Varje år i december brukar musiktjänsten Spotify meddela vilken låt man lyssnat mest på under året. I år fick jag beskedet att jag under 2020 lyssnat på Mer av dig, Jesus, mer av dig med just Bosse Järpehag, överlägset flest gånger. 

– Vi behöver dessa enkla körer som rakt på sak sätter ord på vår längtan eller ger uttryck för vår tillbedjan genom att upprepa några få ord. Precis som vi behöver teologiskt rika texter som uppenbarar vem Gud är, gensvarar Bosse.

»Att lära känna Dig är min längtan. Att lära känna Dig. Att träda nära, nära Ditt hjärta. Se vem Du verkligen är. Du är min Far och jag är Ditt barn. Jag vet att Du älskar mig. Att va i Din närhet, höra Dig tala, Det är det enda för mig« 

Många av er läsare känner kanske igen den väldigt omtyckta texten och melodin signerad Järpehag. Innebörden i texten fångar mycket väl, enligt honom själv, vad han längtar efter och själva drivet i hans lovsångsgärning. 

– Jag blev drabbad av Guds kärlek och hans nåd i tidiga tonåren. Vi fick smaka på lovsång genom enkla körer från Jesusrörelsen och den karismatiska väckelsen. Själva hade vi ingen koll på dessa begrepp. Vi befann oss i ett litet kapell mitt ute i Östergötlands skogar och fick vara med om en ungdomsväckelse. Många kom till tro och fick möta Gud. 

Bosse ser tillbaka på det som formade vad som nu drygt 40 år senare är en lovsångstjänst som berört och välsignat många. 

– Min storebror startade en ungdomskör bara 14 år gammal och jag fick haka på. Jag stod på en stol för att nå upp och spelade ståbas. Det var i all sin enkelhet levande och härligt, konstaterar Bosse. 

Resten är historia som man brukar säga. Bosse var under ett par år den som ledde Livets Ords lovsångsarbete. På senare år har han drivit en lovsångsutbildning på Dalkarså folkhögskola inom Pingströrelsen. Och alldeles nyligen har han tillträtt en liknande tjänst i S:ta Clara kyrka inom EFS. Tala om helkyrklighet! Från högintensiv lovsångsdans till liturgiska högmässor. Han framhåller dock att han alltid varit ekumeniskt sinnad och allkristen. 

– När jag konfirmerade mig så visste jag inte skillnaden på Örebromissionen (nuvarande EFK) och Missionskyrkan (nuvarande Equmenia). För mig var det samma sak, alla var liksom Guds folk. Han fortsätter: 

– Vid ett tillfälle fick jag en hälsning från Gud av en man som hejdade mig mitt i kaffekön. Han påminde mig om att min lovsångstjänst inte tillhörde ett speciellt sammanhang utan att jag skulle betjäna hela Kristi kropp. Och genom alla år har vi varit runt och lett lovsång i alla möjliga sammanhang. Sångerna man skriver tar inte hänsyn till samfundsgränser utan de får vingar och tar sig in överallt. Det perspektivet har varit viktigt för mig, slår Bosse fast och delar med sig av ytterligare en upplevelse som märkt honom:

– Jag blev ganska tidigt drabbad av vad som sker med oss när vi får se Guds ära och härlighet och fick en visshet om att jag skulle vara med och leda allt Guds folk in i tillbedjan. 

Bosse hejdar sig plötsligt, hans ögon blir tårfyllda, han får inte riktigt fram orden. Det är tydligt att vi nu rör oss kring själva hjärtat i det som blivit hans liv. Han hämtar sig och försöker beskriva vad han menar:  

– Tillbedjan börjar i Guds gemenskap. Att man får se hans kärlek, storhet och godhet. Mitt möte med lovsången, innan det var en profilerad genre eller ett begrepp, skedde just i en atmosfär av bön. Längtan efter Gud förde människor samman under enkla och väldigt ekumeniska förhållanden. Jag tror det har präglat mig. 

Bosse mötte sin fru Elsa redan när de var åtta år och gick i samma klass. De började tidigt skriva sånger tillsammans. 

– Jag skrev mest kristna klyschor på den tiden medan Elsa verkligen lyckades fånga och uttrycka något som bottnade i hennes egen vandring med Gud. Hon satt med sin manchesterklädda bibel och läste om Jesus och skrev lovsånger utifrån det.

Sedan dess har det blivit massor av sånger och mängder av album som de tillsammans skapat. Just nu arbetar de med ett projekt som innebär att spela in gamla psalmer och hymner i en förnyad form för att göra gamla märgstarka texter tillgängliga på nytt. Varför är det då så viktigt att föra Guds folk in i tillbedjan? 

– Någon har sagt att bön är något som vi gör men ännu mer något som Gud gör i oss. Det är samma sak med lovsång. Det är något som sker med oss. Men vi behöver lära oss att vänta, att ge Gud utrymme. Det kan ta lite tid och vi behöver få ge det tid. 

Bosse menar att det inte bara gäller lovsången specifikt, utan att det är en hållning som rent generellt behöver formeras bland Guds folk. Att inte ha för bråttom, skynda vidare till nästa sak, utan att ta tid för Gud och låta honom verka och uppenbara sin härlighet. Bosse menar att vi går miste om något om vi inte tar oss tiden att ge Gud det utrymmet 

– Det finns en överhängande risk att vi enbart kommer till kyrkan för att bli matade. Och det ska vi naturligtvis bli. Men det finns även ett annat perspektiv att inta: att överlåta oss, hänge oss och ge respons på Guds härlighet.  

– Vi behöver lära oss att tillbe i ande och sanning. Alltså att inte tillbe bara för vår egen skull utan att tillbe Gud för Guds skull. 

Men hur formar man då en gudstjänstkultur av tillbedjan? Hur för man församlingen in i lovsång? 

– Jag brukar försöka angripa dessa frågor från ett annat perspektiv, annars kan det lätt bli att lovsången handlar om att få till något. Att den används som ett medel för att uppnå en typ av atmosfär eller frihet. Men lovsång är ju snarare ett mål än ett medel. Tillbedjan har ett egenvärde och uppstår ganska naturligt när vi får se Gud sådan som han är. Lovsången behöver därför måla Kristus som korsfäst för oss, så att vi i och genom lovsång får se hans godhet, kärlek och skönhet. Då faller vi ner i tillbedjan.

Bosse ser ingen som helst konflikt mellan lovsånger och betjänande sånger som förkunnar evangelium. Under många år drev han gruppen Miracle Music som betjänade kristenheten med såväl sånger som lovsånger. 

– Vi får uttrycka vår tro, bön och längtan genom gamla sånger och psalmer blandat med nya sånger som är födda i Gudsmöten i vår egen tid.

Hur ser då hans framtid ut i S:ta Clara kyrka? En tjänst som han tillträtt mitt under pågående pandemi och där det mesta hittills har handlat om ett digitalt gudstjänstliv. 

– I Clara finns det redan ett rikt böne- och lovsångsliv. I det kommer jag bidra och ge min gåva rakt in i ett mer liturgiskt gudstjänstliv. 

Till hösten drar dessutom Bosse igång en lovsångsskola, i samarbete med Hagabergs folkhögskola, på Claragården mitt i huvudstaden.

– Utbildningen vänder sig till alla som vill arbeta med lovsång och musik inom kyrkan. Vi vill resa upp lovsångare med herdehjärta för Guds folk som i sin tur kan leda dem in i Guds stora fadershjärta. 

Flera av Bosses lovsånger kretsar just kring Guds trofasthet och betonar den förtröstan som växer fram i mötet med Guds godhet och storhet. Kanske mest känd är På dig min Gud förtröstar jag som sjungs i såväl Pingstkyrkan som Svenska kyrkan, på seniorträffar liksom på ungdomssamlingar. En modern klassiker – kanske främst på grund av sin tröstande och trosvissa text. Här blandas både svårigheter och oro med vissheten om att Gud är med och aldrig överger oss. 

Petter Alin, 27 år, tar en kort paus från gosandet med nyfödde sonen Levi för att dela med sig av sin musikaliska resa med Budbäraren – från att ha blivit mobbad för sin tro i högstadiet och använt musiken som ett stödjande bollplank, till att reflektera Gud genom sin kreativitet.

 Idag frilansar Petter som musiker och arbetar som musikledare i församlingen som han föddes in i – Betlehemskyrkan i Stockholm. Men hjärteprojektet stavas Jeremia och bjuder på: »Music that moves you. Music that makes you move.« (Musik som berör dig. Musik som gör att du rör på dig)  

– I Bibeln kallas Jeremia ibland för »den gråtande profeten.« Han gråter för att han ser allt som gör ont i världen och allt som gör ont i hans eget hjärta. Sen pekar han ändå på hoppet och på Gud. Och det tänker jag att jag vill göra med musiken som jag skapar med jazzbandet Jeremia. Det som berör mig och får mig att gråta, kanske kan beröra någon annan och få någon annan till tårar, säger Petter.  

Igenkänningsfaktorn är hög när Petter läser mellan raderna i profetens bok. Han känner igen sig i sorgen, i frustrationen och i besvikelsen.

– Jag var väldigt ensam som ung kristen och under högstadiet blev jag retad och mobbad för min tro. I årskurs sju var det några i nian som kastade en papperskorg på mig och ropade Jesus efter mig i korridorerna. Under den här tuffa perioden var musiken väldigt viktig för mig. Den väckte en massa känslor och hjälpte mig att bearbeta mina tankar. 

När Petter kom in på musikgymnasiet Rytmus bad han om att få kristna klasskamrater. Guds gensvar till bönen var åtta nya vänner som han fick dela sin tro med i vardagen och utanför familjehemmet. Tonåren präglades även av konfirmations- och Livskraftsläger och av att navigera sig igenom ett hav av musikstilar och uttryck, för att slutligen landa i en eklektisk musikalitet.

– Elgitarr är mitt huvudinstrument men jag har även spelat trumpet och piano och stilar som pop, gospel, rock och jazz. Jag tror dock att min största gåva är musikaliteten i huvudet – att kunna se helheten, arrangera och jobba i ensemble. 

Musikkollektivet Jeremia föddes 2018 efter att Petter bestämde sig för att färdigställa och spela in ljudspåren som gång på gång spelades i hans huvud. Musiken skrev han mestadels hemma, men även i en gammal radiostudio i Betlehemskyrkans källare. Den första ep:n »Live at Vasakåren« släpptes i februari 2019 och består av tre instrumentala låtar som tar med lyssnaren på en spännande, drömmig och vemodig promenad i tankarnas trädgård.

– Jag vill reflektera livet i sin helhet med musiken. I bland annat jazz pratar man om tension och release som grundpelare – alltså uppbyggandet av musikalisk intensitet som så småningom löser upp sig. Livet kanske inte alltid löser upp sig i C-dur och därför har jazzen, som är lite mer nyanserad än ett snällt ackord, en förmåga att fånga även de känslorna som man ibland vill undvika, och det uppskattar jag.  

Låttitlarna är inspirerade av Bibeln – The man who owned too much, My name is legion och State of loneliness.  

– Jag hoppas att Gud återspeglas i musiken. Jag försöker fånga vissa känslor som leder mina tankar till Gud. På samma sätt kanske det kan få beröra någon annan och leda deras tankar till Gud.  

Bandets första internationella turné genomfördes i Addis Abeba i Etiopien. Sju konserter betades av på fyra dagar inför fullsatta lokaler med över 3000 jazzentusiaster.

– Det var lovsångaren Dawit Getachew som bjöd dit oss efter att Maria Smeds hade spelat upp vår musik för honom. Det var fantastiskt att koppla med människor från en annan kultur genom musiken.

En av de första turnéerna blev även bandets sista innan pandemin slog till. 2020, som egentligen skulle tillbringas på scen i olika livekonstellationer, ägnades i stället åt att producera och spela in ytterligare nio låtar som släpps som tre ep:s under 2021. 

– När vi spelade in den första ep:n bestod bandet av tio musiker, den här gången var vi över tjugo musiker. Jag har jobbat länge med låtarna och bjudit in begåvade instrumentalister och hoppas att folk blir berörda när de hör musiken. Men för mig är målet med skapandet uppfyllt redan när jag sitter och skriver.