Författare: Benjamin Kruse

»Hopp är inte bara ett gulligt ord«

Det är kväll i det kurdiska självstyret i norra Irak. Solen ska just gå ner och hundratals välklädda människor strömmar in i den stora festhallen Mohammed Aref Jaziri Hall. Patriarker och ministrar, muslimer, kristna, yazidier, bybor och hjälparbetare – alla är på plats! Det är högklackat, prästkappor och folkdräkter om vartannat. Det som började som en liten kristen, svartlistad grupp som ville hjälpa flyktingar i sina hem, firar sin 30-årsdag i en festlokal med plats för 500 gäster från hela världen.

– Det är väldigt omvälvande att se allt vi lyckats åstadkomma tillsammans, säger Fader Emmanuel Youkhana som är chef för organisationen Capni.

Emmanuel Youkhana talar under Capnis 30-årsfirande i Duhok. Bilder: CapniEmmanuel Youkhana talar under Capnis 30-årsfirande i Duhok. Bilder: Capni

Knappt 30 år gammal avskiljdes Emmanuel som präst för en grupp kristna irakier på flykt i de kurdiska delarna av Irak i slutet av 80-talet. Det var under Saddam Husseins regim och situationen för många kristna och minoriteter var svår, redan då. Församlingsmedlemmarna, som Emmanuel var satt att tjäna, hade tvångsförflyttats från en by som demolerats av regimen.

– Det var väldigt speciellt att bli församlingspräst där, på en plats där det inte firats gudstjänst på ett halvt sekel. Många av familjerna i gemenskapen hade dessutom förlorat allt och bodde i tält, berättar Emmanuel. 

Något år senare bröt Gulfkriget ut och plötsligt var miljontals människor på flykt i Irak. Många sökte skydd i området där Emmanuel och hans församling fanns. Utsattheten var enorm.

– Vi gick ur askan i elden. Det räckte liksom inte att tala om det kristna hoppet med vackra ord på söndagarna. När mammorna kom med sina hungriga barn på måndagen, utan kläder och medicin, då behövde vi ge dem ett praktiskt hopp och predika också med handling. Hopp är inte bara ett gulligt ord. Men när vi hjälper ett barn att gå till skolan eller ger människor arbete, sjukvård och mat, då blir hoppet konkret.

Emmanuel och några av hans vänner kände att de behövde göra mer. En av familjerna öppnade upp sitt hem och genom en kontakt med två lutherska kyrkor i Tyskland fick de ett visst ekonomiskt bistånd, men i huvudsak var det människor i lokalsamhället som hjälptes åt. Det var så organisationen Capni bildades. 

– Genom hela Capnis historia är detta något av det starkaste och finaste – att få se människor som själva lever i stor ekonomisk utsatthet komma tillsammans och arbeta volontärt och hjälpas åt. Särskilt i ett land som nästan saknat ett civilsamhälle! Trots att vi vuxit mycket sedan dess har vi försökt behålla den nerven. Vi bildades i ett hem och vi pratar fortfarande om Capni som en familj, även om vi nu har nästan 50 anställda. 

Till en början var den lilla organisationen dock väldigt begränsad. Regimen i Irak svartlistade deras arbete på grund av deras kristna bekännelse och de kunde bara verka i ett litet avgränsat område i närheten av staden Duhok. 

– Då hade vi ju ingen aning om att Capni skulle fortsätta växa i takt med att kriserna och behoven skulle fortsätta avlösa varandra även under de kommande decennierna.

Fader Emmanuel och teamet från Capni besöker Sinjar i norra Irak för att dela ut förnödenheter, efter att ISIS totalförstört stora delar av staden.Fader Emmanuel och teamet från Capni besöker Sinjar i norra Irak för att dela ut förnödenheter, efter att ISIS totalförstört stora delar av staden.

2003 föll Saddam Husseins regim och Irak invaderades av USA-ledda styrkor, vilket i sin tur ledde till nya flyktingströmmar. Samtidigt öppnade det nya politiska landskapet möjligheter för Capni att expandera geografiskt för att möta de humanitära behoven också på Nineveslätten. Det största slaget mot regionen kom dock när Islamiska staten började belägra stora delar av västra och norra Irak 2014. Under de följande åren flydde inte mindre än 700 000 människor till Duhok och invånarantalet där växte med nästan 50 procent. Var tredje person i staden var flykting. Parallellt med att behoven eskalerade ökade också Capni sin kapacitet, och det var även under den här perioden som EFS påbörjade sitt samarbete med Capni.

– Vi är så oerhört tacksamma för alla syskon som har krokat arm med oss under årens lopp. Jag brukar kalla er för »den osynliga armén«. Utan er hade det aldrig varit möjligt för oss att växa och möta behoven på det sätt vi gjort. I dag når vi regelbundet 600 000 människor. Vi har varit med och restaurerat tusentals hem, skapat nya jobb, återuppbyggt mer än 30 totalförstörda skolor och ett femtontal kyrkor. Tillsammans med er gör vi det möjligt för människor att behålla hoppet och för kristna att våga stanna kvar i landet, trots förtryck och förföljelse. 

Utanför festlokalen i Duhok står partnerflaggorna på rad. Även EFS har fått ett eget banér. De celebra gästerna vet nog inte vad »EFS – en missionsrörelse i Svenska kyrkan« betyder, men flagghavet och alla främmande namn imponerar på besökarna. Tänk att en liten kristen organisation i ett muslimskt land har så många vänner och samarbetspartners.

Grattis Capni! Och grattis till oss som får vara med i den »osynliga armén« och stå tillsammans med syskon från hela den världsvida kyrkan, i kampen för alla människors rätt att bekänna sin tro på Jesus.

 

Missionärer i nöd & lust

Jag skrollar: »Ambulans«, »Tålamod«, »Trolla med knäna«, »Poliseskort«, »Man tager vad man haver«, »Gläds åt det lilla« och »Har man en make som heter Gunnar är allt möjligt!«

Är detta rubriker från en överlevnadsbok? Nej, det är inlägg från paret Edmarks Etiopien-blogg. Det handlar om klinikbesök, evakueringar och brinnande bildäck, förlossningar, kaffeplantor, exotiska blommor och en hel del listiga MacGyver-lösningar. Under ett drygt decennium i Etiopien har paret Edmark upplevt mer än de flesta.

Mycket vittnar om åren i Etiopien, hemma i Edmarks lägenhet i Örnsköldsvik. – Utlandsåren har gett oss så mycket. Utan dem hade vi nog varit betydligt mer »standardsvenska«, säger Monica. Bilder: Magdalena VogtMycket vittnar om åren i Etiopien, hemma i Edmarks lägenhet i Örnsköldsvik. – Utlandsåren har gett oss så mycket. Utan dem hade vi nog varit betydligt mer »standardsvenska«, säger Monica. Bilder: Magdalena Vogt

Vi träffas en solig torsdag på deras inglasade balkong i Örnsköldsvik, långt från det konfliktdrabbade Etiopien. Ändå tar det inte många minuter innan samtalen för oss tillbaka till de skumpiga vägarna och de lantliga klinikerna. Edmarks berättar med stor inlevelse om allt från akuta kejsarsnitt till minerade vägar och människor som på olika sätt format deras liv. Sammanlagt har det blivit tio år i landet under drygt fyrtio års tid. De återvände senast till Sverige 2019. Vad är det då som drivit dem att stanna och återvända, trots upprepade faror och utmaningar?

– Vi älskar ju Etiopien och de här människorna. De är våra syskon, utbrister Monica. 

Från allra första början var dock varken Gunnar eller Monica särskilt inställda på just Etiopien. De ville framförallt åka någonstans där de kunde göra nytta.  

– Tankarna på mission har nog funnits med sedan barnsben – att skaffa en användbar utbildning och någon gång få åka ut, berättar Gunnar. 

I det lilla missionshuset i Bjästa där Gunnar gick i söndagsskolan pratades det ofta om EFS mission. Som vuxen utbildade han sig till narkossköterska och fick jobb på sjukhuset i Örnsköldsvik, men efter några år gjorde sig missionslängtan påmind. 

– Jag minns särskilt en dag när vi skulle operera åderbråck. Normalt tar det ingreppet kanske en timme, men doktorn höll på hela dagen, i åtta timmar! Då tänkte jag: Ska jag kasta bort mitt liv på det här?

Ansökningshandlingarna till EFS mission hade legat hemma ett tag, men den kvällen gick han hem, skrev under och postade kuvertet. Någon tid senare blev han kallad till intervju och det bestämdes att han skulle åka till Etiopien.

I samma veva blev Monica antagen av Svenska kyrkans mission. Även hon hade länge haft en längtan att använda sin sjuksköterskeutbildning för att göra skillnad. Från början tänkte hon att hon skulle till Zimbabwe, men när de ringde från Kyrkans hus och frågade om hon kunde tänka sig Etiopien i stället så tvekade hon inte. 

– »Det går väl bra«, sa jag. Är det där jag behövs mest så åker jag dit!

Som sjuksköterska på den etiopiska landsbygden har Monica mött stora behov. – Att kunna erbjuda kejsarsnitt och sjukvård även för de som inte kan betala är enormt viktigt. Det räddar ju livet på både mammor och barn, säger Monica.Som sjuksköterska på den etiopiska landsbygden har Monica mött stora behov. – Att kunna erbjuda kejsarsnitt och sjukvård även för de som inte kan betala är enormt viktigt. Det räddar ju livet på både mammor och barn, säger Monica.

Efter språkstudierna skickades Monica till Nedjo och Gunnar till Mendi, nära gränsen mot Sudan. Det skulle komma att dröja några år innan de lärde känna varandra på riktigt. 

– Det var tufft! Jag minns att jag tänkte att Jesus skickade ju lärjungarna två och två, men som EFS:are fick man tydligen åka ensam. Till en början var jag alldeles själv längst ut i obygden, med en bil som inte fungerade. Men på så sätt lärde jag ju känna mycket folk efter vägarna, när jag behövde hjälp att starta bilen, skrattar Gunnar.

– Ja, det var nog lite synd om dig, skojar Monica tillbaka. 

Både Monica och Gunnar har nära till skratt, och humorn har nog varit en viktig hjälp för att hantera alla utmanande situationer, tänker jag. 

– En av de första kvällarna knackade det på dörren och där stod tre uniformerade män med k-pistar över axlarna. De ville ha min bil, berättar Gunnar.

Länge och väl stod han och dividerade med militärerna, men till slut fick de lomma iväg utan bil. Dock visade det sig att en av männen var överste befäl och den som kom att ansvara för att godkänna Gunnars alla ansökningar om olika tillstånd. Då låg det nog honom i fatet att han inte varit mer samarbetsvillig med bilen. Men Gunnar var principfast och han fick alltid sina tillstånd till slut, även om det kunde ta sin rundliga tid. 

– Det var ju rött. Jätterött! Kommunisterna styrde med rigorösa kontrollsystem. De övervakade oss och rapporterade vidare vad vi gjorde. Man fick verkligen tänka på vad man sa och gjorde!, fortsätter Monica. 

Även hon fick problem med sin bil, som konfiskerades för att köra »tjocka gubbar fram och tillbaka till sina luncher«. Monica blev rosenrasande och protesterade. 

– Vi behöver ju bilen för att vi ska kunna åka ut och vaccinera ERA barn, för att de ska överleva!

Inte heller Monicas framfusighet föll i god jord, men till slut fick hon tillbaka bilen med hjälp av prästen Kes Gamatchu, som hjälpte henne att förhandla.

– Kes Gamatchu har varit en av mina viktigaste skyddsänglar, berättar Monica och letar fram en bild på den gamle mannen.

– Några år senare, när jag var gravid med vårt första barn, skulle vi resa till Nakamte för att fira jul, men det var oroligt efter vägen. Tack vare Gamatchu lyckades vi ta oss både rätt igenom ett soldatläger och förbi en stridsvagn som stod riktad rakt emot oss. Han var en duktig diplomat.

Strapatserna verkar ha avlöst varandra under hela Edmarks tid i Etiopien. Därför är det kanske inte så konstigt att det var ännu en dramatisk händelse som blev inledningen till deras förhållande. 

– Det var etiopisk julafton 1990 i Mendi. Vi skulle just gå och lägga oss när några av prästerna kom och berättade att vi måste lämna området innan soluppgången. Gerillan var nära, berättar Gunnar. 

Vid det här laget hade Gunnar fått sällskap i Mendi av missionärsfamiljen Persson: Lars-Olof, Elisabeth och deras två pojkar. 

– Av en tillfällighet hade vi faktiskt två fungerande bilar på området. Hela natten packade vi och vid fyratiden körde vi ut genom grindarna. Elisabeth var höggravid och hade värkar, så hon fick ligga i baksätet hos Lars-Olof som är barnmorska, och deras grabbar åkte med mig.

Resan gick bra, utan förlossning, och Gunnar hamnade nu i Aira istället. Till Aira kom även Monica, som hade fått fly andra oroligheter i Dabasso. Men tyvärr fick de snart evakuera även från Aira. De försökte ta sig till Nakamte men vägarna var stängda, så tillsammans med en hel konvoj av amerikaner och nordeuropéer fick de i stället ta en bakväg, över en bro. När militären upptäckte att den färdvägen var öppen sprängde de bron, men då hade västerlänningarna redan hunnit passera. 

Efter flera dagar på vägarna kom så Monica och Gunnar till slut till Addis Abeba. De var trötta och slitna och Maj-Britt Lundström från EFS bestämde att de behövde återhämta sig, så hon skickade dem till Kenya. 

– Av någon anledning lyckades hon dock inte hitta två enkelrum åt oss i hela Nairobi, så när vi kom fram fick vi dela rum, skrattar Monica.  

De behövde inte fortsätta som rumskompisar hela vistelsen i Kenya, men den dramatiska evakueringen hade svetsat dem samman, och på planet tillbaka till Sverige den sommaren bestämde de sig för att de skulle gifta sig. Så snart de landat i Uppsala förlovade de sig och sedan blev det bröllop i Vänersborg innan de återvände till Etiopien som Mr and Mrs Edmark. 

Från och med hösten 1991 blev sedan Aira deras första gemensamma hem. Nu var det lugnare igen och Gunnar behövdes för att utbilda personal på operationsavdelningen. Monica arbetade som sköterska, men snart blev hon också gravid med deras första barn och redan nästa sommar åkte de hem för att föda sonen Jonatan. 

– Vi fick inte föda i Aira. Det skulle aldrig få ut oss om något gick snett, och det fanns inte något ultraljud på den tiden.

Tyvärr grumlades planerna att återvända till hösten av nya oroligheter. Vägarna till Aira var minerade och EFS ville inte skicka ut någon barnfamilj under de omständigheterna. Deras andra barn, Frida, förlöste de dock hemma i barnrummet i Aira ett par år senare. 

– Jag hade ju halva operationsavdelningen hemma hos mig, och nu hade vi dessutom fått ultraljud till Aira, så det var inga problem, säger Monica. 

Något av det som berört Monica mest under åren i Etiopien är arbetet med alla andra unga mammor, inte minst de som haft svåra förlossningar och tvingats göra kejsarsnitt. 

– Periodvis var det jättemycket förlossningar. Jag är ju ingen barnmorska, men ofta fick jag hjälpa till med de svåraste fallen ändå, och ibland krävdes såklart kejsarsnitt. Många män tyckte dock att det var billigare för dem att skaffa en ny fru än att bekosta ett kejsarsnitt. De här unga kvinnorna har liksom inget värde.

Även om EFS inte längre har utsänd personal i Aira sedan Edmark lämnade efter sin sista utlandsperiod, så finns det ekonomiska stödet för dem som inte har råd att betala kejsarsnitt där fortfarande kvar. Det handlar om ungefär 500 ingrepp per år, något som sjukhuset själva inte har råd att bekosta. EFS bidrar också med 20 inackorderingsplatser för kvinnliga studenter på barnmorske- och sjuksköterskeskolan.

Behövs EFS stöd fortfarande? frågar jag. 

– Att kunna erbjuda kejsarsnitt även för dem som inte kan betala är ju enormt viktigt! Det räddar ju livet på både mammor och barn, säger Monica. 

Gunnar menar också att stödet till vårdutbildningarna är väldigt betydelsfullt. De vanliga nationella, etiopiska utbildningarna håller inte den kvalitet man skulle önska och att sjukhuset får kvalificerad personal är avgörande för framtiden. 

– Dessutom tycker jag att vi som missionsrörelse har ett ansvar att hålla fast vid våra åtaganden. Det finns så många organisationer i dag som bara poppar upp och fokuserar på det som är aktuellt på nyheterna just nu. De gör säkert ett bra jobb på många sätt, men EFS mission är ju något annat. Vi har ett arv och viktiga relationer att vårda, i nöd och lust.

Varför så mycket våld?

»Det är ju bara krig hela tiden!« Många är de bibelläsare som har brustit ut i denna klagan. Boken som skulle handla om kärlek, nåd och barmhärtighet visar sig innehålla påfallande mycket lidande och död – särskilt när vi läser Gamla testamentets texter.

Döden möter oss i flera skepnader. Mest iögonfallande är de många krig som Israel utkämpar, varav en hel del sker på Guds uttryckliga befallning. Men även Gamla testamentets domshandlingar innebär ett våldsamt slut för dem som drabbas; mest kända är syndafloden och domen över Sodom och Gomorra. Till detta kan läggas Gamla testamentets acceptans av dödsstraff, som skaver betänkligt mot dagens svenska rättsuppfattning.

Budbäraren-4-2024_teolrefl

Hur ska vi som kristna förhålla oss till detta? Det här är en fråga som har med både bibelsyn och gudsbild att göra. Och, vill jag tillägga, med världsbild och självbild. Låt mig därför kommentera vart och ett av dessa begrepp nedan.

Det mesta som rör förståelsen av Bibelns texter har i någon mening med vår bibelsyn att göra. Kan en bok som innehåller så mycket våld och dödande vara förtjänt av beskrivningen »Guds ord«? Ytterst sett är förstås detta en trosfråga, men ett tungt vägande skäl för att ta Bibelns blodiga texter på allvar är att varken Jesus eller apostlarna väljer att göra upp med dessa. Ingenstans i Nya testamentet finns det någon kritik vare sig av Gamla testamentets krigs- eller domsskildringar!

 Därmed är vi inne på frågan om gudsbild. För vad berättar egentligen dessa texter om Gud? Ett genomgående drag i hela Bibeln är att Herren beskrivs både som helig och barmhärtig, både som rättfärdig och nådefull. Men i våra dagars förkunnelse finns i många fall en ensidighet i beskrivningen av Gud. Kan det vara så att vissa av våra reaktioner på dessa texter har mer med vår förvanskade gudsbild att göra än med ett sanningssökande studium av Guds ord? I så fall kan kanske Bibelns svårsmälta texter ha ett särskilt viktigt budskap till just oss – för att vår bild av universums Herre inte ska reduceras till en projektion av våra egna värderingar.

Även världsbilden blir på så sätt avgörande för hur vi nalkas Bibelns texter om krig och dödande. Om Gud i första hand finns till för att bekräfta oss som människor, att boosta vårt ego och att hjälpa oss att »lyckas i livet« är det ju självklart att texter där han i stället går till rätta med vår synd ses som ett misslyckande. Men om vi i stället ansluter oss till Bibelns världsbild – som sätter Herren i universums centrum, och som tar för givet att det är skapelsen som har till uppgift att betjäna Skaparen – blir perspektivet annorlunda. Den Gud som en gång gav oss livet är helt enkelt i sin fulla rätt att ta livet ifrån oss. Faktum är att det är därför som Bibelns författare med sådan hänförelse talar om Guds nåd: Nåden är den rättfärdige Gudens oförtjänta gåva till en i synd fallen mänsklighet.

Och då har vi till sist landat i frågan om självbild. När vi beskyller Gud för att vara hård i sin behandling av oss människor, bygger ju detta på tron att vi förtjänat något annat. Men Bibelns budskap tycks i allt väsentligt vara det motsatta. »Alla har syndat och saknar härligheten från Gud«, skriver Paulus (Rom 3:23). Och när judarna kommer tillbaka från sin fångenskap i Babylonien – en av Gamla testamentets mest omskakande domshandlingar – förkunnar Esra: »Efter allt det som drabbat oss på grund av våra onda gärningar och den stora skuld vi dragit på oss har du, vår Gud, ändå skonat oss mer än vi förtjänade« (Esra 9:13, min kursivering).

Vad får då detta för konsekvenser i mötet med bibeltexter om lidande och död? Ja, om vi ser till Bibelns domstexter kan vi konstatera att så gott som alla dessa har Guds rättfärdiga reaktion över synden som motivering. Till skillnad från många hedniska myter är Bibelns Gud inte en nyckfull despot, vars domshandlingar vittnar om moralisk kluvenhet eller dåligt humör. Nej, varje gång som Herren dömer människan ger han tydliga motiveringar till sitt agerande.

På motsvarande sätt beskrivs de så kallade utrotningskrigen mot kanaaneerna som konsekvenser av dessa folkslags synd och dekadens; där alltså Israel som Guds utvalda folk får agera Herrens förlängda arm i att utkräva domen över hedningarna. 

När det gäller dödsstraffet visar det sig att när detta tillämpas på mördare, är motiveringen något helt annat än simpel hämnd – nämligen varje människas okränkbara värde: »Den som spiller människoblod, hans blod ska utgjutas av människor, för Gud har gjort människan till sin avbild« (1 Mos 9:6).

Ingen kan säga att ovanstående texter skulle vara lättsmälta. Men en lättsmält Bibel skulle å andra sidan göra väldigt lite rättvisa åt en komplex och i synd fallen värld. 

Är yttersta tiden nu?

Att tala om den yttersta tiden och tidens tecken har en tendens att väcka känslor. I vissa sammanhang är intresset stort och ämnet återkommande. Där talar man gärna om till exempel Kristi återkomst, Antikrist, de olika tecknen för Jesu tillkommelse, tusenårsriket, profetia och yttersta domen. I andra sammanhang är osäkerheten stor, vilket gör att det finns en tendens att undvika ämnet. Där är det i stort sett bara i trosbekännelsens ord om Kristi återkomst som saken nämns – och förstås i samband med Domssöndagens textläsningar. 

I det första fallet är det inte ovanligt att vissa predikanter särskilt förknippas med förkunnelsen. Där finns också ofta en ganska stor samsyn om tidstecken, händelseförlopp och tolkning av samtiden, om än vissa tolkningar kan vålla rejäl debatt. I det andra fallet saknas denna samsyn, och flertalet förkunnare i denna fåra är försiktiga med att över huvud taget tala om och utlägga texterna om den yttersta tiden och tidens tecken. Ibland beror försiktigheten på okunnighet, men lika ofta beror den nog på ett slags allmänt ointresse för saken.

I följande artikel vill jag titta lite närmare på ett urval bibeltexter för att se vad de kan lära oss om den yttersta tiden och tidens tecken. Det behöver knappast sägas att det handlar om en skiss, inget annat.

Kardinalstället i Nya testamentet när det gäller undervisningen om den yttersta tiden är Matteusevangeliet 24–25 med parallellerna i Markusevangeliet 13 och Lukasevangeliet 21. Dessa ställen innehåller det som brukar kallas Jesu eskatologiska tal, alltså hans tal om just den yttersta tiden.

Budbäraren-4-2024_teol

Men nu är det inte enbart i dessa kapitel som formuleringar som »den yttersta tiden« eller »den sista tiden« eller bara »tiden« förekommer. Tvärtom möter vi begrepp som dessa på flera ställen i Nya testamentet. Det är ett uttryck som Jesus själv använder när han talar om sin ankomst till världen. Hans egen sammanfattning av sitt budskap i början på Markusevangeliet lyder: »Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på evangeliet« (Mark 1:15).

När Petrus i sitt första brev skriver till brevmottagarna om hur de ska leva som kristna, knyter han an till Jesu ankomst bland annat med orden: »Han [Jesus] var utsedd redan före världens skapelse men trädde fram först nu vid tidens slut« (1 Pet 1:20). Det är svårt att tolka det på annat sätt än att för Petrus har Jesu första ankomst – hans födelse – med den yttersta eller sista tiden att göra.

I samma brev använder Petrus uttrycket »den sista tiden« när han talar om de troendes hopp. De kristna lever i hoppets tid som också är den sista tiden. Till den tiden hör prövningar, men det är samtidigt förväntans och frälsningens tid (1 Pet 1:3–9). Och när Petrus i sitt andra brev återigen påminner dem han skriver till om villkoren som kristna, återkommer han till att de lever i »de sista dagarna«. Dessa dagar är förväntans men även prövningens och förföljelsens tid (2 Pet 3:3).

I sitt tal på den första pingstdagen knyter samme apostel – i samband med att han tolkar det som hänt med hjälp av Joels profetia om Andens utgjutande – även an till att »de sista dagarna« har kommit (Apg 2:17–21).

Författaren till Första Johannesbrevet skriver rakt på sak: »Mina barn, detta är den sista tiden« (1 Joh 2:18). Sedan fortsätter han med att tala om en Antikrist som ska komma och kommenterar direkt att »många antikrister [redan] trätt fram«. 

Ett sista exempel är Paulus, som i sitt andra brev till Timotheos skriver att »[d]et ska du veta, att i de sista dagarna blir tiden svår« (2 Tim 3:1). Sedan följer en uppräkning av vad som ska utmärka denna tid: självupptagenhet, penningbegär, olydnad, otacksamhet och mycket annat.

Sammanfattningsvis används alltså begreppen »sista tiden«, »yttersta tiden« och andra liknande uttryck om den tid de kristna levde och lever i. Det är tiden mellan Jesu första jordiska framträdande och hans återkomst. Det är församlingens och Andens tid. Det är svårigheternas och prövningarnas tid, samtidigt som det även är hoppets och väntans tid.

Den yttersta tiden är också tecknens tid. Och även här är Jesu eskatologiska tal kardinalstället. Nu tillhör detta tal de mer svårtolkade ställena i Nya testamentet, och utläggningshistorien borde göra varje uttolkare extra försiktig. Troligen har Jesu tal inte bara tolkats utan övertolkats på ett sätt som saknar motstycke när det gäller nytestamentliga texter.

Jesu tal är innehållsrikt. Det är detaljerat och samtidigt undanglidande. Orden tycks både handla om lärjungarnas konkreta situation (det är utgångspunkten för deras frågor) och tiden i väntan på Jesu återkomst. När tecknen räknas upp tycks lärjungarnas samtid – eller närtid – sammanfalla med senare tider, eller kanske vara en del av dem. 

När lärjungarna frågar efter tecknen för Jesu återkomst och tidens slut, inleder Jesus sitt svar med uppmaningen att inte låta sig bedras (Matt 24:4), en uppmaning han sedan upprepar flera gånger. Och i själva uppräkningen av tecken finns sådant som mer eller mindre hör till all tid. Det är tecken i naturen, inom det politiska livet, i människors moraliska och religiösa liv. Allt är sådant som går att känna igen i alla tider. 

En slutsats måste bli att tecknen finns i alla tider just för att de är tecken på vad begreppet »yttersta tiden« står för: all tid mellan Jesu första och andra tillkommelse. Ingen tid är utan tecken. Och tecknen är inte signaler om en viss tidpunkt, utan snarare en påminnelse om att Kristus har lovat att han ska komma tillbaka.

Den yttersta tiden är all tid i väntan på Jesu återkomst. Det är församlingens och missionens tid, det är väntans och förväntans tid. Det är också prövningens och våndans tid, förföljelsens och förförelsens tid.

Budbäraren-4-2024_teol2

Men mitt i allt detta är det även hoppets tid. De många tecknen som Jesus själv gett sin församling påminner om det som vi bekänner när vi stämmer in i kyrkans bekännelse: »Vi tror ock på Jesus Kristus … uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda.« De orden är hoppets ord.

Så, den yttersta tiden är alltid nu och tidens tecken hör till alla tider, även vår. 

Recension: Lausannedeklarationen ännu relevant

Recension. I skrivande stund är det bara ett par månader sedan jag första gången (så vitt jag vet) blev beskriven som »evangelikal«. Jag hoppade till lite, för det är inte en etikett jag är van vid att bära, eller ett ord som jag känt mig helt bekväm med. Själv har jag föredragit »evangelisk«. Även om jag vet att begreppen överlappar varandra har jag, som många andra, mer betonat skillnaderna mellan dem.

Därför var det roligt att få vidga begreppet evangelikal lite genom att läsa om Lausannedeklarationen och rörelsen, som i år firar att det gått 50 år sedan den första kongressen i Lausanne. Med risk för att en del evangelikaler i sin tur hoppar till skulle jag nämligen vilja kalla deklarationen för en evangelikal bekännelseskrift. Deklarationen har påverkat hela den världsvida kyrkan och även svensk kristenhet, så det handlar om en bred och ganska generös definition av ordet evangelikal. I Sverige skedde den påverkan inte minst genom EFS som gav ut några av kongressens föredrag i boken Budskapet från Lausanne (EFS-förlaget, 1977).

Jubileumsboken Goda nyheter för hela världen har tre delar, där den första och kortaste ger en historisk överblick av Lausannerörelsen. Nedslag görs i dess olika kongresser och läsaren får lära känna rörelsen både internationellt och i Sverige. I den andra delen reflekterar skribenter från olika sammanhang över deklarationens 15 punkter. Här finns samma ekumeniska bredd som kännetecknat Lausannerörelsens kongresser och arbete sedan första stund. De som närvarat vid kongresserna berättar om hur det, trots teologiska skillnader, fanns en djup känsla av enhet och den goda, inspirerande »Lausanne-andan« som präglade arbetet.

När jag läser Lausannedeklarationens formuleringar från 1974 och de nya reflektionerna slås jag av att deklarationen har en stark drivkraft. Punkterna bekräftar tron (var vi står) på ett antal områden. De bekänner också försummelse och synd (var vi ibland har varit) på flera av dessa områden. Sedan blickar de framåt och ger en tydlig riktning (vart vill vi). Det är inte en inåtvänd bekännelse som syftar till att stänga någon ute, i stället är det i hög grad ett dokument som uppmuntrar till utåtriktad handling. En stark uppmaning till Guds folk att gå ut med evangeliet om Jesus och att leva ut Guds kärlek till världen. Deklarationen i sig är lika relevant idag, men skribenternas reflektioner gör den ännu mer tillgänglig och lyfter ibland fram aspekter som jag kanske inte hade upptäckt på egen hand.

Den tredje delen består av ett antal utblickar över evangelisationens och missionens utmaningar idag. Här blir läsaren både uppmuntrad och utmanad att tänka vidare över kyrkans och sin egen kallelse att proklamera de goda nyheterna för hela världen.

Man skulle kunna tro att de många skribenterna skulle göra boken alldeles för spretig, men de korta och välskrivna artiklarna hålls ihop likt olika stämmor i en kör. Det är lättlästa texter som samtidigt ger mycket att fundera över. Boken gör sig bra för egen läsning och fördjupning men kommer nog bäst till sin rätt i en samtalscirkel. Kanske är det ett bra sätt för din förening, församling, bönegrupp eller hemgrupp att uppmärksamma Lausannerörelsens jubelår?

P.S. Efter att ha läst boken bär jag gärna etiketten »evangelikal«.

Romarbrevet 11:33–36

Tron på Gud såsom en gemenskap av tre, växer fram ur de första kristnas erfarenhet av Gud. Den Gud som tidigare varit över dem som Fadern, gick nu bredvid dem som Sonen, och kom sedan till dem var och en genom den helige Ande. Det är alltså när de försöker sätta ord på vad de varit med om, som treenighetsläran växer fram. Den gror ur deras erfarenheter av Gud, inte utifrån deras spekulationer om Gud. Författaren Peter Halldorf skriver: »Guds treenighet är paradoxalt nog den för förnuftet mest oåtkomliga kristna tanken, och på samma gång den tanke som gör Gud verklig och gripbar för människan.« 

Ja, hur kan Gud vara i evighet endast en Gud, och ändå så tydligt i skriften tre personer: Fader, Son och Ande? Kanske är det så att den väsentligaste innebörden av läran om treenigheten är att Gud till sitt djupaste väsen är gemenskap. För visst är det så, att när vi får uppleva förtrolig, djup och innerlig samvaro, om så bara för en kort stund med en annan människa, så är det något av hela tillvarons finaste gåva! Det kan finnas tillfällen i livet då det är skönt att sitta ensam på en höjd och se ut över underbara vidder, men för det mesta blir den stunden så mycket mer fullödig om man har någon vid sin sida att dela upplevelsen med. 

Flera texter i Bibeln vill framhålla att Gud var i gemenskap, till och med före världens skapelse. I 1 Mos 1:26 säger Skaparen: »Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika.« Gud är alltså inte ensam i universum! Inte ens före alltings skapelse. När kyrkofadern Gregorius av Nanzianos på 300-talet försöker beskriva det som inte låter sig beskrivas – Treenigheten – använder han det grekiska ordet perichoresis, som i sig själv är ett extraordinärt ord och skulle kunna översättas med betydelsen: »En djup union. En gemenskap mellan personer, utan förlust av individuell identitet. En gemenskap som är så stark, att om någon gråter så smakar även de andra salt.«

På söndag, den 26 maj 2024, infaller den Heliga Trefaldighets Dag. Låt oss stanna upp i tillbedjan inför den Gud vi aldrig kan förklara eller förstå fullt ut, med lovprisningen: »Ära vare Fadern och Sonen och Den Helige Ande, nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.«

Att skildra det mänskliga

Det var en försommardag för tre år sedan när Oliver Krieg besökte Rättvik med klassen från musikhögskolan. Efter studiebesöket på stiftsgården intill Siljan drog hans kompisar ner på stan för att ta en öl medan skymningen målade himlen i rosa, rött och lila. Oliver skulle ansluta lite senare men ville dröja kvar för att delta i en andakt. Den hölls i ett ovalt rum och på stolarna runt altaret, som stod mitt i rummet, satt några pensionärer. De sjöng psalm 200, »I denna ljuva sommartid«, och prästen läste ur Första Kungaboken 19, där det står om hur Gud uppenbarade sig i ett stilla sus. Plötsligt fanns Gud mitt i rummet på ett sätt Oliver aldrig förut hade upplevt.

På en studieresa till Rättvik upplevde Oliver Gud på ett helt nytt sätt. Efter upplevelsen skrev han låten »Keruberna«. Bilder: Lovisa Lo FundellPå en studieresa till Rättvik upplevde Oliver Gud på ett helt nytt sätt. Efter upplevelsen skrev han låten »Keruberna«. Bilder: Lovisa Lo Fundell

– Jag har vuxit upp i kyrkan och brottats med den inre och yttre förväntan på hur saker ska kännas. Men i det lilla rummet med utsikt över solen som gick ner över vattnet mötte Gud mig så sjukt starkt. Det var ingen storm av känslor utan Gud kom i ett stilla sus av frid. Jag längtade efter att få använda mig av de storslagna orden och några månader efter det skrev jag låten »Keruberna«.

»Och jag tror jag såg
Ja, jag tror jag såg
Keruberna, änglarna
Som om du va där, som om du va nära mig.«
Ur »Keruberna« av Oliver Krieg

Oliver sitter i sin studio på Kungsholmen som han delar med sina två bästa vänner. Orientaliska mattor täcker golven och gitarrer i olika former pryder väggarna. Han är producent och skapar musik både till sig själv och andra. När jag lyssnar på Olivers musik inför intervjun tycker jag att tonerna påminner mig om en vårdag med grus på gatorna och hopp i formen av en ljummen bris i luften. Oliver berättar att han hämtar mycket inspiration från svenska artister som Oskar Linnros, Veronica Maggio och Jonathan Johansson, men även internationella jättar som Bon Iver och Radiohead.

– Jag har svårt att skriva vare sig text eller musik om det inte springer ur något jag själv har upplevt. Det är viktigt att det känns genuint och nyanserat. Jag går igenom något och när jag bearbetat känslan kan jag skriva om den. Det är ju väldigt sällan något är helt kristallklart i livet utan en upplevelse innebär ofta flera lager. Det gäller de flesta områdena i livet – kärlek, vänskap och i relationen till Gud.

Oliver har producerat musik till bland annat Helena Alin, Hugo Holke och på sistone till EFS musikbolag Cantios nya låtsläpp »Vi lyfter våra hjärtan till dig«.Oliver har producerat musik till bland annat Helena Alin, Hugo Holke och på sistone till EFS musikbolag Cantios nya låtsläpp »Vi lyfter våra hjärtan till dig«.

Oliver fortsätter: 

– Jag gillar att vrida och vända på saker och ting. Därför är min musik grävande och ifrågasättande, men jag hoppas att tillräckligt mycket lämnas osagt för att man som lyssnare ska kunna relatera till låtarna.

Musiken blir sällan glad rakt igenom utan bär alltid en seriös underton och har ofta grubblande texter. Oliver berättar att han tycker om att finnas med från ax till limpa i processen, att ta något rörigt och göra det strukturerat – börja i en känsla eller upplevelse, för att sedan knåpa ihop ord till text och mejsla fram musik till en helhetsupplevelse. Han beskriver det som att bygga lego eller använda olika verktyg i en verktygslåda. 

– Det är lättare att producera musik till andra – jag är kreativt investerad men har inte sista ordet. När jag själv ska bestämma om en låt ska gå åt ena eller andra hållet, eller säga att »nu är jag klar« – det är svårt. Då är det skönt att jag känner ganska många som sysslar med samma sak som jag, det är lätt att skicka iväg en ljudfil och fråga vad mina vänner tycker. 

Oliver har nyligen varit med och producerat låten »Vi lyfter våra hjärtan till dig« som är en svensk översättning av den danska lovsången »Vi løfter vores hjerter til dig«. Låten ges ut av EFS musikbolag Cantio och Oliver har fått helt fria tyglar i produktionen av Samuel Björling, musikinspiratör på EFS. 

– Låten har varit jätterolig att producera. Jag hade svårt att hålla mig till en avskalad bakgrund, utan jag fick en vision för hur låten skulle landa rent musikaliskt. Jag tror den kommer ha en samlande, tematisk plats i gudstjänsten och för mig som musikledare är det viktigt och fint att låtar kan ha olika funktioner.

Musikintresset började tidigt för Oliver. Han spelade gitarr under hela uppväxten och på gymnasiet började han leda lovsång i sin hemförsamling, vilket ganska direkt ledde till fler ansvarsuppdrag i kyrkan. När han sedan flyttade från Örebro till Stockholm för att studera stod han plötsligt utan en uppgift i någon kyrka och relationen med Gud fick omprövas.

– Min tro har alltid varit en central del av mitt liv och jag har grubblat mycket över vad det innebär. Jag hjälpte till i kyrkan men i mitt »vanliga liv« syntes tron nog inte så mycket. Jag ville att det skulle vara viktigt och på riktigt men det var nog inte det, och när jag flyttade hemifrån och inte hade några uppgifter gick jag igenom en sorts kris – att jag inte hade valt tron utan bara åkt med. Sedan dess har jag hittat en relation till Gud och en gudsbild som är personlig och inte bara hänger på om jag är aktiv i kyrkan.

Relationen till Gud och kyrkan är något Oliver har funnit vila i, och sedan några år tillbaka leder han musiken i Betlehemskyrkan i Stockholm på deltid. Han berättar att det är fint att återigen få ansvar i kyrkan och att han »kommer från andra hållet« denna gång.

Efter en flytt från Örebro till Stockholm omprövade Oliver sin tro och idag leder han lovsången i Betlehems­kyrkan och har hittat en personlig relation till Gud.Efter en flytt från Örebro till Stockholm omprövade Oliver sin tro och idag leder han lovsången i Betlehems­kyrkan och har hittat en personlig relation till Gud.

– För mig är det en ynnest att få leda församlingen i sång och tillbedjan. Det är häftigt att blicka ut över dem som samlas en söndag förmiddag och se barn, äldre och alla däremellan sjunga ut sin bön till Gud. Det finns något vackert i att sjunga tillsammans, det gör man sällan i samhället i övrigt.

Oliver har funderat en del på vad så kallat »kristen musik« egentligen är och vilken musik som platsar i kyrkan. Han har gått från att ha koll på alla de senaste släppen inom lovsångsgenren till att vilja producera musik som inte nödvändigtvis ses som specifikt kristen. Kan musikskapande kanske vara ett medskapande av det Gud har gjort och gör i världen – utan att vara just lovsång? 

– Min musik behöver inte nödvändigtvis platsa i nattvardsfirandet eller liturgin, men det finns också en poäng i att tänka kring vilken musik vi tillåter i kyrkan. Läser vi Psaltaren är det mycket klagorop och sorg, inte bara sånger om ren glädje. Jag tycker att det är jätteviktigt att man ser att konstnärskap, och i mitt fall musikskapande, har ett egenvärde i att skildra upplevelsen av att vara människa.

Hoppfull integration

För några år sedan hörde Stockholms Ynglingaförening av sig och ville ge en gåva till integrationsarbetet för EFS och Equmeniakyrkan. Detta har lett fram till den integrationskurs som startats i år. Från EFS deltar Betlehemskyrkan i årets kurs tillsammans med några församlingar från Equmeniakyrkan. Flera av de deltagande församlingarna består av olika språkgrupper och har därför ett behov av integration i sitt eget sammanhang. Inför kursen 2025 kommer det att finnas möjlighet för tre nya EFS-föreningar att gå kursen tillsammans med tre nya församlingar från Equmeniakyrkan. Kursen riktar sig både till föreningar med flera språkgrupper och föreningar som enbart har verksamhet på svenska. Fristående EFS-föreningar och samarbetskyrkor är båda målgrupper.

Gästföreläsare Christian Mölk talade utifrån sin bok Främlingsvänlig och delade erfarenheter av integrationsarbete.Gästföreläsare Christian Mölk talade utifrån sin bok Främlingsvänlig och delade erfarenheter av integrationsarbete.

Kursen pågår under ett år och har tre träffar på Hagabergs folkhögskola, med en övernattning vid varje tillfälle. Under träffarna kommer flera olika föreläsare undervisa om integration. Deltagare från tidigare år kommer även kunna vara med och dela sina erfarenheter. Mycket tid ges till att nätverka mellan grupperna och till att processa hur man kan utveckla integrationsarbetet i sitt eget sammanhang. Ett mål med kursen är att uppmuntra till evangelisation i integration. En viktig komponent är att kursen inte ger en färdig modell, utan uppmuntrar och utmanar den lokala föreningen/församlingen att hitta vägen framåt. Svaret på frågan »Hur ser integration ut i praktiken?« behöver inte vara exakt samma överallt.

Tanken är att denna kurs ska gå under fem års tid med nya föreningar varje år. Det innebär att många föreningar/församlingar kommer att kunna gå kursen, och vi tror verkligen att den kan göra skillnad. Det innebär också nätverkande och möjlighet till samverkan, inte bara mellan dem som går kursen ett aktuellt år, utan också med dem som gått den tidigare. 

Årets kurs hade sin inledande träff i januari. En viktig frågeställning som lyftes under helgen var hur man kan integrera ungdomarna. Flera lyfte upp hur situationen ser ut för ungdomar som växer upp i ett mångkulturellt sammanhang, där vuxna lever i sin kultur medan ungdomarna lever i båda kulturerna. Det gemensamma ungdomsarbetet är därför viktigt för integrationen. 

Andra träffen för i år är i april, sedan väntar en sista träff i september. Under det sista tillfället kommer det finnas möjlighet att komma på studiebesök för intresserade grupper. 

Om ett sammanhang hittar en gemensam vision (ofta någon slags mission »utanför« församlingen), kan man bygga församling även om man inte alltid firar gudstjänst tillsammans. Ett viktigt mål för kursen är att hjälpa föreningar/församlingar att hitta sina visioner – så att gemenskap kan byggas, samtidigt som gruppers olikheter får finnas och till och med frodas.

En historisk pärla i skärgården

Stenbräckagården

Gården har funnits i snart ett sekel och satsar på mormorscafé och sommarkyrka: »Det känns knappt som ett jobb.«

Stenbräckagården ligger mitt i Karlskronas skärgårdsmiljö och erbjuder en avskild och lugn miljö för besökare. Christoffer Gustavsson arbetar som föreståndare på gården sedan fyra år tillbaka och han berättar entusiastiskt om gårdens historia och möjligheter.

– Gården invigdes 1928 och var från början ett missionshus som togs över av EFS 1961 när man bildade en ungdomsgård här. Min mormor och morfar var med då och det känns häftigt att ta stafettpinnen vidare. Vi har öppnat ett skärgårdscafé för att hedra minnet av mormor Bibbi som har jobbat här. Där serverar vi fika som är bakat utifrån hennes recept och det var enormt uppskattat förra året, så självklart kör vi det konceptet i år igen.

Sedan Christoffer tog över som gårdsföreståndare har Stenbräcka fått ett nytt storkök och en servicebyggnad. Det finns badplatser i närheten och varannan lördag är det sommarkyrka med fika. Gården ligger 40 minuter från Karlskrona med bilväg, tar man båt går resan på tio minuter. 

– Jag brukar säga att gården ligger långt borta men ändå nära. Våra besökare uppskattar lugnet och närheten till naturen och jag har fått höra flera gånger att man önskar att man upptäckt oss tidigare. Gården är verkligen en gömd pärla. Det är underbart att få jobba i en sådan fantastisk miljö, det är knappt att det känns som ett jobb.

Kontakt: 0455-34 41 87, info@stenbracka.se

Stenbräckagården ligger vackert och naturnära i Karls­kronas skärgård. Bild: PrivatStenbräckagården ligger vackert och naturnära i Karls­kronas skärgård. Bild: Privat

 

Wilhelmsburg

Mikael Sjödin, ordförande på kurs- och lägergården Wilhelmsberg:

Berätta om gården!
– Det är en kurs- och lägergård som ligger i natursköna Jämtland. I sommar planerar vi för konfirmationsläger, bröllop, retreater, familjeläger och barnkörläger. Gården har en badplats och det går bra att bo över för både campare och de som vill sova inomhus. Sångkvällarna är väldigt populära. 

Vilken är drivkraften för gården?
– Att göra Jesus känd genom att låta människor komma hit på läger, kurser, konferenser och så vidare. Hundratals människor har fått en tro på Jesus under det årliga konfirmationslägret som hålls här. Vi skulle gärna vilja spetsa in oss på retreater framöver. 

Vad säger besökare?
– De brukar uttrycka förvåning över att den ligger så vackert, och att man inte kände till den sedan tidigare!

Kontakt: 076-814 20 25, info@wilhelmsberg.org, wilhelmsberg.org

 

Gyngegården

Gyngegården på Öland ligger på den västra delen av ön och drivs av Vasakyrkan i Kalmar. Gården har öppet från början av maj till slutet av augusti och det finns elva rum som har plats för upp till 25 sängar sammanlagt, samt några platser för camping. Arbetet med gården drivs av Monica Olsson, som berättar om sommarens planer.

– Det här är verkligen en gård för alla! Varje ny vecka är det ett nytt värdpar som ansvarar för gården och den dagliga kvällsandakten. Värdarna kommer från hela södra Sverige och olika samfund. Besökare som kommer hit är ofta återkommande år efter år och gården får alltid bra omdömen.

Alvaret, där det växer en mängd olika blommor, ligger i nära anslutning till Gyngegården och det finns goda möjligheter till fågelskådning. Gården är välbesökt av barnfamiljer. 

– Vi vill att det ska vara prisvärt att bo här. Varje rum är försett med pentry, och i två av rummen får man ta med djur.

Kontakt: kontakt@gyngegarden.se www.gyngegarden.se

 

Frösövallen
Frösövallen är ett sommarcafé och vandrarhem som ligger naturskönt och avskilt med Jämtlands hela fjällvärld som fond. Du kan njuta av nybryggt kaffe och hembakat bröd. Frösövallen ligger på promenadavstånd från både Frösö kyrka och Petersson-Bergers »Sommarhagen«. Under sommaren kommer det finnas en mängd olika aktiviteter såsom konserter, konst- och hantverkscafé och gudstjänster.
Kontakt: info@frosovallen.se

 

Gyngegården
Gyngegården vill att gården ska vara till för alla. Husdjur är välkomna i två av rummen. Övriga rum samt gemensamhetsutrymmen är fria från husdjur. Endast egen kosthållning. Varje dag vecka 18–35 erbjuds gemenskap i en enkel aftonbön kl 20.
Kontakt: 0485-405 08, kontakt@gyngegarden.se 

 

Heljarödsgården
Kom med familj eller vänner och bo fridfullt nära havet, samtidigt som du finns nära alla Kullahalvöns aktivitetsmöjligheter! Det finns vandrarhemsrum, ett fåtal husvagnsplatser samt en lägenhet med pentry, toa och dusch. Otroligt naturskön plats med havet som granne. Man kan hyra kök och lokal för fest eller annat. Det finns en kommunitet på platsen som har sporadiska samlingar såsom korvgrillning eller andakter.
Kontakt: 042-680 24, info@heljarodsgarden.se  

 

Klippengården
En pärla nära Hemavans möjligheter! EFS fjällgård i Klippen ligger inte långt ifrån vandringsleder eller bär- och svampmarker. Här finns möjlighet att bo både i privata rum eller i tält/husvagn.
Kontakt: klippen@efsvasterbotten.se 

 

Lillstrand
Lillstrand ligger vackert belägen i en sydsluttning mot sjön Lillkorsträsket. Gården är en lämplig plats för kurser och läger sommartid. Det finns viss möjlighet att hyra två fyrabäddslägenheter med kylskåp, minikök och husgeråd. Tillgång till dusch och wc finns. Båda lägenheterna är lättillgängliga utan trappor.
Kontakt: 070-694 03 13, kurt13766@gmail.com

 

Luthagård
På Luthagård blir du aldrig uttråkad! Förutom en fantastisk utsikt, Guds närvaro och en avslappnad miljö med grillmöjligheter och vindskydd så finns flera aktiviteter i närmiljön. I Ed finns en älgpark och närheten till Dalslands kanal ger möjligheter till såväl paddling som kanalbåtsresor. Mountainbike och kanot finns för uthyrning. Hoverud ligger även nära, liksom möjligheten att åka dressin i Bengtfors.
Kontakt: 072-401 58 17, monica.johannesson@efs.nu 

 

Olsnäsgården
Längtar du till idylliska Dalarna och fäbodmiljö är det Olsnäsgården du ska åka till! Här kan du hyra stuga, rum eller campa. Beachvolleyplan, studsmatta, pingisbord, bastu och en smedja med grillplats finns också och det är bara 150 meter till badplatsen i Siljan. Det finns möjlighet att hyra roddbåt och SUP-bräda.
Kontakt. 0247-226 13, info@olsnasgarden.com

 

Solbacken
Solbacken är ett fantastiskt ställe att besöka eller bo på om du befinner dig i närheten av Örnsköldsvik. Med naturen runt hörnet, pool, terrass, café, andakter och musikkvällar är det en riktig pärla på Höga kusten.
Kontakt: 0660-37 00 06, info@solbacken.org

 

Sundet
Sundet är en kurs- och lägergård som är en öppen och tillgänglig plats för läger, utflykter och grillkvällar. Vackert belägen intill Luleälven ger platsen fina möjligheter till både vila och aktivitet. Det finns långliggarplatser för husvagnar och odlingslotter att hyra. Under sommaren erbjuds gudstjänster, andakter, musik- och lovsångskvällar och aktiviteter för barn och ungdomar. Fika serveras i samband med de kyrkliga aktiviteterna.
Kontakt: lokalbokningsundet@gmail.com

 

Svalkan
Svalkan ligger i Ulriksdals slottsområde, vilket är ett av Stockholms vackraste stadsnära natur- och parkområden. Vandrarhemmet kommer att vara öppet från juni – augusti och uthyrning av huvudbyggnaden från maj till september. Gudstjänst firas på Svalkan från 16/6 till 18/8.
Kontakt: 08-441 85 26, utsikten.betlehemskyrkan@efs.nu

»Jag är rädd för framtiden!«

Fråga: I skolan pratade vi nyligen om vad det innebär att Sverige gått med i Nato. Tidigare har vi pratat om miljön. Jag känner mig rädd och undrar hur min framtid ska bli. Känns så hopplöst ibland! Hur ska man tänka som kristen kring detta?
Lukas, 12 år

Svar: Du lyfter en svår och viktig fråga som jag tror att många, både barn och vuxna, kan känna igen sig i. Den tid vi lever i har många stora utmaningar som kan göra oss oroliga och rädda. Jag tror att en nyckel är att prata om det, lufta sin oro och tillsammans försöka hitta saker som ger oss hopp.

Som kristna tänker jag att det första vi kan göra är att vända vår blick mot Jesus i stället för problemet vi har framför oss. Det hjälper oss att få ett nytt perspektiv. Vi behöver helt enkelt påminna oss om vem vi tror på. 

Vi har en Gud som är god, som ser på oss med kärlek och som har all makt i hela världen. Han har alltid funnits och kommer alltid finnas. Det mest centrala i vår tro är det som hände under påsken, när Jesus dog på korset och uppstod på den tredje dagen. Då övervann han döden, synden och ondskan för alltid. Vi kan lita på att ljuset är starkare än mörkret, att livet vann! Bibeln säger till och med att vi som kristna har samma kraft som uppväckte Jesus från det döda i oss genom den helige Ande. Den kraften får vi bära med oss in i alla de svårigheter vi möter i livet. 

Men trots att Jesus redan besegrat ondskan så är vi fortfarande påverkade av den. Då brukar jag tänka att det är ungefär som kvällen innan julafton. Alla julklapparna ligger fint inslagna under julgranen. Vi vet att våra nära och kära köpt fina saker till oss och vi längtar efter att få öppna dem. Men än så länge behöver vi vänta. Lite så är det med Jesus seger. Han har vunnit segern för alltid, men än så länge behöver vi vänta på att det ska bli så helt och fullt. Och under tiden får vi sätta vårt hopp till Jesus som går vid vår sida och vill hjälpa oss på vägen.

Vi kan också lära av dem som gått före. Prata med någon som levt längre med Jesus. Kanske en förälder, släkting, granne eller ledare i kyrkan. Fråga hur de gjort och hur de tänker i dessa frågor.

Glöm inte heller att läsa Bibeln! Där finns många berättelser om hopplösa situationer där människor får vara med och ändra historien med Guds hjälp. Du kan till exempel läsa om Josef som blev sviken på värsta sätt av sin egen familj. Han hade många svåra motgångar i livet, men hamnade till slut i en situation där han kunde hjälpa sina bröder. Vi kan läsa att han inte bara förlät dem utan också sade: »Ni ville mig ont, men Gud har vänt det till något gott. Han ville göra det som nu har skett och därigenom bevara många människor vid liv« (1 Mos 50:20).

Som kristna får vi sätta vårt hopp till den Gud som håller hela världen i sin hand – också dig och mig!