Vi har för inte så länge sedan haft ett kyrkoval i vilket en av de riktigt heta frågorna var om prästernas individuella frihet att avstå från att utföra vigslar av samkönade par ska finnas kvar eller inte. Men att den frågan finns över huvud taget är ur ett lutherskt teologiskt perspektiv egentligen det mest problematiska. Problemet med Svenska kyrkans vigselrätt är att hon har den. Detsamma gäller även alla andra religiösa organisationer, inklusive de flesta av de gamla frikyrkorna, som har vigselrätt. Här menar jag att de organiserade ateisterna (som kallar sig »Humanisterna«) för en gångs skull råkar ha helt rätt – av teologiska skäl som de knappast känner till.

Varför är det då teologiskt problematiskt att kyrkor har vigselrätt? 

Vi kan gå tillbaka till reformationstiden. Vi hade då en situation i Europa där kyrkan och statsmakten var tätt sammanvävda med varandra. Kyrkan gick in på statens område och försökte utöva makt genom att söka styra till exempel tillsättningen av »världsliga makthavare«. Staten å sin sida försökte utöva makt i kyrkan på olika sätt och använda den för sina syften. Det yttersta uttrycket för detta var att det fanns biskopar som också var furstar, det vill säga de hade en dubbelroll. Exempelvis var Albrekt av Mainz (1490–1545) både ärkebiskop och kurfurste.

Dessa sammanblandningar ledde bland annat till att kyrkans budskap blev oklart. Evangeliet om Guds räddningsaktion genom Jesus Kristus kom i kläm. Kyrkans fokus kom att ligga på andra saker. En annan följd blev att kyrkan knappast heller kunde fungera som profetröst in i sin samtid. När stat och kyrka sitter i knä på varandra kommer det som kyrkan behöver säga inte alltid att bli sagt.

Dessutom blev det även oklart hur en kristen människa skulle tänka om staten krävde något av henne – hur skulle hon agera om det som förväntades av henne var något hennes samvete reagerade mot?

Luthers bearbetning av dessa frågor ledde fram till det som kommit att kallas »tvåregementsläran«. Den handlar om Guds två sätt att styra sin skapelse. Det sätt att tänka som Luther gav uttryck för har ofta missförståtts och ibland missbrukats, men innehåller ändå viktiga poänger.

Luther menade att Gud på grund av syndens intåg i denna värld valt att verka på två olika sätt för att främja sin vilja. Gud arbetar i skapelsen där alla, så långt de gör det goda, är Guds medarbetare, vare sig de känner Gud eller inte. Här finns bland annat alla de myndighetsuppdrag som behövs för ett gott samhälle. Det handlar i grund och botten om att upprätthålla Guds skapelse trots att det finns synd och ondska som utmanar. En central uppgift för de styrande är därför att upprätthålla ordningar – exempelvis genom lagstiftning och kontroll av att lagarna följs. Genom sin maktutövning ska myndigheterna belöna gott och straffa ont och därigenom skydda den svage. När samhället fungerar som det är tänkt, gagnar det även kyrkorna som då obehindrat kan predika budskapet om Jesus Kristus. 

En av dessa ordningar i samhället är äktenskapet. Det instiftades i själva skapelsen (se Första Mose-boken kapitel 2) och var därmed något som hade kommit människan till del oberoende av frälsningen. Det här är för övrigt en bakgrund till att äktenskapet inte ses som ett sakrament i luthersk teologi.

När det handlar om frälsningen arbetar Gud på ett annat sätt. Här gäller inte tvång och bestraffning. Kyrkans uppgift är först och främst att predika och vittna om Kristus. En annan uppgift är att profetiskt påminna makthavarna om kallelsen att stå för barmhärtighet, rätt och rättvisa. Kyrkan har här att stödja den enskilde beslutsfattaren genom att i förkunnelsen erbjuda evangeliets drivkraft-er för att älska och tjäna medmänniskorna samt påminna om de grundläggande etiska värden som en kristen är kallad att stå upp för. Kyrkans kallelse handlar här även om att vid behov offentligt profetisk påminna stat och myndigheter om vad barmhärtighet, rätt och rättvisa är – och det behovet kan finnas ganska ofta.

En kristen är en delaktig i båda sätten som Gud använder för att arbeta i världen. Tvåregementsläran legitimerar den enskildes uppgifter i både samhälle och kyrka utan att sammanblanda dem. Det är en hjälp att ge »kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud« (Markusevangeliet kapitel 12 vers 17).

Nu kom reformationen tyvärr inte att leda till kyrkor som var fria från statens inblandning. Furstarna blev av olika skäl i praktiken kyrkornas överhuvuden och beskyddare. Därmed var inte steget långt till att kyrkorna kom att användas för att främja statens intressen. Här i Sverige blev det länsman och prästen som skulle hålla pli på folket. Prästen var statstjänsteman och i detta ingick även att som statens företrädare vara vigselförrättare.

Sett till tvåregementsläran skulle den bästa tillämpningen vara att låta någon myndighetsföreträdare vara vigselförrättare och sköta det juridiska runt en vigsel. Sedan kunde kyrkans präst be för och välsigna de nygifta i en gudstjänst, som kan utformas hur fint och högtidligt som helst.

Men i dag är vi inte där trots att Svenska kyrkan och staten i långa stycken varit separerade från varandra i över 20 år. Vi lever fortfarande i den märkliga sammanblandningen i vigselgudstjänsterna där prästen är företrädare för både staten och kyrkan. Tänk vad det skulle avlasta kyrkan inre spänningar kring äktenskapsfrågan om kyrkans präster inte var de som förrättade vigslar! Tänk vilken tydlig markering det skulle vara av vad kyrkans uppgift egentligen är: att förkunna Kristus, be och välsigna! 

När kyrkan i vissa bemärkelser är företrädare för staten – en sekulär stat – kommer det dessutom av bara farten att bidra till att hon själv sekulariseras inifrån och mister sitt fokus.

Den som vill behålla kyrkans vigselrätt argumenterar inte sällan utifrån vikten av att behålla den som en kontaktyta med folket – och därmed som ett sätt att hålla tillbaka avkristningen. Man kan dock fråga sig hur framgångsrik denna typ av strategi varit med tanke på att vi lever i ett av världens mest sekulariserade länder. 

Slaget om människors hjärtan vinns när Kristus förkunnas, inte när kyrkan agerar som statens förlängda arm.