Författare: Jonatan Knutes

Ledarskap för ledare

Efter flera år som VD på ett stort företag har Lennart Albertsson sadlat om och skiftat fokus. I sin nya roll som konsult hjälper han bland annat EFS riks och ett antal EFS-föreningar att hitta rätt på vägen mot att bli ännu mer professionella i sina respektive uppdrag.

– Det känns naturligt och rätt för mig att försöka bidra så gott jag kan med de erfarenheter jag samlat på mig. Jag är dessutom EFS:are själv och brinner verkligen för rörelsen och för Jesu verk, det är det som driver mig, säger han.

Lennart Albertsson menar att det är först när vi tar motpartens perspetiv till vårt hjärta som förlåtelsen kan komma in i bilden. Bild: Johan EricsonLennart Albertsson menar att det är först när vi tar motpartens perspetiv till vårt hjärta som förlåtelsen kan komma in i bilden. Bild: Johan Ericson

Rent konkret handlar hans nya uppdrag om att inspirera och stärka styrelser och ledare, så att de kan förstå sina respektive roller på ett bättre sätt.

– Du kan ha vilken uppgift som helst i församlingen, exempelvis servera fika, städa eller vara barnledare. Men när du sitter i styrelsen representerar du inte dina uppgifter utan ett ledarskap. I regel har du fler än en roll i den kyrka du engagerar dig i och då uppstår oftast utmaningen att kunna skilja på sin styrelseroll och sin »vanliga«, tjänande roll.

Albertsson förtydligar vad han menar med ett exempel:

– Om du som styrelsemedlem är musiker och musiken kommer på tal, så är det lätt att tänka: »Det här är min avdelning och mitt område, nu måste jag uttala mig«, i stället för att avvakta och låta styrelsen agera ledning. Du är såklart där i rummet med din gåva, men som styrelsemedlem måste du inta en högre position än att bara fokusera på dina hjärtefrågor. Det handlar om att lyfta sig en nivå och vara mer professionell kring hur beslut fattas.

För att på bästa sätt kunna hjälpa styrelseledamöterna att utvecklas brukar Albertsson hålla enskilda samtal med var och en.

– I de samtalen försöker vi bena ut de utmaningar som finns. I kyrkans värld, och säkert även i många andra sammanhang, finns det ofta mängder med jävsituationer. Det är till exempel vanligt att det pratas om familjemedlemmar och släktingar. I de fallen är det läge att vara passiv och låta andra tala, även om du säkerligen vet mer om personens situation och mående.

Albertsson menar att detta är viktigt för att »växa mentalt«.

– Det är så lätt att fastna i fällan: »Du känner ju henne, så du kan ju fråga? Ni ska ju ändå fika i morgon!« Den modellen är inte bra – en sådan församling blir inte större mentalt, den håller sig kvar på vänskapsnivå.

På tal om detta lyfter han fram ett exempel från sitt egna andliga hem i EFS Ängelholm.

– Vi bestämde att när någon fyller år så ska inte kyrkan gratulera den personen. Det handlar inte om att vi ogillar födelsedagar, men om vi ska hålla koll på varje födelsedag så krymper vi i vårt sätt att tänka. Sådant håller man koll på i sammanhang där man är få. Vi vill inte vara få, vi vill vara många, därför togs den plikten bort. Med det sagt så har den som vill naturligtvis full frihet att gratulera personligen.

Att ha en tydlig vision med arbetet är en annan nyckel för att få till ett mer professionellt arbete i styrelsen/föreningen.

– Styrelsens viktigaste uppdrag är såklart att leda. För att kunna göra det krävs en tydlig och gemensam vision. Det handlar om att tillsammans måla upp en framtida bild där vi vill befinna oss. Som till exempel EFS egna vision: »Människor och samhällen förvandlade av Jesus.« Hur känns det när vi har nått dit? Kan vi se platsen framför oss? Skapar den platsen någon längtan?

Vägen till förbättring är dock inte alltid smärtfri utan snarare tvärtom. Invanda mönster kan ofta sitta hårt innanför väggarna och det brukar lite skämtsamt talas om det elfte budet: »Så har vi alltid gjort«, och det tolfte budet: »Så har vi aldrig gjort.« För att bryta dessa mönster och bjuda in för nya tankar krävs både självrannsakan och mod att våga möta konflikter.

– Jag pratar gärna om de fyra f:en: försvara, förklara, förstå och förlåta. För att nå fram till det fjärde f:et, förlåtelsen, krävs det att man går igenom de olika faserna. Det är först när vi tar motpartens perspektiv till vårt hjärta, och kanske inser hur illa vi betett oss, som försoningen och förlåtelsen kan komma in i bilden.

Väl vid den punkten är det heller inte över, utan då startar nya processer och en ofta smärtsam bearbetning kan påbörjas.

– Det må vara smärtsamt, men jag tror inte det är tänkt att det ska vara så enkelt heller. En förlåtelse som lättvindigt åberopas är förmodligen inte så mycket värd, men när det känns, när hela kroppen går in i det, då vet man att det är på riktigt.

»Som flyktingar i vårt eget land«

Budbäraren träffade yazidiern Hassan Shalaf Shamo som har tillbringat fem år på en illegal bosättning utanför ett flyktingläger i Dohuk.

– Allt vi kräver är säkerhet och en frizon där vi kan leva utan förtryck. I dag lever vi i rädsla. Vi äger ingenting, och det finns ingen garanti på att regeringen inte befaller oss utrymma lägret, säger Hassan om det tuffa livet i flyktinglägret. 

Hassan bjöd in oss till sitt enkla hem på cirka tio kvadratmeter. Huset omgärdas av ett plaststängsel och på en liten yta ryms en trädgård där han odlar grönsaker – en av de få sysselsättningar som Hassan ägnar sig åt om dagarna. 

Yazidiern Hassan Shalaf Shamo bor i en illegal bosättning utanför ett flyktingläger i Dohuk och vädjar om internationell hjälp. Bilder: Dagmawit AlemayehuYazidiern Hassan Shalaf Shamo bor i en illegal bosättning utanför ett flyktingläger i Dohuk och vädjar om internationell hjälp. Bilder: Dagmawit Alemayehu
EFS hjälporganisation Capni ska restaurera en demolerad skola i kristna byn Teleskeff.EFS hjälporganisation Capni ska restaurera en demolerad skola i kristna byn Teleskeff.

Vid tiden för besöket var hans fru och två döttrar, 20 och 19, ute och firade Newroz ­– det kurdiska nyårs­firandet. Hans 18-årige son, den enda som studerat i familjen, var ute och sålde propan­gasbehållare.

Tv:n var på i det lilla huset, och Hassan plockade fram gasbrännaren inför vårt besök – en gästvänlig respektgest får vi veta. Tjocka sängöverkast utgjorde innerväggar och på det kala golvet låg tre skumgummimadrasser som användes som sängar under natten. Här har familjen bott sedan fem år tillbaka. De tillhör några av de få som lyckades fly när IS kom för att förgöra deras hemby Katanya, belägen sydväst om den irakiska staden Sinjar. 

– Vi kom undan tack vare vår pickup. De som inte hade bilar flydde till fots men hade ingen chans. Jag såg hur IS tvingade våra grannar och kusiner ner på knä, radade upp dem på en linje för att sedan skjuta ihjäl dem, berättar Hassan.

Yazidiern Hassan var synbart upprörd och nedför hans solbrända och skäggiga kinder rann tårar. Han torkade bort dem med sina torra fingrar och berättade att de känner sig övergivna och utan hopp. 

– Vi behöver internationellt stöd, vi litar inte på vår egen regering. Skicka vem som helst, men inte irakier, ber han desperat. 

Trots att IS har förlorat sina fästen i Katanya, vågar Hassans familj inte återvända. De litar inte på sina muslimska grannar som förrådde och angav dem för IS. Sannolikheten är stor att familjen stannar kvar i lägret, eller om resurser finns, att de bygger hus och startar ett nytt liv i Dohuk.

– Några av våra yazidiska grannar har återvänt till Sinjar. De har dock bosatt sig i näraliggande byar och inte i sina gamla hem. Vi lever som flyktingar i vårt eget land, säger Hassan förtvivlat. 

Högst upp på Hassans önskelista av materiella ting nämner han slitstark plast som kan skydda de ömtåliga ytterväggarna från regn och kyla. 

Med oss hade vi Ibrahim som arbetar för EFS samarbetspartner Capni. Han berättar att flyktingarna i Hassans läger har det relativt bra ställt i jämförelse med andra som knappt har tillgång till rent vatten. Hjälporganisationerna i landet är många, berättar Ibrahim, men de flesta är profilerade och selektiva med vilka människor de väljer att hjälpa.

– Det lider stor nöd i landet, och vi försöker möta alla – oavsett etnisk tillhörighet eller religion, säger Ibrahim på EFS samarbetspartner Capni.– Det lider stor nöd i landet, och vi försöker möta alla – oavsett etnisk tillhörighet eller religion, säger Ibrahim på EFS samarbetspartner Capni.

– Vi är stolta över att kunna kalla oss för den största kristna organisationen i Irak. Det lider stor nöd i landet, och vi försöker möta alla – oavsett etnisk tillhörighet eller religion. Capni gör inte skillnad på människor i nöd, och om inget annat så visar det vad kristendomen handlar om och står för, säger Ibrahim.

Ibrahim tog också med oss till den kristna byn Teleskeff. Här hade återvändare börjat återuppbygga ruinerna efter IS härjningar. Han visade oss en demolerad skola som ska restaureras av organisationen. Här syntes skotthål i skolans gula betongväggar. På övervåningen låg sönderrivna skolböcker och en ensam rosa läraruniformströja.

Vid utgången läser vi citatet »Den viktigaste dagen i ditt liv är dagen då du föddes, följt av dagen du får reda på varför« – ett budskap som klingade högt långt efter besöket och mötet med de mest utsatta i Irak. 

Mia mitt i livet

Mia Ström möter oss tio minuter före avtalad tid utanför Betlehemskyrkan i Stockholm. Vi kliver in i den svala byggnaden belägen på en av Stockholms mer trafikerade områden på Rådmansgatan och lämnar vårsolen bakom oss. 

Det vilar ett anmärkningsvärt och smittsamt lugn över Mia, och när vi sätter oss ned för att prata följer samtalsrytmen hennes stillsamma puls. I år har hon varit distriktsföreståndare för EFS Mittsverige i fem år och känner sig varm i kläderna, men när hon tog sig an rollen möttes hon av en oväntad utmaning.

– Ledarskap kommer med ett pris och för mig har det varit att uppoffra tid, säger Mia Ström.– Ledarskap kommer med ett pris och för mig har det varit att uppoffra tid, säger Mia Ström.
Varken rollen som distriktsföreståndare eller prästämbetet var självklara vägval, men ändå har vartenda steg varit orkestrerat av Gud, berättar Mia Ström.Varken rollen som distriktsföreståndare eller prästämbetet var självklara vägval, men ändå har vartenda steg varit orkestrerat av Gud, berättar Mia Ström.

– Jag var inte medveten om att spänningarna i föreningarna var så stora när jag började. Det handlade om teologi, synen på ledarskap och saker som om man skulle sjunga psalmer eller lovsånger. Mycket av min tid har gått åt till detta och det var jag inte beredd på. 

Mia fortsätter direkt:

– EFS befinner sig i en brytningstid. Det finns en del spänningar i vår olika syn på organisation, dels de som vill slippa formaliteten kring styrelser och föreningar, dels de som menar att det är just det som värnar om demokratin. 

– När demokratin blir svag bildas ett vakuum, och i det vakuumet kan vad som helst tränga sig in. Det har jag sett under den här tiden. Det kommer in krafter som vill styra på ett auktoritärt sätt där man har en väldig tilltro till den starka ledaren, gärna med förtecken av att denne har en direkt kontakt till Gud. 

Både i ett läge där starkt ledarskap efterfrågas och där det motarbetas, finns det ofta en koppling till en viss typ av teologi, menar Mia. 

– Gränserna mellan samfund kan skilja sig teologiskt. Men det finns en kulturell skillnad också som vi inte riktigt har bejakat. Folk från exempelvis frikyrkosammanhang kan ta för givet att pastorn har ett stort andligt ledarskap och mandat att leda verksamheten, så är nödvändigtvis inte fallet i en EFS förening. Den traditionen har vi inte idag även om vi kan se att vissa personer haft otroligt stark ställning, exempelvis Rosenius. 

Mia berättar vidare om sitt eget intåg i missionsrörelsen. 

– Man är väl inte EFS:are om man inte är det fem generationer tillbaka, säger hon med glimten i ögat och fortsätter: 

– Jag är inte infödd EFS:are, däremot har EFS varit en del av mitt liv sedan tonåren. Jag var med när Akallakyrkan byggdes under 1970-talet. När jag skulle konfirmeras i Dalarna ramlade prästen och bröt benet och då blev konfirmationen inte av. I stället fick jag veckoläsa i Spånga församling under ledning av en präst som hette Stig Jonsson, en EFS:are som varit missionär i Etiopien. Stig tyckte synd om oss som skulle veckoläsa, så vi fick åka till Olsnäsgården och vara med en vecka på deras sommarkyrka. På den vägen hamnade jag i EFS.

Trots att Mia inte växte upp i ett kristet hem var hon övertygad om Guds existens. 

– Den Helige Ande har alltid varit viktig för mig. När jag var barn tänkte jag inte i just de banorna eller termerna, men nu i efterhand kan jag se den Helige Andes vägledning i mitt liv. 

»Det är som att leva med ett handikapp.« Distriktsföreståndare för EFS Mittsverige Mia Ström berättar hur det var att växa upp som adoptivbarn.»Det är som att leva med ett handikapp.« Distriktsföreståndare för EFS Mittsverige Mia Ström berättar hur det var att växa upp som adoptivbarn.

Vårt samtal, som hittills präglats av skratt och lätthet, tar en mer allvarlig vändning när Mia talar om sin barndom. 

– Jag är adoptivbarn, säger Mia och blickar upp. Under min uppväxt hade mina föräldrar ett komplicerat förhållande till kyrka och tro, och de var måttligt roade över mitt engagemang i EFS. Det var tack vare min kompis som jag gick i söndagsskola. Hennes mamma följde oss till kyrkan, och hade det inte varit för henne hade jag nog aldrig hamnat där. Det betydde mycket för mig som barn. Då tänkte jag: »Om ingen annan älskar mig så gör Gud det.«

Guds löfte om barnaskapets ande för sina barn gör sig påmint när Mia berättar om övertygelsen om Guds kärlek. Hon böjer huvudet medan hon berättar om hur adoptionen har påverkat hennes liv. 

– Jag brukar säga att det är som att leva med ett handikapp.

Hon tar en lång paus, andas djupt och fortsätter att berätta:

– När jag var 16 år letade min biologiska syster rätt på mig och med tiden lärde jag känna min biologiska familj som jag inte hade haft någon relation till tidigare. När det var släktträff kände jag mig som en utomjording. Det finns sociala koder i alla familjer, och jag upplevde att det fanns en förväntan på att jag skulle dela koderna, men de var okända för mig, vilket var otroligt jobbigt.

Den delen av Mias liv har fått läka, ett helande vars process hon inte kan sätta fingret på. Det har tagit sin tid, men mycket har hon att tacka den helige Andes vägledning för, förklarar hon. 

– Efter vår återförening var min syster och hälsade på vår närmare 100 år gamla gammelmormor. Min syster berättade för henne att hon hade letat rätt på mig och då svarade hon: »Ja, det vet jag vem det är! Henne har jag bett för varje dag.« Det är värdefull information för mig som jag och vår gammelmormor lika gärna aldrig kunde ha fått veta, men det är ett sådant typiskt exempel där den helige Ande verkade. Konfirmationen som aldrig blev av, och att jag som resultat av det hamnade i en EFS-församling, är ännu ett exempel och ett tecken på att allt var en del av Guds större plan.

Många viktiga beslut som Mia har fattat har från början varit otydliga och inte alls lika självklara som de visat sig vara så här i efterhand. 

– När jag var i tonåren frågade prästen om jag inte skulle fundera på att bli präst, och jag blev så arg för jag tänkte att »det är väl ingenting man funderar över. Antingen är man kallad eller inte – och jag är det inte«. Men så var jag i Borlänge ute på isen över nyår med min dotter, man och hund och då kom det bara till mig: »Du ska bli präst.« Det var ett tilltal från den helige Ande – en stark övertygelse som sedan prövades i bön. 

Sedan tog det några år innan Mia kunde kalla sig själv för präst. Under studietiden födde hon sina två barn och hennes mamma insjuknade i alzheimer. 2011 började hon arbeta som präst i Lidingö församling och hon minns tillbaka på tiden med ett stort leende på läpparna.

– Jag trivdes som församlingspräst och njöt av att följa församlingen i dess andliga utveckling. Begravningar var nog något av det mest meningsfulla jag fick vara med om. Då fick jag samtala om livet, tron och döden med människor som inte besökte församlingen i vanliga fall. I längden hade jag nog blivit lite uttråkad som vanlig församlingspräst, jag gillar att ha något att sätta tänderna i. 

Och det fick hon som Distriktsföreståndare för EFS Mittsverige, berättar hon. Efter en förutsättningslös konversation med Lars-Olov Eriksson och flera samtal och bönestunder över telefon med Stefan Holmström (dåvarande missionsföreståndare för EFS), klarnade nästa steg äntligen. 

– På vissa plan kan man jämföra min roll som Distriktsföreståndare med hur det fungerar när man är kyrkoherde. Sedan är det en balansgång mellan vad som är ren administration och vad som handlar om andligt ledarskap. I slutändan är det en fråga om resurser, och EFS blir alltmer resurssvagt. Det är färre som vill och kan engagera sig i styrelser, utskott och verksamhet, vilket gör att mycket knyts till expeditionen. Då blir det andliga och strategiska ledarskapet lätt lidande, vilket är olyckligt. 

Mia berättar att hon stött på både den auktoritära ledaren som kör över folk och den superdiplomatiska lite svagare ledaren som lätt blir överkörd. Beroende på vilket håll man drar åt kan det antingen bära eller brista.

– Som ledare och präst har man ett stort ansvar eftersom man alltid blir en frontfigur. När ledare faller är det viktigt att det finns människor runtomkring som kan rycka in och agera både för församlingens och ledarens bästa. Men minst lika viktigt är att det finns nätverk runt en ledare som både kan stötta och förmana. 

För att inom kyrkan förebygga svackor och förhindra att gamla sår ska påverka ett framtida ledarskap, menar Mia att man behöver arbeta strategiskt redan under prästutbildningen.

– Jag skulle önska att det var obligatoriskt för alla som prästvigs inom EFS att gå i egen själavård. Den som inte själv är beredd att både dela och ta emot vägledning kan inte leda andra. Vi bär också alla med oss mycket som lagrats, både av egna erfarenheter och av brist på erfarenheter. Då är det lätt att det blir krockar. En hel del problem mellan ledare och församling skulle säkert kunna förbyggas med själavård.

Bakom varje framgångsrik ledare brukar det finnas ett nätverk av människor – förebilder och mentorer – som har agerat som stöttepelare, men inte i Mias fall.

– Jag har aldrig varit en idolälskare men det finns egenskaper i människor som jag ser upp till. Dels människor som på ett självklart, gott och genuint sätt delar sin tro, dels människor som lyckas hålla balansen i sitt ledarskap, och varken faller i för frestelsen att försöka behaga alla människor eller är beredda att gå över lik för att få sin egen vilja igenom. 

I Bibeln finns det däremot många personer som Mia inspireras av.

– Jag har en stor förkärlek för Petrus. Hans erfarenhet av att stiga upp som en sol och ner som en pannkaka och inte bara det att Jesus upprättar honom, utan att han tar emot det också. Han skulle lika gärna kunna ha gett upp. Han kunde ha gjort som Judas och tagit livet av sig, men det gjorde han inte.

– Det är inte för inte som Petrus blev klippan som Jesus byggde sin församling på. Han var väl den sämsta rekryteringen man kunde tänka sig, men det var just därför som han blev utvald. Han hade erfarenheten av vad det är att vara människa, hur det är att misslyckas fullkomligt och vad det är att bli upprättad i Kristus och veta att det är det enda han hade att stå på. Jag tror säkert att Petrus fick kämpa med sin personlighet hela sitt liv. Men det gjorde honom till en ledare som det gick att bygga en församling på. 

Mia hittar även likheter mellan sig själv och den fasta klippan.

– Resan som Petrus gör är den i självinsikt och Guds nåd, och det känner jag igen mig själv i.

Som ledare är det viktigt att kunna dela med sig av sina utmaningar inför församlingen, förklarar hon.

– Det finns en ledarskapssyn där man som ledare aldrig ska säga förlåt och helst inte erkänna sina brister, och det är förödande. Det är klart att man gör fel. Man skickar felaktiga signaler när man inte kan erkänna sina misstag. Det ser jag också i förhållande till ledningen, att man har ett slags företagstänkande. Där erkänner man inte att en felbedömning gjorts, för då tappar man ansiktet. 

– I våra församlingar har vi ibland för mycket av att det silas mygg och sväljs kameler. Man klankar ner på allt från kläder till gudstjänstuttryck och sopar grundproblemen under mattan.

I situationer där förtroendet mellan ledare och församling har fått sig en törn, reflekterar Mia över hur viktigt det är att påminnas om vilken barmhärtighet Herren hade för Petrus.

– Jag kan tycka att det borde finnas mer nåd. Man kan ju fundera på det här med förlåtelse. Vi pratar mycket om det, men är ofta ganska obarmhärtiga när det väl gäller. Ibland finns inte viljan eller modet att tro att det ska vara möjligt för att man själv inte kan eller vill lita på att någon annan kan förändras. Den problematiken finns. Även här behövs själavård och egen erfarenhet av att dricka djupt ur nådens källa. 

Underskatta inte det enkla

Jag satt på ett flyg. Bredvid mig satt en medelålders man djupt försjunken i sin dator. Han hade stora hörlurar, avskärmad från yttervärlden. Plötsligt nös jag. Han tittade upp, tog av sig sina lurar och utbrast: »Prosit!« Så var samtalet igång. Och det blev ett andligt samtal, något jag inte alls räknat med. Det slog mig, tänk att Gud till och med kan använda en enkel nysning i våra liv, i sin iver att nå människor med evangeliet.

Det finns så mycket längtan i Sverige där vi minst anar det. En man som kom till vår Alphagrupp på försvarets högkvarter i Stockholm presenterade sig som ateist, sedan sa han lite tyst: »men jag ber till Gud varje dag.« Kanske det finns spår av tro även hos våra ateister? I den nyligen genomförda undersökningen »Sveriges religiösa landskap« konstaterade föredragshållaren att det endast är 23% av befolkningen som inte tillhör en religiös organisation, och hennes kommentar var: »Och vi kallar Sverige ett sekulariserat land!«

I programmet Korrespondenterna gavs nyligen ett reportage från gängkrigets El Salvador. Från ett fängelse fick vi se hundratals fångar som jublar i lovsång. Över tv-skärmen stod det »ALLA ÄR FRÄLSTA« med stora bokstäver. I Uppdrag granskning, som handlade om samhällets misslyckade psykiatrivård, tränger vittnesbördet fram genom Sebastian Stakset: Jesus kan. Nu har Sebastian också fått tala till 150 socialarbetare i Helsingborg kring vad frälsning innebär, och det ingår nu i socialens »tre F«: flickvän (partner), familj och frälsning. Anar vi morgonluft i Sverige?

Hur når vi då ut? Förringa inte det enkla. Ibland behöver vi bara skaka lite på det invanda. En ny tid under veckan och lite förändrat innehåll och folk kommer. Jag tänker på grannbyn där man inbjuder till en enkel måltid med andakt en vanlig vardag 17.00 och plötsligt samlas människor som vi annars inte ser i kyrkan. Eller Pannkakskyrkan som började med en rostig klotgrill och några ungdomar som inte förstod att det här var omöjligt! Så gjorde Gud resten. Pannkakskyrkan finns nu på cirka 25 platser i Sverige och ungdomar får förbön och blir berörda av Gud. En annan möjlighet är bjuda in till Alpha-kurser. I dag har mer än 100 000 gått en Alphakurs och människor kommer till tro. 

Sänd är också en möjlighet. Sänd är ett redskap för församlingsutveckling med ett tydligt missionellt fokus. Flera församlingar deltar nu i Sänd runt om i landet. Men det allra enklaste steget är förstås bön. Kan vi någonsin ana vilken påverkan bön har? Tack till alla bönekämpar, speciellt ni äldre, som bär vårt land. 

Så förringa inte vad Gud kan göra genom det lilla och enkla. De små stegen. Kanske det är din tur att göra det enkla, oansenliga, att förverkliga »din tanke«, så får Gud göra resten. Han är sån. Han vill samarbeta med oss, men han tar alltid själv den svåraste delen. Och tänk att Gud till och med kan använda en nysning.

Mötte ljus i mörkret

Musikern Emil Svanängen skrev en gång »För i dag har jag golvats av Jesu kärlek«. Den meningen sammanfattar ganska väl min resa till norra Irak tillsammans med EFS ledningsgrupp för att par månader sedan. 

När jag inför resan berättade för vänner och familj om resmålet tyckte de flesta att jag var knäpp som ens övervägde att åka. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte fanns gnutta oro även hos mig. 

Hur förbereder man sig på att möta krigets ödeläggelse? Vad pratar man om med människor som är på flykt för sina liv? Hur ska min mamma klara att leva dessa dagar med konstant oro? Kommer vi vara välkomna i landet? Jag försökte förbereda mig så gott jag kunde, men att föreställa sig något man aldrig upplevt, eller ens kommit i närheten av innan, det är svårt. Tankarna hoppade som gräshoppor i huvudet. Endast en sak var säker – att en kulturkrock skulle ske.

Och visst kom den. Luften var annorlunda. Inte så varm, men den luktade annorlunda. Trafiken var ofattbar för mig som är från Sverige, där den som inte följer trafikregler och ordning straffas (såg aldrig någon krocka). Tvåfiliga vägar blev femfiliga, hastigheten tycktes relativ. Hur många som fick plats i en bil? Så många som det bara gick. 

Brödet, rörorna, riset, grytorna och frukten. Alltid i överflöd. Om någon skulle lämna matbordet hungrig vore det en skam. Och det obligatoriskta teet med socker i efter maten, mums! Kaffe visade sig vara en lyxvara, vilket var kämpigare för en del i gruppen än andra (ingen nämnd, ingen glömd). 

Men det som golvade mig var inte lukterna, maten eller trafiken, utan alla människor vi fick möta och de berättelser vi fick ta del av. Den gamla kvinnan som inte var förmögen att lämna sin stad när IS kom, som trots sin kristna tro överlevde för att någon gav henne mat. Mannen som sökt asyl i Sverige, fått avslag, och nu jobbar för att bygga upp sin sönderbombade stad tillsammans med andra återvändande. Barnen som lekte, familjerna som firade vårdagjämningen. Mannen som på frågan hur de orkar fortsätta svarade att de inte har ett val, utan att de måste fortsätta. Jag var beredd på att möta total hopplöshet, men jag mötte ett Kristus-hopp och en framtidstro. Men också en nöd. De behöver oss. Vi behöver varandra. 

Om du får möjligheten att resa till Irak, gör det! Men man behöver inte åka till Irak för att möta våra syskon från andra länder, de finns runtomkring oss på hemmaplan. Hela världen finns i Sverige och vi har ett val: att möta varandra som främlingar eller som syskon. 

Min önskan är att vi ska älska, lyssna och be för våra grannar och kollegor och tro att Jesu kärlek vill golva oss även här hemma.

Vad kan vi göra för de förföljda kristna?

Under årets påskfirande skakades vi av nyheterna från Sri Lanka om bombdådet som ledde till att många kristna dödades. Plötsligt blev det en nyhet också i svensk media att kristna människor förföljs för sin tro. I Nigeria har det i år skett flera brutala attacker på kristna och i Irak är det fortfarande otryggt att vara kristen, även om kriget med IS är över. Vi får höra förvånansvärt lite. Hur kommer det sig att svenska medier berättar så många andra berättelser men inte dessa? Hur kommer det sig att Sveriges politiker inte tydligare fördömer attacker som man gör när annan brutalitet sker? Det finns olika statistiska uppgifter kring förföljelse, men det statistiken visar är att fler och fler kristna upplever sig hotade på grund av sin tro och många, många är de som dödas varje år. 

Hur kan det vara så att vårt land står och tittar på den förföljelse som sker? Den världsvida kyrkans ledare ber oss prata med våra politiker. Många kontakter tas både genom att kyrkoledare tillsammans söker samtal med politiker, och genom protestmanifestationer och lokala initiativ. Ändå är det förvånansvärt lite som sker, sägs och rapporteras i det offentliga rummet.

I kyrkan ingår vi i ett globalt systra- och brödraskap där vi hör samman med människor vi aldrig träffat därför att vi har en gemensam Far, Gud själv. Nya testamentets brev gör detta tydligt när det står »bröder« gång på gång. Paulus, Petrus, Johannes såg sig själva som en del av denna världsomspännande familj. Just nu lider våra syskon på många håll. För oss är de inte främlingar långt borta, utan de är alla en del av vår familj. Vad kan vi göra för att lindra nöd och visa den del av kyrkan som lider att den inte är ensam och bortglömd? Och vad kan Sveriges politiker och svensk media göra, för att sätta fokus på den grymhet som sker medan världen ser på. En konkret sak som våra makthavare kan göra direkt är att börja lyssna till de konvertiter som finns här i Sverige. Att börja göra något, kan vara att ge dem en fristad.

Recension: Till Bibelns hjärta

Klas Lindberg, präst i Brödraförsamlingen och S:ta Clara, har gjort just Guds förbund med sitt folk till tema i sin bok Nyckeln till Bibeln – att vara vän med Gud. På bokens framsida finns ett hjärta avbildat. Med det vill han ha sagt att förbundet mellan Gud och människan är Bibelns hjärta. Från det utgår all kraft. Det är i hjärtats friska, jämna slag som hälsan finns. Och omvänt, där förbundets hjärtslag blir svaga och ojämna, där blir livet också svagt.

Ett förbund är en förbindelse, ett personligt band. Det är detta kristen tro handlar om, en gemensam, personlig förbindelse med en levande person, den Oerhörde själv. Genom att utgå från förbundet, kommer Klas Lindberg bort från uppfattningen om kristen tro som en åsikt, en övertygelse eller ett antagande. Ett förbund är en personlig och gemensam relation.

I nattvarden instiftar Kristus det nya förbundet genom sitt offer. Det är detta, som är innebörden i orden »genom mitt blod«. Klas Lindberg går i sin framställning igenom förbundets framväxt alltifrån skapelsen. Redan i Edens lustgård fanns ett förbund, en personlig förbindelse mellan Gud och människan. Ett förbund innebär personlig lojalitet och ömsesidig trofasthet. Men varför lät då Gud syndafallets möjlighet stå öppen? Här gör Klas Lindberg en ovanlig reflektion. Genom budet om att inte äta av frukten från kunskapens träd ställs människan på prov. Ett prov – eller en frestelse – öppnar möjligheter att växa. Vi är starkare efter provet än vi var före. Men provet är också en risk: vi kan misslyckas. Det var just detta som skedde i paradiset. Det första, ursprungliga förbundet – eller förbindelsen – mellan Gud och människan blev brutet. Lojaliteten och trofastheten, som är förbundets sammanhållande kraft, bröts sönder. Och därmed gick också förbundets löften och förmåner förlorade. Där det inte längre fanns förbindelse med Gud, där trängde sig döden in och fyllde upp tomrummet.

Med förbundet som nyckel får vi alltså mycket mer än en ny förståelse av sakramentet. Vi börjar också inse vad synd är, nämligen trolöshet mot Guds förbund. I begynnelsen låg detta förbund nedlagt i själva den goda skapelsen. I Kyrkans tidsålder ligger förbundet i Kristi offer, mottaget i sakramenten. Synd för oss är trolöshet mot den lojalitet och det ömsesidiga ansvar som ligger i det nya förbundet, koncentrerat i nattvarden. Wilhelm Stählin – en av 1900-talets främsta tyska teologer – kallade sin bok om högmässan just »Det nya förbundets fest«, Die Feier des Neuen Bundes. Inser man att nattvarden är ett firande av Guds nya förbund med människan, får man också en ny ingång till hur mässan ska firas.

Klas Lindberg arbetar uthålligt med de bibliska ordens betydelse på grundspråken. Ett förbund är i bibliska sammanhang en gemensam, personlig relation med ömsesidig lojalitet och trofasthet. Denna trofasthet visar sig i handling, det vill säga ett trofast sätt att leva. Här finns en klargörande aspekt. Det hebreiska ordet för trofasthet är detsamma, både när det gäller Guds och människans trofasthet. I västerländska översättningar återges detta ord, när det gäller människan, ofta med tro. På svenska är detta ett tvetydigt ord, som kan betyda både antagande och förtroende. Ingemar Hedenius »tro och vetande«-debatt byggde ensidigt på betydelsen »antagande« eller »åsikt«. Hebreiska kände han inte till. Men om han hade gjort det, skulle han ha förstått att »tro« i biblisk mening är trofasthet mot en levande person. Och om han hade haft tillgång till den kunskap Klas Lindberg ger i sin bok, skulle han insett att denna trofasthet är Guds folks gemensamma trofasthet mot förbundet med Gud. Det är detta, och inget annat, som är verklig tro.

Guds ord, stekt potatis, sill och ölost

Johannelunds teologiska högskola räknar sin historia från det institut för utbildning av missionärer som öppnades 1862 och hade sina första lokaler på Surbrunnsgatan i Stockholm för att följande år flytta till egendomen Johannelund i Bromma. Men Johannelunds rottrådar, liksom de till Teologiska Högskolan Stockholm (THS; nu Enskilda Högskolan Stockholm, EHS), kan med visst fog spåras till en kolportörsskola som grundades samma år av en ung präst i en avlägsen bergslagsort. I Grythyttan i Västmanland, inte långt från gränsen till Värmland, fick unga bondsöner utbildning till kol­portörer.

Matsedeln så som den är bevarad i Värmlands museums arkiv.Matsedeln så som den är bevarad i Värmlands museums arkiv.
Hans Jacob Lundborg.Hans Jacob Lundborg.
Lundborg och hans kolportörselever 1865.Lundborg och hans kolportörselever 1865.
Kolportörsskolan i Grythyttan.Kolportörsskolan i Grythyttan.

Hans Jacob Lundborg föddes 1825 i Gagnef. Han skrevs 1849 in vid Uppsala universitet. Sin religiösa väckelse upplevde Lundborg genom en konventikel i rådmannen L. V. Henschens hem på försommaren 1851.

Lundborg prästvigdes i Västerås i november 1853, men redan vid religionsfrihetsmötet i Stockholm tidigare på året drog han uppmärksamheten till sig. Han fick sin första tjänst i Fläckebo. Efter tjänst på olika platser i Västmanland och Dalarna placerades han som pastorsadjunkt i Grythyttan i maj 1862. Från september följande år tjänstgjorde han som vice pastor, det vill säga han fungerade som kyrkoherde där.

Lundborg kom att särskilt värna konventikeln, ett möte – ofta i någons hem – där en mindre grupp »läsare« samlades för att tillsammans läsa och lyssna till Guds ord, inte sällan under ledning av en kolportör. Ordet »kolportör« betyder bokspridare, men kol­portörens uppgift kom alltmera att sammanfogas med predikantens.

En viktig inspirationskälla för Lundborg var den skotska frikyrkan, som han studerat i samband med ett besök där 1855. Frikyrkan inspirerade genom sin traktatspridning, sina skolor och söndagsskolor. Vid återkomsten till Sverige verkade Lundborg för bildandet av en ny organisation inom kyrkans ram som skulle kunna främja detta evangelisationsarbete.

På Lundborgs initiativ bildades den 7 maj 1856 det som snart fick namnet Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS). Stadgarna – som i huvudsak formulerats av Lundborg – angav att EFS uppgift var att verka för »Kristi rikes tillväxt ibland kristna bekännare«. Lundborg utsågs till en av två sekreterare, och i november 1856 utkom första numret av tidskriften Budbäraren.

Lundborg lämnade sitt uppdrag redan efter ett år, och återgick till tjänst i Västerås stift. Men han behöll sitt stora kontaktnät och fick 1858 uppdraget att vara EFS provinsombud. Det var också delvis på Lundborgs förslag som EFS år 1861 beslutade att uppta yttre mission i egen regi.

Under sin verksamhet hade Lundborg funnit att behovet av lekmannapredikanter var stort, och han beslöt nu att inrätta en kolportörsskola. Skolans uppgift var att utbilda kolportörer i att sprida de »rätta« traktaterna, samtala om deras innehåll, hålla bibelförklaringar och kunna bevaka linjen mot baptismen. Skolan inledde sin verksamhet år 1862 med fem elever.

Lundborg skötte själv både det mesta av undervisningen och ekonomin i kolportörsskolan. Hans förhoppning var att EFS skulle ta över skolan, och det skedde också 1867, samma år som Lundborg dog.

Under skoltiden var eleverna inkvarterade i olika hem i kyrkbyn, men de hade gemensamt hushåll. Husmor var Lotta Sundqvist från Loka och i den sundqvistska släktens ägo bevarades några minnen från verksamheten, bland annat foton och en »Matordning vid missionsskolan i Grythytte prästgård«, som senare kom att hamna i Värmlands museum i Karlstad. Den bevarade matsedeln ger en mycket levande bild av elevernas vardagsliv, vilket ger god anledning att stanna inför den.

Matordningen är säkerligen tidstypisk för vad som åts i vanliga hem. Kött serverades endast på söndagar, men det var stekt fläsk på tisdagar och fläskpannkaka på fredagar. Sill var en viktig föda, lätt varierat tre gånger i veckan till middag. Även på torsdag vankades det fisk, »kabiljo«. Potatisen hade fått en stark ställning men kunde ersättas med stuvade ärter. Söndagskvällens kalvost är samma sak som kalvdans, medan ölost som var kvällsmat tre dagar i veckan består av varm svagdricka eller öl, blandat med mjölk.

I Nils Rodéns biografi över Lundborg beskrivs livet i Grythyttans prästgård på följande sätt: »Lundborg gladde sig över sitt trevliga hem i Grythyttan. Han lät det trägna kammararbetet omväxla med trädgårdsarbete. Det beredde honom mycken tillfredsställelse att i spetsen för ’sina gossar’, kolportörseleverna, få odla och plantera. Boställets jordbruk förbättrades under hans omvårdnad. Lundborg var angelägen om att eleverna ej genom olämplig diet och för mycket stillasittande skulle komma ifrån sina enkla vanor. Varje dag, även i dåligt väder, måste de ägna någon bestämd tid åt kroppsarbete, såsom vedhuggning, snöskottning och grävning. Med såväl lärare som elever umgicks han med största vänlighet, även om han kom med skarpa tillrättavisningar, där så behövdes.«

I skolan var det viktigt för eleverna att inte bara komma till djupare kunskap om Guds ord och bekännelseskrifterna, utan också att komma till visshet om sin kallelses äkthet och »genom inbördes påminnelse och förmaning få egenheter och missriktningar afslipade«.

På hösten 1864 kom Lundborg med förslaget att det i varje län skulle bildas en länsförening för utsändande av missionärer till »hednaländerna«, men också för att samarbeta om den inre missionen. Vid denna tid uppmärksammades 1000-årsminnet av missionären Ansgars död 865, och Lundborg menade att dessa föreningar skulle få namnet Ansgariiföreningar. I mars 1865 bildades den första av dessa, Värmlands Ansgariiförening.

Lundborg insjuknade i maj 1867 i blodspottning eller blodstörtning en söndag då han kom från kyrkan. Det visade sig vara lungsot och någon bot stod inte att få. Han avled två veckor före sin 42-årsdag den 26 november 1867.

Med vår tids terminologi skulle vi kunna kalla Hans Jacob Lundborg för en väckelsens entreprenör och nätverksbyggare. Kolportörsskolan flyttades efter Lundborgs död från Grythyttan till Johannesberg i Brännkyrka nära Stockholm och 1876 vidare till Johannelund.

Fyra år efter Lundborgs död startades i Kristinehamn en missionsskola av Värmlands Ansgariiförening, från början var den tänkt som en förberedelseskola för inträde vid Johannelund. Denna skola blev med tiden en självständig inrättning. År 1878 knöts den till det nybildade Svenska Missionsförbundet, som kom att föra arvet från väckelsepionjärerna vidare i frikyrklig riktning. Det var skolan i Kristinehamn som 1890 flyttade till Södermalm i Stockholm och 1908 till Lidingö, där den med tiden utvecklades till Teologiska Högskolan Stockholm (THS). Men det är, som man brukar säga, en annan historia.

Boktips: Napalmflickan

Den 8 juni år 1972 blev Kim Phuc, då nio år gammal, en symbol för Vietnamkriget när hennes by Trang Bang i Sydvietnam bombades med napalm. Den dagen blev Kim fotograferad när hon försökte fly bombattacken efter att ha slängt av sig sina brinnande kläder, ett fotografi taget av Nick Ut som senare kom att bli en av världens mest kända bilder.

Kim fick extremt svåra brännskador och låg länge inlagd på ett av sjukhusen i Saigon. Hon överlevde till slut – mot alla odds.

Nu är hon aktuell med boken Napalmflickan, som är en stark berättelse om kamp och försoning. I boken berättar hon om sina ärr, både de som finns utanpå kroppen och de som finns inuti, efter den fasansfulla attacken som raserade allt som tidigare utgjort hennes trygga tillvaro.

Även om boken är väldigt stark och berättar om hemska händelser så finns ändå ett tydligt budskap om hopp som genomsyrar boken. Redan i inledningen betonar Kim hur Gud har hjälpt henne i kampen att ta sig igenom livet. Hon skriver bland annat: »Mest av allt vill jag berätta om hans frid, Guds frid som övergår allt förstånd. Den frid som bevarar våra hjärtan och sinnen i Kristus Jesus. Visst längtade jag efter att min kropp skulle bli hel igen, men ännu mer längtade jag efter frid.«

Karismatik och mirakeltro under medeltiden

Under den långa tidsrymd som löper från 500-talet till 1500-talets början utgjorde mirakeltro ett viktigt inslag i både västkyrkan och i östkyrkan. Mirakelberättelserna är ofta förknippade med helgon, reliker och jungfru Maria. Två teologer som utformade karismatiskt orienterade teologier med den helige Ande i centrum var Simon den Nye Teologen och Thomas av Aquino. 1500-talets reformation kom att ifrågasätta mirakeltron och reducera den helige Andes verksamhet till Ordet och sakramenten.

Översikten nedan bygger på pingstteologen Stanley M. Burgess’ trebandsverk om den helige Ande i kyrkohistorien: The Holy Spirit in Ancient Christian Traditions, The Holy Spirit in Eastern Christian Tradition (1989) och The Holy Spirit: Medieval and Reformation Traditions (1997). De bygger på studier av källtexterna och rekommenderas för den som vill läsa mer.

Under århundradena efter Roms fall 476 e. Kr. spreds den kristna tron norrut i Europa. Från 400-talet till början av 700-talet kristnades frankerna i Västeuropa, följt av invånarna i England och Skottland. Under 700-talet etablerades kyrkan åter och permanent i det som i dag är Tyskland. Viktiga missionsrörelser utgick från Irland och från Rom. Den viktigaste karismatiske teologen i Västkyrkan under denna tid var påve Gregorius den store (540?–604). Han kommenterade den helige Andes gåvor och verk i publicerade predikningar över Johannesevangeliet kapitel 14 och 1 Kor 12. Själv upplevde han ett mirakel i form av helande från sjukdom efter handpåläggning. När Beda Venerabilis (675–735) kring år 730 avslutade Historia ecclesiastica gentis Anglorum (Det engelska folkets kyrkohistoria) fanns mycket av det som kännetecknade den katolska kyrkans praktik under den europeiska medeltiden utformat. Skärselden, betydelsen av reliker och helgon och tron på mirakler är återkommande inslag i hans kyrkohistoriska berättelse. Beda Venerabilis skrev också en kommentar över Apostlagärningarna och en biografi över biskop St. Cuthbert av Lindisfarne (634–687). Här är den helige Andes gåvor mer centrala, inte minst helande.

Simon den Nye Teologen (949–1022) var abbot över Mamas­klostret utanför Konstantinopel. Han skrev hymner och skrifter där erfarenheten av den helige Ande starkt betonades. Simon Studiten var en känd munk och andlig ledare i Konstantinopel vid denna tid. Han blev Simon den Nye Teologens mentor. Vid 27 års ålder blev Simon den Nye Teologen munk och snart därefter abbot för Mamasklostret.

Under sina tjugofem år som abbot omvandlade Simon den Nye Teologen klostret till ett andligt cent­rum. Han förföljdes tidvis på grund av sin entusiasm.

En originell del av hans undervisning gällde dopet i den helige Ande. Simon den Nye Teologen predikade att det var möjligt för varje kristen att kunna uppleva den helige Ande på ett påtagligt och märkbart sätt. Han införde en distinktion mellan dopet i vatten och dopet i Anden. Anden var verksam i vattendopet, så att den kristne därigenom fick en initial närvaro av Anden. Men dopet i Anden var ett andra steg som kristna kunde uppleva och som innebar ett djupare medvetande om att den troende lever i Jesus Kristus och är förenad med honom. Här hänvisade Simon den Nye Teologen till Nya testamentets beskrivningar av Anden som ett insegel och en pant på arvet i Kristus. Han betonade också förberedelsen för mottagandet av dopet i Anden genom djupgående omvändelse. Simon hävdade att han talat i tungor men såg inte tungotal som något som automatiskt måste följa ett dop i Anden.

Att tungotal var sällsynt under denna långa tidsperiod understryks av att endast ett fåtal katolska helgon sägs ha talat i tungor. Att större grupper av kristna samtidigt eller i samma grupp talade i tungor kan inte beläggas historiskt under medeltiden. Vincent Ferrer (1379–1419) var en dominikanermunk och missionär från Valencia, som enligt hans biografer ska ha talat i tungor under sina missionsresor. Två ytterligare exempel är Francis Xavier (1505–1552), Jesuiterordens tidige missionspionjär i Indien och Japan, och Antonius av Padua (1195–1231).

Thomas av Aquino (1225–1274) är en av de främste katolska teologerna genom tiderna. Han förde vidare Augustinus syn på den helige Ande som kärleken som förbinder Fadern och Sonen. Thomas utlade den traditionella katolska teologins syn på treenigheten, där det hävdades att Anden utgick från både Fadern och Sonen, i motsättning till den ortodoxa som hävdar att Anden utgår ifrån Fadern men sänds av Sonen (i enlighet med Joh. 15:26). Thomas diskuterade även utförligt Andens gåvor. Han gjorde en distinktion mellan dem som finns nämnda i Jesaja 11, vilka han såg som övernaturliga, och de i 1 Kor 12, vilka han menade vara extraordinära. De förra menade han vara permanenta i de troendes liv, medan de som nämns i 1 Kor 12 var temporära. »Charismerna« i 1 Kor 12 syftade till kyrkans och andra människors nytta. Den största av dessa gåvorna var profetians gåva, vilken förmedlade kunskap direkt från Gud. Tungotalet var enligt honom en lägre »charism« och hade efter apostlarnas tid övergått från individer till kyrkan, vilken nu talade många olika språk.

Reformatorerna, framför allt Martin Luther och Jean Calvin, avvisade den katolska mirakeltron liksom tron på helgon. De höll fast vid den katolska treenighetsläran men betonade att Anden förmedlades genom Ordet och sakramenten (Luther). Birgit Stolt har i sina studier av Martin Luthers böneliv, bland annat i Luther själv: Hjärtats och glädjes teolog. (2004), visat sidor av Luther som tidigare varit ganska okända. Luther hävdade till exempel att genom förbön fått se sin medarbetare Philipp Melanchthon helad och även att han genom bön fått se döda bli uppväckta. Luthers böneliv pekar här åt ett helt annat håll än den syn på Anden som han förmedlar genom sina kateketiska skrifter. Här föregriper Luther en förnyad tro på helande som skulle uppstå bland lutherska pietister under 1700-talet.

Till dem återkommer vi i nästa artikel.