Kyrkans världsvida uppgift

Världens nöd tränger in mitt i vårsol och krokus. Det går inte att värja sig mot rapporterna som når oss om kriget i Ukraina, om människor på flykt och om ond bråd död. I skuggan av kriget i Europa pågår en svår svält på Afrikas horn, den värsta på 40 år. Våra systerkyrkor rapporterar till oss på EFS kansli om hungersnöd och vi ser att våra syskon lider.

När jag var ute och körde bil häromdagen lyssnade jag på P1 morgon. Ärkebiskop Antje Jackelén blev intervjuad om kyrkans roll i krisen. Hon betonade kyrkans grundläggande uppgift, att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Hon talade om vikten av att be och arbeta. Jag kände mig stärkt, för som kyrka har vi fått ett tydligt uppdrag och vi vet att det gör skillnad.

Kyrkan har en uppgift och den är stor och världsvid och just nu enas världens kyrkor i bön och förbön. Svenska bibelsällskapet har nyligen delat information om att många kristna i Ukraina, varje dag klockan 16 svensk tid, ber psalm 31 i Psaltaren som en gemensam bön och manifestation. Psalmen har blivit tröstens ord in i en fruktansvärd situation. De ber där de råkar vara, i skyddsrum eller på flykt. Denna kunskap sprider sig till många länder, så att vi blir fler som kan stå tillsammans med våra syskon i förbön.

För den världsvida kyrkan och alla de människor som hittar sitt hem där, är bönen är ett hoppets redskap och vid sidan av bönen pågår arbetet. Arbetet handlar om att vi kan var och en fråga oss: vad kan jag göra, vad kan vår kyrka göra, vad kan EFS göra? Jag är väl medveten om att våra tillgångar kan kännas futtiga. Om en familj öppnar sitt hem för en flykting kan det kännas som en droppe i havet, eftersom de är så många. Om jag ger mitt bidrag i kollekten och vet att 15 miljoner människor svälter på Afrikas horn, känns det som om jag kanske inte mättat mer än några. Men då tänker jag på pojken som kom med sina små bröd och fiskar till Jesus. Flera tusen människor behövde mat och det han hade skulle göra honom mätt. Men så får Jesus maten i sina händer och välsignar den, maten delas ut och då räckte den och blev över.

Vår Gud är undrens Gud så när vi ber, arbetar och delar med oss av det vi har på olika sätt, får vi tro att han gör något vackert av det. När vi firar gudstjänst, oavsett om det är i ett skyddsrum eller en katedral, lyfter vi blicken och ser på Kristus. Han kommer verkligen till oss i ordet, i brödet och i vinet. Han är alltid närvarande, aldrig längre från oss än vårt eget hjärtslag och när vi en gång lämnar detta livet har vi löftet om att för alltid få vara med honom. Om det löftet behöver vi tala mer.

Enhet och framtidstro

Salt – barn och unga i EFS var en av 13 medarrangörer (se faktaruta) av denna ekumeniska konferens, som efter flera års planering äntligen kunde genomföras den 18–20 mars i Filadelfiakyrkan, Örebro. 

– Efter flera år av pandemi var det mäktigt att det första som många av oss fick åka på, var någonting där så här många kristna organisationer går samman och samlas runt Jesus. Det var mäktigt och lite grann som en manifestation i enhet, säger Salts generalsekreterare Rebecca Stighem, som bland annat medverkade genom att hålla ett seminarium om bön.

När så många olika samfund ska samlas tillsammans kan man tänka att det finns risk för en del meningsskiljaktigheter, men så har fallet inte blivit enligt Rebecca. 

– Det var häftigt att se planeringsgruppen tillsammans. Från Salt har Amanda Vadian funnits med i den. De skapade en så fin kultur i den gruppen och utstrålade verkligen enhet i sin kommunikation trots att de kom från så olika traditioner. De lyfte varandra och backade upp varandras idéer. 

Förutom Rebecca medverkade även My Nygren, Michael Rastas och Edward Thomas från EFS och Salt med varsitt seminarium. Och lovsången leddes av skivaktuella Petter och Helena Alin från Betlehemskyrkan, Stockholm. De ska även senare i vår leda lovsången på EFS och Salts årskonferens i Helsingborg.   

– Lovsången under helgen var helt fantastisk. Innan första kvällsgudstjänsten gjordes en liten undersökning bland besökarna vad de mest såg fram emot. Solklar etta på listan blev »att tillbe Gud tillsammans med andra«, så det var tydligt vad många hade hungrat efter, säger Rebecca. 

Förutom all uppmuntran hon tar med sig efter denna helg blev Rebecca även utmanad på vissa områden.

– Någon sa: »Jag undrar om inte Gud håller på att mobilisera sitt folk«. Det väckte många tankar hos mig. För om det blir skarpt läge i samhället, vad är då vårt uppdrag som kyrka? Om man släpper alla petitesser och meningsskiljaktigheter har vi alla ett tydligt missionsuppdrag att centrera oss kring Jesus och göra oss beroende av honom, säger Rebecca och fortsätter: 

– Jag hade önskat att det fanns någon liknande helg för hela kyrkan, inte bara ungdomar, så att fler av kyrkans ledare, präster och pastorer fick uppleva samma sak. Vi behöver nog alla påminna oss om att dela evangeliet med en ny generation, en ung generation. För när allt kommer till kritan har vi ett tydligt uppdrag och Jesus är vårt hoppfulla svar på många av världens frågor. 

Bildreportage: Missionssjukhuset i Padhar

Ett arbete som utförts av människor som valt att inte vända ryggen till utan älska sin nästa i praktisk handling, även när det kostat på. 

– EFS har varit vår trofasta partner i snart 150 år. De små frön som de första svenska missionärerna sådde på slutet av 1800-talet har nu vuxit upp till ett stort träd, säger läkaren Lisa Choudhrie.

Många av dem som vårdats för covid-19 vittnar om det goda och varma bemötande de fick på Padhar sjukhus, trots att alla inte ens hade råd att betala.

– Jag var rädd för att dö, men jag tappade aldrig hoppet. På Padhar sjukhus tog de hand om mig och vårdade mig som jag vore en familjemedlem, berättar en patient från en närliggande by.

Under 2021 skakades Padhar av pandemin. EFS bidrog då med extra resurser till intensivvårdsavdelningen för att sjukhuset bl a skulle kunna öka sin syrgas­kapacitet. 

– Den »andra vågen« drabbade oss mer som en tsunami, berättar personalen.

När bonden Nakaram drabbades av hög feber och andningssvårigheter förra sommaren, förstod han först inte att det var covid-19. Han blev allt sämre, ända tills han fick komma till Padhar sjukhus. Där lyckades personalen rädda hans liv.

»›Vem är min nästa?‹
frågade mannen Jesus.
Svaret överraskade.
Inte det vi hade
förväntat oss.
Att gå från ord
till handling.
Att se behovet och
inte vända ryggen till.«

Utdrag ur Lisa Choudhries dikt
Han är mitt ankare, som hon
skrev under pågående pandemi.

– Det var hjärtskärande att se alla liv som inte gick att rädda, men varje person som tillfrisknade var också en stor seger. Vi prisar Gud för att han bar oss genom den tiden och för att vi hade möjlighet att betjäna så många människor, säger Lisa.

Kvinnor som fått gråstarrsoperationer väntar på att få skjuts hem till sina byar. Utan det här ingreppet skulle de tvingas leva med sin blindhet eller en gravt försämrad syn resten av livet, men nu kan de istället återvända hem med synen återställd.

Dr Daisy är ögonläkare på Padhar sjukhus. Padhar erbjuder kvalificerad sjukvård till människor på landsbygden, som aldrig annars skulle ha råd eller möjlighet att ta sig till något sjukhus.

Laxmi är en av de många patienter som bor på landsbygden och försörjer sig som jordbrukare. Hon har länge plågats av svår psykisk ohälsa, men tack vare den relativa närheten till Padhar sjukhus har hon kunnat få återkommande hjälp för att långsamt bli bättre.

En utmaning för Padhar sjukhus är att rekrytera kvalificerad personal, vilket är en av anledningarna till att EFS varit med och finansierat både grundskolan Happy Valley School och sjuksköterskeskolan.

Utbildningen som barn och unga får på Happy Valley School lägger grunden för vidare studier och blir en väg ut ur fattig­dom för många.

Sherine är uppvuxen på hemmet för unga i Shahpur, som EFS tidigare varit med och stöttat. Från början hade hon inga tankar på att bli sjuksköterska. 

– Det verkade alldeles för svårt, skrattar Sherine. Men nu älskar jag det! Det är fantastiskt att få använda sina egna händer för att hjälpa människor som behöver vård. Jag känner att jag kan göra stor skillnad som sjuksköterska.

Livet vann

Vårsolen skiner när vi strosar runt på Sigtunas pittoreska gator. Med full entusiasm berättar Andreas om platsen och dess kyrkoruiner, som tydligt vittnar om Sigtunas rika historia. Faktumet att Andreas är präst och att Nathalie är diakon känns i dagens läge helt självklart. Men om man backar bandet så känns det lika självklart att båda genomgått en total livsförvandling. Under tonårstiden började nämligen deras liv fyllas av mörker och hopplöshet.

– Som 14-åring rymde jag hemifrån. En kväll när jag och mina tjejkompisar stod och rökte på stan, fick vi en fråga från några killar i en bil om vi ville följa med på fest. Det slutade med att vi hamnade på ett sunkigt hotellrum och då kom drogerna fram. Från och med den natten började det gå väldigt mycket utför för mig, säger Nathalie. 

Drygt 50 mil norr om Haninge där Nathalie kommer ifrån, växte Andreas upp i Kramfors i en stabil familj som tillhörde Pingstkyrkan. 

– Jag hade egentligen alla förutsättningar men det gick ändå snett för mig. Jag hade hängt mycket i kyrkan och hört alla bibelberättelser, men jag fick ingen tro på Gud. När jag köpte min första moped och började dricka folköl med polarna öppnades i stället en helt annan värld. Därefter blev det många år av fest och alkohol i princip varje helg.

Precis som för Nathalie gick Andreas liv ännu mer utför när drogerna kom in i bilden. Men även i destruktiva hjulspår kan något fint födas: det är Nathalie och Andreas livs levande exempel på. Deras vägar korsades för första gången i januari 2009. 

– Vi var verkligen på botten när vi träffades. Våra liv var kaotiska, säger Andreas och får en instämmande nick från Nathalie innan han fortsätter: 

– Jag var hemlös och bodde i min brandgula Seat Cordoba som jag parkerade lite här och var på nätterna. Jag hade åkt ner till Stockholm, tanken var att stanna över en helg men jag blev kvar. 

Vid det här laget hade Andreas en stark hotbild över sig. 

– För att göra en lång historia kort gick det sämre och sämre för mig och jag blev till slut kidnappad. De försökte faktiskt skjuta mig, men hagelgeväret de skulle använda »klickade« bara och det gick inte av något skott.

Andreas lyckades fly från platsen och hoppade på en buss utan någon som helst aning om vart han skulle ta vägen. 

– Då kom jag att tänka på Nathalie som jag nyligen hade träffat på genom en »fejkvän«. Hon hade varit schysst mot mig och sagt att jag kunde ringa närsomhelst. 

Sagt och gjort, Andreas lyckades ta sig hem till Nathalie, men mådde fruktansvärt dåligt av de pressande omständigheterna. 

– Jag trodde inte att jag skulle leva många timmar till. Den enda lösning jag såg var att fortsätta med drogerna hela vägen in i kaklet. Så jag lyfte upp telefonen med målet att snabbt få tag i något.  

Då skedde det som Andreas beskriver som hans livs största mirakel. 

– Precis när jag ska börja ringa upplevde jag en tydlig röst inom mig. Det var Gud som talade in i mitt liv: »Andreas, du ska sluta upp med du håller på med och satsa på kärleken«. Det sa bara pang – från en sekund till en annan tänkte jag om. 

Några dagar senare insisterade Nathalie på att de skulle ta sig till S:ta Clara kyrka i Stockholms city för att få förbön. Hon hade varit i kontakt med den kyrkan i flera år och fått ett väldigt fint bemötande, inte minst av diakonen Inga Pagreus. 

– När jag var 17 år blev jag gravid. Många i min omgivning tyckte att jag skulle göra abort, men jag var fast besluten över att behålla barnet. I det beslutet var Inga ett fint stöd för mig, säger Nathalie.

 

Trots den goda kontakten med kyrkan hade hon svårt att lämna det gamla livet helt och hållet. Men denna dag när hon fick med sig Andreas till kyrkan, och kärlek hade börjat blomstra mellan de två, var någonting annorlunda. 

– Den promenaden blev starten på vår gemensamma livsresa. Vi började trampa upp hela nya stigar i våra liv, konstaterar Andreas. 

Andreas och Nathalie fortsatte gå till S:ta Clara kyrka i stort sett varje dag. Andreas var tacksam, glad och hade börjat må mycket bättre, men han kände sig inte redo att ta emot något »frälsningspaket«. Den legendariske prästen Carl-Erik Sahlberg och Inga Pagreus hjälpte honom få en betydelsefull praktikplats som skulle komma att förändra det mesta. 

– Jag ville mest bara kratta löv på kyrkogården och få bra referenser. Men sen fick jag höra att jag skulle vara med på morgonbön varje dag klockan 8.00. Där satt man i en cirkel så det gick liksom inte att gömma sig heller när de andra bad och lovsjöng. 

Det han inte visste var att Nathalie, diakonen Inga Pagréus och Andreas mamma hade en »bönepakt«. Varje dag bad de för att Andreas skulle bli frälst. Senare samma år, i oktober, var det dags för Andreas att hälsa på hemma i Kramfors. 

– När jag kom hem den höstdagen, efter att ha bränt många tusen chanser från mina föräldrar, påminde det mycket om »den förlorade sonen« i Bibeln, säger Andreas. 

På farstun stod föräldrarna med öppna armar och tårarna rann när de mötte sin Andreas med kärleken Nathalie vid sin sida. 

– De tyckte jag såg helt förvandlad ut. Mamma sa »Det syns att du har blivit frälst!«. Jag svarade: »Nej, inte riktigt än.« 

Inne i huset fortsatte dialogen: »Men tror du på Jesus i ditt hjärta?« Andreas nickade. »Tror du att han har dött och uppstått för vår skull?« Andreas svarade ja. 

– Efter det sa mamma: »Det står i Bibeln att den som med sitt hjärta tror och sin mun bekänner ska bli frälst« (Romarbrevet 10:9–13), så hon lurade mig lite till att bekänna min tro, skrattar Andreas och fortsätter: 

– Det var min första bekännelse och det blev väldigt starkt. Allt lossnade och jag kände mig lättad från alla bördor på mina axlar. 

På väg ner till Stockholm igen ville Andreas skaffa sitt första kors. Med stolta steg gick han in på Dollar Store, av alla ställen, och lyckades med sin begränsade budget fynda ett stort stålkors som blänkte rejält där det hängde runt hans hals. 

– Jag ville ha ett synligt kors. Det hjälpte mig när vi sedan åkte runt och missionerade bland våra gamla vänner. De såg tydligt på oss att något hade hänt, att vi hade blivit förvandlade av Jesu kärlek, säger Andreas och fortsätter: 

– Jag minns speciellt en kille som sa: »Jag önskar jag kunde tro som er«. Och nu har han också blivit frälst faktiskt, han blev det när han satt i fängelse.

2009 var ett år som kom att bli minnesvärt för paret Edin, och som en sista höjdpunkt förlovade de sig på julafton. I april 2010 gifte de sig i S:ta Clara kyrka. 

– Till och med poliskommissarien från Solna kom och var med. Hon kramade om oss, lyckönskade oss och kunde knappt tro sina ögon över vår förvandling, säger Nathalie. 

Det faktum att Nathalie och Andreas lyckades bli fria från mörkret och att de gifte sig bara drygt ett år efteråt är en ren solskenshistoria. Men vissa utmaningar i livet kvarstod. 

– I samband med att vi väntade Lukas – vårt första gemensamma barn – skulle vi bli av med lägenheten vi hyrde. Eftersom vi hade skulder som hängde över oss från det gamla livet så var det väldigt svårt att få tag i något, säger Nathalie.

Men så en morgon fanns plötsligt en kallelse till visning i Farsta även fast ingen av dem hade bokat den. I annonsen stod det att lägenheten skulle ligga på våning 1, men det visade sig vara våning -1.   

– Då tackade åtta av tio sällskap nej direkt. Det var bara vi och en annan kille kvar, som till slut tackade nej. Vi var så glada över att ha fått ett förstahandskontrakt, säger Nathalie. 

Riktigt så enkelt blev det inte. På grund av skulderna ville bostadsförmedlaren inte ge dem kontraktet. De åkte till kontoret med biblar, intyg från präster, avbetalningsplaner och allt möjligt – men förmedlaren stod på sig. 

– Till slut fick vi ett sista bud. Om vi betalade in vår skuld till Kronofogden på 39 500 inom tre dagar så skulle vi få kontraktet. Det kändes helt omöjligt – hur skulle vi få ihop de pengarna på så kort tid? 

Samma eftermiddag gick en förtvivlad Nathalie till S:ta Clara kyrka för att be, men det kom mest bara tårar. Då kom en kvinna fram, som hon var ytligt bekant med, och frågade hur det var.

– Jag orkade inte berätta. Men hon stod på sig och till slut delade jag allt som hänt. Hon sa att hon kände från Gud att hon skulle hjälpa oss. Hon skulle bara prata med sin man först.  

Samma kväll ringde det på Andreas telefon. Mannen sa: »Godkväll, vi ska tydligen låna ut pengar till er, hur mycket var det ni behövde?« Andreas sa 39 500 och fick svaret: »Då sätter jag in 40 000 ikväll, och så går du ut och äter en god middag för den extra 500-lappen med din fru ikväll, låter det bra?« 

– Det var ett mirakel och ett stort bönesvar på samma gång. Onsdag eftermiddag var vi helt knäckta. Morgonen därpå betalade vi in vår skuld och gick med kvittot till bostadsförmedlaren och fick vårt kontrakt, säger Nathalie. 

Paret Edins erfarenheter av livets skeenden – från mörker och hopplöshet till ljus, hopp och framtidstro – är nu guld värt i deras respektive tjänster som präst och diakon. Andreas, som prästvigdes 2016, har med sin energi och sitt driv fått igång en stor ungdoms- och konfirmationsverksamhet i Sigtuna, där han inte minst lyckats nå fram till stadens ungdomar och de som behöver särskilt stöd eller peppning i livet. Och Nathalie, som vigdes till diakon 2019, har med sin vänliga blick och närmast oändliga tålamod fått vara ett stöd för många som sökt hjälp i S:ta Clara kyrka. Hon ansvarar för några av kyrkans kärnverksamheter så som nattöppen kyrka, kaffevagnen på Sergels torg och afternoon tea för kvinnor.   

– Diakoni för mig och för oss handlar om att möta människor med Jesu kärlek och att vara en tjänare. Att dela måltid är alltid bra diakoni, människor är hungriga både fysiskt och andligt – så det passar så bra ihop. Det är därför Jesus ofta delade just måltider med människor, det försöker vi ta efter i våra liv, säger Nathalie och fortsätter: 

– Allt det svåra jag gått igenom hjälper mig att möta människor med kärlek. Jag försöker bemöta alla som kommer till kyrkan med samma kärlek som jag själv blev bemött med. Det är viktigt att kyrkan får vara ett andligt hem, en familj dit man alltid är vaälkomen. Jag vill också ge nya chanser och tappar inte hoppet om människor. Det finns inga hopplösa fall, även om det under lång tid kan verka hopplöst. 

Bland många som de har hjälpt och stöttat finns ett purfärskt exempel i deras gamla vän Ismael, som tvingades fly krigets Ukraina. 

– Han har alltid sagt att han inte ska bli kristen, men när krisen kom sa han: »Be för mig, nu måste till och med jag be.« Han har bott hos oss i väntan på något annat och följt med till kyrkan varje söndag. I början av april tog han emot Jesus i sitt hjärta, vi bad frälsningsbönen med honom vid högaltaret och jag ska snart få döpa honom också – det känns helt fantastiskt, säger Andreas. 

Mötet med Andreas och Nathalie och att få lyssna till deras livsförvandling berör mig och det är med ett leende på läpparna som jag lämnar Sigtuna. Precis innan vi skiljs åt betonar Andreas än en gång nyckeln att stanna upp och ge av sin tid.

– Det är så viktigt. Jesus var helt fenomenal på det, även om han var på väg någon annanstans. För mig och Nathalie tog det också tid att komma igen, men kolla vart vi är idag i våra liv – det gick till slut. 

Tandborstning och förmedling av tro

Jag har hittills inte träffat några föräldrar som sagt: »Vi kommer inte att lära vår lille Hugo att borsta tänderna. Vi vill inte tvinga på honom något. Han ska själv få ta ställning till om och hur han vill sköta sina tänder när han blivit vuxen.« Däremot har jag träffat föräldrar – även kristna föräldrar – som sagt: »Vi kommer inte att försöka påverka våra barn att tro. De ska själva få ta ställning när de blivit stora nog.« Bilden som odlas i ett sekulärt samhälle är att detta med kristen tro enbart är en privatsak, som en individ kan befatta sig med och välja vad hon vill göra med när hon blivit mogen nog. Att »påtvinga« ett litet barn en tro blir närmast att betrakta som någon form av övergrepp. Visst finns det extrema uppväxtmiljöer där trosförmedlingen är osund, men det är verkligen inte normalfallet i de flesta kristna miljöer.

Man kan fundera på varför det är så svårt för många, som i dag växer upp i kristna hem, att behålla tron upp i vuxen ålder. En pusselbit kan den kanadensiske filosofen Charles Taylor räcka oss. Han menar att i botten av varje kultur finns fem grundläggande axlar kring vilka ett antal berättelser kretsar. Dessa berättelser avgör vad som är självklarheter i en kultur, sådant man inte behöver argumentera för. När kristendomen blev dominerande i Romarriket blev det en helt ny uppsättning värderingar som tog över kulturen, därför att de grundläggande berättelserna byttes ut. 

Vad var det för innehåll i berättelser som kristna tron kom med? Om vi ser till de fem axlar som Taylors talar om, förmedlades följande: 1) Materien och kroppen sågs nu som något gott – skapat av Gud. 2) Historien sågs inte längre som ett evigt hjul utan beskrevs ha en riktning på väg mot ett mål. 3) Individen blev viktig – som en del i gruppen. 4) Moralen och rättvisan blev viktig på ett nytt sätt, eftersom människan beskrevs som ansvarig inför Gud. 5) Egna känslor och ambitioner fick en ny betydelse, även om de var underordnade Guds kallelse och vilja. 

De här kristna berättelserna formade tankarna och »självklarheterna« i kulturen. I ljuset av dessa framstod livet som kristen som ett naturligt alternativ – det var inget man behövde argumentera för. Taylor säger att i vår sekulära tid har de kristna berättelserna trängts undan. Vi har i stället en ny uppsättning berättelser som formar vad som är »självklarheter«. De sekulära berättelserna har stulit centrala tankar från sina kristna motsvarigheter men tagit bort Gud och kollektivet från dem. Kvar är berättelser som kommunicerar att individen är i centrum, att hon själv definierar i princip allt, och att hon bara är ansvarig inför sig själv.

I vårt samhälle ropas de sekulära berättelserna in gång på gång i allas våra liv med megafon. De finns i film och musik, på internet, i sociala medier, i vardagsdialogen, ja, i allt vi möter. När en ung människa uppvuxen i detta reflekterar över om den kristna tron har någon plats i hennes liv, blir tyvärr den naturliga slutsatsen ofta: »Nej, det här är mest bara konstigt.« Och med detta lämnar hon den tro hon kanske är uppvuxen med. Ofta sker det inte med buller och bång utan man glider ifrån tron. Den blir något man inte längre bryr sig om, då den inte passar in i de berättelser som formar ens liv. 

Det är därför mycket naivt att som förälder tänka att »jag ska inte påverka mina barn i religiösa frågor. De får själva ta ställning när de är vuxna nog«. Det är lika dumt som att inte borsta tänderna på sitt barn. Både vad vi gör och vad vi inte gör är ställningstaganden som får konsekvenser. 

Utmaningarna är stora, men läget är inte hopplöst! Förmedla tro mellan generationer har alltid varit en utmaning. I Gamla testamentet där Guds folk ständigt hotades av sedvänjor och tankesätt från kringliggande kulturer fick folket följande gudsord som vägledning:

»Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en. Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft. Dessa ord som jag i dag ger dig skall du lägga på hjärtat. Du skall inpränta dem i dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du är ute och går, när du lägger dig och när du stiger upp. Du skall binda dem som ett tecken kring din arm, och de skall vara ett kännemärke på din panna. Du skall skriva dem på dina dörrposter och i dina stadsportar« (Femte Mosebok 6:4–9).

I Nya testamentet finns samma självklara betoning på att dela trons berättelser med varandra. I Apostlagärningarna 2:42 och 46 står det om de kristna: »Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna. … De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje.«

Vi behöver dela den kristna trons berättelser ofta och på många sätt med varandra i både hem och församling! Alltför ofta överlämnar vi förmedlingen av dem till den kristna verksamheten. En undersökning bland USA:s lutheraner för några år sedan visade följande resultat:

Slutsatsen är att man talar väldigt lite om tro i de kristna hemmen, inte ens i mer konservativa miljöer var det särskilt vanligt med trossamtal. Antagligen ser det ut på ett liknande sätt i våra kristna hem i Sverige.

Det finns några enkla saker vi kan göra för att låta de kristna berättelserna leva:

  • Enkla dagliga familjeandakter. Det finns många bra andaktsböcker att luta sig mot om man vill ha hjälp. 
  • Samtala om trons frågor mitt i våra vanliga vardagsbestyr. Som föräldrar kan vi lyfta frågorna på ett enkelt och odramatiskt sätt när det är läge. Varför inte lyssna på en lämplig podd tillsammans och tala om den?
  • Be bordsbön. Det är en enkel markering av att Gud har med allt i våra liv att göra.
  • Låta det vara en gemensam »familjerutin« att gå till gudstjänst på söndagarna.
  • Se filmer som gestaltar de kristna berättelserna. Ett utmärkt redskap för detta är filmserien »The Chosen« om Jesus och lärjungarna som finns som app för alla typer av mobiltelefoner.
  • Åka på familjeläger och ha det bra tillsammans med andra kristna.
  • Låta äldre släktingar få berätta om sin tro när alla träffas.
  • Göra saker tillsammans i familjen som uttrycker den kristna tron.

Det finns givetvis inga garantier för att vuxna lever vidare i den kristna tro de vuxit upp med. Kristen tro handlar innerst inne om en personlig relation mellan Jesus Kristus och den enskilde. Vi får i bön lägga varandra i Guds goda händer och veta att det till sist inte är våra prestationer som räddar andra. Ytterst är det ett Guds verk. Med det i ryggen, låt oss lika självklart som vi borstar tänderna på våra barn, frimodigt be, läsa Bibeln och samtala om trons frågor – liksom allt annat viktigt – tillsammans i våra familjer!

Jubileum i tider av förändring – 1960-talet

Som så många andra årtionden i EFS historia var även 1950-talet innehållsrikt. Det var fortfarande en uppbyggnads- och nyorienteringstid efter andra världskriget. Visserligen hade kriget tagit slut redan 1945, men följderna av krigsåren och viljan att återuppta och vidareutveckla samhället påverkade i hög grad 1950-talet. Det var en period av både tillbakablickande och framåtblickande.

År 1956 fyllde EFS 100 år. Firandet var i huvudsak förlagt till Stockholm och pågick under en hel vecka i början på juni med olika programpunkter de olika dagarna. På onsdagen hölls till exempel ett stort högtidsmöte i Blå Hallen i Stockholms stadshus. Bland de närvarande var kung Gustaf VI Adolf. Torsdagen var den inre missionens dag, fredagen var årsmötesdag och på kvällen hölls en jubileumskonsert i Kungliga tennishallen. Kören bestod vid det tillfället av omkring 600 sångare. Lördagen var yttre missionens och sjömansmissionens dag. Firandet avslutades på söndagen med jubileumsgudstjänst i Kungliga tennishallen.

Men inte bara EFS firade jubileum, även De Ungas Förbund kunde fira. Några år tidigare, år 1952, fyllde förbundet 50 år. 

Till EFS hundraårsjubileum utarbetade Allan Hofgren en gedigen jubileumsskrift med titeln Med Gud och hans vänskap. Skriften har formen av så kallad bokfilm och är en guldgruva för var och en som vill få en överblick över EFS första 100 år.

Under 1950-talet genomgick inte minst Stockholm en yttre omdaning som även påverkade EFS arbete i huvudstaden. Den gamla Betlehemskyrkan från mitten av 1800-talet revs 1953 och grunden till en ny – och nuvarande – kyrka med samma namn lades ett par år senare. Med rivningen av gamla Betlehemskyrkan gick en epok i graven, en epok som för EFS del hade direkt knytning till Carl Olof Rosenius. 

I mitten av 1950-talet överlämnades en annan för EFS viktig kyrka – Blasieholmskyrkan – till EFS; den hade tidigare ägts och förvaltats av en särskild stiftelse. Denna kyrka kom senare att säljas och rivas och som ett slags ersättning för den byggdes så småningom Hammarbykyrkan.

EFS expedition hade ända från starten funnits i olika lokaler i Stockholm, och i början på 1950-talet förvärvade EFS en fastighet med adress Tegnérgatan 34. Där kom expeditionen att finnas ända tills EFS centrala administration flyttade till Uppsala – men då är det 1980-tal.

Det var inte bara i Sverige som förändringens vindar blåste, också utomlands var det mycket som hände årtiondet efter andra världskrigets slut. 

I Indien utvecklades arbetet både vad gäller nya missionsområden och nya arbetsmetoder. År 1949 integrerades EFS mission med den indiska kyrkan genom att EFS till kyrkan överlämnade i stort sett all egendom som missionen ägt. Kyrkan hade visserligen konstituerats redan 1923, men självständigheten var ändå begränsad och fortsatte att vara det i viss mån även efter integrationen, som ändå var ett viktigt steg till en helt självständig indisk kyrka. 

I Etiopien invigdes år 1950 en ny kyrka i Addis Abeba. Den fick namnet Mekane Yesus som betyder platsen där Jesus bor, ett namn som senare kom att tas av den självständiga kyrka som konstituerades 1959 och som i dag är känd som Den Etiopiska evangeliska kyrkan Mekane Yesus (EECMY). När den bildades bestod den av totalt ungefär 20 000 medlemmar. EFS medarbetare i Etiopien – framför allt EFS-missionären Manfred Lundgren – var viktiga samtals- och förhandlingspartners i samband med kyrkans bildande.

Också i Tanganyika blåste nya vindar. Den politiska självständighetsrörelse som fanns i landet påverkade också kyrkan, och liksom i Etiopien arbetade EFS mission för att kyrkan skulle bli självständig i förhållande till missionen. År 1959 valdes för första gången den södra synodens – där EFS framför allt var verksamt – ledare av kyrkan själv. Visserligen valdes den svenske missionären John Nilsson till president denna första gång, men efter några år utsågs Juda Kiwovele till president och därmed blev han den förste tanzaniske synodpresidenten.

Under 1950-talet tillkom inte mindre än tre folkhögskolor med anknytning till EFS. Först ut var Hjälmared utanför Alingsås som 1951 grundades som ungdomsgård och 1957 omvandlades till folkhögskola. År 1955 startades Strömbäcks folkhögskola i ett gammalt glasbruk söder om Umeå. Och 1959 tillkom Glimåkra folkhögskola i nordöstra Skåne. Därmed fogades under detta årtionde tre nya skolor till EFS-familjen.

Också för Johannelund var 1950-talet en omdaningsperiod med många diskussioner om skolans framtid och inriktning. Ända fram till 1959 var skolans officiella namn EFS Missionsinstitut, men under många år hade i realiteten antalet elever med inriktning på utlandsmission varit betydligt färre än antalet som gick på skolan för att utbilda sig för tjänst i Sverige. Efter många och långa diskussioner fattade EFS styrelse i maj 1959 beslutet att skolan skulle heta Johannelunds teologiska institut. Samma år fattade styrelsen också beslut om att förlänga predikantutbildningen till fyra år och öppna den för kvinnor. Svenska kyrkan hade ju året innan beslutat om att göra det möjligt för kvinnor att prästvigas.

Kommentar:

På 50-talet är EFS redan en gammal rörelse, som har sett samhället förändras men som i viss mån förmått förnya sig, till exempel vad gäller byggnader. Men Stockholm är än idag en stor missionsutmaning för EFS, särskilt då samarbetskyrkorna i randstadsdelarna är nedlagda, mot EFS vilja. Vad är kallelsen idag?

I Afrika räknade EFS-stödda kyrkor sina medlemmar i några tiotusental. Idag finns stora självständiga kyrkor med miljontals medlemmar. Ett Guds under, men det ger också EFS möjlighet och kallelse att satsa på andra håll, inte minst i muslimskt dominerade områden.

Kyrkan i Indien har inte alls vuxit på samma sätt. En orsak är de många institutionerna. En möjlighet, men även en ekonomisk och strukturell börda. Men främst beror det på den starka hinduiska omgivningen och administrationen, helt annorlunda än den afrikanska myllan.

Folkhögskolorna har varit till stor välsignelse. Där har många vuxit i tro och förutsättningar. Den holistiska inriktningen på skapelsen och människan har hjälpt EFS att bevara en luthersk förståelse av kristen tro, där andligt och mänskligt går hand i hand.

Stefan Holmström, f d missionsföreståndare EFS

Recension: En vidgad värld

Hans senaste bok är en uppsatssamling som fått titeln En vidgad värld. I 15 uppsatser – eller essayer – delar Braw med sig av sitt litteraturvetenskapliga och kyrkohistoriska kunnande.

Uppsatserna spänner över mycket, men i flera av dem är det personhistoriska intresset påtagligt. Här möter en rad personligheter av skilda slag. Det börjar med Sven Stolpe och slutar med Gunnar Rosendal. Däremellan finns artiklar om Kaj Munk, Esaias Tegnér, Augustinus, Bengt Hägglund, Nathan Söderblom och många andra. För oss med några år på nacken finns mycket att känna igen från tidigare läsning och teologisk debatt.

En annan grupp bland uppsatserna behandlar mer renodlat kyrkliga och bekännelsemässiga frågor. Det kan gälla inkarnationen, synen på jungfru Maria, vad kyrkan är, tro på 1600-talet och psalmers bakgrund i Psaltaren. Särskild uppmärksamhet ägnas – kanske inte helt oväntat – den svenska högkyrkligheten och dess framväxt. Och här är naturligtvis artikeln om Fader Gunnar (Rosendal) av särskilt intresse, men även en uppsats som ger en bredare bild av bakgrunden till dagens högkyrklighet och dess inspiration från Anglikanska kyrkan.

Två uppsatser sätter fokus på Bengt Hägglund och hans insats inom svensk akademisk forskning. Hägglund var professor i kristendomens idéhistoria i Lund och för det stora flertalet av teologie studerande – inte bara i Sverige – nog mest känd för sin bok Teologins historia. I den mest personliga uppsatsen i En vidgad värld berättar Braw om hur han som ung student kom till Lund för att läsa teologi och där mötte Hägglund och vilken omvälvande erfarenhet det var. Inte konstigt då att artikeln blir en personlig hyllning till en betydelsefull lärare, en lärare som var olik de andra.

En uppsats i samlingen skiljer sig innehållsligt från övriga, även om den också har kyrkohistorisk anknytning. Den behandlar förintelsen förspel och det dödande av sjuka och handikappade som föregick massutrotningen av judar i det av Hitler styrda Tyskland. Braw visar hur den nazistiska ideologin var fullständigt döv för kristen argumentation och vilka katastrofala följder det fick.

Christian Braw har med sin bok gett oss en personligt färgad samling lärorika uppsatser som väcker tankar och inbjuder till reflektion. Precis så som en sådan bok ska göra. Det finns en del störande upprepningar, men om man följer författarens råd att läsa selektivt går det att leva med.

Psalm 517: Världen som nu föds på nytt

Nu är det påsk i kyrkoåret. Påskdagen har sina givna psalmer, men vad sjunger man alla söndagar i påsktiden därefter? Jag kan tycka att urvalet i psalmboken är ganska begränsat. Men en pärla som vi kan använda är Världen som nu föds på nytt. Den är påskpsalm och vårpsalm i ett.

N F S Gruntvig, Danmarks store kyrkoman och psalmdiktare, som också var folkhögskolans grundare, skrev den första skandinaviska texten. Det danska ursprunget märks, för i denna psalm blommar det redan till påsk medan vi i norra Sverige har snödrivor och kyla kvar. Men snart kan även vi glädjas över fågelsång och skaparkraft!  

Psalmen översattes till svenska 1969 av den mästerlige Anders Frostenson. Texten är härlig och känns modern. Därför älskar jag att se att originalet skrevs redan på 1100-talet av Adam av S:t Victor, en fransk författare, präst och psalmdiktare. Visst är det helt underbart att den världsvida kyrkan har sånger som är så gamla och ändå fortfarande fullt användbara och sångvänliga! Vi är inte den första generationen som tror på Jesus och lovsjunger hans uppståndelse. 

Troligen lät det ändå helt annorlunda när Adam av S:t Victors psalm började sjungas i franska kyrkor på 1100-talet. Då var ju meloditraditionen en annan. Den härliga melodi vi har i psalmboken – vårlig och lättsjungen – bidrar till att Världen som nu föds på nytt är en så bra psalm. Den skrevs 1861 av organisten och kompositören Johann Hartmann, verksam i Köpenhamn. Han räknas som en av Danmarks främsta och mest populära tonsättare.

Psalmen beskriver vad som sker både i naturen och i Andens värld i påskens och vårens tid. I Frostensons svenska text är det framför allt i vers 3 och 4 som påskens kraft bryter igenom. Genom Kristi uppståndelse har döden förlorat sin makt och det ljungande svärdet som vaktade ingången till Edens trädgård (enligt 1 Mos 3) är borta. Nu står paradisets portar åter öppna för oss till att få leva i »alla somrars sommar«. Glad påsk!

»Min tro på Jesus är en oerhörd tillgång«

Oskar möter upp på sitt kontor i Helsingborg där familjen har sitt andliga hem i EFS-kyrkan. Han växte upp i en kristen familj och när han var sjutton år blev tron personlig. 

– Det var då jag tog till mig tron och förstod att Gud älskar mig, inte för att mina föräldrar går i kyrkan, utan för att jag är hans barn. Det blev en ganska stor vändpunkt i livet.

Via läger, konfirmation på EFS-gården Åsljunga och Heljarödsgårdens ungdomsgrupp kom han in i EFS. Men EFS-rötterna går ännu längre tillbaka genom mor- och farföräldrarna, inte minst morfar Nathanael som var predikant inom rörelsen. 

– Jag är väldigt glad för allt jag fått med mig. Mina föräldrar har inte aktivt försökt sälja in tron till mig utan låtit mig få göra som jag vill. Det väckte en nyfikenhet på den skatt de hade. 

Redan som femåring började Oskar spela in radioprogram på systerns bandspelare och underhålla familj och släkt. Han var dock lite blyg och trivdes inte på scen. Det förändrades med tiden och på mellanstadiet ledde han skolans Melodifestival.

– Efter konfirmationen skulle ungdomsgruppen arrangera en talangjakt. I vanliga fall brukar alla skriva en låt, kompad till gitarr. Jag och mina kompisar Martin och Petter bestämde oss för att göra något helt annorlunda – techno på hittepå-tyska, typ. Det blev starten på vår första humorgrupp Techno Artz som vi uppträdde med i olika kyrkliga sammanhang. 

Senare skapades humorgrupperna Human Touch och Infallet. Grupperna körde på för att det var kul. Samtidigt hade Oskar större ambitioner och drömde om att jobba med TV och SVT. 

– Jag är en public service-nörd och idealist, enligt mig behövs public service i en demokrati. Men framförallt ville jag använda mina gåvor och talanger och jag tänkte att jag skulle kunna komma till min rätt i TV-branschen. 

Vägen till SVT gick via år av uppvaktande. Han skickade material, sketcher och filmer och försökte knyta kontakter. 

– Jag var på dem som en igel. Till sist tröttnade nog båda parter och då parkerade jag drömmarna på hyllan för att i stället fokusera på mitt företag i reklambranschen. Nåt år passerade, och genom några osannolika vändningar, där Gud säkert hade ett finger med i spelet, blev jag plötsligt erbjuden ett jobb som tv-producent.

Uppdraget var då att ta fram, utveckla och producera programmet Gissa Alex.

– SVT ville ha ett litet program med massor av avsnitt där tittarna fick gissa om Alex (Alexander Hermansson) skulle klara en utmaning eller inte. Idag har vi gjort över 250 avsnitt som sammanlagt har över 70 miljoner visningar. I snitt har ett svenskt barn sett 70 avsnitt, vilket är helt otroligt!

När förfrågningarna från SVT blev fler och fler tvingades Oskar välja mellan tryggheten och kundrelationerna i reklamarbetet, eller det något mer otrygga, projektbaserade SVT-arbetet.

– Efter bön och övervägande tog jag och min fru beslutet att köra. Jag tror på att våga kasta sig ut och göra det man älskar om man får chansen – och sedan få se att det bär. 

Idag producerar Oskars bolag Rafflande! nästan uteslutande för SVT. Förutom att han varit med och utvecklat flera program bakom kulisserna, har han varit med och skapat barnprogram som Vem vinner, Värsta bästa barnvakterna, Värsta bästa kompisarna och nu senast Kokobäng. Han har också medverkat i bland annat Sommarlov och Allsång på Skansen. Just nu skriver, regisserar och medverkar han i en ny sitcom/dramakomedi för SVT, Borta bäst, om en familj som flyttar in på ett möbelvaruhus. Samtidigt spelar han in Värsta bästa kompisarna för SVT Barn, som Oskar programleder tillsammans med Alexander Hermansson.  

Enligt Oskar utgörs helheten av detaljer, därför försöker han alltid vara noggrann med de detaljer som gör mest skillnad.

 

– En annan nyckel är att omge sig med medarbetare som är bättre än vad jag är på en massa saker – och som är passionerade och helhjärtade. Sånt märks på slutresultatet. Och givetvis är min tro på Jesus en oerhörd tillgång som ger kraft, vägledning och frid i livet även om det stormar runt omkring.

Djupast sett ser Oskar det kreativa som en konsekvens av att vi är skapade till vår skapares avbild. 

– Jag tror att alla är kreativa men kreativiteten tar sig uttryck på olika sätt. Det vi kallar kreativitet är förmågan att få fram saker ur något redan existerande. Bara Gud skapar ur intet.

Vidare betonar han att kreativiteten inte är en magisk kraft, även om det finns metoder som kan hjälpa till att få igång den kreativa processen. 

– En föreläsare gav bilden av kreatören som ett träd där idéerna är frukterna. Vissa idéer är bra, andra dåliga, men frukterna kommer alltid att komma. Det har gjort det lättare för mig att ta kritik. Mina första år i reklambranschen gick ut på att fatta att jag aldrig kommer att leverera någonting som jag är nöjd med, därför att kunden alltid kommer att paja allt jag gör! Fokus ligger inte på mig och min konstnärliga vision utan på kundens önskemål. Det har jag tagit med mig in i jobbet på SVT. Jag brinner inte för underhållning för att jag skall göra det jag vill utan för att få andra att skratta. 

Att numera få jobba kreativt med barn ser Oskar som en stor tillgång. 

– Det är jätteroligt och ibland jättejobbigt – sällan något mitt emellan. Barnen i Kokobäng till exempel, Ina, Olle och Tindy, är såna genier och de ger mig så mycket energi, de tycker allt är roligt! 

En skillnad som han erfarit av att jobba kreativt med barn i stället för vuxna är att barn är mer anpassningsbara, medan vuxna är mer benägna att ha sina egna idéer och preferenser. 

– Barn har inte sig själva i fokus på samma sätt som vuxna har. Det fina med Kokobäng är att vi från början sa att alla är med på samma villkor. Vi är sju personer som hänger och vi gör ingen stor grej av vilka som är vuxna och vilka som är barn, utan alla har sina roller.

Även kyrkan kan enligt Oskar göra som han ofta gjort i arbetsbranschen, det vill säga att kasta sig ut i helt galna grejer och se att de håller.  

– Min käpphäst är nog att bekvämlighet och nöjdhet är skönt, men det är inte det vi kristna är kallade till. Det finns en frestelse i att tro att den goda gemenskapen är målet, men jag tror kyrkan oftare behöver påminna sig sitt egentliga uppdrag, säger han och fortsätter: 

– Vi ska dela evangeliet om Jesus. Det finns goda nyheter och ett hem som väntar på alla människor. Har man fått smaka på det, är det ju lite själviskt att inte berätta det för fler.

Multi­kulturella församlingar

Under mitt liv har jag varit med i många olika församlingar. Sedan jag kom till Sverige, har jag ofta känt att det inte funnits plats för min afroamerikanska kristna erfarenhet. När jag föreslagit saker har jag ibland fått höra: »Men i Sverige gör vi såhär«. Detta behöver inte handla om rasism, utan är nog mer ett uttryck för att många kyrkor främst är inriktade på att inkludera etniska svenskar. Liknande problematik finns också i församlingar med andra gudstjänstspråk. På engelska pratar vi om skillnaden mellan att vara multicolored och multicultural.

»Multicolored Church« (»Assimilationskyrka«). Nysvenskar och andra är välkomna till gudstjänster och övrig verksamhet, men på ett svenskt kulturellt sätt. Väldigt lite anpassas efter andra kulturer. I stället är tanken att man successivt lär sig språket och att man med tiden lär sig göra saker på det svenska sättet.

»Multicultural Church« (»Integrationskyrka«). Gudstjänster, verksamheter och beslut genomsyras av det multikulturella perspektivet, som innebär att de olika kulturer, som församlingsmedlemmarna kommer ifrån, är jämställda med den svenska kulturen och ses som en tillgång i församlingslivet. Det finns en större acceptans för att alla inte pratar svenska eller engelska och detta är inte heller på samma sätt ett krav för att få medverka i gudstjänster eller ha förtroendeuppdrag.

Många av våra församlingar inom EFS/Svenska kyrkan är formade i en kultur präglad av lokala traditioner och gemensamt språk och behöver nu sträcka ut en hand till människor av andra kulturer och språk. Under den första pingsten välkomnade Gud tusentals människor av olika nationaliteter in i församlingens gemenskap genom att tala till dem på en mängd olika språk: »När dånet ljöd samlades hela skaran, och förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas … De som tog till sig hans ord lät döpa sig, och den dagen ökade de troendes antal med inemot tre tusen.« 

När vi kulturellt inte förstår varandra, blir människor lätt sårade. Men när den Helige Ande får leda oss, blir vi mer inkluderande för varandras olikheter. Vi blir duktigare på att säga förlåt. Om vi vill ha multikulturella församlingar måste vi arbeta för det tillsammans! Vill du göra den resan tillsammans med mig?