Panikångest. Svetten rinner, hjärtat bultar hårdare och andningen blir tyngre. Nils känner igen känslan i kroppen. Den starka ångesten kommer som ett brev på posten en gång i halvtimmen och fortsätter på samma vis i tre månader. Från soffan i föräldrahemmet ser han hur vintern sakta vänds till vår för att sedan bli sommar utanför fönstret. Livet går vidare, men inte för Nils.

I dag, sju år senare, sitter han och ler framför webbkameran under intervjun med Budbäraren och vittnar om hur livet vände 180 grader från mörker till ljus, från droger till Jesus. Bakom honom hänger fyra elbasar i grönt, rött och trä. De vittnar om ett annat liv än det han lever i dag, även fast han fortfarande gillar att klinka ibland.

– Redan som sjuåring visste jag att jag ville bli rockstjärna! Det var nog inte exakt vad mina föräldrar tänkte, då jag växte upp på en gård med en pappa som arbetade som mjölkbonde. Han var ute och jobbade för det mesta. Männen i min familj var rätt traditionellt manliga och för mig blev det lite som ett sorts uppror att sminka mig och intressera mig för glamrock. Jag startade mitt första band som tolvåring och mamma har återberättat för mig att jag ringde och bokade gig och replokaler själv. Får jag en idé har jag svårt att släppa den innan jag är klar.

Nils uppväxt på bondgården i Västra Ämtervik blev mer och mer inriktad mot musikerlivet och som 15-åring fick han frågan om att bli basist i bandet Nich Geet. Killarna i bandet var äldre och ambitiösa, allt blev seriöst väldigt fort. De åkte på spelningar varje månad och Nils fick prova på hur det kändes att tjäna pengar från ung ålder. Han kom in på musikgymnasium och senare musikhögskolan som 20-åring.

– Jag tror att mitt intresse för rock kommer från min fascination för sagor och fantasy. Mycket av power metal handlar om sagor, drakar och demoner – det där gick jag igång på. När jag kom in på musikhögskolan så var min ambition att alltid vara bäst på det jag gjorde, vilket i praktiken innebar att jag låg efter alla hela tiden. Jag hade spelat rock men skulle plötsligt behärska jazz och andra musikgenrer. Jag spenderade många timmar varje dag i min studentlägenhet för att öva. Det var när jag blev antagen till storbandet under mitt andra år som det började gå utför.

Nils kände allt större stress och press över att hålla hög kvalitet på musiken och i samma veva började han och några vänner festa och röka hasch. Till slut tog han en joint varje dag innan skolan började för att orka med. När han tänker tillbaka inser han att drogerna egentligen användes som egenmedicinering för den ångest han kände på insidan – men inte visade utåt. Under en kväll i februari, några dagar innan hans tjugotredje födelsedag, satt han hemma och spelade bas i sin lägenhet när hans ben började att rycka okontrollerbart och han fick hjärtklappning. Han viftade bort det som en tillfällighet, men kvällen därpå hände det igen.

– Nu dör jag. Det var så jag kände. Jag fick en mega-panikångestattack och ringde till mamma och sa att hon var tvungen att hämta mig direkt. Efter det fick jag en panikattack en gång i halvtimmen under tre månader. Jag fick sjukskriva mig från musikhögskolan och låg på soffan hemma hos mina föräldrar. Mamma sa till mig att om jag behövde det kunde jag få sova inne hos dem. Att hon erbjöd det till sin 23-åriga son visar att jag helt hade tappat fotfästet.

Nils fick hjälp från läkare med antidepressiv medicin och kunde så småningom ta korta promenader runt huset. Samma sommar, med hjälp av medicinerna i kroppen, gav han rockstjärnelivet ett sista försök. Han fick några olika gig i Sverige och i Tyskland, men väl ute på turnén, när han gjorde det han hade drömt om sen barnsben, ville han bara hem till Västra Ämtervik.

– Jag insåg att detta inte var livet för mig. Det tog rätt hårt att behöva ge upp något jag önskat så länge. Jag hade lagt ner tiotusentals timmar på att spela elbas, och så fick jag ge upp den drömmen. De följande två åren var ett enda stort mörker. Efter några månader hemma hos mamma och pappa fick jag ta mig i kragen och började utbilda mig till elektriker för att kunna försörja mig. 

Men en dag fick Nils ett infall. Han hittade en bit stål i ett dike och tyckte det vore coolt att testa att göra ett svärd. Så han tog den med sig till garaget, kopplade in vinkelslipen och började slipa. I stället för att börja arbeta som elektriker inleddes Nils resa till att bli världskänd smed med flera hundratusentals visningar på Youtube. Nils lärde sig hela hantverket själv från grunden. Från att ha värmt upp järn med sin systers hårtork, byggde han sin egen smedja och började specialisera sig på yxor. I dag försörjer han sig helt på att dokumentera processen när han smider en yxa och lägga upp filmerna på sociala medier. 

– För mig blev smidet också en återförening med min manlighet. Jag som hade vänt mig bort från det traditionellt manliga fick nu göra det på mitt sätt. Att smida är rätt tungt och hårt arbete, men har även komponenter av kreativitet.

I samma veva som han lärde sig att smida, försökte han ta sig ur den djupa depression han hamnat i och började gå i terapi.

– Min terapeut talade om arketyper utifrån Jungs modell för psyket och jag fick se tillbaka på mitt liv och ana mönster som utspelade sig om och om igen. Terapeuten berättade att många av dessa arketyper finns i Bibeln. »Hur kan den tråkiga boken vara viktig, det är väl bara kärringar och gubbar som läser den«, tänkte jag. I dag tänker jag att de historier som vi läser om i Bibeln är sanning, men också metasanningar om mänskligheten. Därför känner vi igen oss, precis som vi känner igen oss i karaktärer i Sagan om Ringen eller Harry Potter.

En söndag två år efter han gått in i väggen hade Nils precis köpt lite godis inne i stan och skulle köra tillbaka till sina föräldrar där han fortfarande bodde, men såg på bilradion att klockan precis slagit 10:45. Visst började gudstjänsten i Svenska kyrkan klockan elva? Han tvekade en stund, men bestämde sig till slut för att åka dit. När han kom in i kyrksalen visade det sig att hans pappa var kyrkvärd och att det var bara de två, samt vaktmästaren, kantorn och prästen som deltog. Nils minns gudstjänsten som fridfull – mobiltelefonen låg i jackfickan och han njöt av att lyssna på arrangemanget i orgelmusiken. 

– Jag tyckte det var tillräckligt bra för att komma tillbaka söndagen därpå och jag ville gärna prata med en präst om de där arketyperna min terapeut hade nämnt. När jag hade besökt kyrkan några gånger, utan större framgång med att prata med prästen, stötte jag på min gamla scoutledare. Han var även baptistpastor och bjöd med mig till deras kapell på nyårsdagen. Jag blev otroligt förvånad när jag kom dit och möttes av över 50 personer – till kyrkan som jag besökt brukade kanske en handfull komma. Det kändes häftigt och genuint och jag kallade mig kristen så småningom – även fast det inte var helhjärtat.

Nils tittar ut genom fönstret och funderar. Han har ett ärligt sätt att prata om sina upplevelser som känns direkt och uppfriskande. I samma veva som Nils närmade sig den kristna tron, träffade han sin nuvarande fru Michaela på en kristen dejting-app. Nils har i efterhand frågat henne hur hon vågade gifta sig med honom, som inte var helt stabil i sin tro än, men hon har sagt att hon såg att han var på god väg att hitta Gud. Nils skrattar till lite när han berättar om dagen då han upplevde Guds närvaro och gav sitt liv helt till Gud.

– Det var på ett möte med Sebastian Stakset. Han bad och jag såg för min inre syn två ljusbollar, en röd och en vit, som brottades. Det vita ljuset vann och jag förstod att Gud hade vunnit i mitt liv. Det röda symboliserade all skit jag upplevt ditintills, mitt högmod och min stolthet. Jag tog mössan i handen och gick fram när han gjorde en frälsningsinbjudan. Glädjen jag upplevde dagarna efter har jag inte känt varken innan eller efter – det var som att gå på moln. Upplevelsen var starkare än någon drog jag någonsin testat, och jag kunde inte hålla tyst om det jag hade varit med om – alla fick höra om det.

Nils beskriver hur han i terapin började plåstra om de sår han fått genom livet, men när han mötte Gud var det som att såren läktes. Ärren finns fortfarande kvar och efterdyningarna av en kraftig utmattning är något han fortfarande behöver leva med. Samma dag som han fyllde 26 döpte han sig i baptistkapellet. Efter att utan framgång ha försökt få tag på en präst att samtala om tron med blev Nils skeptisk till präster och Svenska kyrkan i allmänhet. Han startade en bönegrupp tillsammans med baptistpastorn och en annan vän där de samtalade om tron, och en av gångerna ville hans vän ta med sig en bekant – som visade sig vara präst.

– Jag tänkte: »Nu ska jag sätta dit honom«. Jag hade bunkrat upp med en mängd frågor, men han krossade mina förutfattade meningar helt. Han hade en personlig tro på Jesus, tog hand om människor och kunde svara på mina frågor. 

Efter att Nils hade haft flera samtal med prästen, förstod han att man i kyrkan talar om två typer av kallelser: en inre och en yttre. Prästen bekräftade det som Nils redan hade börjat fundera på själv – att han nog hade en kallelse till att bli präst. Det har nu gått fem år sedan Nils döptes och han påbörjade prästutbildningen på Johannelunds teologiska högskola i januari. Han och Michaela bor tillsammans med sina två barn i Västra Ämtervik i Nils gamla föräldrahem. 

– Här känner alla alla. Jag skulle vilja vara en trygg, andlig herde som kan ta hand om folk här i min hembygd och finnas där för den som behöver det. Jag ser framtiden som en panoramatavla som sitter lite längre bort, stigen fram till tavlan är dimmig och jag ser den inte så tydligt. Men jag vet att jag är inne på rätt väg

• Della
• Twittra