Samuel Ljungblahd, som är född och uppvuxen i Umeå, möter oss redan vid parkeringen. Han har svarta gummistövlar och en grön collegetröja med bokstavskombinationen »Nrlnd«, som passande nog står för Norrland.

Vi blir inbjudna till hans gula radhus på Ersboda i Umeå, ett av stadens mest mångkulturella områden. Här har familjen Ljungblahd bott i snart 15 år. Vid ingången bakom en spegelskjutdörr skymtar ett par hockey­skridskor och ett par konståkningsskridskor som tillhör Samuels tre döttrar.

I vardagsrummet hänger ett bröllopsfoto på väggen och till vänster om teven sitter en tavla med texten från Matteusevangeliet 6:33: »Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.«

I sovrummet på nedervåningen står ett piano bredvid dubbelsängen. Det är nästintill det enda i hemmet som avslöjar Samuel Ljungblahds identitet som musiker. När han kommer innanför dörrarna föredrar han nämligen att inte lyssna på musik alls, berättar han.

– Sanningen är att jag aldrig lyssnar på musik, det drar igång för mycket och jag blir superkreativ. När jag kommer hem vill jag stänga av helt, och när jag åker mellan spelningar kan jag sitta helt ensam och tyst i en hyrbil i fyra timmar.

När vi träffar Samuel har han precis kommit hem från en turné med Norrbotten Big Band. Tio konserter har betats av på två veckor, och vid tiden för intervjun har han hunnit få några dagars återhämtning för att ladda upp inför slutrepetitionerna till de hittills fem största konserterna i hans karriär.

– Jag är både nervös och förväntansfull. I dagsläget är det svårt att dra folk. Rent konsertmässigt ska det bli fantastiskt kul att ställa sig på scen med min nya platta.

Witness, som hans femte studioalbum heter, skiljer sig från hans tidigare musik.

– Jag har landat i vad jag tycker är viktigt i gospel. Text givetvis, det ska vara sångbart. Ju äldre jag blir desto mer inser jag att gospel är en ledarskapsfråga snarare än en artistfråga. Det handlar om att kunna leda ett rum, sedan borde den musikaliska kostymen kunna vara vad som helst. Därför experimenterade vi med produktionen kring Witness-plattan. Vi tog en gryta och slängde ihop r’n’b, soul, gospel, EDM och rörde om.

Mycket av riktningen kring det nya eklektiska soundet handlar om att Samuel vill nå ut till en yngre generation, förklarar han.

– Under alla åren, och särskilt de senaste fyra åren sedan det sista albumet The Psalmist släpptes, har jag spelat mycket i kyrkan. Jag har insett att alla som var aktiva under 90-talet när jag påbörjade min karriär är de som fortfarande håller igång. Körerna, musikerna och publiken blir äldre. I dagsläget finns det ingen brygga nedåt.

Samtidigt som Samuel är medveten om och tacksam över att hans musik har betjänat hans något äldre men trogna publik, längtar han efter att nå ut till fler.

– Jag blir jätteglad över att den senaste plattan har betjänat Kristi kropp. Men evangelisthjärtat i mig skriker: »Hallå, jag sitter fast, jag vill vara på andra ställen och träffa andra människor!« Då slog det mig – jag hade precis varit och spelat för en församling i Svenska kyrkan inför min typiska publik, sedan sjöng jag på en festival för 4 000 ungdomar som gick igång på det lika mycket.

Den vision som Samuel målar upp blir tydligare under debutkonserten på Witness Tour i Stockholm på Cirkus 2 april. Showen inleds med singeln Witness och trots att gospel­veteranen tillika energiknippet ger allt vad han har redan från första ton, är den till övervägande delen medelålders publiken svårflörtad.

Någonstans i folkmassan skymtar dock en och annan ungdom som gungar huvudet i takt med den tungt betonade basen och grimaserar imponerat till Samuels skickliga vokal­prestation. Produktionen är modern och elektronisk, och medan jag som ungdom sitter i publiken på Cirkus kommer jag på mig själv att längta efter att att prisa Gud till I belong to you.

Under konserten blir hans sätt att ödmjukt dirigera – leda – publiken tydligt. Efter att ha förkunnat och tydliggjort sin tro för den del av publiken som inte är kristna, fortsätter han avslappnat att berätta att han bland annat har inspirerats av Hillsong-predikanten Andreas Nielsen till ett av ljudspåren på albumet.

Hemma i Umeå förklarade han hur han under åren lyckats läsa av sin publik.

– Det är ganska tydligt. Jag har fått en roll där jag är både frikyrklig och folklig. Jag minns första gången jag knäckte koden att skapa ett rum där det var tryggt och avslappnat. Jag var i Växjö på en gospelfestival där det var ett fullsatt konserthus med 200 personer i en kör. Jag började prata utifrån en av texterna och lade märke till hur blandad publik vi hade i rummet – alltifrån frikyrkofolk till arbetskollegor som aldrig varit i kyrkan. Så kommer jag, det frikyrkliga hoppet till artist, och börjar prata om Jesus och den Helige Ande.

Samuel menar att man måste känna in publiken för att vinna deras förtroende.

– Svenskar avskyr när man berättar för dem vad de ska göra. Så jag sa i stället att jag trodde på Jesus, att han helar och att mina låtar handlar om just det. Sedan förklarade jag att det är helt okej att inte hålla med. »Vi kommer inte att döpa någon i dag, då får ni gå någon annanstans« brukar jag skämta.

Samuel har varit med i den svenska musikbranschen sedan 2000 när hans debut-EP släpptes. På hans CV kan han i dag skriva upp TV4:s Let’s dance, SVT:s Så ska det låta och ett samarbete med Kirk Franklin, en av världens största gospelartister. För den större svenska massan som rör sig utanför frikyrkovärlden, är han kanske mest känd för det kritikerrosade framträdandet under bröllopet mellan prins Carl Philip och Sofia Hellqvist år 2015.

– Prinsbröllopet gav mig en stämpel på att »Samuel är en gospelartist och det är ok«, säger han och fortsätter:

– Sedan ska jag ärligt säga att jag var lite besviken över placeringen av mitt nummer. Jag insåg att »det här är typiskt«, man ska få vara med på en väldigt stor grej och här ska Salem Al Fakir få stå i fokus och sjunga och jag blir en slags utgångsmarsch på 60 sekunder. Sedan är det liksom bye bye – »var det du som typ var med på prinsbrölloppet«.

Det visade sig dock att det var just utmarschen som blev den stora snackisen.

– SVT fick feeling och tänkte att det var fest i kyrkan, så de lät musiken hänga kvar.

Under framträdandet tjuter Samuel Ljungblahd på ett James Brown liknande vis: »I need to praise Him one more time« (Jag måste prisa Honom en gång till), volymen höjs och kungaparet fortsätter glatt att gå ut till Ljungblahds soulversion av Casting Crowns Joyful joyful. Nu var det inte bara frikyrkokåren som var på plats, utan Samuel hade hela den svenska artisteliten såväl som majoriteten av svenska folket som åskådare.

– Det gick från något som jag tänkte skulle bli ingenting till att det blev själva grejen. Efter framträdandet gick jag förbi Mark Levengood som chockartat utbrast: »Var kom du ifrån?«

Två världar som annars inte skulle kollidera möttes, och Levengood var minst sagt glatt överraskad.

– Jag berättade att jag hade haft människor som både viskat i mitt öra och skrikit i mitt ansikte att »bara tona ner den där Jesus-grejen, du är ju bra, det finns ju pengar att hämta«. Varpå Levengood utbrast: »Tona för Guds skull aldrig ner – tona upp!«

I beskrivningen av mötet med Levengood inser man vikten av Samuel Ljungblahd som en tjänande artist. Han har fått det svenska folkets förtroende och i allra högsta grad Guds favör att fritt förkunna evangelium för en publik som slentrianmässigt kallas sekulär.

Han erkänner dock att spänningsläget mellan att vilja synas som artist och samtidigt tjäna Gud ständigt finns där.

– Jag har jobbat med en norsk predikant som heter Egil Svartdahl som förklarade det så bra: »Ja, jag vill verkligen att Gud ska bli synlig, men sedan har jag ganska stort behov av att synas själv också.« Så kände jag nog under prinsbröllopet.

Han berättar att han är mån om att påminna sig själv om huvudsyftet med det han gör.

– Det kanske låter pretentiöst, men jag gör detta för att bygga Guds rike. I dagens samhälle har artister fått en sådan konstig roll, man har blivit placerad på en piedestal och får tycka till om allt möjligt, även fast man inte har någon koll alls – bara för att man är duktig musiker, skådespelare eller underhållare.

– En musikers roll enligt Bibeln är att leda i tillbedjan. Du är en tjänare och bör inte sträva efter att sitta på en piedestal. Min roll handlar om att leda, samtidigt som 50 procent av mig vill synas. Där finns ett kraftfält som sliter och drar: artisten som vill synas, höras och vara i centrum, medan den kristna tron uppmanar oss att se andra, bli andras tjänare och att offra.

Här blir kyrkan en viktig roll i Ljungblahds liv, förklarar han. Tack vare kyrkan lyckas han hålla en sund balans. Han och Anna – Samuels fru sedan 17 år tillbaka – är fortfarande aktiva i Frälsningsarmén, Samuels hemförsamling i Umeå. En gång i veckan ansvarar paret för kvällen tillsammans.

– På onsdagar har vi en Apell-liknande gudstjänst som heter »Mätt och förlåten«. Då har vi en husmor som kommer och serverar mat mellan klockan fem och sex. Sedan samlar Anna de yngre och har barngrupp och jag leder de vuxna i gudstjänst.

I hemförsamlingen kan Samuel inte gömma sig bakom en artistfasad, förklarar han. Här är han omringad av människor som känner honom långt bortom och före artisteriet.

– Det är en utmaning att ställa mig framför min egen församling, framför människor som jag känner och delar livet med, och faktiskt försöka säga något. Det är lätt att åka runt och vara professionellt kristen, att stå på scen, säga en massa bra saker och få människor att tro på det – sen åker jag ju därifrån. Men i min egen församling är jag inte en artist, jag är bara Samuel.

Under besöket i Umeå hinner vi förbi Frälsningsarmén där allting började. Det blir inte en lugn stund att avnjuta under den timmes långa lunchen – Samuel tar god tid med dem som kommer fram för att hälsa. Han hejar glatt och lugnt och tilltalar de flesta med namn.

Det var också tack vare engagemanget i Frälsningsarmén som Samuels kallelse uppenbarades.

Som 18-åring blev han uppringd av Frälsnings­armén som skulle starta en pionjärförsamling i Stockholmsförorten Vårby Gård. Övertygad om att det var hans biljett in i musikbranschen, beslutade han sig för att tacka ja med två veckors framförhållning. För de hade kallat honom för att »han var så bra«, skojar Samuel och gör narr av sitt naiva ungdomsjag.

Väl i Stockholm var det inte alls rösten som fick stå i centrum, utan Samuel hade anlitats tack vare sitt sätt att kunna nå ut till ungdomar.

– Det är ganska kul att tänka tillbaka, för det är en 18-årig teatralisk svart-vit kille med mycket känslor som är beredd att offra musiken: »Ta det Gud, jag ska leva och dö i Vårby Gård för ungdomarnas frälsning.«

Samuel beskriver en ung människa som i sin mest brinnande iver att tjäna och tillfredsställa Gud är beredd att ge upp sin egen dröm för Guds dröm.

Det var inte förrän han åkte till Sydafrika på ungdomskonferens med Frälsningsarmén som Gud bekräftade Samuels syfte med livet.

– Det gick ungefär ett år där jag skulle »leva och dö i Vårby«, sedan var jag på en konferens i Sydafrika med Frälsningsarmén och sjöng med några vänner. Vi var ungdomar från hundra länder i Kapstaden och sista dagen innan vi skulle åka hem stod jag i duschen och ifrågasatte syftet med mitt liv. Jag minns att jag frågade Gud vad jag skulle göra med mitt liv. Jag har nog aldrig hört Gud tala lika tydligt som då.

Samuel beskriver en konversation med Gud som kom att forma resten av hans liv.

– Samtalet som pågick mellan mig och Gud i den där gröna duschen i Sydafrika var väl att: »Vad tycker du om att göra?«, varpå jag svarade: »Jag tycker om att sjunga.« »Jaha, vad har du gjort den här veckan då?« Jag svarade: »Jag har sjungit.« »Hur har det gått?« »Det gick jätte-jättebra.« Det var nästan som att jag kunde se Gud framför mig, och Han skrattade till och sade: »Jaha, men vad är problemet då? Det kanske är det du ska göra.«