»Drivkraften? Det har alltid varit att försöka förmedla den kristna tron till människor.«

Peder Fohlin har arbetat för missionsföreningarna på Gotland i 36 år. Nu går han i pension – åtminstone i teorin. För frågan är om han kan släppa uppdraget så lätt.

– Jag vill bedriva en verksamhet där människor får komma till tro. Förmedla evangeliet och den genuina kristna tradition som finns inom EFS. Jag vill att det ska genomsyra verksamheten.

Peder menar att EFS står för ett klart evangeliskt budskap genom Guds ord.

– Vi presenterar nåden och försoningen. Det blir viktigare och viktigare.

Hur öppna är gotlänningarna för evangeliet?

– Egentligen är det rätt trögt. Jag upplever att många ser kyrkan som en hembygdsrörelse. De tycker om kyrkan och vill att det ska bedrivas gudstjänster, men när vi börjar prata samtalsgrupper så blir det mycket svårare. Men det finns en del eldar som brinner här och där. Då är det viktigt att vi kristna kommer samman och bildar större eldar. Det har därför stor betydelse att vi möts mellan samfunden.

Fröet till Peders tro började redan i söndagsskolan. När han var elva år fick han frågan om att hjälpa till som vaktmästare i missionshuset i Västergarn där familjen bodde.

– Det var väldigt viktigt att få det förtroendet. Det väckte intresset för kyrkan och tron, berättar han.

Under konfirmationstiden och i den efterkommande ungdomsgruppen i Visby utvecklades intresset ännu mer.

– Vi var rätt många ungdomar på den tiden och vi fick olika förtroenden och uppdrag. Först söndagsskollärare och juniorledare, sedan som ledamöter i utskott och styrelser.

Som 29-åring fick Peder en tjänst som distriktsombud. Arbetet handlade mycket om föreningsengagemang. Under 80- och 90-talen hade EFS flera anställda på Gotland, där fick Peder fungera som samordnare.

– Jag skötte planeringen och höll i kontakterna med missionsföreningarna och syföreningarna.

Men arbetet har förändrats mycket i takt med att behoven förändrats. Av de 40-talet syföreningarna som fanns på 80-talet så är det fem kvar. Och då EFS sedan några år tillbaka inte har någon anställd präst på ön så får Peder hålla i mycket gudstjänster och utveckla det ekumeniska arbetet på Gotland. Exempel på detta är de lovsångskvällar som ordnas en gång i månaden i Fole i samarbete med Pingstförsamlingen och Frälsningsarmén.

– Det är lite i Sverigebönens anda, förklarar Peder. Vi ber mycket för Gotland.

Något annat som utvecklas är verksamheten i EFS-föreningen i Fole, den missionsförening som Peder och hans fru Gunnel tillhör.

– Vi började med dagledigträffar med lunch på 90-talet. Sedan startade vi bibelsamtal och vi har kört Alpha. Vi försöker nå nya människor.

Men det finns även svårigheter. Medlemsantalet minskar och orken tryter. Många av missionshusen är nedlagda.

– Då är det lätt att undra hur det blir i framtiden och känna en viss uppgivenhet. Vi har en del ungdomar, men medelåldern är hög. Men vi har många trogna förebedjare och offrare. De är otroligt viktiga.

Och bönen har på senare tid fått en större plats i Fole. Där är de ett gäng som samlas för att be två gånger i veckan.

– Vi ber oavsett hur många vi är. Jag har varit ensam någon gång, men oftast är vi två, tre stycken, berättar han. Vi kristna behöver samlas och be för våra sammanhang och platser. Vi kan ha en massa aktiviteter, men allt måste börja med bönen.

 

• Della
• Twittra