Författare: Benjamin Kruse

»Vi kan inte vänta på att människor ska integreras«

Det är tisdag eftermiddag och i Lötenkyrkans församlingssal pågår engagerade samtal runt borden. Människor från Eritrea, Iran, Serbien och Kongo diskuterar favorit-rätter, fritidsintressen och nyheter från veckan som gått. Vissa av dem är högutbildade och har kommit till Uppsala för att arbeta vid universitet, andra har flytt från krig och har svårt att få jobb. 

Den gemensamma nämnaren är att de längtar efter att lära sig svenska.

– Att möta människor från andra länder får mig att inse att vi inte är så olika trots allt, säger volontären Elisabeth Nilsson. Bild: Malina Abrahamsson– Att möta människor från andra länder får mig att inse att vi inte är så olika trots allt, säger volontären Elisabeth Nilsson. Bild: Malina Abrahamsson

– Under hösten har vi haft ett sextiotal deltagare. Alla är otroligt tacksamma och glada över att det finns ett sammanhang där de får möta människor som bryr sig om deras framtid och är villiga att rätta deras svenska, berättar Mary Wehbeh, som är ansvarig för språkcaféet som en del i sin tjänst som projektledare för integration och mångfald i Uppsala pastorat. 

Mary menar att vi inte kan vänta på att folk ska integreras, utan kyrkan måste engagera sig och göra någonting, vilket detta språkcafé är ett exempel på. 

– It takes two to tango, som man brukar säga. Kyrkan finns till för människor i nöd, för dem som behöver hjälp och stöd. Språket är nyckeln för att integreras i samhället och få kunskap om sina rättigheter och skyldigheter. Om man inte kan språket är det lätt att hamna utanför. 

Rahul Chitre kommer från Indien och är stammis på Lötenkyrkans språkcafé. Han kände sig hemma där från start.

– Alla var så glada, varma och välkomnande. Jag kände mig genast trygg. Allting var också så fint ordnat med namnskyltar, fika och volontärer som anpassade sig till min språknivå, säger han.

– Här kände jag mig genast trygg och välkommen, säger Rahul Chitre från Indien, en av stamgästerna på språkcaféet.– Här kände jag mig genast trygg och välkommen, säger Rahul Chitre från Indien, en av stamgästerna på språkcaféet.

Under sin föräldraledighet tog Rahul ofta med sig sina döttrar Aadya och Aanya till språkcaféet. Han är glad över att det finns en särskild lekhörna för barnen, där volontärer tar hand om dem så att föräldrarna kan fokusera på samtalen. 

– Ett favoritminne är när min äldsta dotter Aadya fyllde år och vi tog med tårta. Kyrkans musiker spelade piano och alla deltagare sjöng födelsedagssången för henne. Det var fantastiskt! Aadya var så glad!

Barnen som kommer till språkcaféet är i olika åldrar. För två år sedan berättade några barn i mellanstadieåldern att de gillade att dansa, varpå en volontär bestämde sig för att starta en dansgrupp för barn. I dag består dansgruppen av 25 barn mellan 8 och 12 år. Gruppen övar varje vecka i anslutning till språkcaféet och uppträder i Lötenkyrkans gudstjänster.

Ingenting av detta hade varit möjligt utan volontärerna. 

– I Lötenkyrkan finns en stabil bas av volontärer. De är ovärderliga, säger Mary Wehbeh, som samtidigt påpekar att det finns plats för fler. Målet är att varje volontär ska matchas med en deltagare, men i dagsläget får en volontär ofta prata med två, tre stycken deltagare samtidigt.

En av volontärerna är Elisabeth Nilsson, 73 år. Hon är medlem i Lötenkyrkan och har tidigare arbetat som kurator. När hon gick i pension fick hon mer tid att engagera sig i kyrkan och har varit med i språkcaféet sedan starten 2016. 

– Jag är intresserad av språk och tycker att det är roligt att träffa nya människor. Det är väldigt givande att få höra om andra människors tankar och liv. Att möta människor från andra länder vidgar vyerna och får mig att inse att vi inte är så olika trots allt. 

Det bästa framför

Den uppskattade prästen, missionären och författaren Carl-Erik Sahlberg avled vid en ålder av 76 år den 17 november i Marangu, Tanzania, där han bodde med sin fru Overa. 

Carl-Erik hann med väldigt mycket under sin rika livsgärning och levde efter det egenmyntade mottot »det bästa framför«. Under åren i S:ta Clara kyrka (1989–2012) förvandlades kyrkan från att vara nedläggningshotad (på hans första mässa kom det tre personer) till att nå ut till tusentals människor varje vecka.

– Carl-Erik spred så mycket glädje runt sig i vardagen, säger den mångåriga vännen och kollegan Inga Pagréus. Bild: Rickard L Eriksson– Carl-Erik spred så mycket glädje runt sig i vardagen, säger den mångåriga vännen och kollegan Inga Pagréus. Bild: Rickard L Eriksson
»Det blev precis som Carl-Erik hade velat ha det«, hördes i kyrkbänkarna efter minnesgudstjänsten. Bild: Jakob Arvidsson»Det blev precis som Carl-Erik hade velat ha det«, hördes i kyrkbänkarna efter minnesgudstjänsten. Bild: Jakob Arvidsson

Kyrkan väcktes till liv igen mycket tack vare det diakonala arbetet bland Stockholms »tilltufsade«, som han själv uttryckte det. Detta arbete ledde också till att Carl-Erik och diakonen Inga Pagréus fick motta varsin medalj från kungen år 2009, för S:ta Claras hjälp till hemlösa och prostituerade i Stockholm.

Carl-Erik begravdes den 25 november i Tanzania och dagen efter hölls en mycket välbesökt minnesgudstjänst i S:ta Clara kyrka. En gudstjänst som innehöll både skratt, tårar, stark psalmsång och spontana upptåg. »Det här blev precis som Carl-Erik själv hade velat ha det«, hördes i kyrkbänkarna efteråt.

– Nu efter gudstjänsten känner jag mest en sådan oerhörd tacksamhet över att jag fått vara med på den fantastiska resa vi haft. Jag är så glad att jag fick möta en präst som Carl-Erik som verkligen vågade peka ut riktning för att sedan trofast följa den, säger Inga Pagréus.

Inga kom till Clara kyrka som diakon kort efter Carl-Erik, hösten 1990.

– Jag delade hans gudagivna vision och våra hjärtan sattes i brand för de nödställda människorna. Carl-Erik var så Jesus-centrerad och helt fantastisk på att möta folk. På något vis fick han varje människa att känna sig unik, bekräftad och lyssnad på. Han har betytt så oerhört mycket för så många genom att vara tillgänglig, lyssna, be och klappa om. Även om han ledde arbetet gav han väldigt mycket utrymme åt andra, han uppmuntrade alltid och vågade lämna över ansvaret.

Sedan hade han också en väldigt bra humor och spred så mycket glädje runt sig i vardagen, säger hon.

Mats Nyholm, som ledde gudstjänsten, sa bland annat i sitt minnestal att Carl-Erik förmodligen är den som i modern tid gjort mest för Stockholms fattiga.

– I tron på sin herre Jesus gick Carl-Erik alltid den extra milen för sin nästa. Jag satt ofta med på möten med honom och jag kommer ihåg att jag ibland tänkte »men nu måste du väl ändå säga nej«. I stället slutade mötet med att han lade armen om sin nästa och sa: »Vi kommer att gå långt du och jag!« 

Gud som hologram

En av de stora nyheterna i nöjesvärlden under det senaste året har varit att den gamla popgruppen Abba släppt ny musik. Det blir till och med en turné med gruppen så småningom, men inte riktigt på riktigt. Det kommer att se ut som Abba på scenen, men enbart vara hologram – ett slags tredimensionell fotoprojicering. Har man sett Abba på riktigt om man går på deras hologramkonsert? Man kan fundera på saken!

Fast vi kanske inte alltid uppfattar det, är budskapet om inkarnationen – att Gud i Jesus på riktigt blivit köttig fysisk människa – väldigt, väldigt märkligt. Det är oerhört mycket märkligare än om Abba skulle välja att uppträda på riktigt – inte bara som hologram. Det är ju faktiskt tänkbart! För judarna som levde med Skrifterna (Gamla testamentet) var det egentligen helt otänkbart att Gud skulle kunna bli riktig människa (kött) i Jesus. I den strängt monoteistiska judiska tron var Gud helig, upphöjd och avskild från skapelsen. Så blev Jesus också anklagad för att vara en hädare när han jämställde sig med Gud, till exempel genom att förlåta synder.

11_12_2021_teol

Påståendet i Johannesevangeliet »Och Ordet blev kött och bodde bland oss« – att Gud blev människa – var egentligen provocerande även för grekerna, men på ett lite annat sätt. I deras tänkande var det egentligen ointressant för en gud att bli människa (kött) på riktigt. Den andliga världen var så mycket finare. Ett slags hologramgud som projicerades ner i den fysiska världen var kanske tänkbar, men inte en Gud som på riktigt blivit människa. Här blev inkarnationen – om den var sann – en utmaning mot den rådande kulturen genom att den visade att det fysiska var något i sig värdefullt. Guds människoblivande signalerade att det inte fanns någon motsättning mellan det fysiska och det andliga.

Julens budskap handlar inte om en hologramversion av Gud som projiceras ner i vår värld. Nej, det handlar om att Gud har kommit hit till denna planet på riktigt som en människa av kött och blod. Egentligen borde detta budskap få provocera oss lite mer än vad det oftast gör. Framför allt borde vi låta oss förundras mer än vad vi kanske gör. Julens budskap är märkligt! Ett dilemma är allt som julens budskap bäddas in i genom kommers, pynt, julstök och julmusik av olika slag. Det för lätt med sig – åtminstone för mig – ett slags »hologramisering« av julens verklighet, som därmed upplevs mindre verklig.

Om vi tänker efter finns en rad följder av detta märkliga faktum att Gud i Jesus blivit människa – och som »hologramiseringen« kan få oss att missa. Några av dem: 

Guds närvaro i våra liv
När vi drabbas av något svårt är det lätt att tänka att Gud inte bryr sig, att han inte vet hur jobbigt livet kan vara. Att Gud blev människa i Jesus Kristus innebär att Gud verkligen utsatte sig för lidande. Evangelierna berättar att han vet vad det är att bli missförstådd, frestad, förrådd, föraktad, misshandlad och plågad, oskyldigt dömd, till och med dödad och det på det mest plågsamma sätt. Det finns inget mänskligt lidande som Gud genom Jesus Kristus inte smakat. Som sann människa – som människan borde vara – flydde inte Jesus undan sina känslor och reaktioner, utan han lät dem drabba honom fullt ut. Inkarnationen innebär att vi inte längre kan säga: »Gud har det bra i sin himmel, men han vet inget om livet här nere.« Inkarnationen innebär »Immanuel – Gud med oss« vad än vi kan råka ut för. Vi har en Gud med sår som vi med förtroende kan vända oss till. Han vet.

Synden gör oss inte mänskliga
Det är mänskligt att fela säger vi ibland. Det ligger något i det. Vem gör inte misstag? Det är mycket som kan bli fel. Men samtidigt är det faktiskt fel att säga så. I Bibeln ligger det sant mänskliga inte i att fela – även om alla människor gör det. Det sant mänskliga visas i den ende som enligt Bibeln aldrig gjort fel eller syndat – den sanna människan Jesus. Synden gör oss hårda och okänsliga för varandra. Synden gör oss inte mänskliga, den gör oss omänskliga.

Kallade att tjäna
Utmanande är också att vi uppmanas att låta inkarnationen vara en bild för hur vi ska leva. I Filipperbrevet kapitel två står det: »Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors« (vers 5–8). Inkarnationen visar att vi är kallade att tjäna, inte att söka hävda oss. Detta ska inte tolkas som att det är fel att göra karriär – att bli bra på olika saker – men det säger något mycket utmanande om hur karriärer ska göras: utan självhävdelse – i tjänande. Går det? Vi utmanas av Paulus att försöka.

Det inget hologram kan göra
Människans problem – synden – kan beskrivas som att hon tar Guds plats. Frälsningen kan beskrivas som att Gud gör det motsatta: han tar människans plats. Inkarnationen är början på detta. Gud blir människa för att kunna ta din och min plats. Frälsningen bygger inte på att vi sträcker oss uppåt i våra ansträngningar, utan på att Gud inte bara sträcker sig ner till oss, han går verkligen in i ditt och mitt ställe fullt ut. 

Julens händelse – att Gud blir människa – hade aldrig behövts om dina och mina meriter varit vägen. Jesus går in som den sanna människan och meriterar oss inför Gud. Det kan inget hologram göra. 

Framsteg trots stora bekymmer – 1920

Det blev under 1910-talet turbulent för EFS med bildandet av Bibeltrogna Vänner, pandemi (Spanska sjukan) och första världskriget, som alla påverkade arbetet både i Sverige och på missionsfälten. Men det hade också varit en period av väckelse och numerär tillväxt på flera områden. För 1920-talet kan på många sätt samma mönster skönjas: stora bekymmer och ändå framsteg.

Under förra delen av 1920-talet genomgick EFS en stor ekonomisk kris som kom att få följdverkningar in i vår egen tid. Utan att gå närmare in på orsakerna till krisen, kan konstateras att det ledde till att EFS ekonomi-chef avgick och att han inte erhöll ansvarsfrihet av årsmötet. Dessutom krävde krisen att EFS arbete i Sverige omorganiserades så att ansvaret för avlönande av EFS predikanter lades över till de 14 distrikt som EFS vid denna tid delades upp i och till krets- och lokalföreningar. Det var ett stort steg; hittills hade EFS centralt i stor utsträckning ansvarat för detta.

På EFS expedition i Stockholm ägde stora förändringar i ledarskapet rum. Styrelsen fick ny ordförande och nya personer knöts till olika chefstjänster. Det är vid denna tid som Nils Dahlberg knyts till EFS. Sent på hösten 1919 utses han till missionssekreterare, 1922 blir han missionsdirektor, vilket närmast motsvarar avdelningschef för internationella missionen och föregångare till dagens missionsföreståndare, för att under nästa årtionde tillträda tjänsten som just missionsföreståndare. En tjänst han sedan innehade i ungefär ett kvarts sekel (1933–1959).

EFS årskonferens missionsdag på Johannelund.EFS årskonferens missionsdag på Johannelund.
Kyrkokonstitutions­kommittén i Eritrea möttes i september 1925. I mitten Ionas Iwarsson som blev kyrkans förste president.Kyrkokonstitutions­kommittén i Eritrea möttes i september 1925. I mitten Ionas Iwarsson som blev kyrkans förste president.

Ute i landet fortsatte det lokala arbetet, inte minst bland barn och ungdomar. De uppmuntrande vittnesbörden från söndagsskolor, solglimtar, juniorföreningar och så vidare är många. År 1925 ordnades till exempel det första riksjuniorlägret. Det var inget stort arrangemang; men det var en början. Förutom ledarna var det en lärjungaskara på nio flickor och tre pojkar. Lägret hölls på Efraim Rangs egendom Brunnsnäs i närheten av Ulrice-hamn. Och 1927 kunde De ungas förbund (DUF) – det förbund som nämnde Rang varit med om att bilda – fira sitt 25-årsjubileum och räkna med ungefär 30 000 medlemmar i anslutna föreningar. 

Att EFS var en del av det svenska samhället och tog intryck av förändringar i tiden exemplifierades vid denna tid av en stadgeändring, som gjorde det möjligt för kvinnor att vara ombud vid EFS årsmöte. Det skedde samma år som kvinnor fick rösträtt i allmänna val, alltså 1921.

Trots ekonomiska bekymmer i hemlandet fortsatte utlandsarbetet i ungefär samma utsträckning som tidigare. Ett drygt hundratal missionärer var i aktiv tjänst i Eritrea, Etiopien, Indien och Somalia. Två självständiga kyrkor konstituerades under perioden. År 1923 bildades Den evangeliskt lutherska kyrkan i Centralprovinserna, i Indien. Två år senare bildades Den evangeliska kyrkan i Eritrea. Fortfarande leddes arbetet i hög grad av svenska missionärer och EFS stod för det mesta av ekonomin, men konstituerandet av kyrkor var ändå ett viktigt steg mot självständighet. 

I Etiopien började arbetet växa alltmer. På juldagen år 1924 kunde en kyrka invigas i Nakamte, i centrum av det som på den tiden kallades Gallaland, alltså det område som EFS mission redan från början på ett särskilt sätt varit inriktat på att komma till. På våren samma år hade Ras Taffari, den blivande kejsaren Haile Selassie, besökt Sverige och bland annat varit på Johannelund. I samband med sitt Sverigebesök hade han uttalat sig mycket positivt om de svenska missionärerna: »Jag tror mig kunna påstå, att de äro de missionärer, som mest vunnit folkets kärlek och tillgivenhet« (citat efter Dagens Nyheter den 10 juni 1924).

Ras Taffari, den blivande kejsaren Haile Selassie, besöker Johannelund 1924.Ras Taffari, den blivande kejsaren Haile Selassie, besöker Johannelund 1924.

EFS missionärer var alltså vid denna tid många. En del tjänstgjorde kortare perioder, andra gav ett helt liv i missionens tjänst. En del kom att bli kända och få framstående positioner, andra arbetade i tysthet och utan större uppmärksamhet. En av dessa senare – och nu tillåter jag mig att berätta utifrån egen erfarenhet – hette Anna Ström (1892–1975). Hon kom från södra Västerbotten, utbildade sig till sjuksköterska och diakonissa, åkte som EFS missionär till Somalia i början på 1920-talet och arbetade där fram till utvisningen 1935. Hon lärde sig somalispråket och hjälpte till vid översättning av läroböcker. När EFS sedan upptog arbete i Tanzania, kom hon att ansluta till missionen där från 1939 till sin pensionering. Vid sidan av sitt ordinarie arbete översatte hon tillsammans med infödda Nya testamentet och ett antal sånger till ett av de mindre språken (iraqwe) i landet. När jag mötte henne i slutet av 1960-talet talade hon med värme om de första åren i Somalia på 1920-talet. Och bakom de runda glasögonbågarna strålade ögonen av hängivenhet. Ännu efter nästan 50 år.

1910-talets teologiska turbulens övergick under 1920-talet för EFS del till ekonomisk sådan. Men trots allt gick verket vidare, både i Sverige och utomlands. Det var i hög grad tack vare hängivenheten och uthålligheten hos medlemmar, medarbetare och ledning. 

Benjamin vill inte vara yngst

Det är en otroligt regnig höstdag när jag träffar Benjamin Jonsson på Tallhedskyrkan i Bergsviken. Benjamin, som tog student-en i förfjol och sedan gjort lumpen, har ett stort friluftsintresse och har bland annat bestigit Kebnekaise flera gånger. Han spelar också trummor, är ljudtekniker och engagerad på många sätt i ungdomsgrupper, i Livskraft Polar, som kandidat i kyrkofullmäktige och som en del i planeringsgrupp och sedermera verksamhetsgrupp för nya Tallhedskyran. 

Nu arbetar han som vaktmästare i Hortlax församling, i en delvis ny tjänst där han bland annat jobbar med Tallhedskyrkan. Att få jobba där ser han som en förmån, både att få fokusera på en sak efter år av parallella studier och jobb och att vara med och bygga upp något nytt. Något han dessutom är engagerad i på fritiden. 

Själv började han i Bergsvikens EFS med barngrupp och scouter. När han blev för gammal för scouterna gick han in som ledare. Där fanns ett härligt ledargäng som uppmuntrade och tog sig an honom och som har betytt mycket för hans fortsatta engagemang. 

Redan när han var 17 år kom han med i verksamhetsrådet som skulle planera inför den nya samarbetskyrkan, som en representant för ungdomarna. 

Det som har genomsyrat hela processen kring den nya kyrkan är öppenhet. Vad vill man, hur ska det göras, på vilket sätt kan man bäst nyttja lokalerna? 

Tankarna landade i att lokalen ska kunna fylla flera funktioner samtidigt. Det ska kunna vara olika grupper i olika delar samtidigt, men att man spontant ska kunna mötas i de gemensamma utrymmena. 

Benjamin har också en dröm om att det ska kunna vara en kyrka som är öppen för att unga ska få känna sig sedda och behövda. 

Första steget är att få ungdomarna att komma in i kyrkan, men sedan, när de inte är nya längre, hur får vi dem att känna sig hemma och stanna kvar?

– En viktig aspekt av det är att de ska få engagera sig och känna sig behövda. Att kunna hitta och använda sina gåvor och talanger och få uttrycka dem och att det inte bara gäller de som kan sjunga eller baka. Har du till exempel grymt ljud i din EPA kanske steget att kliva in och lära sig ljudet i kyrkan inte behöver vara så långt, säger Benjamin. 

Det är inte ungdomarna som står utanför som ska komma på vad de kan göra, betonar Benjamin, det måste vara en uppgift för dem som redan finns i kyrkan. Han drömmer om att det ska bli överfullt med unga som vill göra saker. Det var lite så han själv kom att bli indragen, då hans scoutledare, som också var ljudtekniker, frågade om han inte ville vara med och sköta ljudet. 

– En personlig fråga ger så mycket mer än en allmän inbjudan, konstaterar han.

Snart är det dags att fånga in den yngre generationen, innan vi tappar dem. 

Benjamin vill inte vara yngst! 

– Det är lätt att det blir ett glapp mellan generationerna, när man har ett stabilt ledargäng som täcker upp behoven, och som inte tar in nya, yngre förmågor att lära upp. Här gäller det att inte bli för bekväma i våra kyrkor, utan se taktiskt, innan vi faktiskt står inför ett problem, säger han. 

För att kunna tilltala en ny generation, behöver vi våga tänka nytt, våga vara radikala. Vi behöver också kunna vara öppna för att inte bjuda in till ett färdigt koncept, utan låta ungdomarna själva vara med och forma gemenskapen.

– Någon gång framöver vill jag plugga. Det har alltid varit en drivkraft. Men sedan vill jag komma tillbaka. Jag, tillsammans med andra, har lagt ner mycket tid och engagemang här. Det vore tråkigt att inte få komma hem till det. Tallhedskyrkan är hemma, säger Benjamin. 

190: Bred dina vida vingar

Lina Sandells sånger är slitstarka och populära. Vilken av dem har sjungits allra mest genom historien? Jag gissar Bred dina vida vingar. Denna psalm som andas så mycket trygghet har sjungits på otaliga läger och ungdomssamlingar. Då jag själv var konfirmandledare på EFS Västerbottens läger i Strömbäck sjöng vi den varje kväll i kyrkan.

Lina var 28 år och hade nyss förlorat både sin far och en syster när hon skrev sången 1860. Rubriken var Barnets aftonbön. Den ursprungliga versionen började: »Bred dina vida vingar, o Jesus, över mig och låt din lilla kyckling få gömma sig i dig« och avslutades med en bön för barnets föräldrar. Bilden av hönan som gömmer de små kycklingarna under sina vingar hade inspirerat henne. 

Till EFS sångbok Sionstoner år 1889 hade Lina Sandell ändrat texten till en aftonbön för alla åldrar. Raden om kycklingen byttes ut, vilket nog var klokt, men vingarna finns kvar. Även om vi kanske inte så ofta tänker oss Gud med vingar, så är det en biblisk bild. Jesus säger ju att han vill samla oss så som hönan samlar kycklingarna och i Psaltaren 17 finns raden: »göm mig i dina vingars skugga«, en bön som också finns i en av Erik Tillings sånger.

Bred dina vida vingar togs med i Psalmboken 1937. Men då dög inte den fina folkmelodin från Sionstoner, läsarsångerna ansågs generellt ha för låg musikalisk kvalitet. Därför tog man fram en annan melodi som dock inte blev särskilt uppskattad och så blev psalmen inte så användbar i kyrkans gudstjänster. Men på läger, EFS-gudstjänster och frikyrkomöten sjöngs den gamla välkända melodin, som troligen kommer från Skåne.  

Denna psalm är inte bara uppskattad bland ungdomar utan den är älskad av alla generationer. Dessbättre fick läsarsångerna en rejäl renässans i 1986 års psalmbok, och då fick de också tillbaka sina rätta melodier. Numera är Bred dina vida vingar även en av de mest önskade psalmerna vid begravningar. Där passar den också så bra, som en psalm vid livets sista afton. 

Tillväxt trots krig och pandemi – 1910-talet

Trots pandemi, världskrig och splittring växte EFS och många unga kom till tro. Pandemin spanska sjukan bröt ut i Sverige 1918 då de första fallen konstaterades i Malmö. Det var en ovanligt svår och dödlig form av influensa. Spridningen kom över hela landet och drabbade i första hand unga människor, till skillnad från andra pandemier som drabbade äldre och svagare grupper. 

Cirka en tredjedel av jordens befolkning blev sjuka och 10–20 procent avled 1918–1920. Det kan jämföras med covid-19 där 1–3 procent av bekräftade fall leder till dödsfall. Totalt krävde sjukdomen 38 000 dödsoffer i Sverige och cirka 25 miljoner offer över hela världen. 

Även till Etiopien kom spanska sjukan. Carl Ceder-qvist, som var ensam missionär i Addis Abeba, fick ta hand om många sjuka. De fem andra europeiska läkarna avled 1918 och Carl blev ensam. Hans arbetsbörda blev helt omänsklig. Han arbetade dag och natt och hans egna krafter bröts ner. 

Ett slaganfall i början av 1919 blev början till slutet och han avled den 11 november 1919, endast 65 år gammal. Under 16 år fick han bereda marken för kommande missionärer. Redan 1913 såg han till att missionen fick en tomt i Addis Abeba. Hit flyttade han sin verksamhet, då främst sjukvården. 1914 behandlade han över 6 000 patienter. 

I Eritrea såg man en framgång för det evangeliska arbetet när hövdingen i byn Oganna, Adam Billa, döptes den 20 februari 1910. I Oganna hade missionären C J Carlsson arbetat och hövdingens mor hade skött mathållningen åt denne första EFS-missionär i Kunama. 1911 döptes ytterligare tre vuxna kunamaer. I Kunama avgjorde sig först de äldre för Kristus och de unga följde efter. I andra områden i Eritrea var det tvärtom. 

Genombrottet för evangel-isk tro gjorde att även skolan fick en framgång. 1914 utbryt-er en väckelse bland skolungdomarna i Kulluko och församlingen fick flera nya medlemmar.

Sommaren 1914 bröt första världskriget ut och det berörde praktiskt hela världen. Missionärerna i Indien blev avskurna från information, sjuka kunde inte åka hem och inga nya komma ut. I Eritrea styrde italienarna, men sedan de bytt sida i kriget uppstod misstänksamhet mot svenskarna. Posten censurerades, inga predikoresor eller sjukbesök tilläts. 1916 firade man i Sverige 50 år av mission i Ostafrika, men i Eritrea kunde man inte fira. Endast gudstjänster på de enskilda missionstationerna var tillåtna. Men året efter kom lättnader i samband med den nya guvernören G Di Martini. Han uttalade ett öppet förtroende för missionen och gav order om att skolorna skulle öppnas och utökas. Även en flickskola kunde startas. Men glädjen blev kortvarig, han byttes ut och restriktionerna kom åter. 1916 kallades missionsläkaren De Pertis till tjänstgöring vid fronten och det drabbade då sjukvårdsarbetet. 1919 prästvigdes fyra evangelister och lärare. 

I Jubaland (Somalia) fick missionärerna fortsätta arbetet utan större störningar. 1916 behandlades cirka 1 000 patienter. Det var dock svårt att nå ut med evangeliet, få kom till gudstjänsterna. 

I Indien prästvigdes Wenkert Swami som den första i kyrkan. I Sagar hade både snickeriverksamheten och kvinnohemmet fullt arbete. Kvinnorna skänkte en spetsschal till drottning Viktoria, som i gengäld gav kvinno-hemmet en väggklocka.

I Shaphur växte det fram en mässingsindustri. Skolverksamheten växte och man fick anslag från staten till lärarlönerna. På flera av stationerna utfördes under 1910-talet sjukvårdsarbete trots avsaknad av läkare och egentliga sjukhusbyggnader.

När Adolf Kolmodins bok Kristendomen och den urkristna församlingens bibel kom ut 1908 bröt det ut en teologisk strid inom EFS. Kolmodin, som på Uppsala universitet var känd som en konservativ bibelforsk-are, blev nu anklagad för att vara liberal. Kolmodin hade gjort stora insatser för EFS och förtroendet var stort, både styrelsen och årsmötet uttalade sitt förtroende för honom. Men det blev ändå så att han begärde avsked från tjänsten i EFS.

Den starkaste kritikern på årskonferensen 1909 var Axel B Svensson, och den 8 mars 1910 bildas EFS Bibeltrogna vänner. Året därpå blir den en självständig organisation utan namnet EFS.

1910 startade EFS ett bibelinstitut på Hagaberg i Södertälje med tre olika linjer. Skolans grundläggare var Johannes Rinman som ville att studierna skulle bedrivas efter de två linjerna Guds ord och Guds verk. Målsättningen var att ge fördjupad bibelkunskap och samtidigt rustning för tjänst i Guds rike.

Det märks att ungdoms-arbetet genom DUF (De Ungas Förbund) växer och sommartid ordnas det ledarkonferenser. Anmärkningsvärt för denna tid är att man satsar på utbildning av bibelkvinnor och söndagsskollärare på Hagaberg. Snart ville man få ett namn till barnens missionssatsning och namnet Solglimten blev till. Det här var alltså en tid där EFS växte, trots pandemi, världskrig och splittring.

Kommentar:
I början av 1900-talet sker en samhällsförändring i Sverige och kvinnors ställning stärks. Då har kvinnor redan sedan flera decennier haft betydande roller inom frikyrkan såväl som EFS. Jag tänker på missionärerna till Eritrea och Indien, och exempelvis Lina Sandell som arbetade som redaktör på EFS från 1866. Alla de kvinnor som beredde vägen är så värda att lyfta. Jag gissar att en övervägande majoritet av de som gick söndagsskollärarutbildningen var kvinnor. Idag hör jag om veckolånga utbildningar för söndagsskollärare i Tanzania. Varför vi inte har liknande satsningar här kan ha att göra med att vi arbetar mer generationsöverskridande och inkluderande av barnen, men uppdraget att rusta barnledare med teologi och pedagogik kan lyftas mer. 

Som Bial-inspiratör får jag ett stort leende på läpparna av att läsa om hur namnet för barnens missionssatsning i denna tid blev Solglimten.

Sofia Svensson, Bial-inspiratör

Ett gemensamt ansvar

Mission är ett långsiktigt åtagande. Varje kristen har en möjlighet att ge vidare av frälsningens gåva, men också ett ansvar att bidra på olika sätt utifrån personliga gåvor och förutsättningar. EFS har alltid organiserat sitt missionsengagemang utifrån att det är vi tillsammans som rörelse som har en gemensam kallelse. EFS består naturligtvis av enskilda individer, som har olika gåvor och kallelser. Men det är EFS gemensamt som utför det internationella missionsuppdraget. Det innebär också att vi har ett gemensamt ansvar att lyssna in Guds röst och utifrån det formulera strategi och inriktningsbeslut. De senaste årens samtal inom EFS internationella råd och EFS styrelse har lett till att vi successivt går mot att fördela om resurser till förmån för områden med få kristna eller där kyrkan förföljs.

Därför befinner vi oss nu i delvis nya uppdrag på platser och i sammanhang där det på olika sätt är riskabelt, eller rentav farligt att leva som kristen. Det mesta av detta arbete ligger i nära anslutning till sådant EFS arbetat med under lång tid, så det är mer en justering av fokus snarare än något helt nytt.

I det gemensamma ansvaret ligger även att se till att det finns tillräckliga resurser, det vill säga givande. Utan ekonomiska resurser kan vi inte etablera oss på nya platser eller utbilda lokala evangelister och präster. För att kunna driva ett långsiktigt missionsarbete behövs därför ett långsiktigt givande, till exempel med hjälp av autogiro.

Därför är frågan till dig som medlem och er som missionsförening, hur kan ni öka givandet så att vi tillsammans i EFS kan ge evangeliets gåva om frälsning och nytt liv i Jesus Kristus till människor som ännu inte upptäckt den gåvan och till församlingar och kyrkor som lever under förtryck och förföljelse?

Svenska kyrkan ber samerna om ursäkt

Den första ursäkten kommer att framföras vid kyrkomötets högtidsgudstjänst den 24 november i Uppsala domkyrka. Ursäkten kommer också att framföras på konferensen Ságastallamat 2 i Luleå den 21–23 oktober 2022. 

Detta som ett led i den försoningsprocess som pågår mellan Svenska kyrkan och samerna, efter de historiska övergreppen som Svenska kyrkan utsatt samerna för, bland annat institutionell rasism och förtryck. I skiftet mellan 1800–1900-talet följde politiken mottot: »Lapp ska vara lapp«, och man ville bevara en exotisk bild av samerna och deras kultur. 

– Vi måste kännas vid den mörka historien, även om det gör ont. När vi har svikit det samiska folket, har vi också svikit oss själva och Gud. Ett viktigt steg framåt har nu tagits när kyrko-styrelsen förbereder en offentlig ursäkt, säger ärkebiskop Antje Jackelén i ett pressmeddelande. 

Ingrid Inga, ordförande i Samiska rådet i Svenska kyrkan, ser positivt på kyrkostyrelsens beslut. 

– Det är glädjande att Svenska kyrkan aktivt arbetar med att erkänna och förstå konsekvenserna av kyrkans mörka agerande gentemot det samiska folket genom historien, säger hon och fortsätter: 

– Nu kan det långsiktiga arbetet med att bygga en god och respektfull relation mellan det samiska folket och Svenska kyrkan påbörjas. 

Men Ola Bergdahl, som är same och verksam i EFS Nord-Sàpmi, framhåller att ursäkten är problematisk ur flera perspektiv, bland annat att den inte tar upp alla aspekter av vad Svenska kyrkan har orsakat samerna: 

– Vissa känner tacksamhet för att det kommer en ursäkt, samtidigt som flera röster framhåller att det inte tydligt framgår vad den handlar om och vad den kommer att innebära. Många menar att man vill veta att Svenska kyrkan verkligen förstår och kommer ta ansvar för sina handlingar, innan de offentligt ber om ursäkt. 

Ny utmaning för chefredaktören

Efter dryga sju år som chef-redaktör på Budbäraren, insamlingsansvarig och kommunikationschef på EFS går Johan Ericson vidare till ett nytt uppdrag i arbetslivet. Arbetstitlarna i sig själv vittnar om händelserika år och det är så Johan kommer att minnas åren på EFS kansli.

– Det är svårt att peka ut några särskilda höjdpunkter, men skapandet av Budbärarens nya form och innehåll har varit en spännande resa. Det har verkligen varit kul att få höra från så många håll hur uppskattad »Budis« är. Bland mycket som hänt är jag också glad över att vi fått igång bokutgivningen igen under mina år på EFS, säger han.

Just böcker, som passande nog är ett av hans stora intressen, är vad han kommer jobba med framöver då han tillträtt som VD för Libris bokförlag. Detta i samband med att förlaget, som bildades redan 1951, byter ägare. De nygamla ägarna är Pingst Fria Församlingar i Samverkan samt Evangeliska Frikyrkan.

– Det är en stor ära för mig att få jobba för Libris. Det är ett anrikt förlag med fantastiska författare och en mycket fin katalog. De flesta i EFS har nog en bok av Tomas Sjödin hemma till exempel. Min förhoppning är att Libris ska få bli ett ännu bredare och livskraftigare förlag som fortsatt får tjäna både kristenheten och samhället i stort med en ännu större räckvidd.