Trots pandemi, världskrig och splittring växte EFS och många unga kom till tro. Pandemin spanska sjukan bröt ut i Sverige 1918 då de första fallen konstaterades i Malmö. Det var en ovanligt svår och dödlig form av influensa. Spridningen kom över hela landet och drabbade i första hand unga människor, till skillnad från andra pandemier som drabbade äldre och svagare grupper. 

Cirka en tredjedel av jordens befolkning blev sjuka och 10–20 procent avled 1918–1920. Det kan jämföras med covid-19 där 1–3 procent av bekräftade fall leder till dödsfall. Totalt krävde sjukdomen 38 000 dödsoffer i Sverige och cirka 25 miljoner offer över hela världen. 

Även till Etiopien kom spanska sjukan. Carl Ceder-qvist, som var ensam missionär i Addis Abeba, fick ta hand om många sjuka. De fem andra europeiska läkarna avled 1918 och Carl blev ensam. Hans arbetsbörda blev helt omänsklig. Han arbetade dag och natt och hans egna krafter bröts ner. 

Ett slaganfall i början av 1919 blev början till slutet och han avled den 11 november 1919, endast 65 år gammal. Under 16 år fick han bereda marken för kommande missionärer. Redan 1913 såg han till att missionen fick en tomt i Addis Abeba. Hit flyttade han sin verksamhet, då främst sjukvården. 1914 behandlade han över 6 000 patienter. 

I Eritrea såg man en framgång för det evangeliska arbetet när hövdingen i byn Oganna, Adam Billa, döptes den 20 februari 1910. I Oganna hade missionären C J Carlsson arbetat och hövdingens mor hade skött mathållningen åt denne första EFS-missionär i Kunama. 1911 döptes ytterligare tre vuxna kunamaer. I Kunama avgjorde sig först de äldre för Kristus och de unga följde efter. I andra områden i Eritrea var det tvärtom. 

Genombrottet för evangel-isk tro gjorde att även skolan fick en framgång. 1914 utbryt-er en väckelse bland skolungdomarna i Kulluko och församlingen fick flera nya medlemmar.

Sommaren 1914 bröt första världskriget ut och det berörde praktiskt hela världen. Missionärerna i Indien blev avskurna från information, sjuka kunde inte åka hem och inga nya komma ut. I Eritrea styrde italienarna, men sedan de bytt sida i kriget uppstod misstänksamhet mot svenskarna. Posten censurerades, inga predikoresor eller sjukbesök tilläts. 1916 firade man i Sverige 50 år av mission i Ostafrika, men i Eritrea kunde man inte fira. Endast gudstjänster på de enskilda missionstationerna var tillåtna. Men året efter kom lättnader i samband med den nya guvernören G Di Martini. Han uttalade ett öppet förtroende för missionen och gav order om att skolorna skulle öppnas och utökas. Även en flickskola kunde startas. Men glädjen blev kortvarig, han byttes ut och restriktionerna kom åter. 1916 kallades missionsläkaren De Pertis till tjänstgöring vid fronten och det drabbade då sjukvårdsarbetet. 1919 prästvigdes fyra evangelister och lärare. 

I Jubaland (Somalia) fick missionärerna fortsätta arbetet utan större störningar. 1916 behandlades cirka 1 000 patienter. Det var dock svårt att nå ut med evangeliet, få kom till gudstjänsterna. 

I Indien prästvigdes Wenkert Swami som den första i kyrkan. I Sagar hade både snickeriverksamheten och kvinnohemmet fullt arbete. Kvinnorna skänkte en spetsschal till drottning Viktoria, som i gengäld gav kvinno-hemmet en väggklocka.

I Shaphur växte det fram en mässingsindustri. Skolverksamheten växte och man fick anslag från staten till lärarlönerna. På flera av stationerna utfördes under 1910-talet sjukvårdsarbete trots avsaknad av läkare och egentliga sjukhusbyggnader.

När Adolf Kolmodins bok Kristendomen och den urkristna församlingens bibel kom ut 1908 bröt det ut en teologisk strid inom EFS. Kolmodin, som på Uppsala universitet var känd som en konservativ bibelforsk-are, blev nu anklagad för att vara liberal. Kolmodin hade gjort stora insatser för EFS och förtroendet var stort, både styrelsen och årsmötet uttalade sitt förtroende för honom. Men det blev ändå så att han begärde avsked från tjänsten i EFS.

Den starkaste kritikern på årskonferensen 1909 var Axel B Svensson, och den 8 mars 1910 bildas EFS Bibeltrogna vänner. Året därpå blir den en självständig organisation utan namnet EFS.

1910 startade EFS ett bibelinstitut på Hagaberg i Södertälje med tre olika linjer. Skolans grundläggare var Johannes Rinman som ville att studierna skulle bedrivas efter de två linjerna Guds ord och Guds verk. Målsättningen var att ge fördjupad bibelkunskap och samtidigt rustning för tjänst i Guds rike.

Det märks att ungdoms-arbetet genom DUF (De Ungas Förbund) växer och sommartid ordnas det ledarkonferenser. Anmärkningsvärt för denna tid är att man satsar på utbildning av bibelkvinnor och söndagsskollärare på Hagaberg. Snart ville man få ett namn till barnens missionssatsning och namnet Solglimten blev till. Det här var alltså en tid där EFS växte, trots pandemi, världskrig och splittring.

Kommentar:
I början av 1900-talet sker en samhällsförändring i Sverige och kvinnors ställning stärks. Då har kvinnor redan sedan flera decennier haft betydande roller inom frikyrkan såväl som EFS. Jag tänker på missionärerna till Eritrea och Indien, och exempelvis Lina Sandell som arbetade som redaktör på EFS från 1866. Alla de kvinnor som beredde vägen är så värda att lyfta. Jag gissar att en övervägande majoritet av de som gick söndagsskollärarutbildningen var kvinnor. Idag hör jag om veckolånga utbildningar för söndagsskollärare i Tanzania. Varför vi inte har liknande satsningar här kan ha att göra med att vi arbetar mer generationsöverskridande och inkluderande av barnen, men uppdraget att rusta barnledare med teologi och pedagogik kan lyftas mer. 

Som Bial-inspiratör får jag ett stort leende på läpparna av att läsa om hur namnet för barnens missionssatsning i denna tid blev Solglimten.

Sofia Svensson, Bial-inspiratör

• Della
• Twittra