Hur vet jag vad Gud vill att jag ska göra?

Allt det som inte hjälper och bygger upp min gudslikhet får jag avfärda. Allt sådant som stöder och stärker gudslikheten kan jag omfamna, skriver Christoffer Abrahamsson.

Guds vilja för våra liv lyder kortfattat: att vi ska bli heliga. Precis som Petrus skriver: »Lev ett alltigenom heligt liv, liksom han har kallt er är helig« (1 Petr 1:15). Kallelsen är densamma – att bli lik Jesus -– men vägen dit ser olika ut.

Vad vi gör formar oss och våra gärningar påverkar vilka vi blir. Men när vi söker Guds vilja för våra liv får vi inte stirra oss blinda på enskilda uppgifter för Gud, utan måste se livet ur ett större perspektiv. 

Det är uppenbart att det finns sådant som är ont och som är mot Guds vilja. Allt det som skadar oss själva, våra medmänniskor, djuren och naturen – allt detta kan jag säga nej till, eftersom jag vet att det inte är något som Gud vill.

Allt det andra då? Det som är gott och som är förenligt med Guds vilja? För en del uppstår det en krampaktig tro när det gäller detta. Jag vill så gärna veta vad Gud vill att jag ska välja, så jag ber och hoppas på ett tydligt tecken – om jag inte får något, kan jag leva en stor del av mitt liv i väntan … Och om jag tar mod till mig och beslutar mig för något, kanske jag ändå ältar frågan om det just var detta som Gud ville att jag skulle göra. 

Men här finns det två nycklar som kan hjälpa oss vidare.

Den ena är frihet. Paulus skriver: »Allt är tillåtet – men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet – men allt bygger inte upp.« Dessa ord från Paulus kan vara som att öppna upp fönstret i ett instängt rum. Jag kan äntligen andas! Det finns inte en väg som Gud har för mig, utan det finns flera. När jag funderar på vad jag ska studera, vilket jobb jag ska söka eller hur jag ska engagera mig i kyrkan kan jag därför pröva mitt liv utifrån de två frågorna: 1) Är detta nyttigt? 2) Bygger detta upp? Om svaret är ja på bägge frågor har jag god anledning att söka mig mot det. 

Men till min hjälp har jag en annan nyckel, nämligen den andra: Hjälper detta mig till att formas att bli lik Jesus? Eftersom vi människor är olika kommer vägen till Guds vilja för våra liv att se olika ut. För någon kan mer träning vara ett sätt att ära Gud med sin kropp, men för en annan blir muskelbygget ett sätt att dölja en inre osäkerhet. Fler exempel skulle kunna ges, men vi märker att det som är gott för en, kan vara skadligt för en annan.

Allt det som inte hjälper och bygger upp min guds-likhet får jag avfärda. Allt sådant som stöder och stärker gudslikheten kan jag omfamna. När jag funderar på ett beslut jag står inför, kan jag därför behöva ställa fler frågor till mig själv – gärna i samspråk med en god vän eller erfaren själavårdare. Vem formar detta mig till att bli? Hur påverkar detta min syn på Gud, mig själv, mina medmänniskor och allt annat skapat? Leder detta till gott för min omgivning och skapelsen? Vilka andra krafter riskerar jag att utsätta mig för om jag väljer detta?

För att ta ett exempel. Om jag väljer att arbeta på ett företag (vilket inte i sig är ett problem för Gud), men hamnar på en arbetsplats där jag är tvingad att haka på en kultur som hyllar det starka – kanske jag ska söka mig mot ett annat jobb.

Ett annat. Om jag är en kristen ledare (vilket inte behöver vara ett problem för Gud), men märker att mina böner handlar mer om att folk ska berömma mig än att jag ska samtala med Gud – kanske jag borde ta en paus eller avsluta det uppdrag jag fått.

Ett tredje. Om jag som butiksbiträde (vilket Gud är okej med) upptäcker att jag där har möjlighet att visa omsorg om de kunder jag möter – kanske jag, trots erbjudande om att byta tjänst – kan välja att vara kvar där jag är. 

Om jag i ett ärligt samtal med Gud i bönen reflekterar över dessa frågor kan jag upptäcka om det andra ser som en god gärning eller ett hedervärt uppdrag faktiskt leder mig bort från Gud – eller om den för mig närmare Gud. Jag kan också upptäcka att något jag först känner olust inför eller en del avråder mig från i själva verket gör mer Kristuslik. 

Jag blir därmed fri. Fri att säga ja till uppgifter, men också fri att säga nej till sådant som andra tycker att jag borde göra. Fokus blir inte längre främst på vad jag gör för Gud eller vad han kan göra genom mig – utan på vad han får göra i mig.