Syftet med påve Franciskus nya bok Gläd er och jubla är dels att beskriva vad helighet innebär, dels att inspirera till att söka den. Påven vill säga till »vanliga människor«: du är också kallad att bli helig, det gäller inte en andlig elit utan det är vad du är skapad till. »Helgelse gör dig inte mindre mänsklig: den är nämligen mötet mellan din svaghet och nådens kraft« (s. 17).
För att anknyta till intervjun med Torbjörn Freij i detta nummer, så antyder påven att vägen till helighet går genom ärlighet och gudsmöte: att låta sin egen svaghet och synd möta Guds kärlek. Om det ska ske måste vi vara ärliga och lita på Gud. (För att använda syndafallsberättelsen som modell så har Adam och Eva där motsatt förhållningssätt, de döljer sig själva och är rädda för Gud.)
Helighet kännetecknas av ett helhjärtat liv: »helighet är inget annat än en kärlek som levs fullt ut« (s. 13). Helighet – eller ett liv format av Guds kärlek – växer då vi utsätter oss för Gud i gemensam bön och gudstjänst, i gemenskapen med dem Gud identifierar sig med – de fattiga och utslagna – och i gemenskap med andra kristna. Som hinder för helighet nämner påven främst individualism, konsumism och det ständiga flödet av distraktioner, bland annat genom sociala medier.
Bland det mest intressanta i boken är påvens kritik av två »subtila fiender till heligheten« som han lokaliserar inom kyrkan. Båda kännetecknas av att de försöker »tämja mysteriet« och göra det helt gripbart. Gnosticismen, som påven kallar den ena attityden, är föreställningen att tron kan göras till ett slutet intellektuellt system. Det är tydligt att det som påven talar om finns i både konservativa och liberala kretsar. Till skillnad från den som »har svar på alla frågor« menar påven att den troende måste inse att: »Gud är alltid en överraskning, och det är inte vår sak att bestämma … var han låter sig finnas. … Han är mystiskt närvarande i varje persons liv« (s. 21). Påven noterar också, vilket även C. S. Lewis gjorde, att det finns en särskild frestelse för den intellektuellt lagde att förväxla sin kunskap om tron med den helighet Gud kallar oss till, vilket påven kallar för en »farlig förväxling« (s. 22).
Pelagianismen, å andra sidan, menar att det mänskliga förnuftet inte är tillräckligt, men den tenderar i stället att göra den mänskliga viljan till grund för frälsningen. Påven kritiserar här ett slags katolsk fariseism, men attityden återfinns i alla kristna kretsar: »Detta visar sig i många till synes sinsemellan olikartade attityder: fixering vid lagen, fascinationen inför sociala och politiska framsteg, den ostentativa [utmanande] upptagenheten med liturgin, läran och kyrkans prestige, den fåfänga förtjusningen i nya praktiska lösningar« (s. 27).
Det som kännetecknar båda attityderna är en glömska över att livet med Gud är en gåva och att vi har en mottagande och inte kontrollerande attityd inför det Gud ger. Men även om tron på Gud är en gåva kräver den, precis som alla relationer, att vi odlar den. När det sker växer vi till i helighet, menar påven. Men det måste ske utifrån ett grundackord som är nåd: »Hans vänskap övergår oändligt vår föreställningsförmåga, vi kan inte köpa den av honom med våra gärningar, och den kan enbart vara en gåva av hans kärleksfulla initiativ« (s. 26).
MEST KOMMENTERAT
Hallå där Helena Eriksson …
EFS breddar stödet till Östafrika
Tuff verklighet för återvändare i Irak
Växa upp utan att växa bort
Vem är präst – egentligen? Om det allmänna prästadömet