Författare: Jonatan Knutes

Ett äventyr som utvecklar

Benjamin Ahlgren från Umeå var 21 år när han 2013 åkte ut till Argentina, då genom Salts volontärprogram.

– Jag fick chansen att leva ut min tro i en ny kultur och se vem Gud var bortom kulturell trygghet och kulturella mönster. Jag lärde mig ett nytt språk och fick gott om tid att brottas med vem jag var utan de sammanhang jag vanligtvis fanns i.

Med tacksamhet och glädje ser Benjamin Ahlgren tillbaka på sin tid som volontär.Med tacksamhet och glädje ser Benjamin Ahlgren tillbaka på sin tid som volontär.

Inledningsvis mötte Benjamin en del utmaningar, men han minns det ändå som att han fick ett väldigt varmt mottagande i Salta, Argentina.

– Det var kittlande och nervöst men också otroligt spännande att åka iväg! Till en början var det väldigt många intryck att smälta. Språket var svårt och det blev mycket på en gång. Men när den första stormen lagt sig fick jag lov att på egen hand söka kontakter och utforska omgivningen, vilket var en nyttig utmaning.

Med några års perspektiv är han mycket tacksam över att han tog chansen.

– Jag kan verkligen rekommendera andra att våga ta steget. För mig var denna tid en otroligt viktig öppning för att våga testa nya saker och möta nya kulturer och sammanhang. Jag lärde mig spanska, vilket senare tog mig till spanska Pyrenéerna där jag arbetat som äventyrsguide i bergen. Jag fick kliva utanför min box och lära mig en massa nya saker, både om mig själv och min omgivning.

Missionärsretreat vid Langanosjön i Etiopien

Kaplan för retreaten var Magnus Widholm, EFS regionala missionsledare i Sydöstsverige:

– Vi hade verkligen fina dagar tillsammans. Inte minst var det fantastiskt att få börja varje dag med mässa på den vackra stranden, säger Widholm.

För missionärerna är en retreat som denna ett värdefullt tillfälle att stanna upp och samla ny kraft inför alla de utmaningar som de möter.

Magnus Widholm, kaplan för retreaten, ledde de dagliga morgon­mässorna på stranden.Magnus Widholm, kaplan för retreaten, ledde de dagliga morgon­mässorna på stranden.

– Jag hoppas att våra missionärer känner att vi som rörelse sätter högt värde på deras insatser och att vi verkligen unnar dem att få vara på retreat tillsammans. De får komma bort, fira mässa varje dag, sjunga på svenska tillsammans och ha en härlig vecka tillsammans och med Gud.

När de vuxna hade bibeltimme hade barnen ett eget program med sina ledare som anslöt från Sverige.

– Oerhört betydelsefullt och viktigt att vi också kunde ge bibelundervisning till barnen på deras nivå, konstaterar Widholm, som fick mersmak av sitt första besök i Etiopien.

– Det var starkt att få se det man hört så mycket gott om med egna ögon. Min fru och jag har sagt att vi definitivt kommer att återvända tillsammans till missionsfältet.

Hallå där Marie-Louise Nilsson

Berätta om satsningen?

– Salt och EFS vill rusta nya generationer att nå ut med evangeliet. Ur denna längtan har visionen med spåret fötts. Vi vill erbjuda två dygn av lärjunga­träning och ge möjlighet för en ung generation att uppleva den helige Ande, förstå nödvändigheten av att leva i Ordet och att rustas för att bygga en missionsrörelse.

Varför är det viktigt att investera i ungdomarna?

– En rörelse som inte ger evangeliet vidare dör. Men en rörelse som rustar en ung generation kan få vara med och bidra till många människors frälsning i vårt land.

Vad hoppas ni att besökarna får ut av dessa dagar?

– Ett möte med Jesus, en erfarenhet av den helige Ande, en kärlek till Ordet, nya vänner och mod!

Roseniansk ekumenik – vad betyder det i dag?

Det har blivit allt vanligare med ekumeniska församlingar. Detta gäller även sammanslagningar där EFS-föreningar ingår. Det kan vara så att man inte orkar driva arbete var för sig. Givetvis påverkar det att gamla samfundsgränser inte längre spelar så stor roll. Lärofrågor som förut varit skiljande uppfattas inte längre som lika viktiga. Men likafullt finns teologiska skillnader kvar. Hur ska man hantera dem i ekumeniska församlingar?

2_2019_teologi

En strategi för att föra samman två grupper med exempelvis olika dopteologi kan vara att man för teologiska samtal och kommer fram till en för båda acceptabel kompromiss. I dopfrågan skulle kompromissen kunna bestå i att man i sina gemensamma skrivningar om vad församlingen ska stå för kraftigt tonar ner en luthersk arvsyndslära som kan sticka i ögonen för den som har en baptistisk dopsyn. Utifrån en sådan kompromiss kan det bli så att man döper barn, inte för att de behöver frälsningens gåva utan för att de redan genom födseln tillhör Guds rike.

Kompromisser är generellt sett är ett bra sätt att jämka samman saker och ting. Till exempel är kompromisser helt nödvändiga i politiken när ingen har egen majoritet. Samtidigt finns det problem med kompromisser kring kristna läror som vi ser som centrala. Om man genom kompromisser flyttar sina ställningstaganden i centrala frågor kommer man i praktiken att få en ny teologisk identitet.

Åter till vårt exempel – dopfrågan. Om kompromissen mellan ett baptistiskt och ett lutherskt sammanhang blir att man enas om att man kan döpa barn, men samtidigt tar bort det mesta av en luthersk tanke på arvsynd, då innebär det i praktiken att man snarast blivit metodister i sin dopteologi. Det är nu inget problem i sig, om det är den metodistiska teologin man blivit övertygad om och vill bära vidare i sammanhanget. Ett problem blir det om man gör en kompromiss för att vara så nära både det lutherska och det baptistiska som möjligt, men i stället blir något mittemellan – som ingen egentligen hade tänkt. Då blir man vare sig lutheraner eller baptister.

En annan strategi är att den starkare gruppen kör över den svagare parten, som helt enkelt får finna sig i att »storebror« bestämmer. Den som tillhör minoriteten tvingas då gå till ett annat sammanhang för att få exempelvis dop i enlighet med sin teologi och övertygelse. Inte heller detta är en tillfredställande lösning. Den församling jag tillhör kommer då inte att riktigt kunna fungera som mitt andliga hem – om jag tillhör den teologiska tradition som »körts över«.

Jag tror att det finns en tredje väg som är betydligt bättre och mer generös utan att kompromissa bort centrala teologiska perspektiv. Utgångpunkten för mig är hur Rosenius talade om det vi i dag kallar ekumeniska frågor och ekumenisk praktik.

För Rosenius handlade det inte om kompromisser utan om att med nådens ögon se på dem som hade andra uppfattningar. Den barmhärtigheten mot varandra var för Rosenius möjlig när man delade Kristus och tron på honom. Han skriver: »Kristi rike är ett förlåtelsens rike. Det innebär nu också att vi ska förlåta varandra. Det är en förutsättning för all kristen gemenskap.« Han skriver vidare att »det är en dårskap, om vi menar att Andens enhet kan uppnås först när vi blivit helt eniga på alla punkter«. Den enigheten uppnår vi aldrig på grund av att vi nu bara har brottstycken av helheten. Att vi inte ser på saker likadant handlar inte bara om sådant som har med våra begränsningar och vår synd att göra. Skillnader i perspektiv har även kopplingar till att vi har olika gåvor och uppgifter (1 Kor 12). Vi utgör olika lemmar i Kristi kropp. Rosenius lyfter även fram att vi är skapade olika som personer med olika temperament, olika gåvor, olika uppdrag. Vi kan också ha kommit olika långt i vår vandring med Gud. Att se på varandras olikheter i teologi med nådens generositet handlade inte om kompromisser för Rosenius, utan om en ödmjukhet i inställning kombinerat med en gemensam syn på det allra mest centrala, Jesus Kristus. En självklar och fast förankring i luthersk teologi var för Rosenius inte ett ekumeniskt hinder utan en möjlighet.*

Hur kan vi då tillämpa detta i en ekumenisk församling mellan exempelvis övertygade baptister och övertygade lutheraner? Jag tror att man i en sådan situation inte ska »skriva ihop sig« i en kompromisslinje som ingen kanske blir riktigt bekväm med. Jag tror att man snarare ska »skriva isär sig« och helt ärligt konstatera att det finns två olika synsätt representerade i det lokala sammanhanget. I en kombination av ödmjukhet och nåd behöver man konstatera att det finns ett annat synsätt som man själv inte omfattar, men som behöver få finnas och kunna praktiseras fullt ut för min kristna broders eller systers skull som har en annan övertygelse utifrån sin bibelläsning. Ekumenik handlar inte om att backa i kompromisser utan om att mötas i Kristus och att ödmjukt respektera att det finns andra synsätt i viktiga teologiska frågor än dem som min egen tradition företräder. Det betyder också att EFS-föreningen som av olika skäl funderar på ett närmare ekumeniskt arbete behöver bevaka att eventuella gemensamma skrivningar verkligen fullt ut kan inrymma en luthersk syn på exempelvis både dop och nattvard. EFS-föreningen bör då i konsekvensens namn även uppmuntra andra grupper som ingår i den ekumeniska församlingsgemenskapen att bevaka att man får utrymme för sina grundläggande synsätt och traditioner. På det sättet kommer ekumeniska gemenskaper att uttrycka mer av både sanningen och nåden än de annars skulle göra.

* Om du vill läsa mer om Rosenius sätt att se på ekumenik, se bok 6 Bröders gemenskap i serien C.O. Rosenius för vår tid.

Skatten i arvet

Det är kvinnomöte för EFS-föreningen Mekane Yesuskyrkan i Skärholmen söder om Stockholm, när Budbäraren kommer på besök en lördag. Mässan börjar klockan 16.00, och under den inledande bönen böjer lovsångerskorna knä. Kvinnorna matchar varandra med sina vita traditionella etiopiska handvävda klänningar, habesha kemis.

– Ililta le Egzihaber – jubel för Herren – inleder Seble Deriba, 49 år, bönen med.

Diakonen Seble sticker ut i sin färgstarka orangea klänning. När hon ber gör hon det med auktoritet. De senaste tio åren har kyrkan aktivt arbetat med att engagera kvinnorna i församlingen, berättar hon.

– Synen att kvinnor ska vara hemmafruar och föda barn håller inte, Gud vill använda alla.

– Låt oss prisa Gud med hela hjärtat den här eftermiddagen, uppmanar lovsångsledaren innan ett 50-tal församlingsmedlemmar i Mekane Yesuskyrkan i Skärholmen reser sig i jubel. Bilder: Johan Ericson– Låt oss prisa Gud med hela hjärtat den här eftermiddagen, uppmanar lovsångsledaren innan ett 50-tal församlingsmedlemmar i Mekane Yesuskyrkan i Skärholmen reser sig i jubel. Bilder: Johan Ericson
Seble är diakon i Mekane Yesuskyrkan i Skärholmen.Seble är diakon i Mekane Yesuskyrkan i Skärholmen.
Mekane Yesuskyrkan i Skärholmen består av ett 40-tal barn och ungdomar – här står de inför församlingen för att ta emot bön och välsignelse under lördagens gudstjänst.Mekane Yesuskyrkan i Skärholmen består av ett 40-tal barn och ungdomar – här står de inför församlingen för att ta emot bön och välsignelse under lördagens gudstjänst.

Seble stärker sitt argument med Guds ord från Apostlagärningarna 2:17–18: »Det skall ske i de sista dagarna, säger Gud, att jag utgjuter min ande över alla människor. Era söner och döttrar skall profetera, era unga män skall se syner och era gamla män ha drömmar.«

– Tanken är att kvinnor ska upptäcka sina gåvor och våga ta mer plats. Den här visionen har bidragit till vår sammanhållning och berikat församlingsutvecklingen, säger hon.

EFS-föreningen Mekane Yesus och Svenska kyrkan samsas om kyrkolokalerna som ligger i en mörkbrun tegelbyggnad vid sidan av torget i Skärholmen, en muslimskdominerad stadsdel. Redan vid entrén avger stearinljusen sin doft, och i kyrkorummet möts besökarna av den vackra ljuskronan i taket och en förgylld Jesusbild på väggen bakom altaret.

Till höger om lovsångerskorna sitter pianisten och ackompanjerar sången i pentatoniska skalor.

När det är dags för predikan kliver dagens predikant Menen Alemayehu in; hon är gift med församlingspastorn Yonas Tamiru.

Tillsammans med Mengesha Mekasha startade Yonas en bibelstudiegrupp om sex personer för 23 år sedan. Där och då föddes Mekane Yesuskyrkan i Skärholmen, ur en längtan om att tillhöra ett lutherskt trossamfund och att föra det etiopiska arvet vidare.

Både Yonas och Mengesha gick, likt många församlingsmedlemmar, i Mekane Yesuskyrkor i Etiopien.

Väl i Sverige hamnade Mengesha först i Filadelfiakyrkan. Även om han inte förstod språket var atmosfären tillfredsställande. Men han saknade att få prisa Gud tillsammans med människor som hade samma trosbekännelse, och skillnaden i dopsyn var ett problem. När han våren 1996 träffade Yonas, som hade samma längtan, kunde han äntligen känna sig hemma.

– Det var en befrielse att kunna gå tillbaka till våra lutherska rötter, konstaterar Mengesha. Först var vi sex personer, och när vi flyttade in i Skärholmens kyrka var vi elva.

De var unga och entusiastiska och blev Svenska kyrkan i Skärholmens första evangelister.

Rent visuellt har lite förändrats sedan Mekane Yesusförsamlingen flyttade in i kyrkans lokaler. Även kulturen och traditionerna har varsamt bevarats.

Mebaselassie Kidane, 19 år, sticker ut som en av de få unga som sitter kvar under hela predikan. Meba, som han kallas, kom till Sverige från Etiopien 2017 men talar redan flytande svenska.

Han beskriver Mekane Yesus som ett hem där alla är varandras syskon, farbröder och mostrar. Nu har han varit med i församlingen helhjärtat i fyra månader och kärleken som han har mötts av är obeskrivlig, förklarar han. Här har han fått lämna sitt gamla bagage – ett förflutet präglat av ett destruktivt alkoholintag, festande och tjejer – för att i stället fyllas med Guds ord.

Första gången han besökte kyrkan blev han inbjuden av sin moster men somnade under gudstjänsten. Det var först efter en predikan med ungdomsledaren Markus Bekele, 22 år, som en gnista tändes – eller som han själv beskriver det:

– Den Helige Ande väckte min ande, sedan dess får jag inte nog av Guds ord eller Mekane Yesus.

Enligt Mekane Yesus ungdomsledare, Markus Bekele, 22 år, är den helige Andens närvaro kriteriet för att ungdomar ska vilja rota sig i kyrkan. Bild: Dagmawit AlemayehuEnligt Mekane Yesus ungdomsledare, Markus Bekele, 22 år, är den helige Andens närvaro kriteriet för att ungdomar ska vilja rota sig i kyrkan. Bild: Dagmawit Alemayehu
– Alla i församlingen behandlar mig som om jag vore deras egen bror och alla är nyfikna på hur min vecka har varit när vi ses på lördagar, säger Mebaselassie Kidane, 19 år, som har hittat hem i Mekane Yesuskyrkan i Skärholmen.– Alla i församlingen behandlar mig som om jag vore deras egen bror och alla är nyfikna på hur min vecka har varit när vi ses på lördagar, säger Mebaselassie Kidane, 19 år, som har hittat hem i Mekane Yesuskyrkan i Skärholmen.

Markus Bekele kommer in i kyrksalen under den timmeslånga lovsången. Han omfamnar ett av barnen som tillsammans med ett 10-tal ungdomar sitter längst bak i vänstra hörnet.

Sedan församlingen bett för två födelsedagsbarn och två nya ungdomsledare, tar Markus med sig tonåringarna till en annan sal där de ska ha lördagsskola.

Markus har precis som många andra 90-talister med etiopiska föräldrar växt upp i Mekane Yesuskyrkan i Skärholmen. Hans föräldrar – i grunden ortodoxa – har varit aktiva i församlingen sedan början. Mamman är med i lovsångsgruppen än i dag och tack vare pappans initiativ firar församlingen nyår i kyrkan varje år.

Han minns sin barndom i kyrkan och lördagens gudstjänstbesök som veckans höjdpunkt. Markus växte upp med att höra pastor Yonas Tamiru berätta om Mose, Josef och den gode samariten.

– Mekane Yesus gav mig den grundläggande tron, lärde mig vikten av gemenskap och principer. De visade mig vad familj var.

Livet har dock inte alltid varit en dans på rosor för Markus. I sina tidiga tonår växte han ifrån kyrkan som ett resultat av en obefintlig ungdomsverksamhet. Tonåren präglades i stället av ett kriminellt liv fyllt med knarkhandel, droger och tjejer. Efter att ha blivit tagen av polisen fick han en prick i belastningsregistret. Det var droppen. Han och mamman bestämde sig för att åka till Etiopien i oktober 2017.

Väl där hamnade han ofrivilligt på en tre dagar lång retreat i ett kapell i en källarvåning i ett av Addis Abebas hotell. Här blev han härligt frälst och när han återvände till Sverige och Mekane Yesus gjorde han det som ett bönesvar för församlingen.

– Församlingen bad och grät för mitt liv i åtta år. I samma anda hade de bett för en ungdomsledare och på ett övernaturligt sätt har Gud lagt en passion för barn i mitt hjärta.

I dag finansieras Markus bibelstudier av Mekane Yesus Skärholmen samtidigt som han predikar för ungdomar i åldrarna 13–18 varje lördag. Detta är en av investeringarna inför kyrkans framtidssatsningar som stavas: ungdomar.

– Våra barn är evangelister. När vi blir gamla vill vi att våra ungdomar ska kunna bära vidare Mekane Yesuskyrkans arv. På grund av språk- och kulturbegränsningar kan vi äldre inte sprida evangeliet och växa på samma sätt som den yngre generationen, säger Mengesha.

Gudstjänsterna hålls nämligen, precis som i hemlandet, på det etiopiska språket amarinja.

Det är på gott och ont, menar 64-årige Belay Negeri, som är med i styrelsen för Europeiska Mekane Yesus.

– Att folk vill ha evangeliet på sitt eget språk är det ingen tvekan om. Däremot är risken överhängande att vi tappar den yngre generationen.

Den etiopiska traditionen och kulturen genomsyrar församlingen i Skärholmens kyrka: i gästvänligheten där nya besökare välkomnas öppet inför församlingen under gudstjänsten, på skärmen där bibeltexter skrivs med etiopiska bokstäver, i det högljudda glädjejublet ililta, i den tre timmar långa gudstjänsten, i gemenskapen under den obligatoriska middagen efter mötet och i stoltheten i att bevara traditionerna.

– Medlemmarna tycker om det, så vi ser ingen anledningen att förändra, säger Belay.

Och det är här någonstans som Budbärarens besök hos Mekane Yesuskyrkan i Skärholmen landar, i att Gud är en generationernas Gud. Efter att ha uppenbarat sig själv för sitt folk i generation efter generation, ödmjukade Gud sig själv så att Han besökte jorden i mänsklig skepnad för att möta ett folk som inte kunde hålla Guds bud.

– Mekane Yesus i Skärholmen påminner mycket om moderkyrkorna hemma i Etiopien, säger Mengesha Mekasha och Belay Negeri som båda tillhört Mekane Yesuskyrkor i Etiopien.– Mekane Yesus i Skärholmen påminner mycket om moderkyrkorna hemma i Etiopien, säger Mengesha Mekasha och Belay Negeri som båda tillhört Mekane Yesuskyrkor i Etiopien.

Dagens generationer växer upp i en föränderlig tid och den kristna församlingen behöver följa utvecklingen för att hänga med, menar Markus.

Medan den äldre generationen talar om att bevara kultur och tradition insisterar Markus –som representerar den nya generationen – på att Gud alltid söker förnya sina strategier för att nå ut och utrusta sina tjänare som har i uppgift att vara goda herdar för Guds jord.

Markus nämner Mose och israeliternas uttåg ur Egypten, om hur efterföljande generationer inte kände Gud trots de mirakler som föräldrarna varit med och vittnade om. Han betonar också vikten av att föra arvet vidare: Abraham, Isak och Jakobs arv.

Bildreportage: Skolmat i Somaliland

EFS internationella sekreterare Erik Johansson var nyligen i Somaliland. Väl där besökte han EFS samarbetspartner Warsan och fick se det humanitära arbete som de bedriver i några byar utanför staden Hargeisa. Bland annat besöktes en skola och ett internflyktinläger.

– Det här var en resa som verkligen berörde mig på flera olika plan, säger Erik Johansson.

Bilder: Erik JohanssonBilder: Erik Johansson

Vy över skolköket i Bali Ciise. I detta enkla kök tillagas det lunch som EFS bekostar till 103 skolbarn varje vardag. I byarna utanför Hargeisa är det ofta långt att gå till skolan. En del barn har uppemot två timmars promenad till skolan, oftast utan frukost i magen.

2_2019_somaliland3
2_2019_somaliland2

Muhammed och Abdul Rahman går i första klass och delar här på en portion skollunch bestående av näringsgröt. Tack vare lunchen orkar barnen vara koncentrerade under lektionstid. Skollunchen har också gjort att fler barn går till skolan.

2_2019_somaliland4

Det är full fart i det lilla skolköket som bara är några kvadratmeter stort. Sabaad Ismael Osman bär ut tallrikar med mat till de väntande barnen.

– Med små medel ger EFS och Warsan förutsättningar för fler barn att gå i skola på den somaliska landsbygden. Detta är en mycket grundläggande förutsättning för ett förvandlat samhälle, helt i linje med EFS vision, säger Erik Johansson.

2_2019_somaliland5

I internflyktinglägret Balimataan bor flera hundra familjer och situationen är kritisk. Det finns knappt någon naturlig grönska, och befolkningen lever i huvudsak som nomader. Men de senaste åren har regnen varit sparsamma och mycket av boskapen har dött. Det leder till en stor utsatthet och många människor drivs på flykt för att hitta bete för de kvarvarande djuren och mat för sina barn. Warsan har matdistribution i lägret, men det räcker långt ifrån till alla.

Med öppen famn för de som behöver hopp

Budbäraren möter Inga Pagréus på hennes hemmaplan i kvarteren runt S:ta Clara kyrka, mitt i Stockholms hjärta. Promenaden som vi går mellan kyrkan och Plattan (Sergels Torg) har hon gått många gånger förut, inte minst under de 22 år hon arbetade som diakon i S:ta Clara kyrka.

– Gud välsigne dig som sandar våra gator i dag, utbrister hon glatt till en främmande man som kastar ut sand från sin hink vid den halkiga kyrktrappan.

Han förstår inte svenska och tittar upp lite förvånat men blir glad ändå, eftersom Inga lyser som en sol mot honom. Redan där, efter bara några minuter, förstår jag en del av Ingas smått unika förmåga att nå fram till sina medmänniskor, hur utsatta, hopplösa och vinddrivna de än må vara.

Inga Pagréus. Bilder: Rickard L. ErikssonInga Pagréus. Bilder: Rickard L. Eriksson
Efter år av frånvaro fick Inga kontakt med Gud igen i samband med en nattvard. – Jag minns att jag sa: »Gud, nu får du ta över i mitt liv för nu orkar jag inte mer.«Efter år av frånvaro fick Inga kontakt med Gud igen i samband med en nattvard. – Jag minns att jag sa: »Gud, nu får du ta över i mitt liv för nu orkar jag inte mer.«
I 25-årsåldern gick Inga igenom en existentiell kris. – Livet var så tomt. Jag älskade min familj men något saknades. Fanns Gud? Jag kände mig tvungen att ta reda på det, säger hon.I 25-årsåldern gick Inga igenom en existentiell kris. – Livet var så tomt. Jag älskade min familj men något saknades. Fanns Gud? Jag kände mig tvungen att ta reda på det, säger hon.

Vi går vidare längs Klarabergsgatan och jag märker hur Inga ber för sig själv där hon går. »Helige Ande, kom. Helige Ande, kom«, upprepar hon lugnt och stilla. Jag frågar om hon brukar be så ofta.

– Vet du att den bönen har jag bett i nästan 30 år när jag gått här i kvarteren. Och när jag vaknar på morgonen brukar jag be: »Kom nu helige Ande, så går vi.« Jag vill alltid öppna upp för Andens verk så att det handlar mindre om min prestation och mer om att gå dit Han leder mig.

Efter promenaden landar vi på Dalagatan i S:ta Clara kyrkas lägenhet för att fortsätta intervjun. Inga är numera pensionär men senare på dagen ska hon möta en kvinnogrupp i lägenheten. Just utsatta kvinnor har länge varit Ingas särskilda hjärtebarn.

– Jag har fått se många destruktiva relationer där tjejerna har tryckts ner och i vissa fall även blivit slagna av sina män. Kvinnogrupperna har då kunnat fungera som fredade zoner, där vi har lagat mat tillsammans, fikat, samtalat och på så vis fått växa i systerskap. I köket har vi ofta haft en väldigt fin atmosfär där var och en har kunnat lätta sitt hjärta utan att vi sitter och stirrar på varandra.

Här och nu känns Inga Pagréus väldigt självklar i den här miljön. Men hur hamnade Inga från västkusten i Stockholm från första början? När vi slår oss ner vid matbordet ber jag henne backa bandet ända till barndomen.

– Jag kommer inte från ett kristet hem. Vi hade inte ens en bibel hemma, bara en sådan där psalmbok som prasslar så fint. Men i söndagsskolan fick jag en jättestark barnatro. En bild som följt mig ända sedan dess är den på Jesus när han ber vid stenen i Getsemane, den är fortfarande min favoritbild, säger hon och fortsätter:

– När jag sedan skulle konfirmera mig hade jag en väldigt stark tro. Det var så allvarligt och starkt för mig när jag böjde mina knän vid altarringen och jag minns att jag tänkte att jag alltid ville följa Gud.

Men det starka löftet höll bara några månader. Inga upptäckte andra saker att fylla livet med.

– Jag började åka raggarbil, dricka alkohol och leva runt. Jag förnekade förvisso aldrig Guds existens, men jag lämnade honom ändå på något vis. Följden av det blev att jag upplevde en tomhet inom mig som jag fyllde genom att söka bekräftelse från killar, och det blev nog lite väl mycket drickande.

1970 lämnade hon västkusten och kom till Stockholm för att jobba inom mentalvården. Det året, som 21-åring, träffade hon också sin man.

– Min man kom inte alls från något kyrkligt sammanhang, men han var väldigt stabil. Vi gifte oss och fick så småningom två jättefina pojkar.

Men trots giftermål och bildandet av familj kände Inga fortfarande en tomhet inom sig, som dessutom bara blev större för varje dag som gick.

– Livet var så tomt och jag fick en verklig existentiell kris. Jag älskade min familj men något saknades. Fanns Gud? Jag kände mig tvungen att ta reda på det.

Hennes man uppmuntrade henne att gå och prata med en präst, men hon avfärdade förslaget och sa att ingen präst i hela världen skulle förstå hennes brottningskamp. Kontakten med kyrkan återtogs i stället när en av sönerna började i kyrkans barntimmar.

– Barntimmeledaren såg direkt att jag var en sökare och gav mig några böcker, som faktiskt gjorde mig ännu mer förvirrad. Jag tänkte att jag aldrig kommer att nå Gud.

Vid ett av barntimmetillfällena skulle det vara gudstjänst med nattvard efteråt. En nattvard som kom att förändra hennes liv.

– Jag ville gärna ta emot nattvarden, men kunde inte. Mitt hjärta var inte berett. Det var en enorm kamp inom mig där i kyrkbänken.

Av bara farten var gudstjänsten inne i nattvardsliturgin.

– Då bestämde jag mig: jag skulle inte ta emot nattvarden. Om så alla andra gick fram så skulle jag sitta kvar.

När församlingen ställde sig upp för att sjunga tillredelsepsalmen hände något som skulle få Inga att ändra sig.

– Jag hörde plötsligt en dånande röst som sa: »Du ska gå fram och ta nattvarden!« Tre gånger i rad hörde jag samma sak. Så jag lydde och gick stapplande fram, nästan mekaniskt, för att ta emot gåvorna. Jag minns att jag sa: »Gud, nu får du ta över i mitt liv för nu orkar jag inte mer.«

Och i det ögonblicket upplevde Inga att hon äntligen fick kontakt med Gud igen efter flera år av distans.

– Guds hand hade hela tiden funnits där. Jag fick greppa den och inse att Han hade väntat på mig under dessa år. Ingenting var brutet från Guds sida. Jag fick en tydlig wow-känsla och tänkte att kyrkan är hemmet, hit ska alla komma, det är här som människor kan få frid i sitt sinne.

Hon upplevde också hur hon fick en kallelse om att hon skulle få vara med och bygga en kyrka dit alla skulle vara välkomna.

– Där och då trodde jag naturligtvis att jag skulle få sätta igång med det nästa dag, skrattar hon.

Hösten 1993 började Inga sin tjänst som diakon i S:ta Clara kyrka och kunde då ta sig an uppdraget från kyrkorådet om att nå »de vinddrivna« runt Plattan, Centralen och Malmskillnadsgatan.Hösten 1993 började Inga sin tjänst som diakon i S:ta Clara kyrka och kunde då ta sig an uppdraget från kyrkorådet om att nå »de vinddrivna« runt Plattan, Centralen och Malmskillnadsgatan.
I början fick Inga och prästen Carl-Erik Sahlberg pröva sig fram i deras arbete. Inga minns det som en utmanande men väldigt spännande och fin tid.I början fick Inga och prästen Carl-Erik Sahlberg pröva sig fram i deras arbete. Inga minns det som en utmanande men väldigt spännande och fin tid.
Inga, här i S:ta Clara kyrkas lägenhet på Dalagatan, ska snart fylla 70 år. Med stor tacksamhet, stolthet och glädje får hon nu se att arbetet som hon och många andra grundlagt fortsätter i full fart.Inga, här i S:ta Clara kyrkas lägenhet på Dalagatan, ska snart fylla 70 år. Med stor tacksamhet, stolthet och glädje får hon nu se att arbetet som hon och många andra grundlagt fortsätter i full fart.

Riktigt så blev det dock inte. Ingas första kyrkliga engagemang var i Viksjö, där hon arbetade som kyrkvaktmästare. Hon blev kvar i den rollen i åtta år och gjorde så gott hon kunde för att skapa det där lilla extra, gemenskaper och mötesplatser, som kunde dra folk till kyrkan.

– Jag hade stora tankar, men utfallet blev inte så jättebra. Jag blev nog lite för ensam i mitt sätt att tänka.

Det var först 1989 som Inga fullt ut kunde känna igen sig i den kallelse hon fått. Detta efter att ha läst om S:ta Clara kyrkas nya präst Carl-Erik Sahlberg i Kyrkans tidning.

– I artikeln stod det att Carl-Erik skulle ut och jobba på Plattan och Malmskillnadsgatan. Hela mitt jag kände direkt att det här var en person som jag ville arbeta med.

Samma höst sa Inga upp sig från sitt jobb och sökte in till diakoniutbildningen på Ersta.

– När vi skulle ut på praktik sa jag till studierektorn att jag ville till Clara kyrka och la till att jag skulle jobba där sedan. Rektorn sa: »Men det kan du ju inte veta.« Men jag svarade lugnt att det visste jag visst.

Inga fick sin vilja igenom och praktiken började med en lunch tillsammans med Carl-Erik Sahlberg. En lunch som blev startskottet för det som senare skulle bli ett mycket gott samarbete dem emellan.

– Vi klickade direkt och pratade om hur vi ville bygga församling och hur vi ville nå människor. Han frågade dessutom direkt om jag ville bli volontär och sitta med i ledningsgruppen. Det var stort för mig, för jag ville ju verkligen tas i bruk. Just detta är en av Carl-Eriks riktigt goda sidor, att se en uppgift för varje människa och våga fråga.

Det skulle dröja till augusti 1993 innan det blev någon ledig diakontjänst i S:ta Clara kyrka. Fram till dess var Inga diakon i Vällingby, samtidigt som hon var fortsatt volontär i Clara.

– När tjänsten kom ut var det bara att söka. Jag sa till Gud rakt ut att han fick stoppa det hela om det inte var hans vilja.

Under arbetsintervjun satt flera kvinnor som Inga redan hade hjälpt i sin volontärroll och bad högt i kyrkbänkarna: »Låt Inga Pagréus få tjänsten!« Och så blev det. Inga fick tjänsten och kunde tillsammans med Carl-Erik Sahlberg äntligen sätta igång och arbeta för deras gemensamma vision.

– Från kyrkorådet hade vi fått ett tydligt uppdrag om att vi skulle nå de vinddrivna, som Carl-Erik sedan kom att kalla för de tilltufsade. Alltså de som rörde sig runt Plattan, Centralen och Malmskillnadsgatan. Det svåra var ju att vi varken hade någon erfarenhet eller någon förebild att lära ifrån. Det fanns ingen kyrka eller frikyrka som jobbade på det sättet.

Carl-Erik hade i alla fall jobbat fram sina nio punkter (se spalt) som de alltid utgick ifrån.

– Vi levde efter de här punkterna och allt som vi startade fick vi göra på prov. Fungerade det så fortsatte vi, annars lade vi ner det. Vi fick pröva oss fram och det var inte alltid enkelt, men väldigt spännande och fint.

De startade bland annat upp Kapell Sergel, en liten »valstuga« på Sergels torg där de serverade fika. Det första halvåret kom nästan ingen förbi, men de kämpade på med arbetet och Inga tyckte aldrig att det kändes lönlöst.

– Vi bad mycket och det var en lång process. Efter ett tag började vi få många besök. Vår stuga låg på vägen upp till Malmskillnadsgatan så tjejerna kom ofta förbi innan de skulle dit. Vissa dagar kunde vi ha upp emot 100 besök på några timmar. Det var faktiskt ganska lätt att få till fina samtal, de hade ju knarkat bort familj och vänner, så de törstade verkligen efter riktig vänskap och kärlek.

Utöver arbetet i Kapell Sergel gick Inga ofta till Malmskillnadsgatan för att försöka etablera kontakter.

– Jag försökte hälsa och heja men ville samtidigt inte störa för mycket, de höll ju på med sitt »arbete«. Men i förbifarten kunde jag säga »Du är så välkommen ner till kyrkan.« Dagen efteråt stod en av tjejerna jag sagt det till framför mig i kyrkan och jag blev så lycklig. Det var så vi började, vi välkomnade och de började komma.

Till en början utgjorde denna grupp stommen på Clara kyrkas då nystartade eftermiddagsböner, som alltjämt är en stöttepelare i denna kyrka.

– Det var inte helt enkelt att hålla alla i styr. De som ställde sig upp och berättade saker var ibland berusade och påtända. Men de ville verkligen berätta och be. Det var en väldigt härlig tid som jag saknar.

Men med ett utökat förtroendet och ett utökat kontaktnät följde också fler och fler utmaningar.

– I början gick vi på en del nitar. En av tjejerna kom fram till mig och ville ha pengar till heroin. Hon berättade att hon blivit våldtagen. Hon var manipulativ och sa: »Du vill väl inte att det ska hända igen?« Vad skulle jag svara på det? Jag blev helt kollrig och kallade på Carl-Erik. Han lyssnade in berättelsen och sa till slut med en stilla röst: »Ge henne pengarna.«

Så fort kvinnan hade gått sin väg upplevde Inga en stor sorg i hjärtat.

– Det slutade med att jag grät hela dagen. Allt var bara ett stort mörker och jag kände att jag hade förrått Jesus. Då kom ett bibelord till mig, det som Petrus sa till mannen som tiggde vid sköna porten: »Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig.« Det är Jesus vi ska peka på, det är Jesus som är utvägen, räddningen och hoppet. Det är Jesus som verkligen kan förvandla liv.

Eftermiddagsbönen, som hålls varje vardag, hjälpte henne särskilt den dagen och många andra dagar.

– Den har faktiskt betytt allt. Där kunde vi lägga av oss allt som var tungt, för det var ofta tufft och väldigt svårt med missbrukarna som vi så gärna ville hjälpa. Vi var alltid med på bönen, den var vårt vattenhål. Där la Gud sina visioner och sin längtan i våra hjärtan.

Och om bönen alltid har varit Clara kyrkas ena stöttepelare anser Inga att lovsången är den andra. Men det var långt ifrån självklart att de skulle få börja med lovsång i gudstjänsterna.

– Vi fick verkligen tjata. Musikerna ville inte släppa in lovsången i gudstjänsterna och vi hade flera tuffa möten. Till slut klagade Carl-Erik till Caroline Krook, som då var domprost. Hon uppmuntrade oss alltid och kallade oss för församlingens spjutspets. Konflikten slutade med att hon beordrade musikerna att vara lediga en söndag i månaden. Så de söndagarna sjöng vi lovsång som aldrig förr – vilken seger det var för oss!

Vid det här laget har jag träffat Inga Pagréus ett par timmar och det är
väldigt lätt att bli fascinerad över hennes personlighet och gärning.
Jag ber henne berätta lite mer om sitt tillvägagångssätt för att nå fram till det innersta i en människa, förbi ytlighet, misstro och hårda skal.

– Jag bryter mig aldrig in i en människa, utan det gäller att kolla var hon befinner sig. Lite som att använda en murbräcka. Jag petar lite och ser hur långt jag kommer in, sedan kanske det tar stopp och då pratar man om något annat en stund innan man kan trycka på lite till. På sätt och vis är det som att se valv efter valv öppnas, och det är verkligen fint att se vilka gåvor människor har. Många som har levt i en total misär är så otroligt begåvade, och att få se deras glädje över att upptäcka sina egna förmågor är bland det finaste man kan vara med om.

Trots att det var ett tag sedan hon slutade har hon fortfarande kontakt med många kvinnor. Mobiltelefonernas intåg i våra liv har gjort det ännu enklare att vara tillgänglig.

– SMS-kontakt är väldigt bra. Jag får en hel del berättelser och tankar från kvinnorna och brukar ofta svara med änglar och gula hjärtan. De må vara gula, men jag tänker att det är guldhjärtan som får visa på hur värdefulla de här kvinnorna är för mig.

Inga ska snart fylla 70 år och det är med stor tacksamhet, stolthet och glädje som hon nu får se att arbetet som hon och många andra grundlagt får fortsätta i full fart.

– Det är verkligen en fin tid nu. Jag gläder mig så mycket varje dag åt kyrkans fantastiska medarbetare och alla underbara volontärer. De är helt otroliga.

Fysiskt är hon lite hämmad och hon går med hjälp av en krycka. Själsligt känner hon sig dock hur pigg som helst och hon har inga planer på att sluta engagera sig i kyrkan och tar varje chans hon får att berätta om Jesus.

– Det är bara bra att jag haltar lite så att andra får hjälpa mig, det skapar kontakt. Det som driver mig vidare är att människor ska få bli upprättade, helade, bli lärjungar och börja vandra med Jesus.

Glädjen i gemenskapen

Om jag hade vetat vad det skulle betyda hade jag aldrig tackat ja!« Kommentaren från en före detta styrelseledamot har fastnat hos mig, inte bara för ordens skull utan för att jag sedan dess har mött så många trötta ögon och slitna ansikten bland anställda och frivilliga ledare.

Personen påminde mig om det jag hade fått lära mig för länge sedan: att en uppdragsgivares främsta uppgift var att göra allt man kunde för att säkerställa att anställda lyckades med sin uppgift – att ha omsorg om de andra! (Rom 15:2)

Vad hade nu personen varit med om? Jag trodde att styrelseuppdraget kunde vara spännande, utvecklande och en chans att få skapa verksamhetens framtid. Men så hade det tydligen inte varit. Hur hade sammanträdena då varit? Slutade de i tid? Var de väl förberedda? Knöt de an till visionen? Svaret på dessa frågor var förstås: Nej, det var mer känslan av att sakta malas ned.

Låter jag uppgiven? Det var inte meningen. Jag är mer upprörd och ledsen över att goda krafter och ideella insatser blir tunga och tröstlösa. Har du frivilliga som står i kö till uppgifter eller många sökanden till varje anställning behöver du inte läsa mer. Själv fortsätter jag att reflektera en stund till.

Det sägs att ledarskap innebär ensamhet. Jag håller med. Men jag håller inte med om att man måste fylla ensamheten ännu mer av ren obetänksamhet. Många av ledares uppgifter sker i ensamhet. Man kan vara ensam anställd av föreningen, ensam med sin tonårsgrupp, ensam på sitt kontor. Ja, listan kan göras lång. Kruxet är att den ensamheten är ganska väl dold. Det är inte så enkelt för uppdragsgivaren att se den. Man kanske inte ens befinner på samma ort.

Vi säger att vi inte tror på »ensam är stark« utan ett inkluderande »vi«. Men förstår vi hur mycket vi behöver arbeta för att åstadkomma detta »vi«? Det är ju från varandra vi får energi och kraft. Gemenskapen gör oss sedda och bekräftade. Ska det finnas någon hållbarhet i det vi gör, behöver vi ta krafttag för att skapa ett sammanhang för ledare som ger energi, inte tar energi.

Låt oss börja med att fasa ut ensamarbetsplatser för anställda och frivilliga. De har alla ett stort behov av kontakt med kolleger, fikastunder, chans att testa idéer på varandra och inte minst att skapa gemensamma projekt. Blir fysiska möten alltför komplicerade finns den moderna tekniken att tillgå med exempelvis webmöten.

Låt oss se till att samtliga EFS styrelser får utbildning som ger dem kompetens – läs glädje (!) – i arbetet och kunnighet i att skapa kreativa miljöer. Ja, det betyder att det kommer att kosta pengar, men pengar är bara medel. Tänk om ryktet börjar gå att man borde söka sig till EFS, för där tar de väl hand om ledare och miljöerna är både kreativa och fyllda med energi.

Evangeliet handlar om glädje. Låt oss göra allt för att odla den i alla våra sammanhang.

Det är vår tur att kliva fram

Det går nästan att ta på glädjen som fyller rummet. Allas ögon är fastklistrade vid samma person, kvinnan som talar till oss och som fullkomligt strålar. Hennes ögon är fyllda av tacksamhet och glädje.

Under hennes livfulla och varma delande suckar jag längtande inombords. Jag längtar efter det hon uttrycker med hela sin varelse, nämligen en relation till vår Herre som fullkomligt dryper av intimitet och kärlek. Trots att jag hört henne tala många gånger om det grustag dit hon går för att be och hänga med Gud, tröttnar jag inte på det. Tvärtom uppfattar jag nyanser och nya detaljer varje gång. Det är väl så Gud jobbar med oss? Hans verk är allt annat än tråkigt; våra personliga vittnesbörd är en skatt och ett löfte om att Gud bär oss och inte tvärtom.

När vi berättar om vad Gud gör i våra liv skapas ringar på vattnet och det blir tydligt att Guds verk i oss inte handlar om oss utan är menade att delas vidare till andra. Våra berättelser är mer än fina anekdoter – de är megafoner som vittnar om Guds utgivande kärlek.

Vårt stora uppdrag och vår kallelse handlar inte om att samlas två timmar varje söndag och sedan stänga dörren för Jesus. Utan det handlar om varje dag, varje ögonblick, hand i hand med vår skapare. Därför är det personliga vittnesbördet fullkomligt livsviktigt för oss, både som individer och som rörelse. För det är i vittnesbörden som vi visar att bibelns sanningar också går att levas ut i praktiken, och att det går att leva som kristen dygnet runt, alla dagar i veckan.

Teologen Tim Keller har skrivit om tre enkla principer som jag tror kan hjälpa oss i hur vi kan leva som kristna och naturligt dela med oss av vår tro.

  1. Älska Gud och lev utifrån din kärlek till Honom.
  2. Berätta och visa hur evangeliet levs ut i praktiken, i vardagen.
  3. Dela ditt vittnesbörd, din personliga berättelse kan förändra människors liv.

Din berättelse är viktig. Du är viktig. Guds kallelse gäller också dig, oavsett vad du jobbar med eller vad du är bra på. Gud längtar efter en intim och vardagsnära relation med dig och mig. Det får vi aldrig sluta påminna varandra om. Så, fatta din megafon och berätta din berättelse om vad Gud har gjort och gör i ditt liv, just nu.

Kvinnan jag skrev om ovan heter Ingrid Lundström och är känd av många inom vår rörelse. Kära Ingrid, tack för att du låtit Gud använda dig och dina berättelser. Tack för din frimodighet och din Jesuslängtan. Tack för att du varit en Gudskvinna som jag, och många fler, fått ta rygg på.

Nu är det min och vår tur att kliva fram, berätta vad Gud gör i våra liv, och vara personer som andra kan ta rygg på. Är du med?

 

Kärlekens ögon

Har du någon gång bott i ett äldre hus? Då vet du att det finns ständiga renoveringsbehov. För min egen del tycker jag att det är tröttsamt. Just nu är vi inne på vårt tredje hus av äldre modell, och jag vet inte hur många gånger vi genom åren har haft läckande rör. Nu är det dags igen, och vår källare är dekorerad med hinkar.

Församlingen är ett andligt husbygge och materialet är vi, de levande stenarna. Jag kan tycka att det är ganska märkligt att huset inte brakar ihop när vi alla, mitt i våra brister och olikheter, ska hålla samman. Jodå, visst knakar det ibland och vi får brottas med våra egna och andras svagheter, men huset står ändå kvar.

»Nåd och tjänst« var temat för gudstjänsten för några veckor sedan. Jag slogs då av att församlingen består av de benådade. Om nu Herren visat oss denna nåd, hur visar vi sedan, i vår tur, nåd mot andra? Ger vi som gåva vad vi själva fått som gåva? Ser vi bara andra trasiga stenar i husbygget eller ser vi också sprickan hos oss själva? Eller som Petrus skriver i 1 Petr 3:8–9: »Till sist, ni skall alla leva i endräkt och inbördes förståelse, i broderskärlek, barmhärtighet och ödmjukhet. Löna inte ont med ont eller skymf med skymf, utan tvärtom: välsigna. Ty ni är själva kallade att få välsignelse.«

Vidare blir detta extra synligt i fastans och påskens budskap med texter om både synden, döden, uppståndelsen och livet.

Tillhör du som jag ett husbygge som inte består av det perfekta? Läcker rören hos dig själv eller andra? Nog kan vi titta på oss själva och se vår egen brist och tycka att det är tröttsamt. Varför sprang vi läck nu igen? Trösten i påskens berättelse är att det finns en hörnsten i bygget som är Jesus Kristus. Han har inte lämnat oss ensamma utan håller ihop helheten. Titta på huset med kärlekens ögon. Ta dig an de renoveringsbehov som finns och underhåll huset. Jag ska göra det. Hinkarna i källaren ska bort nu, men dessvärre vet jag att nya renoveringsbehov kommer att dyka upp.