Det blev under 1910-talet turbulent för EFS med bildandet av Bibeltrogna Vänner, pandemi (Spanska sjukan) och första världskriget, som alla påverkade arbetet både i Sverige och på missionsfälten. Men det hade också varit en period av väckelse och numerär tillväxt på flera områden. För 1920-talet kan på många sätt samma mönster skönjas: stora bekymmer och ändå framsteg.

Under förra delen av 1920-talet genomgick EFS en stor ekonomisk kris som kom att få följdverkningar in i vår egen tid. Utan att gå närmare in på orsakerna till krisen, kan konstateras att det ledde till att EFS ekonomi-chef avgick och att han inte erhöll ansvarsfrihet av årsmötet. Dessutom krävde krisen att EFS arbete i Sverige omorganiserades så att ansvaret för avlönande av EFS predikanter lades över till de 14 distrikt som EFS vid denna tid delades upp i och till krets- och lokalföreningar. Det var ett stort steg; hittills hade EFS centralt i stor utsträckning ansvarat för detta.

På EFS expedition i Stockholm ägde stora förändringar i ledarskapet rum. Styrelsen fick ny ordförande och nya personer knöts till olika chefstjänster. Det är vid denna tid som Nils Dahlberg knyts till EFS. Sent på hösten 1919 utses han till missionssekreterare, 1922 blir han missionsdirektor, vilket närmast motsvarar avdelningschef för internationella missionen och föregångare till dagens missionsföreståndare, för att under nästa årtionde tillträda tjänsten som just missionsföreståndare. En tjänst han sedan innehade i ungefär ett kvarts sekel (1933–1959).

Ute i landet fortsatte det lokala arbetet, inte minst bland barn och ungdomar. De uppmuntrande vittnesbörden från söndagsskolor, solglimtar, juniorföreningar och så vidare är många. År 1925 ordnades till exempel det första riksjuniorlägret. Det var inget stort arrangemang; men det var en början. Förutom ledarna var det en lärjungaskara på nio flickor och tre pojkar. Lägret hölls på Efraim Rangs egendom Brunnsnäs i närheten av Ulrice-hamn. Och 1927 kunde De ungas förbund (DUF) – det förbund som nämnde Rang varit med om att bilda – fira sitt 25-årsjubileum och räkna med ungefär 30 000 medlemmar i anslutna föreningar. 

Att EFS var en del av det svenska samhället och tog intryck av förändringar i tiden exemplifierades vid denna tid av en stadgeändring, som gjorde det möjligt för kvinnor att vara ombud vid EFS årsmöte. Det skedde samma år som kvinnor fick rösträtt i allmänna val, alltså 1921.

Trots ekonomiska bekymmer i hemlandet fortsatte utlandsarbetet i ungefär samma utsträckning som tidigare. Ett drygt hundratal missionärer var i aktiv tjänst i Eritrea, Etiopien, Indien och Somalia. Två självständiga kyrkor konstituerades under perioden. År 1923 bildades Den evangeliskt lutherska kyrkan i Centralprovinserna, i Indien. Två år senare bildades Den evangeliska kyrkan i Eritrea. Fortfarande leddes arbetet i hög grad av svenska missionärer och EFS stod för det mesta av ekonomin, men konstituerandet av kyrkor var ändå ett viktigt steg mot självständighet. 

I Etiopien började arbetet växa alltmer. På juldagen år 1924 kunde en kyrka invigas i Nakamte, i centrum av det som på den tiden kallades Gallaland, alltså det område som EFS mission redan från början på ett särskilt sätt varit inriktat på att komma till. På våren samma år hade Ras Taffari, den blivande kejsaren Haile Selassie, besökt Sverige och bland annat varit på Johannelund. I samband med sitt Sverigebesök hade han uttalat sig mycket positivt om de svenska missionärerna: »Jag tror mig kunna påstå, att de äro de missionärer, som mest vunnit folkets kärlek och tillgivenhet« (citat efter Dagens Nyheter den 10 juni 1924).

EFS missionärer var alltså vid denna tid många. En del tjänstgjorde kortare perioder, andra gav ett helt liv i missionens tjänst. En del kom att bli kända och få framstående positioner, andra arbetade i tysthet och utan större uppmärksamhet. En av dessa senare – och nu tillåter jag mig att berätta utifrån egen erfarenhet – hette Anna Ström (1892–1975). Hon kom från södra Västerbotten, utbildade sig till sjuksköterska och diakonissa, åkte som EFS missionär till Somalia i början på 1920-talet och arbetade där fram till utvisningen 1935. Hon lärde sig somalispråket och hjälpte till vid översättning av läroböcker. När EFS sedan upptog arbete i Tanzania, kom hon att ansluta till missionen där från 1939 till sin pensionering. Vid sidan av sitt ordinarie arbete översatte hon tillsammans med infödda Nya testamentet och ett antal sånger till ett av de mindre språken (iraqwe) i landet. När jag mötte henne i slutet av 1960-talet talade hon med värme om de första åren i Somalia på 1920-talet. Och bakom de runda glasögonbågarna strålade ögonen av hängivenhet. Ännu efter nästan 50 år.

1910-talets teologiska turbulens övergick under 1920-talet för EFS del till ekonomisk sådan. Men trots allt gick verket vidare, både i Sverige och utomlands. Det var i hög grad tack vare hängivenheten och uthålligheten hos medlemmar, medarbetare och ledning. 

• Della
• Twittra