Jag har hittills inte träffat några föräldrar som sagt: »Vi kommer inte att lära vår lille Hugo att borsta tänderna. Vi vill inte tvinga på honom något. Han ska själv få ta ställning till om och hur han vill sköta sina tänder när han blivit vuxen.« Däremot har jag träffat föräldrar – även kristna föräldrar – som sagt: »Vi kommer inte att försöka påverka våra barn att tro. De ska själva få ta ställning när de blivit stora nog.« Bilden som odlas i ett sekulärt samhälle är att detta med kristen tro enbart är en privatsak, som en individ kan befatta sig med och välja vad hon vill göra med när hon blivit mogen nog. Att »påtvinga« ett litet barn en tro blir närmast att betrakta som någon form av övergrepp. Visst finns det extrema uppväxtmiljöer där trosförmedlingen är osund, men det är verkligen inte normalfallet i de flesta kristna miljöer.

Man kan fundera på varför det är så svårt för många, som i dag växer upp i kristna hem, att behålla tron upp i vuxen ålder. En pusselbit kan den kanadensiske filosofen Charles Taylor räcka oss. Han menar att i botten av varje kultur finns fem grundläggande axlar kring vilka ett antal berättelser kretsar. Dessa berättelser avgör vad som är självklarheter i en kultur, sådant man inte behöver argumentera för. När kristendomen blev dominerande i Romarriket blev det en helt ny uppsättning värderingar som tog över kulturen, därför att de grundläggande berättelserna byttes ut. 

Vad var det för innehåll i berättelser som kristna tron kom med? Om vi ser till de fem axlar som Taylors talar om, förmedlades följande: 1) Materien och kroppen sågs nu som något gott – skapat av Gud. 2) Historien sågs inte längre som ett evigt hjul utan beskrevs ha en riktning på väg mot ett mål. 3) Individen blev viktig – som en del i gruppen. 4) Moralen och rättvisan blev viktig på ett nytt sätt, eftersom människan beskrevs som ansvarig inför Gud. 5) Egna känslor och ambitioner fick en ny betydelse, även om de var underordnade Guds kallelse och vilja. 

De här kristna berättelserna formade tankarna och »självklarheterna« i kulturen. I ljuset av dessa framstod livet som kristen som ett naturligt alternativ – det var inget man behövde argumentera för. Taylor säger att i vår sekulära tid har de kristna berättelserna trängts undan. Vi har i stället en ny uppsättning berättelser som formar vad som är »självklarheter«. De sekulära berättelserna har stulit centrala tankar från sina kristna motsvarigheter men tagit bort Gud och kollektivet från dem. Kvar är berättelser som kommunicerar att individen är i centrum, att hon själv definierar i princip allt, och att hon bara är ansvarig inför sig själv.

I vårt samhälle ropas de sekulära berättelserna in gång på gång i allas våra liv med megafon. De finns i film och musik, på internet, i sociala medier, i vardagsdialogen, ja, i allt vi möter. När en ung människa uppvuxen i detta reflekterar över om den kristna tron har någon plats i hennes liv, blir tyvärr den naturliga slutsatsen ofta: »Nej, det här är mest bara konstigt.« Och med detta lämnar hon den tro hon kanske är uppvuxen med. Ofta sker det inte med buller och bång utan man glider ifrån tron. Den blir något man inte längre bryr sig om, då den inte passar in i de berättelser som formar ens liv. 

Det är därför mycket naivt att som förälder tänka att »jag ska inte påverka mina barn i religiösa frågor. De får själva ta ställning när de är vuxna nog«. Det är lika dumt som att inte borsta tänderna på sitt barn. Både vad vi gör och vad vi inte gör är ställningstaganden som får konsekvenser. 

Utmaningarna är stora, men läget är inte hopplöst! Förmedla tro mellan generationer har alltid varit en utmaning. I Gamla testamentet där Guds folk ständigt hotades av sedvänjor och tankesätt från kringliggande kulturer fick folket följande gudsord som vägledning:

»Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en. Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft. Dessa ord som jag i dag ger dig skall du lägga på hjärtat. Du skall inpränta dem i dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du är ute och går, när du lägger dig och när du stiger upp. Du skall binda dem som ett tecken kring din arm, och de skall vara ett kännemärke på din panna. Du skall skriva dem på dina dörrposter och i dina stadsportar« (Femte Mosebok 6:4–9).

I Nya testamentet finns samma självklara betoning på att dela trons berättelser med varandra. I Apostlagärningarna 2:42 och 46 står det om de kristna: »Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna. … De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje.«

Vi behöver dela den kristna trons berättelser ofta och på många sätt med varandra i både hem och församling! Alltför ofta överlämnar vi förmedlingen av dem till den kristna verksamheten. En undersökning bland USA:s lutheraner för några år sedan visade följande resultat:

Slutsatsen är att man talar väldigt lite om tro i de kristna hemmen, inte ens i mer konservativa miljöer var det särskilt vanligt med trossamtal. Antagligen ser det ut på ett liknande sätt i våra kristna hem i Sverige.

Det finns några enkla saker vi kan göra för att låta de kristna berättelserna leva:

• Enkla dagliga familjeandakter. Det finns många bra andaktsböcker att luta sig mot om man vill ha hjälp. 
• Samtala om trons frågor mitt i våra vanliga vardagsbestyr. Som föräldrar kan vi lyfta frågorna på ett enkelt och odramatiskt sätt när det är läge. Varför inte lyssna på en lämplig podd tillsammans och tala om den?
• Be bordsbön. Det är en enkel markering av att Gud har med allt i våra liv att göra.
• Låta det vara en gemensam »familjerutin« att gå till gudstjänst på söndagarna.
• Se filmer som gestaltar de kristna berättelserna. Ett utmärkt redskap för detta är filmserien »The Chosen« om Jesus och lärjungarna som finns som app för alla typer av mobiltelefoner.
• Åka på familjeläger och ha det bra tillsammans med andra kristna.
• Låta äldre släktingar få berätta om sin tro när alla träffas.
• Göra saker tillsammans i familjen som uttrycker den kristna tron.

Det finns givetvis inga garantier för att vuxna lever vidare i den kristna tro de vuxit upp med. Kristen tro handlar innerst inne om en personlig relation mellan Jesus Kristus och den enskilde. Vi får i bön lägga varandra i Guds goda händer och veta att det till sist inte är våra prestationer som räddar andra. Ytterst är det ett Guds verk. Med det i ryggen, låt oss lika självklart som vi borstar tänderna på våra barn, frimodigt be, läsa Bibeln och samtala om trons frågor – liksom allt annat viktigt – tillsammans i våra familjer!

• Della
• Twittra