Min tolkning är att ursprunget till dessa fem tjänster finns hos Jesus själv. Han omnämns som sänd av Fadern (apostel), profet, bärare av de goda nyheterna (evangelist) och som herde och lärare.* När Paulus sedan skriver Efesierbrevet med instruktioner till församlingen om hur den ska fungera utgår han från Jesus och skriver att i och med Jesu himmelsfärd blev dessa tjänster tillgängliga för församlingen (Ef 4:7–11). Paulus fortsätter:

»Och han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare, för att utrusta de heliga till att fullgöra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, som en fullvuxen man med ett mått av mognad som motsvarar Kristi fullhet.« (Ef 4:11–13 SFB2015)

Enligt Ef 4:12 är tjänstegåvornas uppdrag att »utrusta de heliga till att fullgöra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp.« De ska alltså utrusta församlingen med sitt perspektiv och sina gåvor så att församlingen i sin tur fullgör sin tjänst att bygga upp Kristi kropp. Här tror jag att vi ofta har missförstått dessa tjänster och trott att de själva ska göra arbetet. När det gäller evangelisten kan till exempel de övriga vara glada över att han eller hon har pratat med ickekristna – så att vi andra slipper! Men som jag ser det är evangelistens huvuduppdrag att utrusta församlingen att vara mer evangeliserande och herdens uppdrag är att göra församlingen mer herdelik etcetera. För att kunna utrusta församlingen tror jag att dessa tjänster behöver leva och utvecklas i sin egen tjänst, men samtidigt också prioritera att utrusta andra. Uppdraget handlar inte enbart om ett teoretiskt utrustande utan framför allt om att praktiskt leva ut sin tjänst och hjälpa församlingen att växa vidare inom det området.

Vi kan beskriva det som att varje tjänstegåva har ett område som den bär och som enklast märks i den instinktiva kontrollfråga varje tjänstegåva har. För aposteln kan det vara »Går vi vidare med evangeliet?«, för profeten »Är det detta som ligger på Guds hjärta för oss nu?«, för evangelisten »Kommer nya människor till tro?«, för herden »Far människor illa?« och för läraren »Är det rätt lära?«. Dessa perspektiv kommer från tjänsternas uppdrag och vi skulle kunna se dem som Jesu fem perspektiv. När en herde oroas över om människor far illa är det därmed Jesu herdehjärta som talar.

I Nya testamentet ser jag ingen tydlig ledning kring huruvida alla har en tjänstegåva eller inte. Klart är dock att vi kristna har fått olika gåvor och personligheter från Gud i skapelsen och genom den heliga Ande, samt att vi har olika perspektiv och hjärtefrågor. Den logiska slutsatsen utifrån att de med tjänstegåvor har uppdraget att utrusta församlingen blir att detta utrustningsuppdrag inte kan ligga på alla. Däremot är vi alla kallade att bli utrustade av dem med tjänstegåvor och därmed växa inom alla dessa fem områden och på så sätt tillsammans »bygga upp Kristi kropp«.

Hur ska dessa fem fungera ihop i församlingen?

Jag tänker att det är viktigt att vi både förändrar vår attityd samt skapar en struktur för att dessa infallsvinklar ska komma fram. Historiskt har oftast enbart några få av dessa perspektiv dominerat, vilket har lett till en obalans – vi har blivit väldigt starka inom vissa områden men förblivit svaga inom andra. I olika församlingar, samfund och rörelser har det som tillåtits dominera skiftat, men den gemensamma faktor jag ser är att vi har haft svårt att lyfta fram samtliga fem. En av orsakerna till detta är att ett par av tjänstegåvorna kan ha utmaningar med varandras perspektiv. Till exempel kommer inte alltid herden och evangelisten så bra överens eftersom den förra vill fokusera på de redan kristna och den senare i stället på de ännu inte kristna. Detta gör att en lokal församling gärna får sitt primära perspektiv från dess mest inflytelserika ledare. Lösningen på detta är att alla fem tjänsterna behöver underordna sig varandra och fullt ut acceptera att de andra har viktiga perspektiv som kompletterar den egna infallsvinkeln.

Varför ska vi betona just tjänstegåvorna – det finns väl andra bra ledarstrukturer?

I Nya testamentet finns lite olika lokala strukturer för ledarskap. Svenska kyrkan finns i en biskop-präst-diakon-struktur som på många sätt har tjänat väl. Varför ska vi då bry oss om vad Paulus skriver i ett par rader i Efesierbrevet? Jag kan åtminstone finna två skäl till det. Det första är att Efesierbrevet ofta har betraktats som en viktig skrift i Nya testamentet för församlingens liv. Det är skrivet som ett allmänt brev och Paulus syfte med det är att få den lokala församlingen att fungera. Därför ser jag det som naturligt att ta hans undervisning på allvar. Det andra skälet är de löften som är kopplade till tjänstegåvorna. Som vi såg i bibelhänvisningen ovan kan tjänstegåvorna leda till att »vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, som en fullvuxen man med ett mått av mognad som motsvarar Kristi fullhet.«. Det är ett fantastiskt löfte! Därför ser jag mycket goda skäl att tro att tjänstegåvorna har en unik funktion i församlingens ledarskap och att det därmed är något vi behöver undersöka mer och söka Guds kunskap om.

* Joh 20:21, Luk 1:76, Luk 4:18-19, Joh 10:11, Joh 3:2

 

• Della
• Twittra