Vem får definiera evangeliet?

Kan kristendom definieras hur som helst och fortfarande kallas kristendom? 

Kan evangelium formuleras hur som helst och ändå kallas evangelium? 

Denna sommar har dessa frågor flera gånger återkommit i mina tankar. I båda fallen föranlett av inlägg i kyrkliga sammanhang där det handlat om samlevnadsfrågor. 

Grundfrågorna om definitionen av kristen tro och evangelium är avgörande viktiga för varje kyrka. Hela kyrkans historia vittnar om betydelsen av avgränsningar: allt är inte kristendom och allt är inte evangelium. 

I en postmodern kultur som vår är dessa sista uttalanden naturligtvis ytterst utmanande. När var och en definierar sin egen sanning finns inte längre någon sanning, och då finns inte heller något som är fel. Att tala om irrlära förlorar sin mening. Och hur ska vi då – om vi inte tror på att kasta dem på historiens skräphög – hantera de bibliska texter som gång på gång gör upp med just irrlära?

Jag ser två kallelser för oss som vill grunda vår tro på Bibelns ord.

Den första är att definiera kristen tro utifrån Ordet och den gemensamma kristna tros-traditionen. Det finns i detta något tidlöst, något som går att känna igen i alla tider. Det måste finnas gemensamma trådar mellan urkyrkan och vår tid om det är samma tro vi delar. Naturligtvis finns också skillnader, kulturella och andra, men det måste finnas en kärna som är gemen-sam. Vi kan här också notera att all sann reformation är ett återvändande till Bibeln och dess bokstavliga tolkning.

Det leder över till den andra kallelsen: att förkunna ett evangelium som alltid har Jesus Kristus som person i centrum. Den Kristus som möter oss i Bibeln, inte våra önskebilder eller samtidsbestämda bilder av honom, utan så som han framträder i sin förkunnelse och sina gärningar i evangelierna. Lyckligtvis finns dessutom på denna punkt en helt avgörande prövopunkt. Det evangelium som är en Guds kraft till frälsning är det sanna evangeliet. Allt som inte kan åstadkomma detta är inte evangelium, hur mycket det än kallas så.