»Den första halvan av predikan ägna­des åt mysterier och frågor som kunde förvåna de obildade åhörarna. Den andra halvan bestod av små söta historier och underhållande spekulationer som skulle hålla åhörarna vakna. Bara några få korta uttryck från Bibeln kastades in i predikan, som genom sin blotta förekomst ansågs ge förtjänster inför Gud.«

Ungefär så beskriver en av reformatorerna, Jean Calvin, hur en predikan före reformationen kunde vara upplagd. I den medeltida kyrkan hade predikan fått en allt mer undanskymd plats. I den mån den förekom, var den bara ett förspel till sakramenten. Det var genom dem som människan fick del av nåden. Det egentliga skedde någon annanstans, inte i predikan.

Just detta att det egentliga sker någon annanstans och inte här och nu, tycks vara en tanke som återkommer hela tiden som en frestelse, både i kyrkans liv och i våra egna liv. Det som är avgörande har vi ibland en tendens att skjuta på, förlägga någon annanstans, eller till något annat senare tillfälle. Ett annat exempel på »någon annanstans« kan vara teologin hos den schweiziske reformatorn, Ulrich Zwingli (1484–1531). Han undervisade till exempel att nattvarden var en minneshögtid och inget annat. Det var enbart bröd och vin. Kristus var inte där. Mötet med honom skedde någon annanstans, bortom nattvarden.

För några år sedan gjorde jag en undersökning av teologin i predikningar i Sverige i dag. Jag tittade på 67 predikoutkast (Ingång – Johannelunds teologiska skriftserie, nr 1–2/2015). En av de saker som slog mig var att nästan alla predikoutkasten talade om Gud, vilket i och för sig inte är ett dugg konstigt. Talet om Gud är helt nödvändigt i varje predikan. Det anmärkningsvärda var att endast några få predikningar utöver det gav uttryck för att predikan var ett tilltal från Gud, ett erbjudet gudsmöte. En slutsats jag kan dra utifrån det materialet är att predikan inte sågs som ett möte med Gud. Det skulle ske någon annanstans.

I karismatiska sammanhang i dag gör man ibland samma sak: gudsmötet förväntas inte ske i själva huvuddelen av gudstjänsten, i det predikade ordet, utan förläggs till förbönen efteråt. Det avgörande sker någon annanstans. »Någon annanstans« kan även exemplifieras genom alla de predikningar i nattvardsgudstjänster där predikanten talar om gudsmötet som sedan kommer i nattvarden, men inte alls påminner om det gudsmöte Ordets förkunnelse innebär. Det avgörande läggs någon annanstans.

Men varken Luther eller Rosenius hade en »någon annanstans«-teologi. De har en »här och nu«- teologi. Gudsmötet sker inte bortom Ordet eller bortom sakramenten. Det sker i Ordet och i sakramenten, här och nu.

En av de största förändringar som kom med reformationen var att predikan fick en central plats. Det märktes både i rummets arkitektur – med en central placering av predikstolen – och i gudstjänsten utformning, där predikan blev en given del. Luther kunde inte tänka sig en gudstjänst utan predikan. Bakgrunden till detta var att reformatorerna såg predikan som ett levande Guds ord. Själva predikan fick även en ny form och ett nytt fokus. Huvudformen blev bibelutläggande predikan. Fokus blev att predikan skulle förmedla Kristus.

Uttryckt på ett annat sätt skulle ett gudsmöte genom lag (det Gud vill och kräver) och evangelium (det Gud räcker oss genom sina löften och frälsningen som Jesus Kristus berett) göras möjligt. Predikan var inte bara ett tal om Gud utan även ett tilltal från Gud. Den var inte enbart ett tal om förlåtelse och upprättelse, utan räckte även ett förlåtelsens och upprättelsens ord från Gud. Samma sak kunde sägas om sakramenten dop och nattvard. De konstituerades av Guds löften i Ordet. De var därför – precis som Guds ord – nådemedel. De förmedlade gudsmöten som kunde innebära förlåtelse, upprättelse och liv, men också dom för den som stod Gud emot.

Carl Olof Rosenius förvaltade på 1800-talet detta reformatoriska arv vidare. Bland annat skrev han om Ordet: »Det är ju just detta Kristi ord som är universalmedlet mot allt andligt ont, såväl i den enskildes liv som i församlingens, ja, i hela Kristi kyrka på jorden« (Guds ande och ord, s. 22). Skriver man så om Ordet är utgångspunkten att det är levande och verksamt.

När Rosenius ville visa att dopet inte bara var något symboliskt skrev han: »Så är det nu också med dopet. Utan Guds ord är det vatten och inget dop. Men tack vare det löfte som Kristus knutit till detta vatten, är det ett sakrament, som i sig innefattar frälsningens hela rikedom« (Guds ande och ord, s. 60). När Rosenius argumenterar för att Jesus ger sig själv åt oss i nattvarden citerar han 1 Kor 10:16: »’Välsignelsens bägare, över vilken vi uttalar välsignelsen, ger den oss inte del av Kristi blod? Brödet som vi bryter, ger det oss inte del av Kristi kropp?’ Lägg märke till detta! Paulus ger oss den förklaringen att Kristi lekamen och blod verkligen är tillsammans med brödet och vinet. … Och meningen är alltså att Gud med ett osynligt och jordiskt ting förenat ett osynligt och himmelskt« (Guds ande och ord, s. 91).

Om vi tar denna »här och nu«-teologi på allvar leder det till några praktiska följder för oss. När vi lyssnar på en predikan ska vi inte låta lura oss av predikanter som enbart talar om Gud och Kristus och tro att Guds verklighet finns någon annanstans. Så långt han eller hon predikar i enlighet med Bibelns ord kommer det också att finnas ett tilltal från Gud till oss – även om det inte alltid upplevs eller hörs så tydligt. Vi har Bibelns löften om Guds närvaro genom Ordet och sakramenten, och kan därför faktiskt ha högre förväntningar på vad som sker än kanske predikanten själv!

För dem av oss som predikar och är med och delar ut sakramenten, låt oss inte devalvera vårt uppdrag. Tala inte bara om Gud. Uppdraget innehåller så mycket mera än att enbart föreläsa eller kåsera. Uppdraget är att dela ut Ordet, Guds löftesord, i predikan och sakrament. När vi gör det blir det en »här och nu«-teologi som blir tydlig, och inte en »någon annanstans«-teologi som så lätt skymmer den levande Guden.

• Della
• Twittra