på. Nej, nu skulle jag satsa på något mer bestående. 

Här stod jag nu och fick träffa en kunnig expedit som tålmodigt svarade på mina novisa frågor; i vilket läge växten trivs, hur den bäst ska skötas, hur dess blommor ser ut och så vidare, men så hör jag henne ställa en fråga till mig: »Hur är din jord?«

Jag förstår att det här är en grundläggande fråga som bör påverka mitt val av växt och i förlängningen växtens möjlighet att trivas och växa. Så klokt av henne att ställa denna fråga. Hur är min jord? Någon dag senare läser jag ur Bibeln och Jesus liknelse om såningsmannen. Ni vet, ofta kanske man identifierar sig med någon i texten och det slår mig att jag, när jag läst texten tidigare, oftast tänkt att jag är såningsmannen. Min strävan och längtan är att så, så och åter så, in i vår familj, för barnen, för underbara vänner, för ännu okänt kvartersfolk och så vidare. Men när jag denna gång läser samma bibeltext är jag plötsligt inte såningsmannen utan ett landningsområde för sådden. Jag är inte huvudpersonen utan mottagaren av Guds ord. Meningen sticker ut påtagligt och kärleksfullt: »Det som föll bland tistlar är de som har hört ordet men som mer och mer kvävs av bekymmer …«. Jag ligger i sängen och läser, så där lite lagom urvriden efter en lång dag, och blir tydligt påmind om att Gud är … ja, just Gud, och att jag inte bär huvudansvaret i livet. Jag är först och främst ett barn till Gud och i behov av ett sinne med utrymme för honom. Jag är mer än mina barns mamma, mer än mina vänners vän och mitt grannskaps missionär – jag är först och främst Guds barn. Jag inser att jag allt som oftast har omsorg, bekymmer och tankar kring min egen hjord. Orostankar för hur jag bäst hjälper mina barn, hur jag som förälder ska räcka till, hur jag prioriterar och så vidare. Ja, listan tenderar att ofta bli väldigt lång. Och jag inser att detta fokus och denna oro påverkar mig så att min egen jord inte är som jag egentligen vill att den ska vara.

Kanske har vi alla en egen »hjord« på ett eller annat sätt. Till dig som vuxen, och till dig som är förälder – kanske är det så här hos fler än mig, att oro och bekymmer tenderar att fylla vårt tankeutrymme – att omsorgen, strävan och längtan efter att göra gott och rätt för hjorden tar så stort utrymme att vår egna jord glöms bort? Gud, tack för denna kärleksfulla påminnelse till mig. Och käre Gud, du behöver nog påminna mig igen. Och igen.

»Det äkta har en direkt kontaktyta med Gud«

Låtarna är ett arv som många har en relation till. Det känns bra att kunna skapa något nytt som uppskattas, säger sångerskan Maria Löwenham vars namn bandet är uppkallat efter.

Trion bildades 2017 på Bromma Folkhögskolas musiklinje ur en längtan att få turnera och spela live. Paret Maria och Oliver Löwenham slöt samman med vännen och gitarristen Filip Ericsson. Inför första projektet rotade trion i EFS skattkista till musikarv. Så föddes konceptet som har burit bandet under deras musikaliska resa.

– Vi ville ge Lina Sandells låtar en ny förpackning och på så vis ge människor en ny upplevelse av det hon skrev, säger sångerskan Maria Löwenham. Bild: Vendela Tegerstrand– Vi ville ge Lina Sandells låtar en ny förpackning och på så vis ge människor en ny upplevelse av det hon skrev, säger sångerskan Maria Löwenham. Bild: Vendela Tegerstrand
Maria Löwenham Trio medverkade på EFS och Salts årskonferens. Konserten »Bred dina vida vingar – psalmer av Lina Sandell« finns att se och höra på efsplay.nu.Maria Löwenham Trio medverkade på EFS och Salts årskonferens. Konserten »Bred dina vida vingar – psalmer av Lina Sandell« finns att se och höra på efsplay.nu.

– Vi ville arrangera låtar som många har nära hjärtat och då fastnade vi för Lina Sandell. Det är många som älskar henne så vi fascinerades över faktumet att det fanns så få nya versioner av hennes låtar. Vi ville ge hennes låtar en ny förpackning och på så vis ge människor en ny upplevelse av det hon skrev, säger Löwenham.

Lina Sandell (1832–1903) skrev hundratals dikter och trots ett tungt och tragiskt liv fyllt av sjukdom och tidig förlust av föräldrar, har hon lyckats formulera sina psalmer på ett sätt som ger människor hopp och tro.

– I min vänskapskrets brukar vi säga att det som är äkta och sant har en direkt kontaktyta med Gud. Lina Sandell skrev om det som är sant. Hon formulerade inte texterna så att det bara lät vackert utan det var genomlevt. Därför är texterna inte beroende av hennes tillfällighet på jorden utan Gud har fått använda hennes röst på ett sätt som ekar in i evigheten. 

Detta musikaliska arv har bandet velat förvalta. Det som gör trion och Sandell-projektet unikt, menar Maria, är att de alla kommer från olika musikaliska bakgrunder – Marias bakgrund i musiken är pop, Olivers i jazz och Filips i blues. Tillsammans har de utvecklats och hittat ett sound som sticker ut och som många har uppskattat när de har spelat live i kyrkor. Den senaste konserten som de framförde under EFS och Salts Årskonferens blev även den omtyckt. 

– Allra speciellt var det med positiv feedback från EFS äldre medlemmar som har Lina Sandells låtar nära hjärtat. Det är fantastiskt kul att de har fått en ny upplevelse med gamla favoriter, säger Löwenham. 

»Rosenius psalmer får gärna sjungas vid min grav«

Prästen och teologen Carl-Erik Sahlberg är en av förkunnarna som har tolkat Rosenius predikoutkast. 

– I mitt predikoutkast ville jag lyfta fram det texten talade om – Guds rikes växt. Jag lade det på ett uppmuntrans- och själavårdsplan till alla kristna föräldrar som med sorg sett sina barn lämna den kristna tron. Jag ville säga dem, att det ord och den undervisning som är nedlagt i barnens hjärtans genom föräldrarna finns där och växer och kan en dag blomma ut, säger Carl-Erik Sahlberg. 

Carl Olof Rosenius har betytt mycket för EFS som rörelse och det är med hopp om att även den yngre generationen ska inspireras av hans sunda lära som predikningarna nu tolkas av kända predikanter.

– Det är nog hans nådesförkunnelse som skulle kunna vara till hjälp för skuldtyngda och skamfyllda människor idag. Gud vill oss väl, relationen mellan honom och mig är upprättad genom det Jesus gjorde på korset. Människor i nöd behöver nåd.

Rosenius psalmer har betytt särskilt mycket för Sahlberg.

– Var jag går i skogar, berg och dalar är en av mina favoritpsalmer. När jag en dag somnar in och man tar jordiskt avsked av mig vid en grav vid Kilimanjaros sluttning, så finge man gärna sjunga den (om nu de swahilitalande lärt sig svenska!). 

Ps 201: En vänlig grönskas rika dräkt

En av sommarens största psalmfavoriter är En vänlig grönskas rika dräkt, ibland enbart kallad »Sommarpsalm«. Säg den körsångare som inte sjungit den! Texten är skriven av poeten Carl David af Wirsén (f 1842). Han var i nära 30 år Svenska akademiens ständige sekreterare och en litteraturkritiker som envist bekämpade moderniteten. På 1880-talet uppstod planer på en ny psalmbok och af Wirsén invaldes i kommittén. Han skrev då flera psalmer, varav En vänlig grönska blev den verkliga pärlan. Fast det dröjde ända till 1937 innan det kom en ny psalmbok så att den kunde tas med.

Texten är lite speciell med sina tre olika teman. Vers 1–2 är en sommarvisa där poeten med många härliga bilder beskriver sommaren. Den mest originella är ordet »vänlig«, som genialt fångar den skira grönskan som möter oss i maj–juni. I vers tre kommer ett annat perspektiv: Sommaren är förgänglig men Gud och hans ord är av evighet (Jes 40:6–8); det må vi inte glömma.

Men om nu den tredje versen vänder psalmen till ett vemodigt allvar, skiftar det på nytt i vers 4–5 när poeten sjunger om vårt kristna hopp. Med orden ur Höga Visan, »min vän är min och jag är hans«, påminns vi om vårt eviga band med Gud. Därför bör vi ibland också sjunga v 4–5 i våra gudstjänster. Gärna med vers 1–3 i början och 4–5 som slutpsalm.

Den omtyckta melodin komponerades av Waldemar Åhlén, som i många år var organist i Jacobs kyrka i Stockholm. Den fanns klar på 1930-talet, dock togs den inte med i 1937 års psalmbok. Men den blev populär som körsång och när en ny psalmbok kom 1986 var den ett självklart val till af Wirséns sommar­psalm.

Åhléns tonsättning passar även till Psalm 712, O Gud, som skapat vind och hav. En del menar att man ska spara melodin enbart för Psalm 201, själv tycker jag att Psalm 712 lyfter betydligt, särskilt sommartid, när man sjunger den till Åhléns melodi. Prova gärna själv där du sitter, eller om du leder någon gudstjänst eller andakt i sommar, och se om du håller med mig.

En omtumlande tid för EFS – 1870-talet

Samtidigt förändrades samhället i övrigt med byggande av järnvägar, förbättrade kommunikationer, tillväxt av städer, etablering av stationssamhällen, befolkningstillväxt och utvandring till USA.

Den för den nyevangeliska väckelserörelsen enande och inspirerande kraften Carl Olof Rosenius (född 1816) hade avlidit 1868 och lämnat ett tomrum efter sig. En del av detta tomrum kom att fyllas av Paul Peter Waldenström (1838–1917) som efterträtt Rosenius som den viktiga tidskriften Pietistens redaktör.

Till Waldenström hade inom rörelsen och EFS ledning stora förhoppningar knutits. Han var prästvigd, tjänstgjorde som lektor i Umeå (senare i Gävle), var filosofie doktor och en känd folktalare. Till en början fortsatte han utgivningen av Pietisten i Rosenius fotspår men presenterade 1872 där sin nya, från den så kallade objektiva försoningsläran – som bland andra Luther, Rosenius och Svenska kyrkans bekännelseskrifter stått för – avvikande nya försoningslära.

»I en predikan i juninumret av tidskriften Pietisten ifrågasatte Waldenström den objektiva försoningsläran, en fundamental-artikel i den evangelisk-lutherska läran, genom att ifrågasätta att Sonens försoningsdöd på korset blidkade Fadern. I sin försoningstolkning gick Waldenström emot satisfactio vicaria-läran om Kristi ställföreträdande försoningsverk såsom den traditionellt uppfattats.« (Larspers, Konfessionalitet och medbestämmande, 2012, s 80.)

I sin nya försoningstolkning – den så kallade subjektiva – menade Waldenström att Gud inte blev människa (Jesus) för att ta på sig människans straff för syndaskulden utan för att visa sin kärlek till människorna. Försoningen blir då en process inom människan i att hon förvandlas. De lutherska teologerna – inom EFS och resten av Svenska kyrkan – menade att Waldenström inte tog Guds vrede över synden eller kärleken till syndaren på allvar.

Paul Peter Waldenström var först redaktör för Pietisten innan han 1878 var med och bildade Svenska Missions­förbundet.Paul Peter Waldenström var först redaktör för Pietisten innan han 1878 var med och bildade Svenska Missions­förbundet.

För EFS innebar 1870-talet även förändringar i organisationsstruktur och stadgar. I samhället hade medbestämmandet (demokratin) ökat. Folkrörelserna byggdes upp på demokratisk grund. Anslutna medlemmar i en folkrörelse hade rätt att rösta vid årsmötet som utsåg styrelse. EFS hade bildats 1856 i en delvis annan tid. Stiftelsen var en så kallad association där styrelsen utsåg sig själv. Detta innebar för EFS att medlemmar i rörelsen i landet kunde ge medel till den, men de hade länge inte rätt att ansluta sig till riksorganisationen eller sända ombud till årsmötet. Rörelsen saknade åtminstone formellt möjlighet till inflytande. 

Den allmänna samhällsutvecklingen, folkrörelsetänkandet och inte minst övergången från ståndsriksdag (adel, präster, borgare, bönder) 1865/1866 till tvåkammarriksdag till vilken fler hade rösträtt, medförde att rörelsen började ställa krav på EFS att förändras i demokratisk riktning. Detta kombinerades med en önskan från Stiftelsen att knyta rörelsen närmare till sig. 

Ett första förslag 1872 att förändra EFS accepterades dock inte av rörelsen då den skulle givit anslutna missionsföreningar för litet inflytande. Ett förnyat förslag 1874 accepterades dock. Nu fick EFS ett årsmöte som högsta beslutande instans, till vilket anslutna evangeliskt-lutherska missionsföreningar hade rätt att sända ombud. Ändå demokratiserades inte Stiftelsen helt. Vid årsmötet hade även styrelsens medlemmar och provinsombuden – av EFS utsedda representanter ute i landet – rösträtt. Styrelsen kunde fortsätta att kontrollera årsmötet genom att kalla och avsätta provinsombud. Ett ombud för en ansluten lokal missionsförening, även om den hade många medlemmar, hade lika stor röstkraft som en styrelseledamot eller ett provinsombud. Anslutna regionala missionsföreningar, som organiserade rörelsen i ett landskap eller län, hade dock rätt att sända två ombud. Detta nya styrelsesätt kom att få betydelse längre fram.

Sveriges riksdags öppnande i närvaro av kung Karl XV. 1867. Detta var den första tvåkammarriksdagen, efter att representationsreformen blivit genomförd vid riksdagen året innan.Sveriges riksdags öppnande i närvaro av kung Karl XV. 1867. Detta var den första tvåkammarriksdagen, efter att representationsreformen blivit genomförd vid riksdagen året innan.
Figeholms lutherska bönhus, byggt 1868. Fick 1870 rätt att anordna kyrklig nattvardsgång.Figeholms lutherska bönhus, byggt 1868. Fick 1870 rätt att anordna kyrklig nattvardsgång.

Inom EFS styrelse fanns vid denna tid en oro för vad medinflytandet skulle kunna föra med sig: fanns där risk att EFS skulle tvingas lämna sin evangelisk-lutherska bekännelse och inomkyrklighet? Skulle ett årsmöte kunna besluta så? Forskningen har visat att denna oro ledde till att Stiftelsen demokratiserades enbart med försiktighet.

För EFS styrelse var det fortsatt viktigt att behålla riksorganisationen evangelisk-luthersk och inomkyrklig. En opposition till denna hållning hade dock på 1870-talet växt fram i rörelsen på lokal och regional nivå. Denna lyfte:

a) Försoningsfrågan.

b) Nattvardsfrågan – vilka skulle fira nattvard – alla döpta eller enbart de på Kristus troende?

c) Bekännelsefrågan – kunde EFS ha en bredare bekännelse än den evangelisk-lutherska?

I och under dessa frågor fanns även demokratifrågan och frågan om rörelsens relation till Svenska kyrkan.

Oppositionen försökte under EFS:s årsmöten 1876–1878 förändra Stiftelsens stadgar. När detta inte gick bildades i augusti 1878 Svenska Missionsförbundet. Detta förbund fick en juridiskt oklar relation till Svenska kyrkan, men utvecklades tidigt till ett eget kyrkosamfund genom att lokalt ha egna gudstjänster och nattvardsfiranden som inte leddes av prästvigda. 

Under perioden 1878–1890 delades den nyevangeliska väckelserörelsen upp mellan tillhörighet till EFS eller SMF. Stiftelsen förblev stark i syd (Skåne-Blekinge) och behöll kopplingen till stora delar av rörelsen i övre Norrland, även om denna till stor del inte var organiserad och mer kunde ses som kyrkoförsamlingarnas missionsföreningar. I mitten av landet kom SMF att organisera stora delar av rörelsen. För Dalarnas och Värmlands del räknas 75 % av rörelsen ha kommit att organiseras inom Missionsförbundet. Även Uppland, Gästrikland, Västmanland, Södermanland, Östergötland och Västergötland blev starka SMF-områden.

Många lokala missionsföreningar splittrades. Minoriteten inom dessa, där majoriteten övergått till att bli SMF-kopplad, ombildades till evangelisk-lutherska missionsföreningar och fortsatte på så vis sin verksamhet. I Uppsala skedde detta då den ursprungliga missionsföreningen på Kungsgatan delades. Den mindre delen bildade en evangelisk-luthersk missionsförening och fick så småningom en lokal på Övre Slottsgatan, innan den 1970 var med att bilda Lötenkyrkan. 

Pietisten var inte längre den naturligt samlande tidskriften. I stället betonade EFS Budbäraren och Missions-Tidning sammanhållningen inom den av Stiftelsen ledda delen av rörelsen.

EFS missionsarbete i Indien inleddes år 1877. Här en inte namngiven kvinnlig missionär vid Nimpani, Padhar, cirka 1880.EFS missionsarbete i Indien inleddes år 1877. Här en inte namngiven kvinnlig missionär vid Nimpani, Padhar, cirka 1880.
Estlandsmissionären Thure Emanuel Thorén med sina seminarieelever i Paschlep (Nuckö, Estland). På hösten 1873 började Thorén utbilda nio unga män till lärare.Estlandsmissionären Thure Emanuel Thorén med sina seminarieelever i Paschlep (Nuckö, Estland). På hösten 1873 började Thorén utbilda nio unga män till lärare.
EFS missionsskepp Ansgarius byggdes 1872 genom insamlade gåvor. Åtta missionärer reste med på premiärturen 1873.EFS missionsskepp Ansgarius byggdes 1872 genom insamlade gåvor. Åtta missionärer reste med på premiärturen 1873.

Men det var mycket mer som hände för EFS under 1870-talet. År 1869 hade styrelsen beslutat att missionsskeppet Ansgarius skulle byggas. Tanken var att Stiftelsen själv skulle kunna sköta transporterna av missionärer, förnödenheter och byggmaterial till missionsfälten. På återvägen till Sverige tänktes missionsskeppet ta andra frakter för att finansiera verksamheten. Fartyget byggdes och gjorde sin första resa 1873. Dock avvecklades det redan 1877, då det gav för små inkomster och det var lättare att hyra in sig på andra fartyg för de transporter som behövde ske. 1879 såldes Ansgarius. 

Nysatsningar i form av mission på de estniska öarna (bland den svensktalande befolkningen där) startade 1873 och samma år etablerade EFS mission bland svenska utvandrare till USA. Den första expeditionen för att nå in till Gallafolket i nuvarande Etiopien gjordes 1877 och samma år startades missionsarbetet i Indien bland gonderna. På 1870-talet började även Rosenius dagbetraktelser ges ut vilka spreds i stora upplagor och påverkade många.

Vidare utvidgades sjömansmissionen genom att arbete togs upp bland annat i Liverpool 1870, Cadiz (Spanien) 1870, Boston och New York 1873, Baltimore 1877, Marseille 1877 och i Grimsby 1878. Några av dessa sjömansmissioner bedrevs dock enbart under en kort tid.

För EFS innebar 1870-talet med andra ord både splittring och nysatsningar. 

På vilken frukt ska vi känna igen en ledare?

Den senaste tidens offentliga ledarkriser inom olika delar av kristenheten är en smärtsam påminnelse om att trots att kyrkan borde vara en fristad från maktmissbruk och övergrepp, så är det tyvärr inte alltid så. I slutet på Bergspredikan utfärdar Jesus en tidlös varning: »Akta er för de falska profeterna, som kommer till er förklädda till får men i sitt inre är rovlystna vargar. På deras frukt ska ni känna igen dem.« (Matt 7:15–16). Jesu ord är en aktuell påminnelse om att vi behöver ha ett återkommande och pågående samtal om vilka ledare vi premierar i församlingen, och vad det säger om vår ledarsyn. Det tidlösa i Jesu varning är att den pekar på något vi är rätt dåliga på och som därmed är vår stora utmaning, nämligen att urskilja vad som verkligen är god frukt och hur den ser ut.

5-6_2021_teolrefl

I vårt samhälle är vi ofta upptagna med talang, prestation, karisma och framgång, och inte sällan speglas detta även i vilka ledare vi ser upp till och vilken typ av ledarskap vi värdesätter i kyrkan liksom i kristenheten i stort. Men när ledarskap börjar definieras främst utifrån gåvor och frukt börjar mätas i produktivitet eller kvantitet, riskerar vi att få problem. Det kan till exempel ta sig i uttryck genom att vi ursäktar brister i trovärdighet, karaktär eller relationer med att ledaren »i alla fall vinner människor för Jesus«, eller ett hårt ledarskap med att han, eller hon, har »gåvan att leda«. Men i samma stycke i Matt 7:21–23 varnar Jesus för att låta sig förblindas av karisma, gåvor och kraftgärningar när han menar att dessa inte behöver betyda att trädet är gott. Det är både provocerande och utmanande att det vi så ofta premierar, inte nödvändigtvis är vad Jesus själv premierar hos ledare i sitt rike. 

Därför är det viktigt att fråga huruvida en ledare och vår ledarsyn stämmer överens med den bild vi ser i Nya testamentet. Om vi går till Paulus och breven till Timotheos och Titus, som har ett särskilt fokus på ledarskap, stavas ledarskap karaktär. När Paulus beskriver vilken typ av ledare som Timotheos och Titus ska leta efter, framträder en bild av någon som är fri från sitt ego och är utan uppblåst självbild, har rena motiv där man inte drivs av sin egen vinning och begären under kontroll. Han sammanfattar det med att vara »höjd över allt klander« (1 Tim 3:2), vilket innebär att det inte ska finnas några grunder för att kunna anklaga ledaren för omoraliskt eller oetiskt beteende. När Paulus talar om goda ledare är det alltså varken talang, gåvor eller en särskild andlighet som han betonar. Snarare uppmanar han Timotheos och Titus att söka efter människor som med sina liv gett prov på viktiga kvalitéer. 

Den frukt vi bör leta efter hos våra ledare är alltså mognad, karaktär, trovärdighet och förmåga att vårda relationer. I Timotheosbreven beskriver Paulus församlingen som Guds hushåll och familj (1 Tim 3:15). Församlingens identitet och funktion är alltså relationell och ett ledarskap bör därför också bedömas utifrån hur väl dessa relationer fungerar. Därför är det också främst där skadan sker när en ledare slirar i sin karaktär. Inte sällan leder dessa skador till att människor lämnar församlingen och ibland tron helt och hållet. Paulus menar också att evangeliets trovärdighet direkt påverkas av hur de troende, och särskilt dess ledare, lever (1 Tim 3:7). För hur kan en grupp som har så höga anspråk tillåta och hylla ledare som beter sig omoraliskt eller oetiskt? På så sätt skadas också kyrkans anseende och förtroende bland utomstående och i samhället.

Betyder det att gåvor inte har något värde eller funktion? Såklart inte. Men frågan är vad vi prioriterar och gynnar och vilken församlingskultur det skapar eller uppehåller i längden. Risken med att bygga ledarskap och församling på, som Jesus säger, profetior och kraftgärningar, är att den byggs på sensationer eller ett särskilt resultat. Men inget av detta betyder nödvändigtvis att ledarskapet, eller församlingskulturen, är sund. En viktig definition av nådegåvor är nämligen att de fungerar och verkar genom, och tack vare, Guds nåd – trots att vi är ofullkomliga. 

Bergspredikan avslutas med den kända liknelsen om husbyggaren. Ett ledarskap eller församling byggd på sensationer eller att uppnå ett särskilt resultat, är ett hus byggt på sand. När stormen kommer faller det ihop – oavsett hur fantastisk byggnaden är. För att kunna urskilja den goda frukten måste vi lära oss att känna igen hur det ser ut när någon känner Fadern och gör hans vilja (Matt 7:21–23). Ett sådant ledarskap är byggt på klippan och står stadigt mitt i stormen. 

Krisen eskalerar i Myanmar

Närmare 900 människor har avrättats och tusentals har frihetsberövats sedan militären tog makten i Myanmar. Fabriker, banker och skolor är i princip helt stängda och den statliga förvaltningen har gått i stå. Landet närmar sig ett fullskaligt inbördeskrig och ekonomisk kollaps.

– Människor har förlorat sin inkomst och det finns inga nya jobb att söka, berättar Joseph* som leder en husförsamlingsgemenskap och ett diakonalt arbete i utkanten av Yangon. Under åren har Josephs gemenskap tagit emot ett flertal svenska Salt-volontärer, som Budbäraren skrev om i nummer 3 2021.

Läget är kritiskt i Myanmar efter militärkuppen och nu har många familjer inte råd att handla mat. Bild: Magdalena VogtLäget är kritiskt i Myanmar efter militärkuppen och nu har många familjer inte råd att handla mat. Bild: Magdalena Vogt

– Många av de fattigaste har handlat ris på kredit de senaste månaderna, men nu måste de betala sina skulder innan de får köpa något mer. Vad ska de göra? De har inga pengar, säger Joseph. 

Han berättar att familjerna försöker äta det de kan hitta, bananträd och bladväxter, men att det inte längre räcker för att de ska kunna äta sig mätta. 

EFS utökar nu därför vår nödhjälpsinsamling till att omfatta även syskonen i Myanmar med matpaket bestående av bland annat ris, olja och bönor.

– Detta ger oss också en fantastisk möjlighet att dela evangelium och visa Jesu kärlek till våra buddhistiska grannar mitt i den här mörka tiden, säger Joseph. 

*Joseph heter egentligen något annat.