Författare: Benjamin Kruse

Ecklesio­logiskt kapital som måste förvaltas

I många olika sammanhang har jag lyft fram termen »helkyrklighet« – ett begrepp som belyser kyrkans behov av att ta vara på helheten. Att vårda och välkomna de olika traditioner som ryms under kyrkans höga valv och låta sig berikas av dess olika tillgångar. Alternativet har ingen något att vinna på. Att strömlinjeforma och strikt begränsa vad som ryms inom respektive tradition, löper stor risk att på sikt leda till en slags utarmad »halvkyrklighet«. 

 På uppdrag av avdelningen för kyrkoliv vid Kyrkans Hus, efter överläggningar i samarbetsrådet EFS-Svenska kyrkan, har Marie Rosenius genomfört en studie om vilka utmaningar och möjligheter som finns i den inomkyrkliga samverkansformen mellan EFS och Svenska kyrkan. På många sätt underbygger studien värdet som finns i tanken om helkyrklighet, där Sveriges äldsta väckelserörelse lever inom och samverkar med kyrkan. 

Marie Rosenius har genomfört en läsvärd studie om vilka utmaningar och möjligheter som finns i den inomkyrkliga samverkans­formen mellan EFS och Svenska kyrkan. Bilden är från samarbetskyrkan Grisbackakyrkan i Umeå. Bild: Privat/Johan GunséusMarie Rosenius har genomfört en läsvärd studie om vilka utmaningar och möjligheter som finns i den inomkyrkliga samverkans­formen mellan EFS och Svenska kyrkan. Bilden är från samarbetskyrkan Grisbackakyrkan i Umeå. Bild: Privat/Johan Gunséus

Under slutet av 2020 har EFS Budbäraren publicerat studien i bokform. För oss som till vardags arbetar med dessa frågor är boken en ovärderlig tillgång, men den är även av stort intresse för alla som har sin hemvist inom EFS och Svenska kyrkan. Boken har flera fördelar, men det största värdet är kanske just att innehållet bygger på empirisk forskning och inte är en presentation av någons personliga åsikter. 

Det finns åtskilligt att lyfta fram från boken, vilket vi har anledning att återkomma till vid annat tillfälle. Slutsatsen av Rosenius studie redovisas redan i titeln: EFS inomkyrklighet och mer specifikt att samarbetskyrkan är ett ecklesiologiskt kapital som bättre behöver förvaltas, av både EFS och Svenska kyrkan. 

Den främsta utmaningen är bristande kunskap och insikt om vad EFS är och kan bidra med i bygget av ett dynamiskt församlingsliv. Som en inomkyrklig väckelse- och missionsrörelse, identifierar Rosenius att samverkan bidrar med följande tillgångar: gemenskapskapital, andligt kapital, traditionskapital, lekfolkskapital och bildningskapital. I samarbetsrådet har vi därför sjösatt ett stort projekt under 2021 med arbetsnamnet »Kunskapslyftet«. Målmedvetet och pedagogiskt kommer vi att arbeta för att stärka kunskapen, genom att lyfta fram dessa tillgångar och peka på de möjligheter som finns och väl motsvarar flera av kyrkans största behov just nu. Håll utkik! 

443: Dig vi lov­sjunger, ärar

En härlig sak med Psalmboken är att den inte bara innehåller vår tids sånger utan också slitstarka psalmer som sjungits i många århundraden och i andra länder. Till Palmsöndagen har vi en pärla som stämmer in på detta: Dig vi lovsjunger, ärar (SvPs 443).
Den känns modern, men skrevs redan år 820. Att vi sjunger den idag har vi Anders Frostenson att tacka för. 

Ingen har betytt mer än Anders Frosten-son för vår nuvarande psalmbok. Han har inte bara skrivit många omtyckta egna psalmer utan också introducerat en stor mängd, både välkända och okända, från andra länder och gjort lysande bearbetningar av dem till svenska. 

Dig vi lovsjunger, ärar skrevs av spanjoren Theodulf, som var präst, poet och teolog och redan vid 25 års ålder blev biskop i Orleans i Frankrike. Psalmen lär i original ha haft 35 verser! Den svenska texten är enkel och fräsch. Barnen och de fattiga nämns särskilt bland dem som hyllar Jesus. En detalj är att Frostenson har slopat många »och« i texten, vilket gör att den får ett fint flyt: »…lägger man kläder, strör palmer«, »…går mot uppståndelsen, ljuset«.  

Som så ofta är det kombinationen av bra text och bra musik som gör psalmen så härlig att sjunga. Carl Bertil Agnestig som skrivit melodin är nog mest känd för sin pianoskola Vi spelar piano. Han tonsatte också kör-sånger, barnvisor och psalmer. Agnestigs skicklighet visar sig i att hans sånger är enkla och lätta att sjunga, och sam-tidigt så melodiska. Han har även skrivit melodin till Lär mig att bedja av hjärtat (SvPs 214 b).

Psalm 443 kunde gärna sjungas oftare även på Första advent, det är ju samma bibeltext den dagen, men den är skriven speciellt för Palmsöndagen.
I passionstiden är annars många psalmer med rätta mollstämda, men det måste också få finnas en jubelton när vi hyllar Jesus vid intåget till Jerusalem. Dig vi lovsjunger, ärar drar in oss i Guds barns lovsång genom alla tider till vår frälsare och Herre. 

Kristen i en polariserad tid

De senaste åren har kännetecknats av ökad polarisering: det finns inga gråzoner, världen är svartvit. De som står på min sida beskrivs som goda, medan de som står på den andra sidan är onda. Vi märker detta i det offentliga samtalet, bland politiker och mellan vänner, men även i kyrkan. 

Så länge jag lever med föreställningen att det finns onda och goda människor kommer fröet till polariseringen att gro. Erfarenheten vittnar om att vi snabbt kan gå från att vilja tillrättavisa »onda människor« till att själva bli de monster vi försöker bekämpa. Det är genom att inse att kampen mellan ont och gott inte är kamp mellan människor, utan en kamp inom varje människa, som mitt perspektiv förändras. 

3-2021-polarisering2

Första steget bort från polariseringen är steget mot ödmjukhet. Men hur ska det gå till? Hur kan jag leva som kristen i en polariserad tid? Här kommer några ledord som kan vara till hjälp.

1) Gör det goda. När vi låter ideologier eller åsikter bli centrum för våra liv frestas vi, som redan nämnts, att bekämpa det onda och själva bli onda. Uppmaningen från Bibeln är en annan, den lyder: Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda (Rom 12:21). Som Magnus Malm påtalat: det står inte att vi besegrar ondskan med det rätta. Ondskan besegras genom att vi gör det goda. 

När jag ser sådant som är ont runtomkring mig får jag bestämma mig för att göra det goda jag förmår. I stället för att se vad jag inte kan göra, får jag göra det goda jag kan göra. Min uppgift är inte att rädda världen, utan att göra gott mot min nästa. 

2) Lid med andra. Varje gång jag ställer mig bortanför min omgivning, riskerar ett främlingskap inför den andres annorlundaskap att uppstå. Det gör mig oförmögen att lida med andra människor och betrakta livet ur deras perspektiv. Jag blir då obarmhärtig och dömande. Även här har Paulus en hälsning till oss: Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter (Rom 12:15). Mitt synfält begränsas inte längre enbart till mitt perspektiv, utan vidgas till att omfatta andra. Jag får därför öva mig att förstå, även dem jag har svårt att förstå. 

Vill jag lära mig medlidande, behöver jag lära mig vara tyst: att lyssna mer än jag pratar. Jag behöver även avgränsa mig. Om jag överkonsumerar livsöden, vilket är en stor risk på internet, kommer jag tillsluta mitt hjärta för människors nöd. Det blir för många människors lidande jag möter, så jag stänger mitt hjärta för att skydda mig själv. Men genom att avskärma mig och söka mig mot tystnaden kan jag åter komma i kontakt med någon annans sår. Då kan deras tårar också bli mina egna. 

3) Lev i förlåt-else. När jag slutar att ta ansvar för det som blir fel i mitt liv, riskerar jag att stänga mitt hjärta för nåden. Därmed stänger jag också mitt hjärta för Gud och min nästa. När jag erkänner mitt behov av förlåtelse, kommer jag också bli förlåtande mot andra. Jesus säger: Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända. (Luk 6:37). När jag erfarit att Gud frikänt och förlåtit mig, kommer jag frikänna och förlåta andra.

När förlåtelsen blir min livspuls kommer jag att bli barmhärtig. När Guds förlåtelse förvandlar mitt hjärta, blir det omöjligt att inte förlåta dem som finns i min omgivning. Givetvis finns det fortfarande ont och gott. Självklart sopar jag inte undan det som blivit fel. Men jag förlåter andra, likt Gud har förlåtit mig. 

4) Se Gud i din nästa. I Luk-as-evangeliet ställer en bibel-lärd man frågan som ofta väcks när vi talar om kärlek till dem i vår omgivning: Vem är min nästa? Jesus svarar med att ge en liknelse där den typ av människa, som judarna hade mest avsky och förakt inför, gör det goda – och blir en nästa för den som drabbats av det onda. 

Min uppgift är inte främst att fundera på vem som är min nästa, utan att vara en nästa för någon annan. Eller som Nils Ferlin uttryckte det: Vem är min nästa? Jo, första bästa! 

5) Lev i Jesus. Inget av detta är möjligt utan Jesus. Den som läser ovanstående punkter och tänker ta sig i kragen och försöka beta av punkterna lär förr eller senare inse sitt högmod. Det är genom att jag öppnar mitt liv för Gud som mitt liv förvandlas. Precis som Johannes lär oss: Vi älskar därför att han först älskade oss. (1 Joh 4:19). 

Karma och påskens budskap

En influenser skrev på sin blogg för en tid sedan: »Jag har bara en sak att säga just nu, jag måste ha så dålig karma! Jag är inne i en sådan period där inget går bra.« Hon berättar sedan om allt som gått henne emot. Slutsatsen i bloggen var att nu var det dags för henne att gå ut på stan och göra goda saker som att bjuda på kaffe och pepparkakor för att vända på sin karma. Och hon är inte ensam om detta sätt att se på tillvaron. Den gamle Beatlesmedlemmen John Lennon skrev 1970 en stor hit som hette »Instant Karma« som handlade precis om detta.

Talet om karma och karmas lag har sitt ursprung i österländsk religion och filosofi. Karma handlar om orsak och verkan. Om en människa gör goda saker samlar hon på sig god karma, vilket enligt till exempel buddismen framför allt har betydelse för vad hon kommer att återfödas som. I västerländsk tappning av karmas lag, som till exempel John Lennons, har man gjort lite mer av »snabbkaffetolkning« av den. Det jag gör kommer att leda till följder i mitt liv här och nu.

3-2021-karma1

Någonstans finns en sanning i tanken bakom »karmas lag«, även i snabbkaffeversionen, eftersom det handlar om orsak och verkan. Om en person handlar på ett riktigt dumt och elakt sätt och sedan själv drabbas av sitt onda tilltag säger vi att synden straffar sig själv. På motsvarande sätt kan också vissa goda gärningar – som exempelvis en hjälteinsats som media uppmärksammar – leda till omedelbar belöning för den som utfört dem. 

Eftersom denna typ av bekräftelser finns, är det lätt att dra ut linjerna till hela livet. När en människa fått vara med om något riktigt fint kanske hon ställer sig frågan: »Vad har jag gjort för att förtjäna detta?« När någon drabbas av en olycka ställs kanske frågan: »Vad ont har jag gjort för att drabbas av detta? Vilken synd ligger bakom att jag drabbas?«

Intressant nog kommenterar Jesus denna typ av frågor vid ett par tillfällen. I Lukas 13 kan vi läsa Jesu kommentar till två tragiska händelser i hans samtid, en grupp människor som blivit dödade av Pilatus och Siloatornet som rasade och dödade arton personer. I Johannes 9 svarar Jesus på frågan från lärjungarna om orsaken till att en man de möter hade varit blind sedan födseln – var det han eller hans föräldrar som hade syndat? Den uppmärksamme läsaren ser att det är en självklar förutsättning för lärjungarna att det finns en direkt koppling mellan mannens blindhet och en synd hos någon. Men Jesus avvisar tanken direkt: »Varken han eller hans föräldrar har syndat« (Joh 9:3). I stället talar Jesus om det som ett tillfälle för Gud att verka. 

Även i Lukas 13 avvisar Jesus den direkta kopplingen mellan synd och olycka eller lidande. När han talar om de drabbade säger han: »Tror ni att de var värre syndare än alla andra …?« (Luk 13:2; se även vers 4). Jesus avvisar den direkta koppling som vi genom olika varianter av »karmas lag« så lätt sätter upp. I stället förutsätter Jesus den generella koppling mellan synd och olycka som enligt Bibeln finns. Genom att synden kom in i världen finns olyckan och det onda som ständiga risker och villkor för livet. Men just därför att synden finns i världen, finns den också i var och en, och det är bakgrunden till vad Jesus säger i fortsättningen: »Nej, säger jag, om ni inte omvänder er ska ni alla mista livet, precis som de« (Luk 13:5). Här säger Jesus att alla egentligen förtjänar att få ett Silotorn över sig, underförstått om man skulle se till vad vi har i våra hjärtan. Det här säger han till lärjungarna vars liv för tillfället gick ganska bra. Det betyder att den riktiga reaktionen – oavsett om olyckan hotar eller om livet går bra – är att omvända sig.

Ja, kanske behöver vi påminnas om omvändelse allra mest när livet går som på räls eftersom vi då löper de största andliga riskerna. Den som är i nöd kan lättare komma ihåg att vända sig till Gud. Men synden är djupast sett inte att vi gör onda handlingar – även om det givetvis är synd – utan att vi själva tar den plats som tillkommer Gud i våra liv. Det tar sig bland annat uttryck i att när allt går väl är det lätt att börja samla på framgångarna som välförtjänta meriter och jag gör mig själv till mitt livs centrum. Det tar sig också uttryck i att vi börjar se ner på andra som inte lyckas lika bra och vi blir lika den farisé Jesus berättar om i Lukas 18 som gick upp till templet för att be. Hans bön var en välformulerad meritlista som visade att han egentligen inte ansåg sig behöva Gud.

3-2021-karma2

Slutsatsen blir att vi behöver frälsning. Det är precis det som påskens budskap handlar om. Ett alternativt sätt att uttrycka påskens budskap skulle kunna vara att Jesus låtit alla världens Silotorn rasa över honom. Han förtjänade inte att dö men valde att dö i vårt ställe – att ta det vi förtjänade, våra Silotorn. Vi däremot som förtjänade att dö fick vad vi inte förtjänade – att leva. 

Omvändelsens budskap är erbjudandet att inte låta »karmas lag« få sista ordet i våra liv. Visst kan budskapet om omvändelse verka som en nollning för oss, speciellt när det som i Lukas 13 riktas till oss även när allt går väl. Och det är sant – det är en nollning – men en nådefull och fantastisk nollning! Jag får glömma mig själv och se på Jesus.

Om jag lever i omvändelse kommer jag när allt går väl i livet att vila i att det är en Guds nåd, och jag behöver då inte hamna i självrättfärdighetens merittänkande som alltid automatiskt börjar se ner på andra som inte lyckas lika väl. När det går mig illa, kommer jag att veta att detta inte är Guds straff över mitt liv. Vi lever ännu inte i paradiset. Olyckan kommer inte att ha sista ordet. Det har Jesus.

Omvändelse innebär att vända sig från sitt eget till det som Jesus ger. Omvändelsens väg är därför alltid kort. Det är att vända sig till honom som gått den långa vägen upp på ett kors i mitt ställe. Det är något helt annat än karmas lag. Det är nåd! 

233 grader Celsius

Söker jag vara människor till lags? Om jag ännu ville vara människor till lags skulle jag inte vara Kristi tjänare. Gal 1:10b

Fahrenheit 451 är inte bara den temperatur då papper självantänder – det är också titeln på en berömd roman. Jag tillhör en generation som hade den som obligatorisk läsning i gymnasiet, jag vet inte om det fortfarande är så. Men boken är ytterst aktuell:  den beskriver ett dystopiskt framtids-scenario där alla böcker är förbjudna och brand-kårens uppgift är att bränna de exemplar som finns kvar. Därav titeln. I romanen förklaras bakgrunden till förbudet med att olika minoritetsgrupper börjar uppleva sig kränkta. Därför likriktas litteraturen allt mer då författarna utövar en allt strängare självcensur. Men det räcker inte, och till slut blir konsensus-lösningen att alla böcker förbjuds så att ingen ska kunna uppleva sig kränkt. Det är snart sjuttio år sedan boken kom ut, men det räcker med att följa dagens kulturdebatt för att bli påmind om dess aktualitet.

Med denna samhällsutvecklingen kommer också en stor utmaning för oss som kristna. När evangeliet förkunnas kan det uppfattas som kränkande. För nåden förutsätter ju lagen – att jag avslöjas mitt all min synd så att jag kan omvända mig och ta emot nåden i Kristus. Därför måste vi tala om syndafallet, skapelsens brustenhet och vår egen inkrökthet. Trots att det kan uppfattas som kränkande och vi blir missförstådda, både utifrån vår intention och i vårt budskap. Vilket såklart frestar oss att förenkla och skala bort det som kan upplevas som stötande – för den goda sakens skull. Här måste vi vara både modiga och visa, så att vi kan predika ett helt evangelium. Men samtidigt vinnlägga oss om att undvika onödiga missförstånd, orsakade av allt från bristande pedagogik till irrelevanta kulturella markörer.

Judarna begär tecken och grekerna söker vis-het, men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dår-skap för hed-ningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet.
1 Kor 1:22–24

Till Kristi ära!

Hoppet som bryter igenom

I slutet på februari besöker jag Etiopien. Vi är fyra svenskar som kryssar i egen bil till olika möten, genom Addis Abebas myllrande trafik. I samtalen finns två ämnen som berörs och som är oundvikliga, det är covid-19 och kriget i Tigray. Jag lyssnar och ställer frågor. Det finns mycket jag inte förstår och jag har ingen erfarenhet av detta mångkulturella samhälle med sina etniska motsättningar och många språk. Men samtalen är trots det inte missmodiga för hoppet bryter igenom. Möjligheterna verkar fler än utmaningarna och de vi besöker verkar inte ha drabbats av misströstan. Kyrkan involverar sig i fredssamtal, i interreligiös dialog, i mission, i konkret hjälp med mat och andra förnödenheter, i traumabearbetning och mycket mer. 

Här hemma drar jag ut några trådar ur de samtal som vi haft. Den första handlar om att inte gripas av misströstan och den andra om att se på visionen i ett långt perspektiv. 

Det är inte ovanligt att missmodet kommer krypande när utmaningarna känns övermäktiga. Tankar om att ge upp känns helt logiska. Men i Etiopiens vimmel av utmaningar, så höga som bergsmassiv, finns den enträgna viljan som hela tiden går ett steg i taget. 

Vi besöker Hope for Children in Ethiopia. Jag ser att en ung man har en fin bild på sin telefon. Det är hans fru och dotter. Han berättar hur han var ett gatubarn när HCE fångade upp honom. Han har nu lärt känna Jesus och hans liv är förvandlat – nu hjälper han andra. Han säger till oss, ni räddade mig och därför har ni räddat generationer. Från barn till ung man har det gått många år, men han är en av alla dessa som gör att organisationen efter över 20 år arbetar vidare. Antalet gatubarn är många, men tilltron till att förvandling är möjligt gör att man tar ett steg i taget. 

Visionen om att räcka Guds kärlek vidare leder kyrkan in i konflikt-härdar och fredssamtal. Längtan efter att människor ska få lära känna Jesus gör att nya präster utbildas och missionärer sänds ut. Uppgiften är stor, motsättningarna i landet många, men uppdragets Herre större! Därför jublar mitt hjärta. Jag grips inte av miss-tröstan utan av tro. Tillsammans i den världsvida kyrkan har vi ett fantastiskt uppdrag. Det är alltid större än oss själva, alltid större än utmaningarna vi ser. Att dela berättelsen om framtid och hopp om kärlek och försoning kommer inte alltid vara enkelt, men riktningen för kyrkan är alltid framåt. EFS vision, Människor och samhällen förvandlade av Jesus, börjar alltid i det lilla. 

Jag är inne i gamla kejsarpalatset och tittar på en utställning. Det beskrivs hur olika religioner kommit till Etiopien. På den sista bilden står det om en man som blev bibelöversättare i Etiopien. Han blev viktig för den väckelse som skulle komma. Hans namn är Onesimus Nesib. En frigiven slavpojk som kom till EFS missionärer i Eritrea och blev döpt 1872. En liten kille, kidnappad från sin familj, fick bygga en bro för evangeliet till sitt folk. Utmaningarna må vara stora som berg men Gud är alltid större!

4,6 miljoner människor i behov av hjälp

Tigraykonflikten har lugnat ned sig efter det månadslånga kriget mellan rebellgruppen »Det tigreanska folkets befrielserörelse TPLF« och den etiopiska federala regeringen. Nu väntar ett intensivt arbete till följd av de stora konsekvenserna. Budbäraren har pratat med Desta Hadera som arbetar för Mekane Yesus biståndsorgan DASSC i Tigray. Han delar en alarmerande lägesrapport från konfliktens centrum – Mekele. 

Desta Hadera, regional utvecklingschef för Mekane Yesus biståndsorgan DASSC i Tigray, ger en alarmerande rapport om läget i området. Samtidigt tackar han EFS för det bistånd som skickats och vädjar om fortsatt stöd. Bild: Jakob ArvidssonDesta Hadera, regional utvecklingschef för Mekane Yesus biståndsorgan DASSC i Tigray, ger en alarmerande rapport om läget i området. Samtidigt tackar han EFS för det bistånd som skickats och vädjar om fortsatt stöd. Bild: Jakob Arvidsson
Några av barnen på fritidsgården i Rama som EFS stödjer under ett besök sommaren 2018. Just nu är läget för fritidsgården högst osäkert och själva byggnaden är förstörd. Bild: Jakob ArvidssonNågra av barnen på fritidsgården i Rama som EFS stödjer under ett besök sommaren 2018. Just nu är läget för fritidsgården högst osäkert och själva byggnaden är förstörd. Bild: Jakob Arvidsson

– I talande stund sitter jag i vårt centrala kontor som är totalt förstört av eldgivning från tunga vapen. Jag behöver bara kliva ytterligare några steg utanför byggnaden för att mötas av människor som saknar mat och rent vatten. Kriget är synligt i vartenda hörn i Tigray, säger Desta Hadera.

Ännu är gränserna runt om regionhuvudstaden Mekele och stora delar av Tigray hårt kontrollerade av den federala etiopiska armén. Hadera bekräftar den oroväckande statistiken i efterdyningarna av konflikten – 4,6 miljoner människor har drabbats på ett eller annat sätt och är i behov av akut hjälp.

– Det är speciellt kvinnor, unga tjejer och barn som är offer. Soldater har förgripit sig sexuellt på kvinnor och senast igår (red. anm. 28 januari) hörde jag att 13 barn dog på grund av undernäring i ett internflyktingläger i Shire i Tigray. Vi befarar att den siffran kommer att stiga om internationella humanitära organisationer fortsatt nekas tillträde i regionen.

Endast lokala hjälporganisationer är tillåtna i området, vilket är förödande med tanke på de stora behoven. Därför är samarbetet med EFS särskilt viktigt, betonar Hadera, och berättar att rörelsen redan har skickat 4,6 miljoner etiopiska birr i bistånd. 

– 45 procent av det bistånd EFS skickat är redan förbrukat. Resurserna har fördelats inom Mekele, i första hand på mat men även på  madrasser, filtar och lakan. Nu har vi även ett tryck från internflyktingar som tar sig in i Mekele från olika delar av Tigray. Många är unga, har förlorat sina föräldrar och sina hem och vet inte vart de ska vända sig.

Internettrafiken har varit nedstängd sedan konflikten bröt ut i november 2020. Informationsflödet från Tigray har därför varit nästintill obefintligt men nu kan man sakta men säkert skilja på propaganda, bekräfta felaktiga uppgifter och vad som framstår som fakta. Hadera bekräftar ryktet om att eritreanska militären har utnyttjat konflikten genom att plundra sjukhus, skolor och universitet, banker och fabriker. Han hävdar att de största skadorna i regionen har orsakats av just den eritreanska armén, som för övrigt fortfarande finns kvar i Tigray. 

Mekane Yesuskyrkan har cirka 1000 medlemmar i Tigrayregionen. I skrivande stund har Hadera och hans kollegor precis försett kyrkomedlemmarna med mat och andra förnödenheter. Kyrkans anställda har inte fått sin lön på tre månader, berättar han. Vissa har dessutom förlorat sina egendomar. 

Förutom samarbetet med DASSC, stödjer EFS även en fritidsverksamhet för cirka 60 föräldralösa barn i Rama i Tigray. På frågan om hur verksamheten har klarat sig, ger Hadera ett kort svar:

– Damaged. Förstört. 

DASSC har varit i kontakt med barnen och lärarna. Alla lever men har det svårt, säger han.

Desta Hadera avslutar samtalet med att rikta ett brådskande budskap till EFS:

– Jag måste understryka att den civila befolkningen i Tigray lider. Människor är rädda och vågar inte ta sig runt fritt i Mekele. Jag har en 16-årig dotter som inte får gå utanför vårt hem utan sällskap på grund av rädsla för vad tjuvar och militären kan göra, säger han och fortsätter:

– EFS har alltid bistått oss med hjälp i tider av nöd, och vi är tacksamma att de kan fortsätta stödja oss även genom den här svåra tiden. 

Erik Johansson, EFS internationella missions-sekreterare, ser allvarligt på de uppgifter som börjar sippra fram om situationen i Tigray, och betonar att EFS uppgift är att lindra nöden. 

– Det är tydligt att hundra-tusentals människor lider svårt till följd av plundring och förstörelse mot verksamheter samt våld och övergrepp mot människor. Sam-tidigt har vi en stor utmaning med att få verifierade uppgifter om hur de olika parterna i konflikten agerar, inte minst på grund av många och motstridiga rykten. Det är inte EFS uppgift att ta ställning för någon av de olika grupperna. Vårt uppdrag är att hjälpa dem som drabbats, och den uppgiften är gigantisk. Vi kommer behöva varenda krona till att lindra nöden, rädda liv och bidra till att samhället ska kunna fungera igen. 

Spirande årskonferens

Fjolårets årskonferens ställdes in på grund av pandemin. Nu återupptas temat »Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, märker ni det inte?« med inspiration från Jesaja 43, och EFS tar nya krafttag för att förmedla hopp i en oviss tid. 

Årsmötet 2020 blev helt digitaliserat och sändes på webben från Lötenkyrkan i UppsalaÅrsmötet 2020 blev helt digitaliserat och sändes på webben från Lötenkyrkan i Uppsala

– Vi bygger en årskonferens med två parallella delar – dels årsmötet som man kan ansluta till digitalt via VoteIT, dels en uppbyggelsekonferens som man kan följa både fysiskt på plats i Kalmar, men också digitalt. Vi tror att det är viktigt att inte bara ta beslut som vi gör under årsmötet, utan att vi även får mötas som rörelse och lyssna in vad Gud har för oss, säger Magnus Widholm, regional missionsledare för EFS Sydöst-Sverige.

Konferensen, som infaller under Kristi himmelsfärdshelgen, 14–16 maj, följer ett packat program med lovsång och vittnesbörd från den ekumeniska rörelsen Hope For This Nation, panelsamtal lett av Lennart Albertsson, regional missionsledare för EFS Sydsverige, konsert med låtskrivaren Erik Tilling, ett stort fokus på EFS internationella arbete, samt en evan-gelisations-satsning med torgmöten utanför Dom-kyrkan. Här är den ekumeniska dans-gruppen Move to You med och livar upp stämningen.

Nu är det även klart att förra årets talare, bland andra Kerstin Oderhem, Anders-Petter Sjödin, Johanna Björkman och Annahita Parsan, har ombokats. 

– Temat kommer att vara synligt i de olika mötena. Varje dag inleds exempelvis med bibelstudium där James Starr undervisar. Vi känner att temat är ännu mer brännande nu när det är så tydligt att det är en ny tid. Det gäller att få syn på »vad det är som spirar.« Det är en fråga i bibelordet: »Märker ni inte det?« Det kan vara svårt att se det som är under vegetation – vi behöver upptäcka det som är just nu.

Programmet är utformat så att det finns gudstjänster som tilltalar alla generationer inom rörelsen – från ungdomar till äldre. Lucas Mellergård, Saltkoordinator i EFS Sydöst, kommer att jobba med barnspåret som följer ett Draget-upplägg, på plats i Kalmar.  

– Vi hoppas att man efter konferensen ska känna att det är på riktigt – att Guds rike sprids just nu och att Gud griper in i människors liv och förvandlar både människor och samhällen. 

Rekordår för sociala medier

Corona-pandemin tvingade fram många omställningar, så även för EFS. Bland det första som genomfördes var att införa dagliga morgonandakter klockan 10.00 på EFS Facebook-sida. 

– Med enkla medel nådde vi ut till väldigt många med de här andakterna. Detta tack vare alla fantastiska människor runt om i landet som ställde upp för att dela hoppets budskap i en tid av oro, säger Dan Woodrow, produktionsansvarig i EFS, och fortsätter: 

– EFS har tidigare mest fokuserat på traditionella media, men mitt i pandemin lyckades vi väldigt snabbt ta oss an nya metoder för att på så sätt fortsätta tjäna rörelsen.

1_2021_soc_media

Lovisa Fundell, redaktör för EFS sociala medier, kan konstatera att vi aldrig förr har nått ut till så många via digitala medier som under förra året, främst via Facebook, EFS Play och Instagram. 

– Det är jättekul att vi fått så många nya följare. Vi strävar efter att skapa en gemenskap och att de som följer oss ska känna att de är en del av EFS. Vi vill alltid försöka bjuda in till interaktion med de som tittar eller läser, säger hon. 

En höjdpunkt för Lovisa var när en kvinna skrev in sitt vittnesbörd om hur Gud hjälpt henne genom sjukdom i cancer. 

– Jag drömmer om att vi får göra mer sådant, att dela människors vittnesbörd och få höra mer om vad Gud gör i våra medlemmars liv.  

Både Dan och Lovisa dök egentligen in i EFS av en slump och de är mycket tacksamma över sina första år som medarbetare. 

– EFS är för mig en av Sveriges bäst bevarade hemligheter. Det finns guld i alla föreningar, kyrkor och sammanhang som jag hittills har besökt. Jag är stolt över EFS historia och vad rörelsen har betytt för så många människor. Det räcker med att gå in i arkivet och se 200 år av missionsarbete och alla liv som levts för evangeliet, säger Dan. 

Lovisa fyller i: 

– För mig var EFS som en oupptäckt pärla och jag blir nästan upprörd över att jag haft så dålig koll. Inom EFS har jag upptäckt en teologisk klarhet, skärpa och sundhet som jag uppskattar. Det är ett ärofyllt uppdrag att få jobba här med tanke på allt som EFS gjort och gör. 

Duon vill tacka alla som under året varit involverade i EFS olika digitala kanaler och längtar samtidigt tills den dagen vi får ses fysiskt igen.

– Vi har alla fått se hur stort och viktigt digitala medier är, de är här för att stanna och vår satsning på det fortsätter. Men fysisk gemenskap är det som Gud har skapat oss för och vi alla längtar efter att få vara tillsammans igen. Förhoppningsvis kan vi snart börja resa mer och lyfta berättelserna om vad Gud gör runt om i rörelsen, säger Dan.

248: Tryggare kan ingen vara

Lina Sandell är unik i vår psalmhistoria. Hon skrev och översatte närmare 2 000 andliga sånger – ingen annan svensk har nått upp till hälften. Och framför allt har hon skrivit de mest älskade psalmerna. Det är lite roligt att att den nystartade Budbäraren år 1857 troligen var den första tidning som publicerade några av hennes sånger. Lina blev sedan också en trogen medarbetare i EFS.

Som barn trivdes den sjukliga Lina med att läsa och skriva. Hon satt hellre i pappas arbetsrum än vistades bland pigorna i köket. Hennes begåvning för poesi märktes tidigt i vacker naturlyrik. Sin första kända psalm började hon skriva redan i övre tonåren. Det var Tryggare kan ingen vara (SvPs 248), enligt sägnen författad i den stora asken, vårdträdet på prästgårdstomten i Fröderyd, som fortfarande står kvar.

Det är intressant hur sånger kan utvecklas. I den första versionen i dagboken har den tre verser och börjar »Tryggare kan ingen vara än de trognas lilla skara«. 1855 ger hon anonymt ut sin första diktsamling, då hade hon ändrat till »…de christnas lilla skara«.  Nu har den fem verser. På 1870-talet togs den med i sångboken Lofsånger och Andeliga Wisor som teckningsläraren och diktaren Fredrik Engelke gav ut. Han hade ändrat i texten på några ställen, bland annat till »Guds lilla barnaskara«, och lade även till fem egna verser. En av dem börjar »Se han räknar håren alla som från deras huvud falla…«. Han bytte också till den folkmelodi vi numera sjunger.

Lina tyckte om formuleringen »Guds lilla barnaskara« så när hon senare gav ut sina Samlade sånger i tre band fick den lyda så. Men de fem verserna av Engelke tog hon inte med. Därmed fick Tryggare kan… mera av barnkaraktär och det är säkert en anledning till att den blivit en så älskad doppsalm. Trots att en del av orden, som »Sions helga gårdar«, kan vara svåra att förstå talar den så starkt om tryggheten under Guds beskydd och om en kärleksfull himmelsk far som vill vårt allra bästa.