För en tid sedan gjordes ett fynd av några predikoutkast från Carl Olof Rosenius, en av våra viktigaste förkunnare någonsin.

Nu har dessa predikoutkast blivit utgivna under titeln Guds barns trygghet (EFS Budbäraren) tillsammans med kommenterande artiklar. Där beskrivs också Rosenius predikometod. Han lät texten tala och belyste den från alla sidor, så att det blev bibelordet självt som talade. Förkunnaren lyfte bara fram dagens evangelium. Förlaget publicerar inte bara de nyfunna manuskripten, man har också tagit det djärva greppet att låta nutida personer med hjälp av Rosenius utkast möta texterna. 

Det ligger i sakens natur att det snarare blir reflektioner eller reaktioner. I bakgrunden ligger givetvis frågan om vi människor förändrats mycket. Eller är Rosenius förkunnelse så inriktad på det för människan grundläggande att den kan tala i varje tid, i varje sammanhang?

Rosenius förkunnelse är så kraftfull att den blir paradoxal. På Första söndagen i Advent kan han säga: »Då Kristus gick in i paradiset medförde han ej en ängel utan en mördares ande.« Hans eget vittnesbörd vet inte av några ursäkter: »Fattig, förkrossad, aldrig utan skäl…« Han väntade sig Guds vrede, men han fann nåden: »… nu skall han trösta, läka! O Herre! O Gud!« Hur talar detta till Runar Eldebo, som fått uppgiften att möta samma text? För honom ter det sig som en vilseledning att vi är värdefulla och alla lika mycket värda. Denna förkunnelse gör att vi vänder oss åt andra håll än åt det enda som kan rädda oss. Rosenius självkännedom blev en dom över hans eget förhållande till Gud. Runar Eldebo skriver: »Jag vill genomskåda min egen benägenhet till frid och harmoni och min egen obenägenhet att uppleva andlig kris.« Det var just den andliga krisen som förde Rosenius fram till den djupa glädje, där han kunde ropa: »O Herre! O Gud!« 

För Runar Eldebo handlar detta om trons äkthet, om uppbrottet från den svala vanemässigheten: »Jag vill inte avlägga tillfälliga besök hos min Herre utan vinna det verkliga genombrottet som gör allting annorlunda.« Detta är också den grundläggande frågan bakom Runar Eldebos doktorsavhandling om Frank Mangs.

Andra söndagen i Advent predikade Rosenius om Guds rike. Han tar det grundligt, han ger »bevis att det är ett Guds rike«. Vissheten om Guds rike var alltså inget han tog för givet hos sina åhörare.

Han känner väl den hånfulla frågan från sin egen tids troskritiker, liksom från fariséerna: »Var skulle det Gudsriket finnas?« Som bevis på Guds rike anför han först de många miljonerna martyrer. Det andra beviset är att människor blir förvandlade av Guds nåd. Så måste det vara. Helgonen är det stora Gudsbeviset. Peter Hall­dorf reflekterar över samma evangelium om Guds rike. För honom blir det viktigt att den inre Gudsriket också blir ett yttre, en verklighet i det liv vi lever här och nu. Han säger: »Den innersta kammaren måste skyddas vid de yttersta utposterna i livet… Det inre riket framträder med andra ord i våra handlingar.« Det handlar om just den verklighet, som Runar Eldebo talade om. 

I Rosenius predikan på Tredje söndagen i Advent märker man hur han arbetat med den grekiska grundtexten. Det ordet, som i dåtidens översättning hette »bättring« är ordet metanoia, som Rosenius förklarar som ett stort ja – till Guds Ord, till saken det handlar om, till ändamålet. Det obekymrade lättsinnet inför Guds kärlek känner Rosenius inte till. Han ställer i stället frågan: »Är det riktigt säkert att Gud vill förlåta?«

När Elisabeth Sandlund möter evangeliets berättelse om Johannes Döparens förkunnelse, visar hon att den var en förberedelse för det som Johannes inte kunde erbjuda – mötet med Jesus Kristus. Hon berättar personligt om sitt eget dilemma vid början av trons väg. Hon var förvissad om Guds existens och om trons sanning, men hon kunde inte tro på att Gud skulle förlåta att hon så länge hållit sig på avstånd från honom. Det var genom att leva i trons gemenskap i S:ta Clara och genom andras förbön som försoningens verklighet klarnade för henne. Trons väg är verkligen en väg – i Kristi Kyrka. Förlåtelsen är något oerhört: »Den kostade hans Son Jesus Kristus ett obeskrivligt lidande och en plågsam död.« Det är när man inser det oerhörda allvaret i detta, som nådens verklighet börja stråla fram. Elisabeth Sandlund är på samma väg som Rosenius, när han ropade: »O Herre! O Gud!«

• Della
• Twittra