Oscar Ahnfelt

Från början tänkte Oscar bli präst. Hans pappa var präst och flera av hans bröder skulle också bli präster, så det blev liksom så att Oscar också började studera till präst. I hemmet var det många som spelade instrument och sjöng. Oscars speciella talang var gitarr. Han ordnade egna konserter och höll gitarrlektioner. Till sist kom Oscar fram till att det var musiken han ville satsa på, så han flyttade till Stockholm och började musikakademin istället.

Livet i Stockholm var en fest! Men Oscar kände ändå en tomhet och fick inte frid i sitt hjärta. 

En påskdag gick han till Engelska kyrkan (senare Betlehemskyrkan) för att lyssna på predikanten Carl Olof Rosenius, en av EFS grundare. På den gudstjänsten bestämde sig Oscar för att följa Jesus. Nu ville han använda sina talanger att sjunga och spela gitarr för att berätta om Jesus som är vår räddare och vän, och att vi är trygga hos Gud. 

På den här tiden fanns det en regel om att en präst måste vara med på möten där man läser, sjunger och talar om Gud. Men Oscar gjorde motstånd och ordnade missionsmöten ändå. Alla kristna som vill samlas skulle få göra det, tyckte Oscar och hans vänner! Fick han inte vara i kyrkorna hittade han andra platser utomhus eller i en sporthall. Oscar var väldigt påhittig och skapade en helt ny typ av gitarr med två halsar, en med sex strängar och en med fyra bassträngar så det skulle låta högre när han spelade på så stora platser.

Oscars vän Lina Sandell skrev många texter som Oscar skapade musik till. Många av de sångerna är psalmer vi gärna sjunger än idag, till exempel Blott en dag. Oscar testade att skriva musik som gick lite snabbare. Han tyckte nämligen att psalmerna gick alldeles för långsamt. Att testa predika ville han däremot inte. En gång gömde han sig i en garderob, för han var rädd att kompisen Calle skulle be honom att predika på ett möte. Men Oscar blev modigare och började resa runt som missionär med häst och vagn runt om i Sverige, Norge och Danmark. Många blev väckta i sin tro på Jesus genom att Oscar vågade prova nya sånger och nya platser. 

»Vi är en del i något större«

Curth har varit med i styrelsen, sedemera Regionala utskottet, i ett dussintal år. Men hans engagemang i EFS sträcker sig betydligt längre än så. Han har varit en EFS-människa hela livet, och bland annat var han under många år ordförande i EFS Bergsviken. Han känner ett stort ansvar för att hjälpa till, och säger själv att han gärna skulle sitta kvar något år till, men kommer nu att stiga av Regionala utskottet för att lämna plats för nya och yngre förmågor.

Regionala utskottet är sedan omorganisationen mer ett råd än en styrelse, men har ännu många viktiga frågor på sitt bord. Fortfarande har de ett övergripande ansvar för regionen, och för att hjälpa och stödja lokala föreningar i olika frågor. Det är också viktigt att det finns en övergripande organisation för att kunna ordna större läger, konfirmation, inspirationshelg och inte minst för att stötta och vara ett bollplank för de anställda. 

Curth själv säger: 

– Det är otroligt viktigt att vi bygger en »vi-anda« i sammanhanget, att vi gör det här tillsammans. Det är inte »jag har gjort« eller »jag har bestämt« – vi har gjort det, vi är delaktiga tillsammans. Vi är en grupp och vi måste vara rädda om varandra. Stötta varandra. Det är därför det är så viktigt med de här större arrangemangen, att vi gör det möjligt att ses allihop i stora scoutläger exempelvis, eller på inspirationshelgen. Vi är inte bara vår lokala förening, vi är fler, en del i något större. Vi är alla olika, har olika uttryckssätt och förutsättningar, men vi får ändå vara »vi« i ett större sammanhang. 

Curth hoppas att EFS Norrbotten kan ta tillvara på den positiva samhällsandan som finns i regionen. 

– Det finns stora industrietableringar, turismen lever i högsta grad och folk börjar mer och mer upptäcka allt fint som finns här i Norrbotten. Vi behöver vara rustade för att möta detta. Vad gör vi om det blir en stor inflyttning till exempel? Jag tror att det jag vill förmedla är att vi ska inte ge upp – det finns alla förutsättningar för att vi ska finnas kvar och växa. Det är också viktigt att tänka att vi gör det här med gemensamma krafter – även över samfundsgränserna.

Multi­kulturella församlingar

Under mitt liv har jag varit med i många olika församlingar. Sedan jag kom till Sverige, har jag ofta känt att det inte funnits plats för min afroamerikanska kristna erfarenhet. När jag föreslagit saker har jag ibland fått höra: »Men i Sverige gör vi såhär«. Detta behöver inte handla om rasism, utan är nog mer ett uttryck för att många kyrkor främst är inriktade på att inkludera etniska svenskar. Liknande problematik finns också i församlingar med andra gudstjänstspråk. På engelska pratar vi om skillnaden mellan att vara multicolored och multicultural.

»Multicolored Church« (»Assimilationskyrka«). Nysvenskar och andra är välkomna till gudstjänster och övrig verksamhet, men på ett svenskt kulturellt sätt. Väldigt lite anpassas efter andra kulturer. I stället är tanken att man successivt lär sig språket och att man med tiden lär sig göra saker på det svenska sättet.

»Multicultural Church« (»Integrationskyrka«). Gudstjänster, verksamheter och beslut genomsyras av det multikulturella perspektivet, som innebär att de olika kulturer, som församlingsmedlemmarna kommer ifrån, är jämställda med den svenska kulturen och ses som en tillgång i församlingslivet. Det finns en större acceptans för att alla inte pratar svenska eller engelska och detta är inte heller på samma sätt ett krav för att få medverka i gudstjänster eller ha förtroendeuppdrag.

Många av våra församlingar inom EFS/Svenska kyrkan är formade i en kultur präglad av lokala traditioner och gemensamt språk och behöver nu sträcka ut en hand till människor av andra kulturer och språk. Under den första pingsten välkomnade Gud tusentals människor av olika nationaliteter in i församlingens gemenskap genom att tala till dem på en mängd olika språk: »När dånet ljöd samlades hela skaran, och förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas … De som tog till sig hans ord lät döpa sig, och den dagen ökade de troendes antal med inemot tre tusen.« 

När vi kulturellt inte förstår varandra, blir människor lätt sårade. Men när den Helige Ande får leda oss, blir vi mer inkluderande för varandras olikheter. Vi blir duktigare på att säga förlåt. Om vi vill ha multikulturella församlingar måste vi arbeta för det tillsammans! Vill du göra den resan tillsammans med mig? 

En legendar i EFS missionärskår

Rut föddes 1931 i Djupsjö i Ångermanland. Utbildade sig till lärare och efter några år blev Rut missionär. I EFS jubileumsbok Det stora uppdraget räknas tjänsteplatserna i Tanzania upp: Kidugala 1958–1963, Ilula 1964–1965 och Njombe 1965–1974 . Missionssekreterare 1974–1984, 1988–1991, 1995–1996. Mogadishu 1984–1988, 1991–1995. Torra fakta som visar på trohet och hängivenhet, och ser man på de olika uppdragen ser man en målmedveten missionär med omsorg i det lilla och i det stora.

Rut fick 1965 ta över ansvaret för kyrkans ungdomsverksamhet i Tanzania och startade stora läger samt arbetsdagar där de fick brodera dukar, sy kuddar och skjortor som sedan såldes. 

Som missionssekreterare kom hon i hetluften direkt. Redan 1967 hade eritreaner flytt till Sudan. Vid ett besök Rut gjorde i Asmara 1975 vädjades till EFS om att göra något för dem som flytt och Sture Normark fick uppdraget att utreda och söka samarbetspartners. Den stora projektdagen 12 maj 1976 landade ett chartrat plan i Khartoum med 26 tons last. Den som slet mest dessa hektiska dagar var säkert Rut, skriver Sture i EFS jubileumsbok. Det ena katastrofteamet efter det andra skulle sedan rekryteras, utbildas och sändas.

Flyktingar kom även till Somalia och dess ambassad i Stockholm vädjade till EFS att bistå. 1980 startades arbetet för etiopiska flyktingar som flytt till Somalia. 1984 gick Rut in i rollen att leda arbetet på plats i Mogadishu. Jag glömmer aldrig hembesöket Rut ordnade för vår lilla besöksgrupp när vi fick gästa en ung somaliers hem. Vi blev bjudna på en somalisk måltid med många olika rätter. När föräldrarna, som var muslimer, gått och lagt sig, berättade han om sin väg till kristen tro.

Efter en tid med flyktingarbetet i Jalalaqsi norr om Mogadishu öppnades möjligheten att söka sig längre söderut, till de områden EFS lämnat 1935. 1985 startade ett program för undernärda barn, utbildning av bybarnmorskor, brunnsgrävning/brunnsborrning i Jubadalen med mera. Under våren 1989 spred sig oroligheterna i landet söderut och sedan följde år då man delvis arbetade i landet och andra år styrde från Kenya. 1991 mördades två av Ruts nära somaliska medarbetare och 1999 fick EFS på nytt avsluta arbetet. Att Rut orkade igenom allt detta är svårt att förstå. Rut hade inga egna barn, men omsorg om många andras. Även kvinnornas möjlighet till utbildning var viktig för Rut.

De sista åren blev Ruts hem på Tiundagatan en bönecentral för en grupp nära vänner. Tack Rut för din stora insats och omsorg för de små och de svaga. 

Krigets årtionde – 1940-talet

När jag söker på 1940-talet via internet så visas ett krigets årtionde. Det började när Nazityskland invaderade Polen den 1 september 1939. Den 30 november började det finska vinterkriget som hade en stor påverkan på Sverige. Både genom alla de soldater som reste till Finland och alla de barn som kom till Sverige för att få trygghet. Det blev dock ett kort krig, bara 3,5 månader, redan den 13 mars 1940 skrevs ett fredsavtal. Men freden i Finland blev inte långvarig. Finland ville ha tillbaka de områden som blev sovjetiska i avtalet och från 26 juni 1941 till september 1944 pågick finska fortsättningskriget. De Ungas Tidning skrev 1944: »På grund av det uppkomna läget och den flyktingström som väller in vårt land, har nödhjälp åt detta prövade broderfolk blivit en hjärtesak för oss alla. Centralstyrelsen beslöt därför … att sätta igång med en särskild insamling för finska flyktingar och barn.«

Kriget i Polen spred sig och blev ett världskrig som på olika sätt påverkade EFS. I Sverige kallades många in i armén och det blev även tungt för alla dem som var kvar i hemmet. 

Nu har vi i artikelserien kommit in i årtionden då nu levande kan berätta om dessa tider. Ta vara på deras berättelser.

Under 40-talet hade EFS sjömanskyrkor i Liverpool och Grimsby i England, Hamburg, Lübeck och Bremen i Tyskland samt Calcutta i Indien. De var i första hand för svenska sjömän men blev även viktiga för andra svenskar. I EFS arkiv finns många brev och dokument om denna tid. Det händer än idag att folk kontaktar arkivet för uppgifter om släktingar som var med i krigets slutskede i Tyskland och där sjömanskyrkorna var en länk för transporter till Sverige. 

Ofta fick sjömanspastorn brev från oroliga hemma i Sverige som sökte sina anhöriga. Hade de kanske varit i sjömanskyrkan på besök? I Liverpool sändes under sommaren 1940 över 4 000 telegram från sjömän till anhöriga i Sverige. 

Särskilt vid jultid kom sjömännen för att få fira en svensk jul och ta del av alla de julklappar som skickats från Sverige. Det fanns flera sjömanshem även i Sverige, där man både mötte svenska sjömän och stödde arbetet i sjömanskyrkorna.

När tyskarna utvisades från Tanganyika fick EFS frågan om de kunde ta över ansvaret för inlandet med distrikten Ubena och Konde. Kustområdet togs över av Svenska kyrkans mission. När kriget bröt ut fanns det 150 missionärer i tjänst. Kyrkan hade 150 000 kristna och mer än 1 000 byskolor, seminarium, sjukhus, kliniker och en prästutbildning. Martin Nordfeldt konstaterar i ett brev 1944: »För närvarande är vi endast femton … En handfull missionärer! Det är endast Guds nåd och Guds allena, som gör, att ej både vi och arbetet gått under …«

1944 reste åtta nya missionärer ut med skeppet Drottningholm, som hade texten »Protected« (skyddad) på båtens sidor. De nya var Axel och Annalena Hofverberg, Karin och John Nilsson, Greta Sjölund, Frida Lundström, Enok Persson och Sigurd Åhdén.

Även till Etiopien kunde nya resa ut 1945. Rut och Manfred Lundgren, Elsa och Torsten Persson, Axel och Linnea Berglund, Hilma Olsson och Rut Perman.

Men det var inte bara med båt man reste. 1945 skrev Nils Dahlberg om det första missionsflygets start från Bromma med tio norska och tre svenska missionärer. Bland dem Per Stjärne och Ruth Perman: »Så äntrades planet, maskinerna sattes igång, vi togo upp sången, avskedssången framför alla, som sjungits otaliga gånger, när missionärer stått redo att giva sig iväg, men aldrig har den sången sjungits såsom här, så meningsfullt, ja, såsom en gemensam bön för de våra, som resa – barnasången Tryggare kan ingen vara.«

Under andra världskriget kunde de 34 missionärerna i Indien inte resa hem och inga nya kunde resa ut. 1945 kunde det nya läroverket i Chhindwara invigas, Danielsson High School. Det blev en succé och över 200 elever antogs så fler lärare fick anställas. Två år senare var det 337 elever och 10 av 12 elever godkändes i examen, en hög siffra för indiska förhållanden.

1947 blev Indien fritt och den nya konstitutionen tillförsäkrade varje enskild individ full och verklig frihet att tillbedja den gud han vill och även att propagera för sin religion.

EFS och kyrkan arbetade för att det skulle bli en mer självständig kyrka med en ny konstitution och 25 februari 1949 togs beslutet av en enig kongress.

Abessinien (Etiopien) blev åter självständigt 1942 och arbetet tog ny fart. Manfred Lundgren skrev i årsberättelsen 1947: »Väckelsen vältrar fram som en vårflod och tycks rycka allt och alla med sig. Gud har också gjort synliga under … Sjuka ha blivit botade genom tron.«

Johan Hagner i Guds under i Gallaland: »Den väckelse, som nu pågår i det inre av Galla, har sin förutsättning i den sådd av evangelium, vilken pågått under många år. Varje ABC-bok, i och för sig så enkel och anspråkslös, har varit ett medel som öppnat dörren till gallaernas sinnen och hjärtan för evangelium. Varje Gallabibel – och de är spridda i tusental – är en evighetens sådd i hjärtevärldarna; varje sångbok – sliten och solkig, vittnande om flitigt bruk – har bringat det spontana budskapet om en evig värld, okänd för de flesta gallaer.«

Kommentar:

Det som förvånar mig är det faktum att kriget från första början tycks ha utgjort en utmaning som Sverige och EFS mötte snabbt, modigt och helhjärtat. Finland som krigsfront och finska barn som utsatta och behövande möttes av Sveriges och EFS stöd på ett imponerande sätt, inte minst med tanke på fiendens överlägsna maktställning. 

Martin har nämnt och beskrivit de moment som utgjorde ett rop: Sjömans­kyrkorna, ett utökat missionsengagemang genom att EFS tog över tidigare tyska missionsområden i Tanganyika, nya satsningar i Indien och Etiopien, inte minst från och med 1945. Det var kunniga, engagerade missionärer som Manfred och Ruth Lundgren, Stjärnes, Ruth Perman med flera som inledde efterkrigstidens imponerade EFS-satsningar i min barndoms Etiopien. 

Jag är också imponerad av det faktum att EFS sjömanskyrkor blev så betydelsefulla platser och att man än idag frågar efter människor och deras öden. Sjömanskyrkorna och deras arkiv hos EFS har blivit ett slags dokumentations­centrum där släktingar eller forskare letar efter svar.

Imponerande.

Ezra Gebremedhin, teolog och docent

Bibeltrogna Vänners starke man avhandlad

Nyligen disputerade ELM-BVs förre missionsledare Erik J Andersson i kyrkohistoria vid Åbo Akademi. Hans avhandling behandlar Bibeltrogna Vänners ledare Axel B Svensson (1879–1967) och särskilt dennes arbete som missionsledare och redaktör. Avhandlingen har fått titeln Axel B Svensson – missionsledare och redaktör med internationellt engagemang och är utgiven på BV-Förlag.

Avhandlingen är en så kallad sammanläggningsavhandling och består av fyra ganska korta separata artiklar (delstudier) med en längre gemensam inledning. Formatet gör att det blir en hel del upprepningar och att analysen nog fått ge vika för mer refererande textpartier.

I den inledande delen ges sedvanlig bakgrund till avhandlingsarbetet och läget vad gäller källmaterial samt en överblick över den tidsperiod Svensson var aktiv. Här ingår även en sammanvägning och genomgång av vad de fyra delstudierna bidrar med till bilden av Axel B Svensson som missions­ledare.

De fyra delstudierna behandlar i tur och ordning frågan om starten av BVs utlandsmission i relation till EFS mission, vissa brännande frågor i BVs missions arbete i Etiopien på 1920-talet och Svenssons roll i sammanhanget, tidningen Nya Väktaren under andra världskriget samt Svenssons agerande i samband med den italienska ockupationen av Etiopien och dess följder för BVs mission i landet. Denna sista artikel är publicerad på engelska. Varje delstudie är intressant och ger sin del av pusslet Axel B Svensson, ett pussel som ändå förefaller inte vara riktigt helt färdiglagt heller med denna avhandling.

Vid läsningen av boken dyker i mina tankar ett par frågor upp gång på gång. Den ena rör Svenssons sätt att leda. Det antyds i några sammanhang – det gäller till exempel arbetet i Etiopien i slutet av 1920-talet – att det fanns konflikter runt honom som ledare. Det är inget konstigt i sig, men frågan är vad som var orsaken till dessa konflikter. Här tror jag att det vore nyttigt att gräva lite djupare för att förtydliga bilden av Svensson just som ledare. Konflikter och sättet att hantera dem kan vara väldigt avslöjande.

Den andra frågan rör förhållandet mellan EFS och BV. Om detta finns mycket både skrivet och sagt, och troligen är bilden av vad som hände när BV bildades någorlunda klar – även om vi förvisso betonar olika när vi försöker beskriva det hela. Återigen ligger inget konstigt i det; det hör till historieskrivningens villkor. Men också här finns en punkt som jag tror hade mått bra av att granskas närmare. Det gäller Svenssons roll i samband med bildandet av Mekane Yesuskyrkan i Etiopien och den av BV stödda lutherska kyrkans val att inte vara med. Andersson antyder något alldeles i slutet av den sista delstudien. Men vad är det han säger?

Erik J Andersson har gett oss en intressant bok, en kyrko-och missionshistorisk skiss som hjälper oss att förstå hur Axel B Svensson – BVs starke man under mer än ett halvt sekel – fungerade som missionsledare och i viss mån redaktör. Och som i all god forskning både besvaras och väcks frågor. Precis som det ska vara.

Nu är det ljud igen

Ni som var med på 1970-talet och 80-talet minns säkerligen EFS skivbolag Cantio Records, som gav ut flera av Sveriges mest kända artister inom kristen musik under den tiden. Totalt gavs ungefär 180 titlar ut, bland dem fanns exempelvis Freda’ (med Uno Svenningsson), Charlotte Höglund, Bengt Johansson och Tomas Boström. 1989 förvärvades dock Cantio av skivbolaget Viva som sedan fick namnet David Media. Nu står det glädjande nog klart att Cantio återuppstår.

– Det har varit ett samtal som legat och bubblat i flera år egentligen. Då och då har en längtan efter att få ge ut musik igen dykt upp och nu blir det verklighet. Det finns en viss bävan inför detta men framförallt känns det jättespännande, konstaterar musikkonsulenten Elin Redin som funnits med i den arbetsgrupp som gjort detta möjligt. 

– Musiken bär en stor del av mångas tro i vardagen, så vi har funderat på vilka sätt vi skulle kunna bidra på som rörelse. Vi vill lyfta god teologi genom musiken och det var det som kickade igång det här arbetet, säger Elin. 

Det första skivsläppet från det »nya Cantio« kommer i samband med EFS och Salts årskonferens i Helsingborg. Det är en skiva av Petter och Helena Alin, verksamma i Betlehemskyrkan i Stockholm, där klassiska psalmer får ett nytt och modernt uttryck. Det är en stor produktion som bland annat innefattar en orkester från Lutherska Missionskyrkan i Göteborg ledd av Sven Fridolfsson. Skivan är producerad av Petter Alin (JEREMIA) och Emil Sydhage (Josefina Gniste, A Treehouse Wait). 

– Projektet med Petter och Helena sätter fingret på mycket av det jag hoppas på med Cantio. Att det ska få vara inspirerande musik med texter som bär på riktigt. I projektet finns även en nyskriven psalm av Petter och Helena, säger Elin. 

Förra gången EFS satsade på musikutgivning slutade det alltså med försäljning då det hela inte gick runt längre ekonomiskt. 

– Det hela gick åt en ganska kommersiell prägel som var svår att bära upp, så vi har fått ägna en del tid åt att prata om ambitionsnivå och se till att vi hittar en nivå som går att upprätthålla, säger Redin.

En som var med då, och som fortfarande arbetar med utgivning av kristen musik på David Media, är Lasse Petersson. 1983 började han som producent på Cantio. 

– Det beslutet förändrade faktiskt mitt liv. Jag bytte från ett jobb som produktchef på ett medicintekniskt företag till att syssla med kristen musik på heltid och det gör jag fortfarande. Det har inte alltid varit lätt att ge ut kristen musik på svenska, hålla en hög musikalisk nivå och samtidigt ha en så förhållandevis liten marknad att förhålla sig till, men jag har blivit kvar för att musiken betytt så otroligt mycket för min egen väg till tro, säger han. 

På ett personligt plan minns han tiden på Cantio som fantastiska år. 

– Vi jobbade inledningsvis med att hedra den värdegrund som EFS står för och samtidigt modernisera uttrycket. Det här var en väldigt spännande tid när musiken inom kyrkan stod i en brytningstid. Den ena vågen var alla kristna rock- och pop-band som åkte runt i kyrkorna och hade konserter. Från början var det ett spännande och kul sätt att presentera tron på, men det blev till slut tunnare och tunnare med innehållet och ganska urvattnat. Nästan som ett svar på detta bröt vågen av lovsången fram som något helt annat, säger Lasse. 

Inledningsvis förstod Lasse inte alls grejen med lovsång, som han nu ägnat mycket fokus åt de sista 25 åren.

– Jag hade varit totalt emot lovsång som företeelse, jag tyckte det lät illa och undrade vem som egentligen brydde sig. Men Gud gjorde något slags kirurgiskt ingrepp i mitt hjärta, och efter det insåg jag att det viktiga är inte alltid att det låter musikaliskt bra, utan att det har med min Gudsrelation att göra, säger han och fortsätter: 

– Att människor möts i gudstjänst och hundratals sjunger ut lovsång som talar sant om Gud – det var en revolution för mig. Vi är skapade för att leva för Guds äras skull och min passion blev att hitta sånger som vi kan sjunga gemensamt som formar vår tro. 

Lasse är positiv till att EFS återlanserar Cantio och tycker att fler samfund borde haka på, då han ser utgivning av kristen musik som ett verktyg för mission.  

– Det kan låta hårt men i min värld så har många samfund svikit sitt uppdrag att förvalta musik under väldigt många år, och helt överlåtit det till en ung generation och till privata krafter. Med det sagt är det hedervärt av EFS att starta upp igen och jag hoppas på en ökad förståelse bland medlemmar och församlingar över att musikutgivning ska få kosta lite grann, det är lika viktigt som annat missionsarbete – det är bara olika fält vi måste vara aktiva på, säger han.

Efterlängtad psalmgala

Lördag den 2 april är det dags för Psalmgalan Sjung för livet, som arrangeras av Lutherska missionskyrkans kör och orkester i Göteborg. Denna gång hålls konserten i Smyrnakyrkan och alla biljettintäkter kommer att gå till EFS biståndsarbete i Somalia. 

– Åh, vad vi har längtat! Visserligen var vi väldigt nöjda med förra årets digitala psalmgala, men att få möta publik, och känna trycket från församlingssång, kör och stor orkester, det är något helt annat och måste upplevas på plats, säger Rebecka Bramsved, en av initiativtagarna.   

Lutherska missionskyrkan (EFS i Göteborg) är trots sin ringa storlek en församling som i många år haft en stor kör och sedan några år även en stor orkester.

– Att ha så många som spelar och sjunger är en fantastisk tillgång till våra gudstjänster och vårt konsertliv, säger Johanna Fridolfsson, som i många år varit ledare för kören tillsammans med sin make Sven.

Denna konsert blir i Smyrnakyrkan som är betydligt större än de kyrkor man tidigare haft galan i. 

– Vi tror och hoppas att det finns ett uppdämt behov nu av att få träffas till en sån här kväll, säger Sven.

Publiken får ta del av en fin konsert, sjunga med i välkända psalmer ihop med kör och orkester och dessutom göra en insats för EFS biståndsarbete. 

Biljetter finns på nortic.se Konserten sänds även på EFS Play

Med hjärta för ungdomar

Solens milda strålar har glatt mig hela vägen fram till mitt lunchmöte på Café UH i Örnsköldsvik. I dörren möts jag av Edvin Näslund, 30, en av prästerna i EFS-föreningen.

Efter att vi gjort våra beställningar slår vi oss ner vid ett ledigt bord. Caféet har funnits länge och bland många benämns det lika gärna Ungdomshemmet. När det grundades fanns en stark vision i EFS Örnsköldsvik om att skapa en mötesplats för ungdomar i stan. Går det att hitta en lämpligare plats för ett samtal om att nå nya generationer med evangeliet?

Edvin har varit ledare bland ungdomar under ett flertal år och han upplever att det under den tiden skett en genomgripande förändring.

– ­­­Förut räckte det att vi hade ungdomsgruppen, folk kom dit och det var lätt att fånga upp dem i olika uppgifter. Idag är utmaningen att det inte räcker med att erbjuda en samling dit de kommer. Vi måste ge dem en tillhörighet som är så pass stor att de känner att här får jag vara med och påverka. Det gäller såväl uttryckssätt som kvällarnas innehåll, säger Edvin.

Om behovet att ge unga tillhörighet är den ena vingen för att få arbetet bland ungdomar att lyfta, menar Edvin att den andra vingen består av att tillgodose ungdomars behov av att bli ledda.

– Det behövs ett andligt ledarskap mer än ett verksamhetsledarskap, för verksamheten kommer de att utforma av sig själva. Jag uppfattar ett rop från unga idag efter vägledning för att växa som lärjungar och ledare, säger Edvin.

För en tid sedan möttes en grupp ungdomar till bibelläsning. Edvin berättar att det visade sig vara första gången som en i gruppen bad högt för någon annan.

– Deltagaren tyckte det var jättesvårt men vi fick förmedla att Gud hörde uppriktigheten i bönen och att detta med att be och lägga händerna på varandra är något som Nya testamentet uppmanar oss till, säger Edvin.

Just vikten av att ge unga chansen att pröva ledarskap på rätt svårighetsnivå och att sedan hela tiden ge dem återkoppling, är något som präglat den tjänst Edvin stått i under åren. I samband med att han läste teologi i Norge, kom han för första gången i kontakt med en metodik som kallas Ledarskapsrektangeln. På många sätt påminner det om det urgamla lärlingssystemet, där en mästare lärde upp en adept att utöva ett hantverk. Den här metodiken har en oerhörd styrka eftersom den till sitt väsen är multiplicerbar. Multiplikationen sker genom att nya ledare tränas upp som i sin tur tränar upp nya ledare. Innan pandemin var det omkring fem av sex ungdomar i ungdomsgruppen som hade ledaruppgifter.

– Under en period behövde jag knappt göra något i ungdomsgruppen. Helt plötsligt tog de hand om lovsången, mötesledningen, bönen, predikan, givandet – alltihop! Som ledare i vår tid måste jag investera i relationer på ett djupare plan och jag kan göra det med tre till fyra ung­domar i taget. Jag brukar be för ungdomarna och pejla av vilka som är nåbara och villiga att gå in i en ledaruppgift, säger Edvin och fortsätter: 

– Ledarskapsrektangelns hörn ger mig sedan fyra tydliga steg för att utrusta nya ledare. 1) Jag gör – du ser. 2) Jag gör – du hjälper mig. 3) Du gör – jag hjälper dig. 4) Du gör – jag ser. Det här är applicerbart på alla områden och det mest glädjande är när jag får se dem jag tränat i sin tur tränar andra på samma sätt. 

När vi går ut från »Ungdomshemmet« ber jag Edvin ge en avslutande hälsning:

– Prata inte ansvar med ungdomar utan sträva efter att ge dem tillhörighet. 

Inspirerar, utrustar och utmanar

EFS i Västsverige står tillsammans med Evangeliska Brödraförsamlingen (EBF) i Göteborg och Hjälmareds folkhögskola i startgroparna för Bibelseminarium Göteborg. Det här är en kurs för alla som längtar efter fördjupad relation till Jesus och bibelordet. Intentionen är att deltagarna ska få växa i lärjungaskap och upptäcka mer av det kristna livet tillsammans med andra. Vi skapar också en gemensam bönerytm genom att starta dagarna med morgonbön eller mässa. Tillbedjan och bön får en självklar plats, liksom förväntan på Guds närvaro genom den Helige Ande. Denna kurs vill så in en medvetenhet om Guds närvaro i vardagen, genom hela livet, samt att den naturliga konsekvensen av det är mission.

Upplägget är studiemedelsberättigande helfartsstudier, tillsammans med praktiska moment. Allmänheten bjuds också in att delta i öppna föreläsningar dagtid, inspirationskvällar samt temaveckor.

Bibelseminarium Göteborg har sin bas i EBF:s lokaler på Kungsgatan 45, granne med Domkyrkan och mitt i Göteborgs centrum. EBF härstammar direkt ur den herrnhutiska väckelsen, som haft en viktig del i C-O Rosenius trosliv och har en tydlig historisk koppling till EFS. Båda organisationerna ser sig som missionsrörelser, genom att verka inom Svenska kyrkan, mellan samfundsgränser och i den världsvida missionen. Tillsammans med Hjälmared folkhögskola, som varit en viktig del av EFS mission i Västsverige sedan 50-talet, får kursen också en stabil förankring i det ständigt aktuella uppdraget att forma lärjungar.

Förhoppningen är också att Bibelseminariet ska kunna möta de lokala församlingarnas behov, där det finns en hunger och längtan efter att få gå på djupet med Bibeln och låta relationen till Gud finnas med i livets alla områden.