Så gick flyttlasset igen. Nu har jag under mitt vuxna liv flyttat fler gånger än du kan räkna med dina två händer. Det finns mycket som är jobbigt med flyttar. Saker ska packas ner och flyttstädning ska göras. Samtidigt finns det fördelar. Bohaget kan gås igenom, saker kan slängas, skänkas eller behållas. Jag hittar det som var glömt, uppskattar det som finns. Just den här flytten gick jag hårt åt min bokhylla. Det gjorde ont, men var nödvändigt. De utgallrade böckerna lades i en kasse och fick flytta vidare till Myrorna. 

Fast vänta. Det var ju under flytten från Stockholm till Uppsala – förra flytten –som utgallringen av böcker skedde. Det innebar att jag inte alls kom till Myrorna för att dumpa böckerna som planerat, utan att jag tvärtom hade tagit med mig den otroligt tunga och otympliga bokpåsen även i nästa flytt? Tror ni jag muttrade åt mig själv upp för de tre långa trapporna upp till mitt nya hem?

Under en bilfärd när jag som vanligt »fulsjunger« låtar högt för mig själv slår det mig att det här inte är något nytt i mitt liv. Jag gör nämligen samma sak med det som jag vill lämna till Jesus. Jag ber att han ska förvandla mitt hjärta, att jag ska få lämna mina bördor hos honom. Sedan tackar jag Jesus, ställer mig upp. Samlar snabbt ihop röran jag ställt till med och fyller ryggsäcken med det som jag precis velat lämna ifrån mig. Precis som med bokkassen i mina flyttar. 

Frågorna hopar sig i mitt inre: Varför är det så svårt för mig att lämna det jag lagt vid Jesu fötter? Varför tror jag att det är bättre för mig att fortsätta bära dem? Tror jag att jag ska kunna avlasta Jesus som redan bär allt? 

I nästa ögonblick far Bo Giertz in i tankarna, han som ska ha sagt att »den gamla människan dränktes i dopet, men det aset kan simma«. En god sammanfattning av livet och den ständiga kampen, tänker jag för mig själv. Trots att siktet är ställt på att leva i daglig efterföljelse får jag brottas med den gamla människan i mig som tvärtom vill leva i egen kraft och gå sin egen väg. Hon vill klara sig själv och behöver ingen frälsare eller herre. Visst finns det en lockelse i att klara sig själv, att aldrig be om hjälp, att »visa sig stark«, men jag har anat att den bördan är kanske tyngre än många andra bördor: ensamhet – individualismens fula baksida. Jag vet att jag i mig själv inte är tillräcklig för allt vad världen vill att jag ska klara av. Men jag vet att Jesu kors är tillräckligt och att jag (och min ryggsäck) får plats hos honom och i hans famn. På det löftet bygger jag mitt liv. 

Jesus, hjälp oss inför hösten att lita mer och mer på ditt kors och inte på vår egen styrka. Hjälp oss att se vad vi inte riktigt vågar tro att du kan bära, hjälp oss sedan att lämna över det. Din är äran och makten i evighet. Amen.

• Della
• Twittra