Det är ett känt faktum att det finns en grupp skönlitterära författare i Västerbotten som dels är släkt med varandra, dels alla på olika sätt har anknytning till den rosenianska väckelsen. Till dessa hör Sara Lidman, Per Olov Enquist, Anita Salomonsson och Torgny Lindgren.

En annan författare som inte riktigt hör till samma grupp är Tore Nilsson, vars böcker utgavs på EFS-förlaget och behandlade liknande frågor men utifrån en tydligt kristen utgångspunkt.

I boken Den levande närvaron av Ordet har litteraturvetaren Anders Persson samlat åtta essäer som bland annat behandlar de nämnda författarnas bild av den rosenianska väckelsen. Dessutom finns en essä om bilden av den laestadianska väckelsen hos Bengt Pohjanen och Björn-Erik Höijer.

För alla som med behållning läst eller läser böcker av de västerbottniska författarna ger Perssons artiklar en djupare förståelse av den särpräglade miljö som framträder i de skönlitterära verken. Också brottningen med tron tydliggörs; även de som inte delar tron måste förhålla sig till den. Och förhoppningsvis kan Perssons bok hjälpa en och annan att återupptäcka Tore Nilssons författarskap.

För mig som är uppvuxen i samma västerbottniska miljö som flera av författarna, är boken alltigenom fascinerande att läsa. Den ger igenkänning; den väcker till gensägelse på en del punkter, men framför allt bekräftar den vilken formerande roll den rosenianska väckelsen haft i dessa bygder. Att sedan lekmannapredikanten Gabriel Andersson – min farmors far – figurerar i flera av essäerna gör inte saken sämre.

• Della
• Twittra