Författare: Benjamin Kruse

Recension: Rosenius förkunnelse – kraftfull och paradoxal

För en tid sedan gjordes ett fynd av några predikoutkast från Carl Olof Rosenius, en av våra viktigaste förkunnare någonsin.

Nu har dessa predikoutkast blivit utgivna under titeln Guds barns trygghet (EFS Budbäraren) tillsammans med kommenterande artiklar. Där beskrivs också Rosenius predikometod. Han lät texten tala och belyste den från alla sidor, så att det blev bibelordet självt som talade. Förkunnaren lyfte bara fram dagens evangelium. Förlaget publicerar inte bara de nyfunna manuskripten, man har också tagit det djärva greppet att låta nutida personer med hjälp av Rosenius utkast möta texterna. 

Det ligger i sakens natur att det snarare blir reflektioner eller reaktioner. I bakgrunden ligger givetvis frågan om vi människor förändrats mycket. Eller är Rosenius förkunnelse så inriktad på det för människan grundläggande att den kan tala i varje tid, i varje sammanhang?

Rosenius förkunnelse är så kraftfull att den blir paradoxal. På Första söndagen i Advent kan han säga: »Då Kristus gick in i paradiset medförde han ej en ängel utan en mördares ande.« Hans eget vittnesbörd vet inte av några ursäkter: »Fattig, förkrossad, aldrig utan skäl…« Han väntade sig Guds vrede, men han fann nåden: »… nu skall han trösta, läka! O Herre! O Gud!« Hur talar detta till Runar Eldebo, som fått uppgiften att möta samma text? För honom ter det sig som en vilseledning att vi är värdefulla och alla lika mycket värda. Denna förkunnelse gör att vi vänder oss åt andra håll än åt det enda som kan rädda oss. Rosenius självkännedom blev en dom över hans eget förhållande till Gud. Runar Eldebo skriver: »Jag vill genomskåda min egen benägenhet till frid och harmoni och min egen obenägenhet att uppleva andlig kris.« Det var just den andliga krisen som förde Rosenius fram till den djupa glädje, där han kunde ropa: »O Herre! O Gud!« 

För Runar Eldebo handlar detta om trons äkthet, om uppbrottet från den svala vanemässigheten: »Jag vill inte avlägga tillfälliga besök hos min Herre utan vinna det verkliga genombrottet som gör allting annorlunda.« Detta är också den grundläggande frågan bakom Runar Eldebos doktorsavhandling om Frank Mangs.

Andra söndagen i Advent predikade Rosenius om Guds rike. Han tar det grundligt, han ger »bevis att det är ett Guds rike«. Vissheten om Guds rike var alltså inget han tog för givet hos sina åhörare.

Han känner väl den hånfulla frågan från sin egen tids troskritiker, liksom från fariséerna: »Var skulle det Gudsriket finnas?« Som bevis på Guds rike anför han först de många miljonerna martyrer. Det andra beviset är att människor blir förvandlade av Guds nåd. Så måste det vara. Helgonen är det stora Gudsbeviset. Peter Hall­dorf reflekterar över samma evangelium om Guds rike. För honom blir det viktigt att den inre Gudsriket också blir ett yttre, en verklighet i det liv vi lever här och nu. Han säger: »Den innersta kammaren måste skyddas vid de yttersta utposterna i livet… Det inre riket framträder med andra ord i våra handlingar.« Det handlar om just den verklighet, som Runar Eldebo talade om. 

I Rosenius predikan på Tredje söndagen i Advent märker man hur han arbetat med den grekiska grundtexten. Det ordet, som i dåtidens översättning hette »bättring« är ordet metanoia, som Rosenius förklarar som ett stort ja – till Guds Ord, till saken det handlar om, till ändamålet. Det obekymrade lättsinnet inför Guds kärlek känner Rosenius inte till. Han ställer i stället frågan: »Är det riktigt säkert att Gud vill förlåta?«

När Elisabeth Sandlund möter evangeliets berättelse om Johannes Döparens förkunnelse, visar hon att den var en förberedelse för det som Johannes inte kunde erbjuda – mötet med Jesus Kristus. Hon berättar personligt om sitt eget dilemma vid början av trons väg. Hon var förvissad om Guds existens och om trons sanning, men hon kunde inte tro på att Gud skulle förlåta att hon så länge hållit sig på avstånd från honom. Det var genom att leva i trons gemenskap i S:ta Clara och genom andras förbön som försoningens verklighet klarnade för henne. Trons väg är verkligen en väg – i Kristi Kyrka. Förlåtelsen är något oerhört: »Den kostade hans Son Jesus Kristus ett obeskrivligt lidande och en plågsam död.« Det är när man inser det oerhörda allvaret i detta, som nådens verklighet börja stråla fram. Elisabeth Sandlund är på samma väg som Rosenius, när han ropade: »O Herre! O Gud!«

Hur blir jag en bättre människa?

Hur kan jag bli en bättre människa? Kan jag bli en godare människa?

Vi har många olika sätt att hantera denna typ av frågor som är viktiga för de flesta av oss. En svensk undersökning från 2020 av vilka nyårslöften människor gav, visar att de i stort sett uteslut-ande handlade om att ur någon aspekt bli bättre som människa: sköta sig själv bättre (allra vanligast) eller bry sig mer om andra. Undersökningen visade även att det var si och så med förmågan att uppfylla nyårslöftena. Maximalt en tredjedel av löftena lyckades de tillfrågade hålla något så när. Men det är självklart inte bara genom nyårslöften vi hanterar denna typ av frågor. Självhjälps-litteratur, artiklar med goda råd, kurser och coacher som utvecklar oss har alla sin kundkrets. Sanningen att säga finns det en hel del förbättringspotential hos var och en av oss!

1_2021_nyår2

I kristen tro brottas vi med denna typ av frågor under rubriken »helgelse« eller »kristenlivets växt«. De svar som getts av olika kristna riktningar är väldigt olika både till karaktär och innehåll. Särskilt debatten om hur långt en människas helgelse kan nå under jordelivet har stundtals varit intensiv: hur nära syndfrihet kan en kristen komma? Klassisk är den kritik som John Wesley, en av grundarna av metodismen, riktade mot Luther och dennes sätt att beskriva hur helgelsen gick till. I en predikan som Wesley höll 1787 (On God’s Vineyard) sa han bland annat: »Vem har skrivit mer kunnigt än Martin Luther om rättfärdiggörelsen genom tro? Och vem har varit mindre kunnig än han i läran om helgelsen eller är mer förvirrad i sin förståelse av den?«

Wesley hade reagerat både på Luthers oborstade språk och liv och på att helgelsen inte tycktes få någon plats i den lutherska trosläran eller i kristenlivet.

Wesley å sin sida lyfte fram möjligheten att nå »fullkomlig helgelse«, perfektion. Detta kunde en kristen människa nå genom en andlig erfarenhet, en andra välsignelse som var skild från att komma till tro och bli kristen. Denna erfarenhet lyfte henne upp till en ny nivå i kristenlivet. Det blev på det sättet en tvåstegskristendom, där det första steget var att komma till tro och bli en kristen och det andra steget innebar en »fullkomlig helgelse«. Detta andra steg innebar inte total syndfrihet – som det ibland tolkats – utan att den kristna människan blivit så intagen av den helige Ande att hon inte längre valde att medvetet göra syndiga saker. Hennes sinne styrdes av kärleken som Anden gav. Det innebar att hon nu älskade Gud över allting och sin medmänniska som sig själv. De enda synder hon som »fullkomligt helgad« kunde begå var sådana som skedde av misstag – utan intention. Bibelord som lyftes fram för att stödja denna lära var sådana som talade om Guds möjligheter, Andens verk och vad som var målsättningen för den kristna undervisningen. Exempelvis läste man gärna Kolosserbrevet 1:28: »Honom förkunnar vi genom att vägleda alla människor och undervisa dem alla med all vishet för att kunna föra fram alla som fullkomliga i Kristus.«

Hos Wesley, i den metodistiska väckelsen och i dess efterföljd i olika helgelserörelser, finns en stark betoning av Guds möjligheter. Ur en aspekt kan vår tids trosrörelse – framgångs-teologi – ses som en variant på denna optimism kring Guds möjligheter. Det är bara det att nu har man tagit ut denna fullkomliga helgelse även på kroppens område; med en rätt syn på Guds möjligheter (rätt tro) behöver jag inte vara bunden av sjukdomar. 

Tanken på fullkomlig helgelse är både vacker, lockande och i viss mån biblisk(!). Frågan är bara hur bibliskt det är att påstå att en kristen kan komma ända fram under sitt jordeliv. 

Den kritik som riktats mot helgelseteologier av denna typ är tvåfaldig:

1) Den praktiska erfarenheten: Det går inte att hitta kristna som lyckats nå detta tillstånd av permanent »syndfrihet«. En fara tycks i stället vara att kristna (ledare) som inte menar sig längre ha problem med »köttet« släpper sin vaksamhet och därmed i praktiken löper större risk än andra att hamna i de mest märkliga »syndafall«. Högmod går före fall! Synder har dessutom en tendens att kunna gå under radarn. David skriver i Psaltaren 19:13: »Vem känner sina fel? Fria mig från synder jag inte vet om.«

2) Det samlade bibliska vittnesbördet: Förutom de bibelställen som talar om Andens verk och Guds vilja och slutmålet för de kristnas helgelse finns även många bibelord som talar om hur vi fortfarande lever kvar i en värld där vi kämpar med världen, djävulen och köttet (= gudsupproret inom oss). Fullkomningen hör den fullkomliga himmelska världen till. »Vi lever i tro utan att se«, som det står i Andra Korintierbrevet 5:7. Johannes skriver i sitt första brev: »Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss« (Första Johannesbrevet 1:9).

Med detta sagt ger ändå helgelseteologierna en viktig påminnelse om att det finns en växt i den kristna tron. Och faktum är att Martin Luther lyfter fram några viktiga saker för den kristnes växt (även om Wesley råkade missa dem hos Luther) som är högst bibliska: först och främst nådemedlen, det vill säga Ordet, dopet och nattvarden, som är medel som den helige Ande använder för att göra sitt verk i oss. Han lyfter även fram den dagliga omvändelsen och den kristna gemenskapen som viktiga komponenter. Alla dessa finns med i den andliga vägledning som Luther ger i sin Lilla katekes.

Helgelsen byggs med samma material som frälsningen: Det är evangelium om vad Jesus gjort som förändrar våra hjärtan. Det är detta som föder goda gärningar som våra medmänniskor behöver. Som Kristus har tjänat oss får vi tjäna varandra! 

En luthersk helgelselära skulle därför i all korthet kunna praktiseras på följande sätt: Ta del i de andliga praktiker som förkunnar och förankrar evangelium in i ditt liv, låt ditt hjärta förvandlas och hållas varmt av det Kristus gjort för dig, praktisera kärleken i vardagen genom att tjäna dina medmänniskor. 

Detta är ett betydligt bättre sätt att bli en bättre människa än nyårslöften, självhjälpsprogram och andra »lyft dig själv i håret«-coachningar som vi är så svaga för. 

Hur vet jag vad Gud vill att jag ska göra?

Guds vilja för våra liv lyder kortfattat: att vi ska bli heliga. Precis som Petrus skriver: »Lev ett alltigenom heligt liv, liksom han har kallt er är helig« (1 Petr 1:15). Kallelsen är densamma – att bli lik Jesus -– men vägen dit ser olika ut.

Vad vi gör formar oss och våra gärningar påverkar vilka vi blir. Men när vi söker Guds vilja för våra liv får vi inte stirra oss blinda på enskilda uppgifter för Gud, utan måste se livet ur ett större perspektiv. 

Det är uppenbart att det finns sådant som är ont och som är mot Guds vilja. Allt det som skadar oss själva, våra medmänniskor, djuren och naturen – allt detta kan jag säga nej till, eftersom jag vet att det inte är något som Gud vill.

Allt det andra då? Det som är gott och som är förenligt med Guds vilja? För en del uppstår det en krampaktig tro när det gäller detta. Jag vill så gärna veta vad Gud vill att jag ska välja, så jag ber och hoppas på ett tydligt tecken – om jag inte får något, kan jag leva en stor del av mitt liv i väntan … Och om jag tar mod till mig och beslutar mig för något, kanske jag ändå ältar frågan om det just var detta som Gud ville att jag skulle göra. 

Men här finns det två nycklar som kan hjälpa oss vidare.

1_2021_teolrefl_nycklar

Den ena är frihet. Paulus skriver: »Allt är tillåtet – men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet – men allt bygger inte upp.« Dessa ord från Paulus kan vara som att öppna upp fönstret i ett instängt rum. Jag kan äntligen andas! Det finns inte en väg som Gud har för mig, utan det finns flera. När jag funderar på vad jag ska studera, vilket jobb jag ska söka eller hur jag ska engagera mig i kyrkan kan jag därför pröva mitt liv utifrån de två frågorna: 1) Är detta nyttigt? 2) Bygger detta upp? Om svaret är ja på bägge frågor har jag god anledning att söka mig mot det. 

Men till min hjälp har jag en annan nyckel, nämligen den andra: Hjälper detta mig till att formas att bli lik Jesus? Eftersom vi människor är olika kommer vägen till Guds vilja för våra liv att se olika ut. För någon kan mer träning vara ett sätt att ära Gud med sin kropp, men för en annan blir muskelbygget ett sätt att dölja en inre osäkerhet. Fler exempel skulle kunna ges, men vi märker att det som är gott för en, kan vara skadligt för en annan.

Allt det som inte hjälper och bygger upp min guds-likhet får jag avfärda. Allt sådant som stöder och stärker gudslikheten kan jag omfamna. När jag funderar på ett beslut jag står inför, kan jag därför behöva ställa fler frågor till mig själv – gärna i samspråk med en god vän eller erfaren själavårdare. Vem formar detta mig till att bli? Hur påverkar detta min syn på Gud, mig själv, mina medmänniskor och allt annat skapat? Leder detta till gott för min omgivning och skapelsen? Vilka andra krafter riskerar jag att utsätta mig för om jag väljer detta?

För att ta ett exempel. Om jag väljer att arbeta på ett företag (vilket inte i sig är ett problem för Gud), men hamnar på en arbetsplats där jag är tvingad att haka på en kultur som hyllar det starka – kanske jag ska söka mig mot ett annat jobb.

Ett annat. Om jag är en kristen ledare (vilket inte behöver vara ett problem för Gud), men märker att mina böner handlar mer om att folk ska berömma mig än att jag ska samtala med Gud – kanske jag borde ta en paus eller avsluta det uppdrag jag fått.

Ett tredje. Om jag som butiksbiträde (vilket Gud är okej med) upptäcker att jag där har möjlighet att visa omsorg om de kunder jag möter – kanske jag, trots erbjudande om att byta tjänst – kan välja att vara kvar där jag är. 

Om jag i ett ärligt samtal med Gud i bönen reflekterar över dessa frågor kan jag upptäcka om det andra ser som en god gärning eller ett hedervärt uppdrag faktiskt leder mig bort från Gud – eller om den för mig närmare Gud. Jag kan också upptäcka att något jag först känner olust inför eller en del avråder mig från i själva verket gör mer Kristuslik. 

Jag blir därmed fri. Fri att säga ja till uppgifter, men också fri att säga nej till sådant som andra tycker att jag borde göra. Fokus blir inte längre främst på vad jag gör för Gud eller vad han kan göra genom mig – utan på vad han får göra i mig. 

Missionsstationen på Prästholmen

Under 90-talet omvandlades Boden från en sluten stad med utlänningsförbud, till en mottagningsstad för asylsökande människor på flykt. Vissa som hamnar i militärstaden är muslimer som är intresserade av kristen tro, eller kristna konvertiter som lever i förföljelse. För dessa är Rörviks-kyrkan en fristad och en trygg plats där de får växa i sin tro. 

 Debatten kring flyktingar och asylsökande har en tendens att förminskas till statistik. Men för 30-åringen Samuel Folkesten, präst i integrationsfokuserade Rörvikskyrkan, finns ett värde bakom varje siffra.

– Det finns en del svenskar som sitter och muttrar i skägget och säger att flyktingarna kanske konverterar för att stanna i Sverige. Men då tänker man inte på att det är ett väldigt högt pris man betalar som konvertit, konstaterar Samuel.

Samuel Folke­sten, präst i Rörviks­kyrkan, leder bibelstudiet Al Massira där konvertiter fördjupar sig i kristen tro på arabiska. Bild: Johan EricsonSamuel Folke­sten, präst i Rörviks­kyrkan, leder bibelstudiet Al Massira där konvertiter fördjupar sig i kristen tro på arabiska. Bild: Johan Ericson

År 2015 sökte drygt 160 000 människor asyl i Sverige och antalet människor på flykt i världen hade aldrig varit högre. Bland annat syrianer, irakier och afghaner flydde på grund av krig, förtryck och religiös inskränkning. Under 2019 riktades stark kritik mot Migrationsverket på grund av myndighetens invecklade frågor om kristendomen till asylsökande konvertiter. Många afghaner anklagades för att deras nya kristna tro var en täckmantel för att få asyl i Sverige. Det är bland andra dessa flyktingar som Rörvikskyrkan är mottagare av. 

När Budbäraren besöker församlingen en kylig vinterdag förbereder Samuel och frun Rebecka Folkesten sig för en av kyrkans hjärtverksamheter – Al Massira. Det är ett ekumeniskt material som föddes i centrum av Bibelns narrativ Mellanöstern, och betyder »resan« på arabiska. I 13 veckor ser deltagarna på film följt av samtal och får möta Gamla Testamentets profeter i en kronologisk ordning, ända fram till Jesus och Nya Testamentets nya förbund. 

– Hittills har vi haft sex omgångar med cirka 15 deltagare. När pandemin slog till var vi osäkra på om det fortfarande skulle finnas ett intresse, men till vår stora glädje och förvåning har rekordmånga kommit.

Deltagarna har delats upp i två grupper – en farsitalande grupp ledd av Rebecka med tolkning, och en engelsktalande grupp ledd av Samuel. De flesta deltagarna är där med sina familjer och barnen springer fritt i kyrkolokalen, in och ut mellan barnrummet och de två salarna där profeten Mose är i centrum för diskussionerna. 

Kunskapen om kristendomen varierar. Ofta har deltagarna en inre övertygelse men en vag bild av vad det är att vara kristen, förklarar Samuel. Vissa har under sin flyktresa mött kärleksfulla kristna människor som har spridit Guds kärlek och på den vägen öppnat upp hjärtat för kristendomen. Ryktet om Al Massira och Rörvikskyrkan sprids ofta från mun till mun.

– Det finns flera hängivna evangelister bland våra tidigare deltagare som inte kan hålla tyst om evangeliet utan vittnar för sina grannar och vänner. Vi har även fått se hur det kommer muslimer som har svårt att hålla sig borta från kyrkan, trots att de inte vill konvertera. Det är som att Gud »drar i dem«, och vi ser en stor längtan efter att lära sig mer om kristen tro.

Familjen Shirzad är ett typiskt exempel på församlingens evangelister. Paret Hussein och Lina Shirzad vill ivrigt dela sina vittnesbörd efter dagens cirka två timmars långa Al Massira pass. 

– När jag var 20 år drömde jag om Jesus hemma i Afghanistan. Jag drömde att han hade långt vitt hår och ögon som lyste. Sedan dess har jag tänkt på Gud och funderat på vem han egentligen är, berättar Hussein, samtidigt som barnen plingar på ett piano i bakgrunden. 

Det var inte förrän flera år senare som han förstod att det faktiskt var Jesus som han drömde om. Efter att öppet ha bekänt sig som ateist och varit kritisk mot den dominerande religionen och regimen i Afghanistan, tvingades Hussein att fly och hamnade i Sverige 2016. Det var vid den här tiden som han fick en Bibel och lärde känna samma Gud som han drömde om för flera år sedan.

– Jag fick också en dröm av Gud, fyller Lina in och fortsätter:

– Det var en vit fågel som flög ned från molnen och alla stannade upp för en stund. Min familj sa: »Titta, titta – det är den helige Ande.« Jag vaknade upp från drömmen och grät. 

Sedan dess har det kristna livet varit en resa för hela familjen. De döpte sig i en församling i Bräcke i Jämtland och 2 juli 2019 besökte de Rörvikskyrkan för första gången.

– Det är underbart att kunna ha bibelstudium på både svenska och persiska. Vi har blivit starkare i vår tro, vi missionerar var vi än går och bjuder in människor till kyrkan. Jesus har sagt att vi ska berätta om honom för alla människor och att vi inte behöver frukta. 

Samuel beskriver konvertiterna som modiga och berättar återhållsamt, med hänsyn till deras säkerhet, om priset som många har fått betala. 

– De flesta har blivit utstötta av familjen och släkten på olika sätt. Att konvertera innebär ofta att man får lämna sin far och sin mor, som Jesus talar om i Matteus 19:29. En del tror också att det är sannolikt att de blir tillbakaskickade, vilket betyder att de riskerar att bli dödade för att de har konverterat.

Al Massira-vandringen avslutas ofta med en inbjudan till dop och i det samtalet betonar de att beslutet inte kommer att påverka asylprocessen. Under dopsamtalen tvingas Samuel ställa tuffa frågor som: »Hur ser du på risken att familj, vänner och släkt säger upp kontakten med dig?« och »Hur ser du på risken att bli tillbakaskickad?« 

– Svaren är rörande som kristen, och en påminnelse om hur värdefull vår tro är. Jag har fått höra många varianter av svaret: »Det är värt det!«. Vi har haft 34 dop på tre år av konvertiter, och i alla samtalen har de lyft fram detta, säger en märkbart rörd Samuel.

Trycket och arbetsbelastningen för föreningen ökade av naturliga skäl under 2015, men med 25 års erfarenhet av att möta nyanlända är föreningen veteraner inom området. 

– Jag kallar ibland Rörvikskyrkan för Missionsstationen på Prästholmen, med hänvisning till hur man jobbade med missionsstationer tidigt inom EFS. Då var målet att möta människors behov, i det fallet med utbildning, vårdcentral och den kristna tron. Nu behöver vi inte möta människor med skola och vårdcentral lika mycket, men vi får tillsammans fortsätta att möta människors behov: med hjälp i asylprocessen, med hjälp för att möta olika praktiska behov, och givetvis med kyrkans viktigaste uppdrag – att vittna om Jesus och undervisa om vår tro. 

Migrationsverket hyr en hel del bostäder i Prästholmen där många asylsökande placeras och där Rörvikskyrkan lägligt är placerad. Bodens omvandling från »stängd stad« till att vara en mottagningskommun för flyktingar och asylsökande är en anmärkningsvärd historia som har format Rörvikskyrkan. 

– Under 80-talet var vi en typisk familjekyrka, men under 90-talet hade man bett mycket kring att få möta nya människor, och Gud hör bön.

Sedan började relationen till att möta nyanlända, och under krigen på Balkan var det många ex-jugoslaver som kom. Då fanns en stabil ungdomsgrupp, men inget inflöde av människor. Föreningen beslutade att de skulle satsa på att möta nyanlända, inte bara diakonalt, utan även att få in dem i gudstjänstliv och i kristen gemenskap. 

– Sedan dess har det har aldrig varit tomt och det är ett bönesvar, konstaterar Samuel. 

Men Gud svarar inte alltid som man har tänkt sig. När församlingen bad om att människor skulle komma till tro hade man ingen aning om att dessa nya kristna skulle ha med sig främmande kulturer och tala andra språk. 

– Det är en sak jag slås av när jag möter kristna från andra platser och förklarar att vi har en väckelse här. När jag säger att det är bland iranier och afghaner är det ganska många som inte förstår att det är väckelse. Det har slagit mig lite som en bedrövelse ärligt talat, suckar han och fortsätter:

 – Det är lätt att tänka att väckelse är när människor som liknar »mig« kommer till tro. Vänner, grannar, kollegor, skolkamrater. Men väckelse är när människor kommer till oss och vill lära sig om kristen tro utan att vi behöver »nå ut«, oavsett vilka de är. Vi har inte gjort reklam för Al Massira de här åren, människor hör från en vän och kommer ändå, för att Gud drar i dem – då är det väckelse.

Samuel berättar hur imponerad han är av den förening han jobbar i, och hur helhjärtat de satsar på missionen bland de asylsökande. Under ett årsmöte valde föreningen utan några större invändningar att lägga 200 000 kronor av sparkapitalet på en projektanställning kring missionsarbetet. Det säger någonting om var en förening har sitt hjärta, menar Samuel. Och arbetet är långt ifrån över även om de kommit långt. 

– Vi får skörda mycket, men behåller inte mycket av skörden. En del får uppehållstillstånd, men då placeras de alltid i andra kommuner. Andra tvingas fly vidare till andra länder. Det hade varit en välsignelse om vi fick behålla en eller två familjer per år. Vi har alltid haft några asylsökande som är sociala nyckelfamiljer, som möter många nya människor och bygger många relationer – både till människor som har bott här länge och till nyanlända. De är otroligt viktiga, och hade vi fått behålla dem skulle det skapat en stabilitet framåt i föreningen. Samtidigt förser Gud alltid, och vi får konstant be »skördens Herre att han skickar ut arbetare till sin skörd« (Luk 19:38).

Klockan passerar 22:00 på kvällen när Samuel och Rebecka vinkar av de sista Al Massira-deltagarna. Mörkret lade sig över Boden redan vid 16.00-tiden, men precis som snötäcket lyser upp gatorna, fortsätter Rörvikskyrkan att lysa likt en stad på ett berg – långt efter solnedgången.

Rebecca tar klivet in i kallelsen

Det är lite Barnen i Bullerbyn-känsla över att rulla in i Lilla Djurgården några kilometer utanför Uppsala. I färgglada stövlar och med ett strålande leende på läpparna står Rebecca Stighem, Salts nya generalsekreterare, på parkeringen och välkomnar oss denna regniga januaridag. 

– Hela den här platsen är som ett enda stort bönesvar, säger Rebecca samtidigt som hon visar vägen till det lilla gårdshuset som hon och hennes man Jesper hyr.

Paret Stighem gifte sig för ett och ett halvt år sedan och delade då en gemensam längtan över att testa på något annat än tryggheten i Lund.

»Jag tror verkligen att livet med Gud håller.« Bilder: Johan Ericson och Jakob Arvidsson»Jag tror verkligen att livet med Gud håller.« Bilder: Johan Ericson och Jakob Arvidsson
Efter resan i Tanzania var paret mer än redo för nästa uppdrag från Gud, men det skulle krävas mycket bön och månader av väntan innan Uppsala kom in i bilden.Efter resan i Tanzania var paret mer än redo för nästa uppdrag från Gud, men det skulle krävas mycket bön och månader av väntan innan Uppsala kom in i bilden.

– Vi kände för att zooma ut lite från vardagen och funderade på vad vi ville göra tillsammans och vad Gud skulle lägga på våra hjärtan, säger Rebecca. 

Ett första steg, som ett slags smekmånad fast i form av en hel termin, blev att resa iväg till Tanzania där de fick vara praktikanter hos prästen Carl-Erik Sahlberg, känd för sina många böcker och sitt mångåriga arbete som direktor i S:ta Clara kyrka, och hans fru Overa. 

– De driver bland annat en yrkesskola i entreprenörskap som vi fick undervisa på. Det var helt fantastiskt och samtidigt en jätteutmaning, men jag växte så mycket. Jag tror inte att jag hade suttit här idag som generalsekreterare för Salt om det inte vore för tiden i Tanzania. 

Sahlbergs är kända för att se och ställa upp för sina medmänniskor på ett smått unikt sätt. Att få känna in atmosfären på deras gård beskriver Rebecca som helt fantastiskt. 

– De är bedjande människor som lever med Gud och deras praktiska, handfasta tro inspirerar mig verkligen. Precis innanför dörren finns en soffgrupp och hela deras hem signalerar gästvänlighet, det är ett hem man vill vara i. 

Efter den lika intensiva som lärorika tiden i Tanzania reste paret hem till Sverige igen och var väldigt peppade på vad nästa kapitel i livet skulle bli. 

– Vi kände oss redo för ett nytt uppdrag från Gud, om det så vore att flytta till någon by i Norrland, säger hon och stannar till en stund:

– Men sedan upplevde vi egentligen ingenting i form av öppnade dörrar, längtan efter någon särskild ort, eller tanken på något särskilt jobb. Det var kämpigt i några månader. Det var först vid midsommar i somras som saker och ting började lossna.

– Vi bad tillsammans och då upplevde jag hur Gud uppmuntrade Jesper till att undervisa och jobba i församling. 

Ett frö började växa och ämnet kom fortsatt upp i flera av deras samtal. I samband med detta hade paret också börjat gå till EFS-kapellet i Lund. Till slut kände Jesper, som redan hade en examen i teologi, sig redo att testa prästspåret, och valet föll då på Johannelunds teologiska högskola i Uppsala.

– Vi uppskattade verkligen EFS-kapellet i Lund och kände till Johannelund sedan tidigare. Vi såg också Budbäraren ligga framme i kapellet och när vi blev medlemmar fick vi tidningen hem till oss. När jag bläddrade i den fick jag en väldigt bra känsla för EFS. Min man sa till slut: »Ska jag söka till präst ska jag nog söka mig till EFS – det bästa av två världar.« 

Så blev också fallet och de började förbereda sig inför en flytt till Uppsala. Då kom Carl-Erik Sahlberg in i bilden igen. 

– Vi hörde av oss till honom och frågade om han kunde hjälpa oss att be för boende. Han svarade lugnt: »Visst ska jag be, men börja med att höra med min vän Nils Lidskog (präst i S:ta Clara kyrka). De har en stuga på sin gård i Uppsala som de brukar hyra ut.« 

Och som av en händelse väntade Lidskogs precis då på rätt personer att hyra ut sitt mysiga gårdshus till. Och det är där på övervåningen som vi nu sitter och fikar upp resterna av julbaket under vårt samtal. 

Intervjun genomfördes på övervåningen i det mysiga gårdshuset utanför Uppsala.Intervjun genomfördes på övervåningen i det mysiga gårdshuset utanför Uppsala.
»Jag tror verkligen att livet med Gud håller.«»Jag tror verkligen att livet med Gud håller.«

– Jag har faktiskt drömt om att få bo precis så här, det känns helt fantastiskt. I livet med Gud kan man uppleva att något öppnas eller att något stängs. Det senaste året har vi fått erfara både och. Nu känns allt jättebra och jag är otroligt tacksam, men jag försöker att vara lika tacksam över det faktum att Gud lät oss vänta i januari förra året. Där och då var det inte så kul, men så här i efterhand föll allt på plats. 

Väl på plats i Uppsala blev de också snabbt medlemmar i EFS Mikaels och kom direkt med i en hemgrupp. 

– Vi trivdes där från första dag och tyckte om att det är lite av en nyplantering. Det känns spännande och som att vi har någonting bra på gång tillsammans. 

Rebecca jobbade då hemifrån för Bilda som verksamhetsutvecklare för frikyrkorna samtidigt som Jesper inledde sina präststudier. 

– Jag trivdes bra på Bilda, men när jag tänkte och bad under hösten så längtade jag efter att få jobba mer direkt med att stärka ungas tro och stärka unga ledare. 

Hon visste vid det laget om att Salt fanns och visste också att den tidigare generalsekreteraren Johanna Björkman skulle avgå. 

– Det var ju synd att det var just den tjänsten som var ledig, tänkte jag. För det jobbet kunde ju inte jag söka. Jag hade ju aldrig varit chef, aldrig haft något arbetsgivaransvar och hade heller ingen erfarenhet av Salt. Jag blev lite ledsen eftersom jag kände mig så okvalificerad. 

Hon släppte tanken på det hela och upplevde att det var skönt att slippa ta några så läskiga steg framåt i karriären. 

– Men så var det någon som från ingenstans hörde av sig. »Jag såg den här tjänsten och tänkte på dig!« Det var som att Gud gång på gång petade på mig och uppmanade mig att våga söka. 

Trots fortsatt tvekan och tvivel på sig själv skickade hon till slut in en ansökan.  

– Sedan var det bävan i många veckor. Och efter att ha blivit kallad på intervju blev det ännu mer bävan. Jag tänkte nog att Gud hade en tanke med det här, att jag behövde fortsätta gå på det här spåret tills det stängdes. Men sedan stängdes det aldrig…   

En vacker dag ringde nämligen Salts ordförande Maria Bengtsson och erbjöd Rebecca jobbet som Salts nya generalsekreterare. 

– Det var läskigt och hedrande på samma gång. Jag hade bearbetat saken rätt länge då och kände mig redo att tacka ja direkt i vårt samtal.  Och nu är jag jätteglad och taggad på att köra igång!

Vid tiden för intervjun har hon hunnit jobba i blott en vecka på sin nya post. I början handlar det såklart mest om att sätta sig in i allt som Salt gör och lära känna sitt team av kollegor, för att på sikt mer och mer kunna bidra med egna idéer och framtidstankar för Salt. 

– För oss som rörelse, EFS och Salt tillsammans, finns något fantastiskt att dela med varandra.  Det inkluderar mig och mina vänner, mina kollegor, mig och ungdomsledare och mig och barn. Och om jag ska kunna dela hoppets budskap med någon som är ung idag, så är den första frågan: Vad är mitt eget hopp? Är det något som låter snyggt som går att sälja in? Eller är det något som verkligen håller? 

Hon fortsätter: 

– Jag tror verkligen att livet med Gud håller och jag längtar efter att vi alla som tror ska få upptäcka mer av vilken skatt vi har. Och att vi ärligt ska kunna få dela vår tro och värdera den skatt vi hittat i åkern. 

Sin egna tro har hon haft med sig sedan barndomen i Sävsjö, en del av det så kallade bibelbältet i Småland. 

– Tack vare mina föräldrar har kyrkan alltid varit en del av mig. Så länge jag kan minnas har jag bett, sjungit kristna sånger, läst Bibeln, åkt på konferenser och läger. Min familj har också flyttat runt lite och bedrivit pionjärarbete i bland annat Trelleborg. Pappa var pastor i den lilla församlingen och körde även buss för att få ekonomin att gå runt. Jag ser så mycket upp till mina föräldrar för att de vågade göra en sådan flytt till det okända. De har lärt mig att man inte alltid behöver veta i förväg hur allting ska bli. 

Även om kyrkan och Gud alltid funnits där finns det ett särskilt tillfälle där hon tackade ja till Jesus. 

– Det var på mitt första scoutläger när jag var 10 år. Där sa jag till en vuxen att jag ville vara frälst. Det kändes som ett stort beslut för jag var ju så liten. Men när jag kom hem igen och pratade med pappa om saken bemyndigade han mig och sa: »Om du är säker på din tro nu, varför skulle du inte vara det om några år?« 

Att kristna läger kan spela stor roll för ungdomar är något som Rebecca, liksom så många andra, kan vittna om. 

– Det är faktiskt svårt att sätta ord på hur mycket det har betytt. I mina tonår betydde jämnåriga kristna vänner och kristna förebilder nästan allt. Så här i efterhand är det inte namnet på lägret eller vilken lovsång vi sjöng som spelar roll – utan det är relationerna och förebilderna. 

– Mina scoutledare till exempel, att de var förebilder för mig berodde inte på hur trendiga eller coola de var, utan på att de delade sin tro. De var enkla, vanliga människor som hade en tro och kunde dela den. Jag tror inte att de själva förstod hur mycket värt det var för oss.  

När vårt samtal går mot sitt slut slår det mig att det finns en barnsång numera som lyder »Skatten – på äventyr med Gud.« Den textfrasen stämmer även in på min känsla om Rebecca och hennes man, att de är på en pågående upptäcktsfärd tillsammans med Gud där kapitlet om livet i Uppsala bara har börjat.

– Vi människor vill ofta vara så ansvarsfulla, duktiga och ha koll på läget. Men jag tycker att Bibeln uppmanar oss att våga släppa kontrollen. Att lita på Gud är inte oansvarigt, det är snarare det mest ansvarsfulla vi kan göra – att förstå vem som är Gud och vem som har kontroll, säger hon och fortsätter: 

– Den som längtar och vill upptäcka livet med Gud kan få göra det, det ser jag som löften i Bibeln. Den som söker kommer finna och den som vill kan få ta emot trons kraft. Det är också min önskan för EFS och Salt, att vi var och en skulle få en förnyad glädje och värdera den skatt som vi har hittat.

När åsikts­korridoren blir klaustrofobisk

Begreppet åsiktskorridor myntades så sent som 2013 men fenomenet är mycket äldre, antagligen lika gammalt som det organiserade samhället. I dagens Sverige har konsensus-kulturen gjort att det fenomen vi kallar »åsiktskorridoren« blivit skrämmande klaustrofobiskt.

Detta märks i debatten, eller avsaknaden av debatt, i en mängd aktuella frågor. 

Jesus, när han vandrade ibland oss, konfronterades ofta med den samtida judiska konsensuskulturen. Tydligast blir kanske likheterna – som fenomen, inte i sak – med vår tids »åsiktskorridor« när det kommer till den på Jesu tid allmänna synen på sabbatsbudet. En liten religiös och kulturell elit hade med framgång gjort sina mycket snäva och ibland rent absurda uttolkningar av budet till folkligt allmängods. Åsikter till synes så självklara att de inte gick att ifrågasätta. Men Jesus är briljant i sin saklighet när han demonterar elitens tankebyggnader:

Mose har gett er omskärelsen – fast den inte kommer bara från Mose utan från fäderna – och ni omskär även på en sabbat. Om en människa blir omskuren på sabbaten för att Moses lag inte skall brytas, varför blir ni då uppretade på mig för att jag har gjort en människa helt och hållet frisk på sabbaten? Döm inte efter skenet, utan döm rättvist. Johannes 7:22–24.

När Jesus drar resonemanget till sin spets och utmanar sina lyssnare så är deras reaktion belysande:

… Har inte Mose gett er lagen? Och ändå gör ingen av er vad lagen säger. Varför vill ni döda mig? Folket svarade: Du är besatt. Vem vill döda dig? Johannes 7:19–20.

Att förneka det uppenbara och sina egna intentioner samt att ifrågasätta opponentens mentala hälsa är härskartekniker som vi bara alltför väl känner igen från korridorens självutnämnda väktare än i dag. 

Men jag tror att vi i kyrkan är kallade att våga lyfta och härbärgera just de svåra frågorna. Att inte låta oss skrämmas av ett uppskruvat tonläge utan att med Kristi kärlek för ögonen och med ordet som vägledning våga bearbeta det som skaver. Att i en kultur där ropet efter tolerans har blivit till intolerans våga visa på de destruktiva följderna av en allt mer avsmalnande åsiktskorridor. 

Vi måste värna det goda samtalet – det får inte tystna.

Till Kristi ära!

Att drömma och längta

För några veckor sedan köpte jag nya dubbdäck till bilen.  Jag hämtade bilen på verkstaden och körde hemåt. Jag fick för mig att jag hört något om att man borde köra lite varsamt de första milen när dubben är nya, så jag rullar i maklig takt. Jag ligger i 80 km/h fast man får köra 100, det är dubbelfiligt, bra väder och lite trafik. Jag kastar en blick i backspegeln och hajar till. En karavan med bilar ligger bakom mig. Jag försöker räkna, är de fem, tio eller femton bilar och jag frågar mig vad gör de där? Varför kör de inte om? Minuterna går och alla kör bakom mig som om de också hade nya dubbdäck. Plötsligt kör en bil om och strax kommer flera men en bil ligger kvar bakom mig i nästan fyra mil. 

Nu när vaccinationen kommit igång i Sverige ser vi kanske slutet på pandemin. Någonstans lite längre fram ska vi få leva på ett annat sätt än vi gör nu. Idag har vi i våra föreningar begränsningar att hålla oss till. Det är som om hela Sverige tuffar i ledet med hastigheten 80. Men vad kommer hända när möjligheterna blir fler och när vi får vara femtio, trehundra eller så många vi vill? Jag tänker att vi kommer, om ni förstår mig rätt, byta hastighet som föreningar i olika skeden. Någon förening kanske känner det som om den varit på service, fått nya däck och behöver rulla lite långsamt medan andra har kapacitet att köra om och lägga i en ny växel. 

Jag har funderat på om inte en viss ängslighet har präglat året, av naturliga skäl. Men ibland en ängslighet som mer handlat om vad andra ska tänka och tycka än att utnyttja de möjligheter vi haft som kyrka i olika skeden under pandemin. Den ängsligheten kommer vi behöva lägga av oss och istället se framåt.

Redan nu under våren, när ni i er förening börjar titta mot sommar och höst, är inte frågan, hur ska andra göra? Utan frågan är, vad kan vi göra? I vilket skick är vår förening, vilka steg behöver vi ta och vilka människor kan vi möta? Det jag vill säga är alltså, ligg inte kvar i åttio om du har en bil som kan gå i hundra. 

Jag skulle vilja uppmuntra er att redan nu börja drömma och längta. När ni gör det, vad är det ni ser då? Dela det ni längtar efter med varandra. Prata om möjligheter och var möjliggörare för varandra.

Själv drömmer jag också förstås. Jag vill fira gudstjänst och jag längtar efter att sjunga lovsång. Jag längtar efter samtalen som kanske börjar med frågan, vad har hänt i dig och med dig under det senaste året, och där, i det samtalet längtar jag efter att dansa samtalsdansen med den helige Ande och hitta vägar för att dela evangeliet.

Ny låt från Soul Children

Den nya låten är skriven av Soul Childrens koordinator Helena Alin och Fasica Watchefo.

– Många körer, människor i landet och i världen har haft ett svårt år, så vår tanke var att Det är du skulle få bära hopp. Låten är en påminnelse om att det finns en Gud som alltid har älskat oss, och som fortfarande gör det, säger Helena. 

Responsen har varit genomgående positiv, berättar hon. Även folk utanför Soul Children-nätverket har hört av sig och vill använda låten i olika verksamheter. Inför framtiden drömmer Helena om att Soul Children Sverige ska få ge ut en skiva, men redan till våren är det klart för ytterligare ett nysläpp.

– Gospelverkstaden och Mikaela Häger har skrivit God knows my name till oss och den kan man snart lyssna på.

Alpha online storsatsar

Vem är i kontroll? Vad är viktigt egentligen? Var finner jag trygghet? Sedan 1990 har den internationella organisationen Alpha, som ursprungligen kommer från den lokala församlingen Holy Trinity Bromptom i London, rustat människor världen över och öppnat rum för diskussioner kring existentiella livsfrågor. Under pandemin har kurserna övergått till lyckade digitala träffar där många människor har kommit till tro. Nu storsatsar även Alpha i Sverige på onlinekurser.  

– Kyrkans uppdrag är att nå nya människor. Alpha har varit väldigt snabba med att se hur detta kan möjliggöras i en tid då vi inte kan träffas fysiskt. Det har varit viktigt för oss att inte stänga in oss och bara överleva den här pandemin. Därför storsatsar vi nu på onlinekurser och vi ser redan nu att man kan nå fler digitalt än man har gjort med fysiska träffar, säger Alphainspiratören Marie-Louise Nilsson.

Marie-Louise hoppas att många EFS-föreningar vill hålla i Alpha-kurser framöver. 

– Under hösten har regeringen gått ut med striktare rekommendationer och Alpha-online är faktiskt ett av få verktyg som finns digitalt för den här typen av gemenskap. Vi ser en enorm efterfrågan och det finns en öppenhet som vi inte har sett tidigare. Det måste vi som kyrka ta vara på. 

Mer information hittar du på sverige.alpha.org.

Fel på korsordet

Första sidan av korsordet, s 66, har blivit fel förutom den personen som vann förra korsordstävlingen. Andra sidan, s 67, är rätt. Därför kan du här ladda ner en PDF som du kan skriva ut hemifrån och fortfarande lösa korsordet. Om du inte har möjlighet att skriva ut kan du mejla till budis@efs.nu.

Som kompensation för misstaget kommer vi denna gång dra 10 vinnare vinnare istället för en. Tävla så här: Bokstäverna i de gula rutorna bilder en mening. Mejla meningen till korsord@efs.nu eller märk ett kuvert med “korsord” och skicka till Budbäraren, Box 23001, 75023 Uppsala tillsammans med ditt namn och adress senast 5 augusti 2020.

Vi önskar dig en fortsatt trevlig sommar!