Vårsolen skiner när vi strosar runt på Sigtunas pittoreska gator. Med full entusiasm berättar Andreas om platsen och dess kyrkoruiner, som tydligt vittnar om Sigtunas rika historia. Faktumet att Andreas är präst och att Nathalie är diakon känns i dagens läge helt självklart. Men om man backar bandet så känns det lika självklart att båda genomgått en total livsförvandling. Under tonårstiden började nämligen deras liv fyllas av mörker och hopplöshet.

– Som 14-åring rymde jag hemifrån. En kväll när jag och mina tjejkompisar stod och rökte på stan, fick vi en fråga från några killar i en bil om vi ville följa med på fest. Det slutade med att vi hamnade på ett sunkigt hotellrum och då kom drogerna fram. Från och med den natten började det gå väldigt mycket utför för mig, säger Nathalie. 

Drygt 50 mil norr om Haninge där Nathalie kommer ifrån, växte Andreas upp i Kramfors i en stabil familj som tillhörde Pingstkyrkan. 

– Jag hade egentligen alla förutsättningar men det gick ändå snett för mig. Jag hade hängt mycket i kyrkan och hört alla bibelberättelser, men jag fick ingen tro på Gud. När jag köpte min första moped och började dricka folköl med polarna öppnades i stället en helt annan värld. Därefter blev det många år av fest och alkohol i princip varje helg.

Precis som för Nathalie gick Andreas liv ännu mer utför när drogerna kom in i bilden. Men även i destruktiva hjulspår kan något fint födas: det är Nathalie och Andreas livs levande exempel på. Deras vägar korsades för första gången i januari 2009. 

– Vi var verkligen på botten när vi träffades. Våra liv var kaotiska, säger Andreas och får en instämmande nick från Nathalie innan han fortsätter: 

– Jag var hemlös och bodde i min brandgula Seat Cordoba som jag parkerade lite här och var på nätterna. Jag hade åkt ner till Stockholm, tanken var att stanna över en helg men jag blev kvar. 

Vid det här laget hade Andreas en stark hotbild över sig. 

– För att göra en lång historia kort gick det sämre och sämre för mig och jag blev till slut kidnappad. De försökte faktiskt skjuta mig, men hagelgeväret de skulle använda »klickade« bara och det gick inte av något skott.

Andreas lyckades fly från platsen och hoppade på en buss utan någon som helst aning om vart han skulle ta vägen. 

– Då kom jag att tänka på Nathalie som jag nyligen hade träffat på genom en »fejkvän«. Hon hade varit schysst mot mig och sagt att jag kunde ringa närsomhelst. 

Sagt och gjort, Andreas lyckades ta sig hem till Nathalie, men mådde fruktansvärt dåligt av de pressande omständigheterna. 

– Jag trodde inte att jag skulle leva många timmar till. Den enda lösning jag såg var att fortsätta med drogerna hela vägen in i kaklet. Så jag lyfte upp telefonen med målet att snabbt få tag i något.  

Då skedde det som Andreas beskriver som hans livs största mirakel. 

– Precis när jag ska börja ringa upplevde jag en tydlig röst inom mig. Det var Gud som talade in i mitt liv: »Andreas, du ska sluta upp med du håller på med och satsa på kärleken«. Det sa bara pang – från en sekund till en annan tänkte jag om. 

Några dagar senare insisterade Nathalie på att de skulle ta sig till S:ta Clara kyrka i Stockholms city för att få förbön. Hon hade varit i kontakt med den kyrkan i flera år och fått ett väldigt fint bemötande, inte minst av diakonen Inga Pagreus. 

– När jag var 17 år blev jag gravid. Många i min omgivning tyckte att jag skulle göra abort, men jag var fast besluten över att behålla barnet. I det beslutet var Inga ett fint stöd för mig, säger Nathalie.

 

Trots den goda kontakten med kyrkan hade hon svårt att lämna det gamla livet helt och hållet. Men denna dag när hon fick med sig Andreas till kyrkan, och kärlek hade börjat blomstra mellan de två, var någonting annorlunda. 

– Den promenaden blev starten på vår gemensamma livsresa. Vi började trampa upp hela nya stigar i våra liv, konstaterar Andreas. 

Andreas och Nathalie fortsatte gå till S:ta Clara kyrka i stort sett varje dag. Andreas var tacksam, glad och hade börjat må mycket bättre, men han kände sig inte redo att ta emot något »frälsningspaket«. Den legendariske prästen Carl-Erik Sahlberg och Inga Pagreus hjälpte honom få en betydelsefull praktikplats som skulle komma att förändra det mesta. 

– Jag ville mest bara kratta löv på kyrkogården och få bra referenser. Men sen fick jag höra att jag skulle vara med på morgonbön varje dag klockan 8.00. Där satt man i en cirkel så det gick liksom inte att gömma sig heller när de andra bad och lovsjöng. 

Det han inte visste var att Nathalie, diakonen Inga Pagréus och Andreas mamma hade en »bönepakt«. Varje dag bad de för att Andreas skulle bli frälst. Senare samma år, i oktober, var det dags för Andreas att hälsa på hemma i Kramfors. 

– När jag kom hem den höstdagen, efter att ha bränt många tusen chanser från mina föräldrar, påminde det mycket om »den förlorade sonen« i Bibeln, säger Andreas. 

På farstun stod föräldrarna med öppna armar och tårarna rann när de mötte sin Andreas med kärleken Nathalie vid sin sida. 

– De tyckte jag såg helt förvandlad ut. Mamma sa »Det syns att du har blivit frälst!«. Jag svarade: »Nej, inte riktigt än.« 

Inne i huset fortsatte dialogen: »Men tror du på Jesus i ditt hjärta?« Andreas nickade. »Tror du att han har dött och uppstått för vår skull?« Andreas svarade ja. 

– Efter det sa mamma: »Det står i Bibeln att den som med sitt hjärta tror och sin mun bekänner ska bli frälst« (Romarbrevet 10:9–13), så hon lurade mig lite till att bekänna min tro, skrattar Andreas och fortsätter: 

– Det var min första bekännelse och det blev väldigt starkt. Allt lossnade och jag kände mig lättad från alla bördor på mina axlar. 

På väg ner till Stockholm igen ville Andreas skaffa sitt första kors. Med stolta steg gick han in på Dollar Store, av alla ställen, och lyckades med sin begränsade budget fynda ett stort stålkors som blänkte rejält där det hängde runt hans hals. 

– Jag ville ha ett synligt kors. Det hjälpte mig när vi sedan åkte runt och missionerade bland våra gamla vänner. De såg tydligt på oss att något hade hänt, att vi hade blivit förvandlade av Jesu kärlek, säger Andreas och fortsätter: 

– Jag minns speciellt en kille som sa: »Jag önskar jag kunde tro som er«. Och nu har han också blivit frälst faktiskt, han blev det när han satt i fängelse.

2009 var ett år som kom att bli minnesvärt för paret Edin, och som en sista höjdpunkt förlovade de sig på julafton. I april 2010 gifte de sig i S:ta Clara kyrka. 

– Till och med poliskommissarien från Solna kom och var med. Hon kramade om oss, lyckönskade oss och kunde knappt tro sina ögon över vår förvandling, säger Nathalie. 

Det faktum att Nathalie och Andreas lyckades bli fria från mörkret och att de gifte sig bara drygt ett år efteråt är en ren solskenshistoria. Men vissa utmaningar i livet kvarstod. 

– I samband med att vi väntade Lukas – vårt första gemensamma barn – skulle vi bli av med lägenheten vi hyrde. Eftersom vi hade skulder som hängde över oss från det gamla livet så var det väldigt svårt att få tag i något, säger Nathalie.

Men så en morgon fanns plötsligt en kallelse till visning i Farsta även fast ingen av dem hade bokat den. I annonsen stod det att lägenheten skulle ligga på våning 1, men det visade sig vara våning -1.   

– Då tackade åtta av tio sällskap nej direkt. Det var bara vi och en annan kille kvar, som till slut tackade nej. Vi var så glada över att ha fått ett förstahandskontrakt, säger Nathalie. 

Riktigt så enkelt blev det inte. På grund av skulderna ville bostadsförmedlaren inte ge dem kontraktet. De åkte till kontoret med biblar, intyg från präster, avbetalningsplaner och allt möjligt – men förmedlaren stod på sig. 

– Till slut fick vi ett sista bud. Om vi betalade in vår skuld till Kronofogden på 39 500 inom tre dagar så skulle vi få kontraktet. Det kändes helt omöjligt – hur skulle vi få ihop de pengarna på så kort tid? 

Samma eftermiddag gick en förtvivlad Nathalie till S:ta Clara kyrka för att be, men det kom mest bara tårar. Då kom en kvinna fram, som hon var ytligt bekant med, och frågade hur det var.

– Jag orkade inte berätta. Men hon stod på sig och till slut delade jag allt som hänt. Hon sa att hon kände från Gud att hon skulle hjälpa oss. Hon skulle bara prata med sin man först.  

Samma kväll ringde det på Andreas telefon. Mannen sa: »Godkväll, vi ska tydligen låna ut pengar till er, hur mycket var det ni behövde?« Andreas sa 39 500 och fick svaret: »Då sätter jag in 40 000 ikväll, och så går du ut och äter en god middag för den extra 500-lappen med din fru ikväll, låter det bra?« 

– Det var ett mirakel och ett stort bönesvar på samma gång. Onsdag eftermiddag var vi helt knäckta. Morgonen därpå betalade vi in vår skuld och gick med kvittot till bostadsförmedlaren och fick vårt kontrakt, säger Nathalie. 

Paret Edins erfarenheter av livets skeenden – från mörker och hopplöshet till ljus, hopp och framtidstro – är nu guld värt i deras respektive tjänster som präst och diakon. Andreas, som prästvigdes 2016, har med sin energi och sitt driv fått igång en stor ungdoms- och konfirmationsverksamhet i Sigtuna, där han inte minst lyckats nå fram till stadens ungdomar och de som behöver särskilt stöd eller peppning i livet. Och Nathalie, som vigdes till diakon 2019, har med sin vänliga blick och närmast oändliga tålamod fått vara ett stöd för många som sökt hjälp i S:ta Clara kyrka. Hon ansvarar för några av kyrkans kärnverksamheter så som nattöppen kyrka, kaffevagnen på Sergels torg och afternoon tea för kvinnor.   

– Diakoni för mig och för oss handlar om att möta människor med Jesu kärlek och att vara en tjänare. Att dela måltid är alltid bra diakoni, människor är hungriga både fysiskt och andligt – så det passar så bra ihop. Det är därför Jesus ofta delade just måltider med människor, det försöker vi ta efter i våra liv, säger Nathalie och fortsätter: 

– Allt det svåra jag gått igenom hjälper mig att möta människor med kärlek. Jag försöker bemöta alla som kommer till kyrkan med samma kärlek som jag själv blev bemött med. Det är viktigt att kyrkan får vara ett andligt hem, en familj dit man alltid är vaälkomen. Jag vill också ge nya chanser och tappar inte hoppet om människor. Det finns inga hopplösa fall, även om det under lång tid kan verka hopplöst. 

Bland många som de har hjälpt och stöttat finns ett purfärskt exempel i deras gamla vän Ismael, som tvingades fly krigets Ukraina. 

– Han har alltid sagt att han inte ska bli kristen, men när krisen kom sa han: »Be för mig, nu måste till och med jag be.« Han har bott hos oss i väntan på något annat och följt med till kyrkan varje söndag. I början av april tog han emot Jesus i sitt hjärta, vi bad frälsningsbönen med honom vid högaltaret och jag ska snart få döpa honom också – det känns helt fantastiskt, säger Andreas. 

Mötet med Andreas och Nathalie och att få lyssna till deras livsförvandling berör mig och det är med ett leende på läpparna som jag lämnar Sigtuna. Precis innan vi skiljs åt betonar Andreas än en gång nyckeln att stanna upp och ge av sin tid.

– Det är så viktigt. Jesus var helt fenomenal på det, även om han var på väg någon annanstans. För mig och Nathalie tog det också tid att komma igen, men kolla vart vi är idag i våra liv – det gick till slut.