Författare: Jonatan Knutes

Bibelfjäll tar nya tag

Efter ett års paus öppnar Bibelfjäll upp igen till hösten. Bibelfjäll är en bibelskola i Hemavan/Tärnaby som riktar sig till dig som vill kombinera en grundläggande fjällutbildning, utmanande möten och härliga naturupplevelser med att fördjupa eller hitta din tro. Kursen utgår från tre fokusområden – bibeln, fjället och mötet.

– Vår paus har inte enbart varit dålig, utan vi har hunnit tänka igenom saker och erbjuder nu en fräschare utbildning. Det blåser positiva vindar och jag tror stenhårt på vår nystart, säger kursföreståndaren Kjell-Arne Alvarsson.

Bibelfjäll är en ettårig CSN-berättigad folkhögskolekurs på helfart som drivs av Härnösands folkhögskola, med placering på Hemavan Fjällstation. Huvudmän för utbildningen är EFS och Equmeniakyrkan.

– Att gå Bibelfjäll är ett sätt att stanna upp och fundera kring sitt liv och sin tro, att dessutom få göra detta i den vackra fjällmiljön är helt fantastiskt säger Kjell-Arne.

Mer info på bibelfjall.se

Högtidsträff för Roseniussällskapet

Den 16 februari träffades Roseniussällskapet i Betlehemskyrkan, Stockholm, för att fira sin årshögtid. Magnus Persson, nyligen prästvigd i EFS, berättade hur boken Syndens dagliga plåga väckte hans intresse för Rosenius och medförde en radikal förändring i hans trosliv – från härlighetsteologi till »ärlighetsteologi«. Hans egen synd blev smärtsamt avslöjad, men Rosenius lämnade inte honom där med skulden och skammen. I stället pekar Rosenius på nåden i Kristus som enda räddningen.

Styrelsen samlad vid Rosenius talarstol i Betlehemskyrkan. Från vänster: Torbjörn Larspers, Jens Lunnergård, LarsOlov Eriksson, Birgit Hedman och Lars G Brandt.Styrelsen samlad vid Rosenius talarstol i Betlehemskyrkan. Från vänster: Torbjörn Larspers, Jens Lunnergård, LarsOlov Eriksson, Birgit Hedman och Lars G Brandt.

På årsmötesförhandlingarna fick styrelsen förnyat förtroende. Sällskapet har i dag 51 medlemmar och syftar till att sprida kunskap om C. O. Rosenius (1816–68) – en av vårt lands största väckelse-predikanter. Hans böcker har tryckts i miljonupplagor och översatts till 40 olika språk.

Ordföranden LarsOlov Erikssson informerade om planerna på att publicera 40 stycken nyligen upphittade predikomanus från Rosenius i original. Ett flertal förkunnare kommer utifrån dessa att skriva en predikan i Rosenius anda som kommer att tryckas. Den första boken av fyra beräknas komma ut i sommar.

Bön för muslimvärlden

»30 dagar i bön för muslimvärlden« är en allkristen bönesatsning under ramadan, muslimernas bön- och fastemånad, som i år inträffar mellan 6 maj och 4 juni. Varje år sedan 1992 producerar den fristående organisationen 30 Days International en böneguide som översätts till ett 40-tal språk.

Vill du stå med i den gemensamma bönen tillsammans med bland annat EFS, EFK och Open Doors? Då kan du beställa bönehäftet via international@efs.nu.

 

Jubileumshelg för Dalvikskyrkan

Under jubileumshelgen i februari hemvände många »gamla« ungdomar och anställda för att minnas, men under söndagen gavs också visioner för femtio år framåt. Dalvikskyrkan är en av de första samarbetskyrkorna mellan Svenska kyrkan och EFS och den näst äldsta som ännu är kvar. Lördagens firande innehöll ungdoms­lunch, mingel, middag och konsert. Det var Dalvikskyrkans kör som var grunden i konserten, och kantor Linda Sandström hade komponerat ihop en salig blandning av solister och musiker som varit aktiva under åren.

Söndagens festhögmässa samlade över 40 barn och mer än 200 vuxna. Denna söndag var det många vita albor i processionen. Deltog gjorde biskop Fredrik Modéus, EFS missionsföreståndare Kerstin Oderhem, vår regionala missionsledare Magnus Widholm, kyrkoherden i Jönköpings församling Ann Aldén och kyrkans egen präst Martin Fredh. Att se illusionisten Mr Goran (Göran Nordfeldt) gå med hög svart hatt några steg framför biskop Modéus och hans höga Mitra fick många att dra på smilbanden. Under stora delar av mässan fick barnen sin förkunnelse av Mr Goran en trappa ner.

Efter mässan hölls ett »visionskaffe«. Hur ser Dalvikskyrkan ut om 10 år? Om 20 år? Det skulle gästande präster ge en vision om. Martin Ahlqvist, präst i Bymarkskyrkan, berättade om Dalvikskyrkan 2029. Magnus Widholm utgick ifrån Romarbrevets tolfte kapitel i »Dalvikskyrkan 2039«.

Ann Aldén sa så här om år 2049:

– Då har missionsföreningen i Jönköping blivit så livaktig och stor att lokalerna på Dalvik blivit för små. Och sedan några år är EFS-föreningen en del i den nya kyrkan i Södra Munksjöstaden.

Fredrik Modéus talade om år 2059 och utgick från de tre delarna som han ser är extra tydliga i EFS.

– Den personliga Jesustron, en innerlig gemenskap och lekmannaengagemanget.

När det blev Kerstin Oderhems tur, konstaterade hon att 50 år är lång tid, men inte i ett gudsperspektiv.

– Dalvikskyrkans medlemmar fortsätter år 2069 att vara bärare av evangeliets kärna, de minns vad Jesus gjort för oss och i oss.

Kerstin fortsatte att tala utifrån Elisabeth Sandlunds ord om att »påkristning pågår«.

– I Sverige 2069 är det lättare att prata om Jesus, det är inget man skäms över, men för att allt vi har haft visioner för nu ska ske, måste vi lyssna till behoven som finns här och nu. Gör vi det, då blir vi och Dalvikskyrkan som EFS vision: människor och samhällen förvandlade av Jesus.

Akalla kyrka vibrerar igen

Akalla var bland de sista områdena som uppfördes i miljonprogrammet på 60- och 70-talet. Mitt i centrum, bredvid livsmedelsbutik, vårdcentral och apotek uppfördes Akalla kyrka.

Samarbetskyrkan i Akalla förknippas av många med levande gudstjänster, stora barngrupper och ett stort ideellt engagemang. Men 2008 lades EFS-föreningen ner. Det var slutet på en process som pågått under en tid och det var främst två faktorer som orsakade nedläggningen: det ideella engagemanget sinade på grund av minskat medlemsantal och medelåldern ökade. 2010 slogs Kista och Spånga församlingar ihop och den dåliga ekonomin gjorde att det inte gick att ha en präst anställd i Akalla.

Den 20 januari, elva år efter EFS-föreningens nedläggning, firades det söndagsmässa i Akalla kyrka igen. Trots att det inte gjorts någon marknadsföring kom det 60 personer och kyrkan vibrerade enligt trotjänaren Leif Wikström.Den 20 januari, elva år efter EFS-föreningens nedläggning, firades det söndagsmässa i Akalla kyrka igen. Trots att det inte gjorts någon marknadsföring kom det 60 personer och kyrkan vibrerade enligt trotjänaren Leif Wikström.
Trotjänarna Leif Wikström, Nanna Franzén och Britt Franzén ser ljust på framtiden.Trotjänarna Leif Wikström, Nanna Franzén och Britt Franzén ser ljust på framtiden.

– Vi var till slut bara 20 aktiva medlemmar i föreningen. Då var det naturligt att lägga ner, berättar Nanna Franzén, en av EFS-medlemmarna som fortfarande engagerar sig i Akalla kyrka.

För verksamheten dog inte helt. Församlingen bedriver bland annat öppen förskola, dagledigträffar och veckomässor i Akalla.

Att EFS-föreningen lades ner blev en stor sorg för många och de flesta av medlemmarna lämnade församlingen för att hitta nya andliga hem. Leif Wikström var vid den här tiden anställd som vaktmästare i Akalla och hans tjänst blev nu främst förlagd till Kista. Men engagemanget för Akalla minskade aldrig. År 2009 var han med och startade helgmålsbönerna, som fortfarande drivs helt ideellt.

– Vi är inne på termin 21 i rad nu och deltagandet ökar stadigt, berättar Leif.

När den eritreanska församlingen, som länge hållit sina gudstjänster i Akalla, flyttade ut var det många som frågade sig: »Nu då?« Tanken på att det inte skulle firas någon söndagsgudstjänst i Akalla kyrka tyngde många hjärtan. Då väcktes idén att starta söndagsmässor. Frågan väcktes i kyrkorådet och de var positiva till förslaget. Den 20 januari 2019, elva år efter EFS-föreningens nedläggning, firades söndagsmässa i Akalla kyrka igen. Och trots att det inte gjorts någon marknadsföring var deltagandet överraskande för alla.

– Det kom 60 personer. Det var människor som jag inte sett sedan avslutningsgudstjänsten för 15 år sedan. Det kändes som om hela kyrkan vibrerade, säger Leif entusiastiskt.

– Många var berörda över att gudstjänsterna kommit igång igen, berättar Nanna.

Tuulia Sivapragasam, präst i församlingen, leder mässan den söndag jag är på plats. Hon är glad för att mässorna har kommit igång och tror att det kan vara ett komplement till församlingens vanliga högmässor.

– Det här blir något annat. Lite mer intimt, säger hon.

Systrarna Nanna och Britt Franzén ser försiktigt men ljust på framtiden. Det finns i dagsläget inte några planer på att starta en ny EFS-förening. Det har startats en liten ungdomskör i kyrkan, och det finns drömmar om att fler barn- och ungdomsverksamheter ska komma igång.

– Det vore kul om vi fick igång scoutarbetet igen, säger Britt.

Glädjen och entusiasmen går inte att ta miste på hos dessa trotjänare. Att få starta söndagsmässor är något de längtat efter i elva år.

Den vida kyrksalen är halvfylld av människor denna eftermiddag. Kyrkklockorna går igång och det berör starkt att få fira söndagsmässa tillsammans i Akalla kyrka igen.

Recension: Gustava och bröderna i Ostafrika

EFS historia – inte minst dess missionshistoria – är rik och utmanande. När EFS 1861 fattade sitt beslut om att uppta mission utomlands, var det i hög grad på grund av påtryckningar från vanliga människor som upplevt evangeliets befriande kraft och nu ville att hela världen skulle få del av samma evangelium.

När EFS annonserade efter missionärskandidater var de flesta som anmälde sig »män av folket«, det betyder i sammanhanget att de var hantverkare eller möjligen folkskollärare eller kolpor­törer. Ty det handlade i början om män, ogifta män. Ganska snart kom dock frågan upp om att sända ut kvinnor, så kallade missionsbrudar. Dessa sändes ut på de manliga missionärernas begäran och enligt deras önskemål; det var inte så att EFS styrelse utsåg hustrur åt de manliga missionärerna.

Bland de tidiga missionsbrudarna finns Gustava von Platen. Hennes namn röjer en annan bakgrund än den vanliga bland de manliga missionärerna. Hon var utbildad lärarinna och språkkunnig. Hon var förlovad med Bengt Petter Lundahl som rest ut till nuvarande Eritrea 1868. I sin dagbok berättar Gustava von Platen om sina förberedelser för att förenas med sin fästman, om sin resa ut till missionsfältet och om tiden där.

Utdrag ur denna dagbok finns nu – tillsammans med brevmaterial – utgivna i Gustava och bröderna i Ostafrika. Boken ger en inträngande skildring inte minst just av den strapatsrika resan ut till missionsfältet. Gustava von Platen reser tillsammans med tre manliga missionärer. Det är påtagligt hur hon på många sätt är den som håller humöret uppe i gruppen. Det är lätt att se att hon är både initiativrik och modig; hon vet vad hon kan och vill.

Gustava von Platens arbetsperiod som missionär blev inte särskilt lång, ungefär tre år – om utresan tas med. Hon lämnade Stockholm i november 1869, kom till Massaua i juli 1870, gifte sig i augusti samma år, dog i samband med barnafödande i december 1872.

Gustava von Platen tillhör EFS tidigaste missionärer och hon är en av de första kvinnorna som sänds ut. Hennes dagbok är en ögonvittnesskildring, fylld med vardagliga iakttagelser och medvetna reflektioner. Hennes tro är djupt rotad, hennes kallelsemedvetenhet stark, hennes drömmar framsynta. På ett personligt sätt speglar hennes dagbok den evange­liska väckelsens grundläggande vilja att nå vidare med evangeliet.

Dessutom illustrerar Gustava och bröderna i Ostafrika en del av den rikedom som ännu finns att upptäcka i EFS arkiv.

Recension: Den levande närvaron av Ordet

Det är ett känt faktum att det finns en grupp skönlitterära författare i Västerbotten som dels är släkt med varandra, dels alla på olika sätt har anknytning till den rosenianska väckelsen. Till dessa hör Sara Lidman, Per Olov Enquist, Anita Salomonsson och Torgny Lindgren.

En annan författare som inte riktigt hör till samma grupp är Tore Nilsson, vars böcker utgavs på EFS-förlaget och behandlade liknande frågor men utifrån en tydligt kristen utgångspunkt.

I boken Den levande närvaron av Ordet har litteraturvetaren Anders Persson samlat åtta essäer som bland annat behandlar de nämnda författarnas bild av den rosenianska väckelsen. Dessutom finns en essä om bilden av den laestadianska väckelsen hos Bengt Pohjanen och Björn-Erik Höijer.

För alla som med behållning läst eller läser böcker av de västerbottniska författarna ger Perssons artiklar en djupare förståelse av den särpräglade miljö som framträder i de skönlitterära verken. Också brottningen med tron tydliggörs; även de som inte delar tron måste förhålla sig till den. Och förhoppningsvis kan Perssons bok hjälpa en och annan att återupptäcka Tore Nilssons författarskap.

För mig som är uppvuxen i samma västerbottniska miljö som flera av författarna, är boken alltigenom fascinerande att läsa. Den ger igenkänning; den väcker till gensägelse på en del punkter, men framför allt bekräftar den vilken formerande roll den rosenianska väckelsen haft i dessa bygder. Att sedan lekmannapredikanten Gabriel Andersson – min farmors far – figurerar i flera av essäerna gör inte saken sämre.

Hallå där Ingrid Kågedal

Varför skrev du boken?

– Jag sökte efter något att skriva om och då blev Gustavas dagbok presenterad för mig – jag valde inte henne utan hon valde mig.

Varför är Gustavas berättelse viktig?

– Kvinnor nämndes ofta inte vid namn i de tidigare missionsrapporterna, men de har ett perspektiv som är viktigt att lyfta. Gustava skrev om ett vardagsliv som männen inte bekymrade sig om.

Något med hennes liv som förvånade dig?

– Trots att Gustava var en skyddad adelsdam innan hon åkte iväg, var hon en mer robust och handlingskraftig kvinna än man kunde vänta sig.

Vem bör läsa boken?

– De som vill veta något om EFS pionjärmission i Eritrea sedd ur en kvinnas perspektiv.

Andens gåvor i urkyrkan

När man vill tala om den pingstkarismatiska rörelsen (»pingstvänner« och »karismatiker«) är »pentekostalismen« den akademiska term som används. Pentekostalismen betraktas ofta som den fjärde stora kristna traditionen bredvid den ortodoxa, katolska och protestantiska. Den globala pentekostala tillväxten ställer frågor till de äldre kristna traditionerna angående den helige Andes plats i de troendes och kyrkans liv. Den har också medfört ett nytt intresse för den tidiga kyrkans spiritualitet under den efterapostoliska tiden.

Själva termen »pentekostalism« är hämtad från det grekiska ordet för den judiska veckohögtiden, vilken på grekiska benämndes »den femtionde dagen«, (gr. pentecostē). Veckohögtiden var en skördefest som inföll på den femtionde dagen efter påsk, till minne av att Mose mottagit lagen åt Israels barn på Sinai berg. Det var på den dagen som den helige Ande utgöts över apostlarna i Jerusalem enligt Apg 2:4.

Maria och apostlarna under den första pingsten, då den helige Ande utgöts över de som var närvarande. Kyrkfönster i St Andreaskyrkan i Antwerpen, Belgien.Maria och apostlarna under den första pingsten, då den helige Ande utgöts över de som var närvarande. Kyrkfönster i St Andreaskyrkan i Antwerpen, Belgien.

Vad var det som hände mellan apostlatidens tro och praktik och den europeiska medeltiden? Fortsatte tungo­tal, helande och profetiska gåvor i församlingen under deårhundraden som följde på apostlarnas död? Vad hade kyrkofäderna att säga om saken? Faktum är att de två århundraden som följde efter apostlarnas död liknar vår tid ifråga om det karismatiska mer än någon annan tid i kyrkans historia. Det var en tid som innehöll både karismatiska församlingar, kvinnliga profeter och antikarismatiska biskopar.

Välkända vittnesbörd om karismatiska manifestationer finner vi hos kyrkofäderna Justinus Martyren (cirka 100–165), Irenaeus (130–202), och Tertullianus (160–225). Genom de kappadokiska fäderna under 300-talet beskrevs och motiverades den kristna teologins syn på den helige Ande. Med Johannes Chrysostomos (347–407) i den östra delen av kyrkan och med Augustinus (354–430) i den västra, inleds under 300-talets senare del ett mer antikarismatiskt skede.

Före 300-talet finner vi inga apostoliska fäder eller kyrkofäder som hävdar att Andens gåvor, eller charismata, upphört för att apostlarna gått ur tiden eller på grund av att de kanoniska böckerna i Skriften tillkommit och sammanställts. De kanoniska skrifterna var inspirerade av Anden på ett unikt sätt, men Anden kunde även inspirera profeter, biskopar och vanliga troende. Det var den allmänna uppfattningen.

I Apostlagärningarna och i Nya testamentets brev finner vi exempel på kringresande karismatisker såsom apostlar, profeter, evangelister och lärare. Denna typ av kringresande karismatisker finner vi också under 100-talet. En av de tidigaste efterapostoliska skrifterna som vi har tillgång till, Didache, beskriver detta. Samtidigt fanns en växande konkurrens mellan ett allt tydligare episkopalt synsätt och de kringresande karismatiskerna. Konkurrensen ledde till att det episkopala ämbetets förespråkare, bland andra Cyprianus (cirka 200–258), hävdade att biskopen på grund av sitt ämbete besatt alla de karismatiska gåvor som de kringresande personerna, framför allt profeterna, var bärare av. De kringresande karismatiskerna behövdes därför inte. Att detta bidrog till de senares avtagande betydelse är uppenbart.

Vid mitten av 100-talet uppstod en karismatisk väckelse i Mindre Asien under ledning av Montanus, varav den har fått sitt namn, och flera kvinnliga profeter. I montanismen förekom tungo­tal, uttydning och profetior i stor omfattning. De skriftliga vittnesbörden om montanismen kommer främst från dess episkopala motståndare, varför dessa ofta är ytterst negativa och nedsättande. 1800-talets kyrkohistoriker missförstod många gånger både de montanistiska profeternas och profetiornas karaktär. Men biskopen i Rom fördömde aldrig montanismen för någon irrlära, och montanismens mest kände anhängare var Tertullianus. Tertullianus blev, tillsammans med Augustinus, en av den tidiga katolska kyrkans viktigaste teologiska arkitekter. Tertullianius skrev flera skrifter om andehänryckning, vilka tyvärr inte finns bevarade. En grupp efterföljare av Tertullianus fanns som en separat riktning i Nord-Afrika fram till 400-talet, då den återförenades med den katolska kyrkan.

Under senare delen av 300-talet och början av 400-talet framträdde två inflytelserika teologer, som båda hävdade att Andens övernaturliga gåvor och särskilt tungotalet hade upphört. Johannes Chrysostomos (=»guldmun«) hävdade detta med emfas. Han menade att gåvorna hade ersatts av den fullt utvecklade kyrkan. Chrysostosmos förkunnelse kan förstås ses som en reaktion mot kvarvarande montanism eller som en reaktion på frånvaron av karismatiska manifestationer i den efterkonstantinska kyrkan. Det senare skulle i så fall innebära att kyrkan försvagats i detta hänseende under 300-talet. Johannes Chrysostomos påverkade förmodligen Augustinus.

Augustinus kom till tro efter att ha varit en anhängare av manikeisk religion och nyplatonsk filosofi. Ingen av dessa hade något intresse av övernaturliga händelser. Efter att Augustinus blivit en kristen och börjat undervisa i kyrkan, hävdade han att Andens övernaturliga gåvor upphört, särskilt tungotalet. Augustinus blev tvungen att omvärdera sin position när han konfronterades med helandemirakel som skedde i hans församlings närhet. Miraklen skedde i anslutning till vördnad för martyrreliker och han konstaterade att de gav intryck av att vara äkta. Här förebådade Augustinus den mirakeltro som skulle växa i omfattning under medeltiden.

Efesierbrevet ger församlingen en mönsterbild

Min tolkning är att ursprunget till dessa fem tjänster finns hos Jesus själv. Han omnämns som sänd av Fadern (apostel), profet, bärare av de goda nyheterna (evangelist) och som herde och lärare.* När Paulus sedan skriver Efesierbrevet med instruktioner till församlingen om hur den ska fungera utgår han från Jesus och skriver att i och med Jesu himmelsfärd blev dessa tjänster tillgängliga för församlingen (Ef 4:7–11). Paulus fortsätter:

»Och han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare, för att utrusta de heliga till att fullgöra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, som en fullvuxen man med ett mått av mognad som motsvarar Kristi fullhet.« (Ef 4:11–13 SFB2015)

Enligt Ef 4:12 är tjänstegåvornas uppdrag att »utrusta de heliga till att fullgöra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp.« De ska alltså utrusta församlingen med sitt perspektiv och sina gåvor så att församlingen i sin tur fullgör sin tjänst att bygga upp Kristi kropp. Här tror jag att vi ofta har missförstått dessa tjänster och trott att de själva ska göra arbetet. När det gäller evangelisten kan till exempel de övriga vara glada över att han eller hon har pratat med ickekristna – så att vi andra slipper! Men som jag ser det är evangelistens huvuduppdrag att utrusta församlingen att vara mer evangeliserande och herdens uppdrag är att göra församlingen mer herdelik etcetera. För att kunna utrusta församlingen tror jag att dessa tjänster behöver leva och utvecklas i sin egen tjänst, men samtidigt också prioritera att utrusta andra. Uppdraget handlar inte enbart om ett teoretiskt utrustande utan framför allt om att praktiskt leva ut sin tjänst och hjälpa församlingen att växa vidare inom det området.

Vi kan beskriva det som att varje tjänstegåva har ett område som den bär och som enklast märks i den instinktiva kontrollfråga varje tjänstegåva har. För aposteln kan det vara »Går vi vidare med evangeliet?«, för profeten »Är det detta som ligger på Guds hjärta för oss nu?«, för evangelisten »Kommer nya människor till tro?«, för herden »Far människor illa?« och för läraren »Är det rätt lära?«. Dessa perspektiv kommer från tjänsternas uppdrag och vi skulle kunna se dem som Jesu fem perspektiv. När en herde oroas över om människor far illa är det därmed Jesu herdehjärta som talar.

I Nya testamentet ser jag ingen tydlig ledning kring huruvida alla har en tjänstegåva eller inte. Klart är dock att vi kristna har fått olika gåvor och personligheter från Gud i skapelsen och genom den heliga Ande, samt att vi har olika perspektiv och hjärtefrågor. Den logiska slutsatsen utifrån att de med tjänstegåvor har uppdraget att utrusta församlingen blir att detta utrustningsuppdrag inte kan ligga på alla. Däremot är vi alla kallade att bli utrustade av dem med tjänstegåvor och därmed växa inom alla dessa fem områden och på så sätt tillsammans »bygga upp Kristi kropp«.

Hur ska dessa fem fungera ihop i församlingen?

Jag tänker att det är viktigt att vi både förändrar vår attityd samt skapar en struktur för att dessa infallsvinklar ska komma fram. Historiskt har oftast enbart några få av dessa perspektiv dominerat, vilket har lett till en obalans – vi har blivit väldigt starka inom vissa områden men förblivit svaga inom andra. I olika församlingar, samfund och rörelser har det som tillåtits dominera skiftat, men den gemensamma faktor jag ser är att vi har haft svårt att lyfta fram samtliga fem. En av orsakerna till detta är att ett par av tjänstegåvorna kan ha utmaningar med varandras perspektiv. Till exempel kommer inte alltid herden och evangelisten så bra överens eftersom den förra vill fokusera på de redan kristna och den senare i stället på de ännu inte kristna. Detta gör att en lokal församling gärna får sitt primära perspektiv från dess mest inflytelserika ledare. Lösningen på detta är att alla fem tjänsterna behöver underordna sig varandra och fullt ut acceptera att de andra har viktiga perspektiv som kompletterar den egna infallsvinkeln.

Varför ska vi betona just tjänstegåvorna – det finns väl andra bra ledarstrukturer?

I Nya testamentet finns lite olika lokala strukturer för ledarskap. Svenska kyrkan finns i en biskop-präst-diakon-struktur som på många sätt har tjänat väl. Varför ska vi då bry oss om vad Paulus skriver i ett par rader i Efesierbrevet? Jag kan åtminstone finna två skäl till det. Det första är att Efesierbrevet ofta har betraktats som en viktig skrift i Nya testamentet för församlingens liv. Det är skrivet som ett allmänt brev och Paulus syfte med det är att få den lokala församlingen att fungera. Därför ser jag det som naturligt att ta hans undervisning på allvar. Det andra skälet är de löften som är kopplade till tjänstegåvorna. Som vi såg i bibelhänvisningen ovan kan tjänstegåvorna leda till att »vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, som en fullvuxen man med ett mått av mognad som motsvarar Kristi fullhet.«. Det är ett fantastiskt löfte! Därför ser jag mycket goda skäl att tro att tjänstegåvorna har en unik funktion i församlingens ledarskap och att det därmed är något vi behöver undersöka mer och söka Guds kunskap om.

* Joh 20:21, Luk 1:76, Luk 4:18-19, Joh 10:11, Joh 3:2