Kulturtips inför julen

Amanda Frankner, kommunikatör, Salt
Jag vill tipsa om boken Alla varelser ropar till dig som är en samling liturgier, reflektioner och böner som inkluderar hela skapelsen. Jag skulle även vilja utmana dig att reflektera över vilken mat du väljer att äta denna jul. Vad kan du ta reda på om hur produktionen sett ut? Visar den en respekt för skapelsen? Om inte, fundera gärna över hur vi kristna kan göra annorlunda val för att äta mat som värnar om Guds skapelse när vi firar jul, och inte stötta en produktion som skadar den. För dig som vill testa fler recept från växtriket till adventsfikat och julbordet kan jag tipsa om sidan väljvego.se!

Jag kommer även testa de nya kortlekarna Hemmatid med min familj som Salt tagit fram tillsammans med Bibeln idag. De består av samtalsfrågor som kan hjälpa till att fördjupa samtalen hemma!

Jonas Abbevik, insamlings­administratör, EFS
Antikrist föds. Armageddon är nära. Ängeln Aziraphel och demonen Crowley har båda befunnit sig på Jorden sedan skapelsen med uppdrag att hjälpa respektive stjälpa, men under årtusendena har de funnit det smidigt att inte motarbeta varandra. Båda trivs med tillvaron och blir därför inte glada när de blir varse att den slutliga striden mellan gott och ont närmar sig. Good Omens är en humoristisk berättelse om tidens slut där dessa förmenta ärkefiender gör vad de kan för att hindra just detta. Mot sig har de både himmel och helvete. Bakom humorn skymtar djupare frågor om mänsklighetens plats i skapelsen, och vad Guds plan egentligen är. Vet ens änglarna? Ursprungligen en bok av Neil Gaiman och Terry Pratchett som har anpassats till TV-serie och finns att se på Amazon Prime Video.

Lovisa Fundell, redaktionssekreterare, Budbäraren
Den här julen vill jag spendera i mer stillhet och bön. Jag ska lägga bort mobilen då och då för att lyssna inåt och uppåt. Något jag verkligen vill tipsa om när det kommer till bön är Tide­bönsboken, ett underbart verktyg för att låta samtalet med Gud bli en naturlig rytm av ens vardag. 

Jag vill också tipsa om att göra en reflektion i slutet av dagen tillsammans med Gud genom att först bli medveten om Hans närvaro och sedan tänka på vad du har att vara tacksam för. Därefter kan du göra en återblick av dagen och tänka igenom vad som blev bra och vad som blev mindre bra. Utifrån det kan du be om förlåtelse eller helande, beroende på hur dagen har sett ut. Sedan kan du be över morgondagen och lägga framtiden i Guds händer. Till sist avslutas reflektionen med exempelvis Fader vår. Sen sover man gott!

Oliver Vadian, kultur­skribent, Budbäraren

Jag vill tipsa om två riktigt gamla julfilmer (svartvita till och med!) som jag såg under advent förra året och hoppas hinna se i år igen. Den första är Miraklet i New York från 1947 (Disney+), som handlar om en gammal man som dyker upp under julhandeln och menar sig vara tomten. Den andra är Livet är underbart från 1946 (hyrfilm) som handlar om en man som under julen tappar livslusten. Båda filmerna är väldigt varma och fina och så där gammaldags uppbyggliga så att man mår bra och är glad efter att de tagit slut. Den första passar bra för hela familjen, men den andra passar nog bäst för vuxna.

Men skulle jag inte hinna se långfilm i jul så kommer jag i alla fall att se Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton på julafton klockan 19.05 (om inte SVT av någon anledning bytt tid). God jul!

Helena Cashin, Stf Che­f­redaktör, Budbäraren
Jag lyssnar gärna på Salts podcast Hemmasnack, helst tillsammans med mina barn. Det är en fantastisk podd som tar barns frågor om tron och livet på allvar. Martin Helgesson och Marie Larsson samtalar med tre tolvåringar om frågor som rör den kristna tron. Barnens ärliga och raka frågor är befriande! Jag lär mig alltid något och det skapar fina samtal när vi lyssnar tillsammans hemma. Under julledigheten hoppas jag också på att få lyssna på tystnaden – helst i skogen.

Apropå skogen så vill jag tipsa om den fantastiska boken Granskogsfolk. Boken beskriver svenskarnas starka, kanske rentav andliga, relation till naturen. Är naturen svenskarnas nya religion, frågar sig religionshistorikern David Thurfjell? Vilken roll har naturen fått i ett av världens mest sekulariserade länder? En bok som utbildar, väcker känslor och manar till eftertanke.

David Odebäck, redovisningsekonom, EFS
Inför den kommande julen laddar jag upp med julmusik som lyser upp mörka vinterdagar. Beroende på humör brukar jag variera vad jag lyssnar till; det kan bli for King & Countrys A Drummerboy Christmas för en mer dramatisk stämning med kristna låtar om julen, eller Sias Everyday is Christmas som är mer lekfull med tomten, snö och hundvalpar. Under julledigheten blir det till att komma ikapp med serier jag samlat på mig under hösten (nybliven tvåbarnspappa). Den omtalade serien Chosen som kreativt gestaltar innehållet i evangelierna är en av dem. Den fångar en vardaglig Jesus vilket har hjälpt att levandegöra vissa bibliska texter. Annars är jag i en period med dokumentärserier som till exempel Förförd av sekten där man får följa en före detta medlems resa under och efter tiden i en sekt.

Gör som Gud, bli människa!

Vad händer när en människa möter Jesus? Hurdan blir hon? Vad vårt hjärtas svar är på frågan avslöjar nog något om vilken bild av Gud som vi har. Om vi skulle lyssna till kyrkans samlade erfarenhet, skulle ett svar troligtvis lyda: i mötet med Gud blir jag mer människa, men aldrig mer än en människa.

När någon formas av Gud, blir hon alltså mer mänsklig. Kroppen, viljan, känslorna, förnuftet upptäcks. I mötet med Jesus börjar det klarna något mer av vem jag är, vad det innebär att vara människa samt vem Gud är. Perspektiven faller på plats: jag blir en människa – beroende av Guds nåd och omsorg. Gud tillåts vara den kärlek som upprätthåller och omsluter hela tillvaron med sin kraft.

Men – och detta är viktigt – i mötet med Jesus blir jag aldrig mer än en människa. Den kristne blir aldrig något slags halvsvävande ande som står bortanför jorden, det mänskliga, och svävar ovanför allt lidande. Snarare tvärtom. 

Ju mer någon formas av Gud desto mer kommer personen att formas av Guds väsen: och Gud är en nedstigande Gud som stigit ner till de mörkaste platserna med sitt ljus. »Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram.« (Jes 9:2) 

Under julen blir kanske detta allra tydligast. Gud kommer ner till jorden, blir människa, kött. Gud är »Immanuel« – Gud med oss (Matt 1:23). Vid krubban föds inte bara Jesus, utan också en ny mänsklighet. 

Det gudomliga är därför aldrig ett hot mot det mänskliga, utan en förutsättning för det. Bibelns budskap är tydligt. Gud vill upprätta sin avbild – människan – så att likheten med Urbilden – Gud – kan återställas. I Efesierbrevet kan vi bland annat höra Paulus be: »Måtte han i sin härlighets rikedom ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin ande« (Ef 3:16).   

För att fördjupa relationen till Gud, behöver »jaget« stärkas. Det innebär att lära känna det mänskliga (kroppen, viljan, känslorna) och ta emot allt detta som en gåva från Gud. Ju mer jag lär känna mig själv, desto mer kan jag också lära känna Gud – och tvärtom. 

Om vi försöker förstå vilka vi är lyder svaret från samtiden: gör ett personlighetstest! Den kristna varianten är kanske: gör ett gåvotest! Risken är dock stor att dessa tester gör oss mer självupptagna. Jag blir närsynt och mest intresserad och upptagen av hurdan jag är – snarare än vem Gud skapat mig till att bli.   

Testerna riskerar dessutom att bekräfta det jag redan tror mig veta om mig själv och de negativa egenskaper som upptäckts kan ursäktas med att »det är sådan här jag är…« 

Bibeln pekar ut en annan väg för fördjupad självkännedom. Det är genom att söka sig mot Gud, som människan förstår vem hon är. Den som sätter sig vid Jesus, kommer till sina sinnen och till sig själv. När Gud är den som får förklara mig, förändras jag. 

Det är också genom att rikta blicken mot Jesus som det går att pröva vad som är mänskligt och vad som inte är det. I honom ser vi vad sann mänsklighet är och vem Gud vill forma oss till att bli. »Ty dem han i förväg har utvalt har han också bestämt till att formas efter hans sons bild…« (Rom 8:29) 

Gudskännedom och självkännedom är därför inte varandras konkurrenter utan förutsätter och fullkomnas i varandra. Genom att lära känna Gud, lär jag också känna mig själv. Genom att lära känna mig själv, lär jag också känna Gud. Eller som Thomas Merton uttrycker det: »Om jag finner honom så finner jag mig själv, och om jag finner mitt sanna jag så finner jag honom.« (Thomas Merton, Vägen till kontemplation, Libris förlag 2016, s 52)  

Ett mödosamt arbete kan vänta. Om jag under ett helt liv övat mig i att förneka min mänsklighet, behöver jag med Guds och en god själavårdares hjälp återerövra den. Om jag under lång tid fått en förvriden bild av vad det sant mänskliga är, behöver ett liknande arbete göras.

Den som söker sig mot krubban inser att vägen till Gud aldrig kan gå genom att vi vänder oss bort från det mänskliga, eller att vi för den skull heller kan vända oss bort från det gudomliga. Gud har genom Jesus Kristus förenat himmel och jord, Gud och människa – och vad Gud har fogat samman, får människan inte skilja åt.  

Krubbans inbjudan och vittnesbörd lyder: Genom att söka sig mot den Gud som blivit människa, blir vi alla mänskliga. 

EFS årsmöte 2022 testar ny hybridform

Pandemin tvingade EFS att ställa om till helt digitala årsmöten. Processen har krävt mycket av våra medlemmar och samtidigt har vi sett hur samarbetsvillig rörelsen varit i all förändring. Det finns vissa demokratiska fördelar med det digitala. EFS tillämpar representativ demokrati vilket bygger på ombudens roll att representera sin förening. Det digitala forumet hoppas vi möjliggör att föreningar över hela landet kan titta på underlag och samtala om dem gemensamt före årsmötet. Syftet är att öppna det demokratiska samtalet så att det finns god tid och möjlighet att diskutera innan årsmötet öppnar och formellt fattar beslut.  Vi ser också hur den digitala plattformen möjliggör en större bredd av röster och sänker tröskeln att uttala sig för många.

På vilket sätt är då årsmötet en hybrid? Förhoppningen är att ombud ska kunna delta både digitalt och fysiskt. Tanken är att frågor som berör föregående år behandlas digitalt på fredagen i VoteIT medan framtidsfrågor helt får stå i fokus fysiskt på lördagen när vi ses i samma rum. Genom denna uppdelning vill vi ge extra stort utrymme för live-samtal där vi tror att det behövs mest.

Det går bra att vara ombud även om det inte finns möjlighet att åka på årskonferensen, då alla omröstningar kommer fortsatt ske digitalt i VoteIT. All live-diskussion och debatt på lördagen kommer att sändas via EFS Play. Samtidigt vill vi uppmuntra till fysisk närvaro på plats, då vi ser att det skapar ett stort mervärde att vara tillsammans vid samtal om svåra eller känsliga frågor. Inlägg i live-debatten kommer inte vara möjligt på distans. Därför är det också extra viktigt att ge utrymme för samtal även innan årsmötet öppnar så att alla perspektiv kan lyftas fram och ges utrymme i debatten när årsmötet väl startar.

Små lågor av hopp och omsorg

»Vem vänder i ljus mitt mörker?« – det kunde ha varit rubriken på en insamlingsaffisch för svält- och krigsdrabbade, ett inlägg på sociala media från en tonåring full av klimatångest eller en strof ur en psalm i Psaltaren. 

I själva verket är det titeln på en diktsamling av Anna Greta Wide, men frågan är tidlös; vem kan vända vårt mörker till ljus?

När julen nalkas tänder vi i vår del av världen tusen juleljus – minst. Jag som har svårt för novembermörkret tar tacksamt emot upplysta balkonger och fönster till och med om ljusen tänds något tidigare än till första advent.

Men varje år drabbas jag av dubbelheten. Alla dessa ljus som lyser närmast hysteriskt också i fönster där man kan ana att mörker, ensamhet och utsatthet obehindrat fortsätter att förkväva liv och glädje. Det mörkret kan vi inte pynta bort. 

För att det ska skingras krävs ljusbärare av kött och blod som är villiga att dela vidare av det ljus de fått i materiell eller immateriell form. Jesus säger i ett av sina »jag är-ord« att han är världens ljus, det ljus som inget mörker kan övervinna och ytterst sett är han den ende som kan vända all världens mörker i ljus. 

Men han kallar oss till att, på de sätt och i de former som är möjliga, bära hans ljus till dem som sitter i mörker. Vems mörker kan du och jag bära en låga till?

Ibland behövs inte så mycket. Nyligen var Nadia Nadim, fotbollsspelare och flykting från Afghanistan, gäst i Skavlan och fick frågan om var hennes starka vilja till empati och till att vara en positiv förebild kom ifrån? 

Hon berättade om den polis som tog emot hennes familj när de kom till Danmark som flyktingar. Att han frågade om de var hungriga och sedan gav dem att äta. Den enkla gesten av vänlighet stannade kvar som ett ljus hos henne, ett ljus som hon sedan vill bära vidare i sitt liv. Bara Jesus kan vända all världens mörker i ljus, men vi kan ge vidare små lågor av hopp och omsorg, så att fler kan nås av en stråle av Guds kärleks ljus.

En ny tid för Sverige

Jag har nyss deltagit i en missionskonferens med delegater från hela Europa. På nätet har vi samlats från alla Europas länder, missionsutmaningen har adresserats och läget är allvarligt. Kristendomen är på tillbakagång och alla länder har folkgrupper som kan kallas onådda. Det som vi traditionellt sett kallat mission, som handlar om att nå människor långt borta, de människorna är redan mitt ibland oss.

Samtidigt som vi utmanats har vi sett på möjligheterna. När kunskapen om kristen tro är låg är också fördomarna mindre och människor uttrycker nyfikenhet på kristen tro. Vi har fått ta del av stora och små berättelser om vad Gud gör, om en förnyad iver i bön, om en ung generation som längtar att dela evangeliet bland sina vänner, om student-grupper som växer, om församlingar i diasporan som blir allt fler och större, om nyplanteringar i både städer och på mindre orter och om vitalisering av etablerade församlingar.

EFS är en missionsrörelse och vi behöver ställa oss frågan hur vi ska nå det här landet och alla de folk som bor här? Vi annonserar i Budbären efter dem som har kallelsen att resa ut som missionärer till andra länder, men vi skulle också behöva dem som är villiga att flytta inom Sverige för att nå nya folk. Vem vill flytta till de områden som vi kallar utsatta? Tänk om EFS fick vara med och nyplantera i förorter runt om i landet, om vi fick verka för fred och försoning, för evangeliet i dess fullhet på platser där det idag är glest med kristen närvaro. 

Under de senaste veckorna har SVT sänt gudstjänster från S:ta Clara kyrka i Stockholm. Människor har berättat starka berättelser om hur Jesus Kristus förvandlat deras liv. Gudstjänsterna sprider hopp och ljus rakt in i hem över hela landet och blir en tydlig påminnelse om att för Gud är ingenting omöjligt. Har du ännu inte sett gudstjänsterna, går de att se i efterhand.

När vi nu står inför jul och nyår, låt oss påminna oss om att ljuset lyser i mörkret – och mörkret har inte övervunnit det. Låt oss gemensamt under 2022 be för vårt land om en ny tid, en andlig vår då nöden, för de som ännu inte känner Jesus, läggs på våra hjärtan och att vi i ord och handling får sträcka oss ut, utanför vår bekvämlighetszon, för vår herre Jesus Kristus längtar att få räcka kärlek, nåd och förlåtelse till Sveriges folk.

122: Dagen är kommen

Dagen är kommen är en av de mäktigaste och härligaste julpsalmerna. Den skrevs av John Frances Wade omkring år 1740. Wade var musiklärare vid ett katolskt college i Frankrike; liksom många engelska katoliker hade han tagit sin tillflykt till grannlandet. I det latinska originalet heter den Adeste Fideles men är mera känd med sin engelska titel O come all ye faithful (Kom, alla trogna). Wades original hade fyra verser, andra författare har lagt till några fler.

Sedan psalmen översatts till engelska spreds den snabbt till många länder. Till Sverige kom den på 1850-talet och när EFS gav ut sin sångbok Sionstoner år 1889 togs den in där med titeln O Jesus, jag vill prisa. Andra samfund tog också senare med den i sina sångböcker. 

I Svenska kyrkan var det dock länge de tyska och nordiska psalmerna som dominerade psalmsången. Men 1974 kom notboken Carols vid Betlehem. Den innehöll 22 engelska julpsalmer och sånger, alla med svensk text av diktaren Eva Norberg. Dessa Carols blev en omedelbar succé. Över hela landet hölls julkonserter i Svenska kyrkan med temat Carols från Betlehem. Fyra sånger därifrån finns numera i psalmboken, Dagen är kommen är den som sjungs allra mest.    

Författaren, poeten och översättaren Eva Norberg var från Sunnansjö i Dalarna. Hon gav ut ett tiotal diktsamlingar och har bidragit till vår psalmbok med 16 texter, både original och översättningar. Det gungar så fint när han bär dig mitt barn (SvPs 606) är en av hennes mest omtyckta. Hennes skicklighet kommer verkligen fram i Carols från Betlehem. Norbergs översättning av Dagen är kommen är trogen både mot julevangeliet och innehållet i det latinska originalet med dess många teman. Vers 1 och 5 för oss till det nyfödda barnet i Betlehem. I vers 4 får vi lovsjunga med julnattens änglar. Vers 2 och 3 rymmer djup kristen teologi med citat från Nicenska trosbekännelsen och Johannes kapitel 1. Och i varje vers uppmanas vi till tillbedjan inför julens under: O kom. låt oss tillbedja vår Herre Krist.

Fredagsmys i kyrkan

Det är fredag eftermiddag, och klockan närmar sig tre när jag svänger in på den trånga gränden som leder upp mot Drothems medeltidskyrka i Söderköping. Några tidiga kaffegäster sitter redan och småpratar samtidigt som dagens värdar plockar fram pyssel och förbereder inför kvällen.

Efter kaffet passar jag, liksom flera andra, på att gå en tipsrunda medan solen kastar sina sista gyllene strålar över kyrkogården. Jag går tillsammans med EFS-föreningens präst Duressa Mabesha Teka. Duressa kommer från Etiopien och han berättar att just den här kvällen kommer det att bli etiopiskt tema på maten. »Min fru och några andra kvinnor har lagat Injera med Wat, men för dem som inte gillar det finns det tacos också«, berättar han medan vi går.

Injera är ett Etiopiskt surdegsbröd, som tillagas ungefär som svenska pannkakor. Det lärde jag mig att tycka om under min hittills enda resa till landet för ett par år sedan. Wat visar sig vara en fantastiskt god köttgryta.   

Mer folk ramlar in efterhand och lagom till kvällsmaten har borden fyllts. Vi sjunger till bords och låter oss väl smaka av den etiopiska maten.

När vi ätit går vi över till den gamla kyrkan. Några barn lägger sig tillrätta på kormattan medan vi sjunger och ber. Någon reser sig och berättar för oss andra om sin nöd för Sverige. Vi ber för landet, kyrkan och alla unga. För världen och Söderköping. För våra familjer och vänner.

Väl tillbaka inne i församlingshemmet har Nazret Awte dukat upp till etiopisk/eritreansk kaffe-ceremoni. Iklädd en fantastisk dräkt bjuder hon på starkt kaffe i små koppar. För mig blir det nu lagom att köra hem. På vägen ut till bilen möter jag några ungdomar. Nu ska de in och spela spel. Och en tjej berättar att just ikväll fyller hon fjorton år.

»Vi kan inte vänta på att människor ska integreras«

Det är tisdag eftermiddag och i Lötenkyrkans församlingssal pågår engagerade samtal runt borden. Människor från Eritrea, Iran, Serbien och Kongo diskuterar favorit-rätter, fritidsintressen och nyheter från veckan som gått. Vissa av dem är högutbildade och har kommit till Uppsala för att arbeta vid universitet, andra har flytt från krig och har svårt att få jobb. 

Den gemensamma nämnaren är att de längtar efter att lära sig svenska.

– Under hösten har vi haft ett sextiotal deltagare. Alla är otroligt tacksamma och glada över att det finns ett sammanhang där de får möta människor som bryr sig om deras framtid och är villiga att rätta deras svenska, berättar Mary Wehbeh, som är ansvarig för språkcaféet som en del i sin tjänst som projektledare för integration och mångfald i Uppsala pastorat. 

Mary menar att vi inte kan vänta på att folk ska integreras, utan kyrkan måste engagera sig och göra någonting, vilket detta språkcafé är ett exempel på. 

– It takes two to tango, som man brukar säga. Kyrkan finns till för människor i nöd, för dem som behöver hjälp och stöd. Språket är nyckeln för att integreras i samhället och få kunskap om sina rättigheter och skyldigheter. Om man inte kan språket är det lätt att hamna utanför. 

Rahul Chitre kommer från Indien och är stammis på Lötenkyrkans språkcafé. Han kände sig hemma där från start.

– Alla var så glada, varma och välkomnande. Jag kände mig genast trygg. Allting var också så fint ordnat med namnskyltar, fika och volontärer som anpassade sig till min språknivå, säger han.

Under sin föräldraledighet tog Rahul ofta med sig sina döttrar Aadya och Aanya till språkcaféet. Han är glad över att det finns en särskild lekhörna för barnen, där volontärer tar hand om dem så att föräldrarna kan fokusera på samtalen. 

– Ett favoritminne är när min äldsta dotter Aadya fyllde år och vi tog med tårta. Kyrkans musiker spelade piano och alla deltagare sjöng födelsedagssången för henne. Det var fantastiskt! Aadya var så glad!

Barnen som kommer till språkcaféet är i olika åldrar. För två år sedan berättade några barn i mellanstadieåldern att de gillade att dansa, varpå en volontär bestämde sig för att starta en dansgrupp för barn. I dag består dansgruppen av 25 barn mellan 8 och 12 år. Gruppen övar varje vecka i anslutning till språkcaféet och uppträder i Lötenkyrkans gudstjänster.

Ingenting av detta hade varit möjligt utan volontärerna. 

– I Lötenkyrkan finns en stabil bas av volontärer. De är ovärderliga, säger Mary Wehbeh, som samtidigt påpekar att det finns plats för fler. Målet är att varje volontär ska matchas med en deltagare, men i dagsläget får en volontär ofta prata med två, tre stycken deltagare samtidigt.

En av volontärerna är Elisabeth Nilsson, 73 år. Hon är medlem i Lötenkyrkan och har tidigare arbetat som kurator. När hon gick i pension fick hon mer tid att engagera sig i kyrkan och har varit med i språkcaféet sedan starten 2016. 

– Jag är intresserad av språk och tycker att det är roligt att träffa nya människor. Det är väldigt givande att få höra om andra människors tankar och liv. Att möta människor från andra länder vidgar vyerna och får mig att inse att vi inte är så olika trots allt. 

Det bästa framför

Den uppskattade prästen, missionären och författaren Carl-Erik Sahlberg avled vid en ålder av 76 år den 17 november i Marangu, Tanzania, där han bodde med sin fru Overa. 

Carl-Erik hann med väldigt mycket under sin rika livsgärning och levde efter det egenmyntade mottot »det bästa framför«. Under åren i S:ta Clara kyrka (1989–2012) förvandlades kyrkan från att vara nedläggningshotad (på hans första mässa kom det tre personer) till att nå ut till tusentals människor varje vecka.

Kyrkan väcktes till liv igen mycket tack vare det diakonala arbetet bland Stockholms »tilltufsade«, som han själv uttryckte det. Detta arbete ledde också till att Carl-Erik och diakonen Inga Pagréus fick motta varsin medalj från kungen år 2009, för S:ta Claras hjälp till hemlösa och prostituerade i Stockholm.

Carl-Erik begravdes den 25 november i Tanzania och dagen efter hölls en mycket välbesökt minnesgudstjänst i S:ta Clara kyrka. En gudstjänst som innehöll både skratt, tårar, stark psalmsång och spontana upptåg. »Det här blev precis som Carl-Erik själv hade velat ha det«, hördes i kyrkbänkarna efteråt.

– Nu efter gudstjänsten känner jag mest en sådan oerhörd tacksamhet över att jag fått vara med på den fantastiska resa vi haft. Jag är så glad att jag fick möta en präst som Carl-Erik som verkligen vågade peka ut riktning för att sedan trofast följa den, säger Inga Pagréus.

Inga kom till Clara kyrka som diakon kort efter Carl-Erik, hösten 1990.

– Jag delade hans gudagivna vision och våra hjärtan sattes i brand för de nödställda människorna. Carl-Erik var så Jesus-centrerad och helt fantastisk på att möta folk. På något vis fick han varje människa att känna sig unik, bekräftad och lyssnad på. Han har betytt så oerhört mycket för så många genom att vara tillgänglig, lyssna, be och klappa om. Även om han ledde arbetet gav han väldigt mycket utrymme åt andra, han uppmuntrade alltid och vågade lämna över ansvaret.

Sedan hade han också en väldigt bra humor och spred så mycket glädje runt sig i vardagen, säger hon.

Mats Nyholm, som ledde gudstjänsten, sa bland annat i sitt minnestal att Carl-Erik förmodligen är den som i modern tid gjort mest för Stockholms fattiga.

– I tron på sin herre Jesus gick Carl-Erik alltid den extra milen för sin nästa. Jag satt ofta med på möten med honom och jag kommer ihåg att jag ibland tänkte »men nu måste du väl ändå säga nej«. I stället slutade mötet med att han lade armen om sin nästa och sa: »Vi kommer att gå långt du och jag!« 

Gud som hologram

En av de stora nyheterna i nöjesvärlden under det senaste året har varit att den gamla popgruppen Abba släppt ny musik. Det blir till och med en turné med gruppen så småningom, men inte riktigt på riktigt. Det kommer att se ut som Abba på scenen, men enbart vara hologram – ett slags tredimensionell fotoprojicering. Har man sett Abba på riktigt om man går på deras hologramkonsert? Man kan fundera på saken!

Fast vi kanske inte alltid uppfattar det, är budskapet om inkarnationen – att Gud i Jesus på riktigt blivit köttig fysisk människa – väldigt, väldigt märkligt. Det är oerhört mycket märkligare än om Abba skulle välja att uppträda på riktigt – inte bara som hologram. Det är ju faktiskt tänkbart! För judarna som levde med Skrifterna (Gamla testamentet) var det egentligen helt otänkbart att Gud skulle kunna bli riktig människa (kött) i Jesus. I den strängt monoteistiska judiska tron var Gud helig, upphöjd och avskild från skapelsen. Så blev Jesus också anklagad för att vara en hädare när han jämställde sig med Gud, till exempel genom att förlåta synder.

Påståendet i Johannesevangeliet »Och Ordet blev kött och bodde bland oss« – att Gud blev människa – var egentligen provocerande även för grekerna, men på ett lite annat sätt. I deras tänkande var det egentligen ointressant för en gud att bli människa (kött) på riktigt. Den andliga världen var så mycket finare. Ett slags hologramgud som projicerades ner i den fysiska världen var kanske tänkbar, men inte en Gud som på riktigt blivit människa. Här blev inkarnationen – om den var sann – en utmaning mot den rådande kulturen genom att den visade att det fysiska var något i sig värdefullt. Guds människoblivande signalerade att det inte fanns någon motsättning mellan det fysiska och det andliga.

Julens budskap handlar inte om en hologramversion av Gud som projiceras ner i vår värld. Nej, det handlar om att Gud har kommit hit till denna planet på riktigt som en människa av kött och blod. Egentligen borde detta budskap få provocera oss lite mer än vad det oftast gör. Framför allt borde vi låta oss förundras mer än vad vi kanske gör. Julens budskap är märkligt! Ett dilemma är allt som julens budskap bäddas in i genom kommers, pynt, julstök och julmusik av olika slag. Det för lätt med sig – åtminstone för mig – ett slags »hologramisering« av julens verklighet, som därmed upplevs mindre verklig.

Om vi tänker efter finns en rad följder av detta märkliga faktum att Gud i Jesus blivit människa – och som »hologramiseringen« kan få oss att missa. Några av dem: 

Guds närvaro i våra liv
När vi drabbas av något svårt är det lätt att tänka att Gud inte bryr sig, att han inte vet hur jobbigt livet kan vara. Att Gud blev människa i Jesus Kristus innebär att Gud verkligen utsatte sig för lidande. Evangelierna berättar att han vet vad det är att bli missförstådd, frestad, förrådd, föraktad, misshandlad och plågad, oskyldigt dömd, till och med dödad och det på det mest plågsamma sätt. Det finns inget mänskligt lidande som Gud genom Jesus Kristus inte smakat. Som sann människa – som människan borde vara – flydde inte Jesus undan sina känslor och reaktioner, utan han lät dem drabba honom fullt ut. Inkarnationen innebär att vi inte längre kan säga: »Gud har det bra i sin himmel, men han vet inget om livet här nere.« Inkarnationen innebär »Immanuel – Gud med oss« vad än vi kan råka ut för. Vi har en Gud med sår som vi med förtroende kan vända oss till. Han vet.

Synden gör oss inte mänskliga
Det är mänskligt att fela säger vi ibland. Det ligger något i det. Vem gör inte misstag? Det är mycket som kan bli fel. Men samtidigt är det faktiskt fel att säga så. I Bibeln ligger det sant mänskliga inte i att fela – även om alla människor gör det. Det sant mänskliga visas i den ende som enligt Bibeln aldrig gjort fel eller syndat – den sanna människan Jesus. Synden gör oss hårda och okänsliga för varandra. Synden gör oss inte mänskliga, den gör oss omänskliga.

Kallade att tjäna
Utmanande är också att vi uppmanas att låta inkarnationen vara en bild för hur vi ska leva. I Filipperbrevet kapitel två står det: »Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors« (vers 5–8). Inkarnationen visar att vi är kallade att tjäna, inte att söka hävda oss. Detta ska inte tolkas som att det är fel att göra karriär – att bli bra på olika saker – men det säger något mycket utmanande om hur karriärer ska göras: utan självhävdelse – i tjänande. Går det? Vi utmanas av Paulus att försöka.

Det inget hologram kan göra
Människans problem – synden – kan beskrivas som att hon tar Guds plats. Frälsningen kan beskrivas som att Gud gör det motsatta: han tar människans plats. Inkarnationen är början på detta. Gud blir människa för att kunna ta din och min plats. Frälsningen bygger inte på att vi sträcker oss uppåt i våra ansträngningar, utan på att Gud inte bara sträcker sig ner till oss, han går verkligen in i ditt och mitt ställe fullt ut. 

Julens händelse – att Gud blir människa – hade aldrig behövts om dina och mina meriter varit vägen. Jesus går in som den sanna människan och meriterar oss inför Gud. Det kan inget hologram göra.