Författare: Benjamin Kruse

Fel på korsordet

Första sidan av korsordet, s 66, har blivit fel förutom den personen som vann förra korsordstävlingen. Andra sidan, s 67, är rätt. Därför kan du här ladda ner en PDF som du kan skriva ut hemifrån och fortfarande lösa korsordet. Om du inte har möjlighet att skriva ut kan du mejla till budis@efs.nu.

Som kompensation för misstaget kommer vi denna gång dra 10 vinnare vinnare istället för en. Tävla så här: Bokstäverna i de gula rutorna bilder en mening. Mejla meningen till korsord@efs.nu eller märk ett kuvert med “korsord” och skicka till Budbäraren, Box 23001, 75023 Uppsala tillsammans med ditt namn och adress senast 5 augusti 2020.

Vi önskar dig en fortsatt trevlig sommar!

»Det spirar redan, märker ni det inte?«

Ännu en gång kommer den stad som i folkmun kallas Smålands Jerusalem att sättas på kartan i kristna sammanhang. EFS och Salts årskonferens 22–24 maj 2020 ska förläggas i just Jönköping.

Bild: Magnus Widholm

Cirka 500 personer beräknas att på något sätt delta i evenemanget som till största delen kommer att ha Pingstkyrkan i centrala Jönköping som bas. Det är en stor utmaning att få logistiken att fungera för både besökande och funktionärer i ett evenemang av denna storlek. 

Eftersom konferensen är förlagd till Jönköping kommer en stor del av ansvaret för värdskapet att ligga på den lokala missionsföreningen i Dalvikskyrkan. Själva programmet för konferensen kommer att tas fram av en nationell kommitté. Dalvikskyrkans uppgifter är att tillsammans med övriga föreningar i EFS Sydöst se till att det finns fika, hålla snyggt i lokalerna, utse mötesvärdar och kollektörer samt att ansvara för den så kallade konferensbyrån, som bland annat skall fungera som reception. 

Många församlingsmedlemmar i Dalvikskyrkan har anmält sitt intresse att medverka som funktionärer, men fler frivilliga krafter från övriga föreningar inom EFS Sydöst behövs! Vi hoppas att alla ska få känna sig delaktiga i att det är hela regionen som bjuder in, även om själva mötesplatsen är i Jönköping. 

Det var från början inte helt självklart att tacka ja till värdskapet, men efter att beslutet successivt har fått mogna fram, känns det nu helt otänkbart att inte ta tillvara på detta erbjudande. Många församlingsmedlemmar minns att det var mycket jobb när konferensen senast var i Jönköping, år 2001. Internet och e-post användes inte alls i lika stor utsträckning då som nu, vilket gjorde att en hel del arbete var betydlig mer omständligt än vad det är med nutida teknik. Idag, när ett hotellrum och restaurangmenyer bara är några klick bort från den egna datorn, kommer deltagarna att få ordna mat och logi på egen hand, vilket avlastar värdförsamlingen betydligt.

 – Vi är taggade, förväntansfulla och ser fram emot att vara värdar för denna högtid, säger Martin Fredh, präst i Dalvikskyrkan, och fortsätter:  

– Jag tror att det kan vara betydelsefullt för den kristna gemenskapen i Jönköping, såväl inom EFS som i relationen med andra samfund. Vi hoppas också att andra EFS-föreningar i landet kan få en glimt av det goda samarbete vi har med Svenska kyrkan här i Jönköping.

Temat för konferensen kommer att vara »Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, märker ni det inte?«, Hämtat ur Jesaja 43:19.

Martin Fredhs tankar kring temat är att Gud kan få oss att se att det spirar även hos oss i EFS-sammanhang, både lokalt och i hela landet, samt att Gud hjälper oss att växa i vår gemenskap i våra församlingar.

– Min förhoppning är att det som deltagarna får med sig från konferensen skall ge återklang inte bara hos oss i Jönköping, utan även i hela Sverige, både i och utanför den kristna gemenskapen, säger Britta Viklund, ordförande i EFS missionsförening i Jönköping. 

– Låt det vara ett böneämne, fortsätter Britta. Ni som ber, be också om hjälp om ledning i alla förberedelser och i allt det praktiska arbetet. 

Gustava von Platen

Gustava döljs ofta bakom formuleringen: Bengt Peter Lundahls första hustru, när hon omnämns i missionsskildringar som berättar om pionjärtiden i Eritrea. Gustava föddes 1839 i Ängelholm. Hon började skolgången i Cecilia Fryxells nystartade skola i Helsingborg och fortsatte sedan även att studera vid hennes lärarinneseminarium i Carlslund utanför Västerås. Under tiden på seminariet kom Gustava i kontakt med kristen tro. 

Gustava Lundahl (von Platen) född 1 juli 1839.
Flickskolan i Massaua.

»Det var där jag lärde känna Herren, ty i mitt hem var han en okänd Gud…«, skriver Gustava i ett brev.

Som nyutexaminerad arbetade hon som privatlärare för sin farbrors yngsta dotter och ytterligare en flicka vars bror var Bengt Peter Lundahl. Tycke uppstod mellan honom och Gustava, men eftersom Lundahl gick på Johannelund för att bli missionär, så måste deras förlovning först godkännas av missionsinstitutets styrelse.

Tre missionärskandidater var redan utsedda att skickas ut till »Ostafrika« hösten 1869. Den 16 nov­ember avreste Gustava tillsammans med dem. Hon skrev dagbok och det går därför att följa dem på deras färd med tåg genom Europa och med båt till Alexandria och Suakin. Gustava hade fina språkkunskaper och fick god kontakt med andra resenärer och kunde förmedla både nyheter och goda råd till bröderna, förutom att hon höll modet uppe när de ibland drabbades av missmod.

I Eritreas högland väntade fem missionärer, en av dem var Lundahl. Alla var de medtagna efter en lång och påfrestande flykt från Kunama. Men innan de tre resenärerna nådde fram, väntade först två långa strapatsrika färder med kamel genom öknen. Gustava beskriver livfullt, med humor och med gott humör alla vedermödor. Väl framme fick Gustava dela bostad med de sju övriga missionärerna, flera av dem sjuka. De fick bo i ett stenhus, avdelat i två rum. Huset var till hälften nedsänkt i marken och taket läckte. 

Allt hade blivit helt annorlunda än Gustava tänkt sig.

Snart fick de uppleva det slags oroligheter som med jämna mellanrum drabbade byarna. När invånarna inte hade betalat skatt, kom skattehövdingen med sin här. Byn skövlades och kvinnor och barn måste fly.

Resenärerna hade anlänt 26 juli 1870, och redan nästa dag fick Gustava ta hand om hela hushållet. I mitten av augusti insjuknade hon i feber och blev snart allt sämre och fick feberyrsel och hallucinationer. En månad efter ankomsten firades ändå bröllop mellan henne och Lundahl fastän båda var sjuka.

I början av december reste Lundahls ner till Massaua. Gustava hoppades att de skulle få stanna där för att starta en skola. De skickade en förfrågan till Sverige, och började genast undervisa två av sina tjänare. Den ene, Nesib, var den som efter sitt dop kom att få namnet Onesimus.

I vardagen hade de stor hjälp av Abu Bekr, tolken som förutom arabiska och amhariska också talade franska. Inte minst viktig var han för Gustava, som då kunde göra sig förstådd hos tjänarna.

Skolans första elever var slavbarn, som lämnats till missionen av myndigheterna. Så småningom fick Lundahls även ta hand om abessinska barn som kommit ner från svälten i höglandet. Det blev ingen enkel uppgift att få dessa elever med olika bakgrund att fungera tillsammans.

Gustava skötte skolhushållet och delade ansvaret för skolbarnens uppfostran och utbildning med Lundahl, som huvudsakligen hade hand om elevernas utbildning i vad Bibeln säger om kristen tro. Efter en tid blev Lundahl alltför svag för att arbeta eller studera amhariska. Gustava och en nyanställd abessinsk lärare fick dela upp hans lektioner mellan sig. Det var viktigt att lära alla barnen läsa, så att de på egen hand skulle kunna se vad som stod i Bibeln. En del av dagen använde Gustava annars till att sy och laga kläder, och hon lärde både pojkar och flickor att sy. Hon fick särskilt ansvar för en liten abessinsk flicka, som snabbt lärde sig både amhariska och tigrinja och snart även förstod svenska. Hon kom senare att gifta sig med Onesimus.

I december 1872 reste den gravida Gustava mot Alexandria för att nedkomsten skulle ske där. Hon hann bara till Suez innan hon fick förlösas i ett tält efter att ha tvingats avbryta karantänvistelsen ombord på båten. Barnet, en pojke, dog efter ett par timmar och tre dagar senare slutade även Gustava sina dagar den 30 december 1872.

Gustava hade alltid varit angelägen om att det även skulle byggas en flickskola. Denna önskan blev hennes testa­mente. I januari 1876 antogs den första flickan
till skolan. 

(Utdrag ur Gustavas livs­historia)
Under 2019 utkom Ingrid Kågedals bok
om Gustava på Budbäraren/EFS läser.

I Karl Cederqvists fotspår

Detta uppmärksammades med en hyllningsgudstjänst i Mekane Yesus moderkyrka, även kallad Amist Kilokyrkan.

Gruppbild av de med­verkande vid högtidsgudstjänsten som hedrade Karl Cederqvist. Bilder: Dagmawit Alemayehu
Malin Strindberg, präst i Svenska kyrkan i Skärholmen, hade med sig en gåva i form av en tavla på hemförsamlingens ljuskrona.
 

Denna soliga söndagsmorgon välkomnades församlingen av ett porträtt av en ung Karl Cederqvist, och det fanns inte helt oväntat en och annan svensk i bänkraderna. Agendan för dagen var tydligt utskriven på storskärmen och lydde: »Uppmuntra den nuvarande generationen att föra vidare våra fäders kamp för evangeliet.« 

– Karl Cederqvist lyckades påverka stora delar av Etiopien och Afrika genom sitt missionsarbete tack vare hans lyhördhet till den Helige Ande. När vi sitter här måste vi minnas hans insatser, sa EFS missionssekreterare Erik Johansson inför den fullsatta kyrkan.

Mångsysslaren Karl Cederqvist – läkare, lärare, snickare och präst för att nämna några av hans syssel­sättningar – har lämnat ett stort avtryck på Mekane Yesuskyrkan, det som idag är en av världens största lutherska kyrkor. Det var nämligen Ceder­qvist som år 1912 lyckades förvärva marken som Amist Kilokyrkan är byggd på. Förutom ett par hus byggdes även en djup brunn.

I Västerås stift – Cederqvists hemstift, har man inrättat ett stipendium i missionärens namn. 2017:s stipendiat Malva Rosenfeld, 19, från Nora i Västerås, hade inför hyllningsdagen samlat in 18 000 kronor för att få liv på pionjärens brunn, som under tiden för firandet var ur funktion.

– Vi hoppas att vatten kommer att rinna från bru­nnen snart igen, samtidigt som vi minns Cederqvists egna ord: »brunnen ska inte rinna torr förrän Jesu återkomst«, säger Malva.

Söndagens predikan hölls av präst Lelisa Daniel – Onesimus Nesibs barnbarn, tillika Karl Cederqvist första kontakt med Etiopien – och följde missionstemat. 

– Jag tror inte att Cederqvist skulle nöja sig med att vi håller minnesstunder i hans namn, utan han skulle vilja att vi predikade evangeliet till de onådda precis som han en gång gjorde, säger präst Lelisa Daniel. 

Mission var dock bara ett av Cederqvists expertisområden. Annika Nordin Jayawardena, biträdande myndighetschef på Svenska Ambassaden i Etiopien, beundrade hans holistiska synsätt på utveckling. 

– Han var präst samtidigt som han hade kunskap om hälsa och en vision för utbildning och landets utveckling. Sättet han såg på och inkluderade lokalbor var beundransvärt. Man har hört om missionärer som tog en stark ställning i samhället, men han verkade ha ett ödmjukt tillvägagångssätt när han arbetade i Etiopien, säger Annika Nordin Jayawardena.  

Malin Strindberg, präst i Svenska kyrkan i Skär­holmen, hade med sig en gåva till Mekane Yesuskyrkan – en tavla på hemförsamlingens ljuskrona. Den skulle agera som en påminnelse om att de är ett i Kristus, att de ber för Amist Kilokyrkan och samtidigt uppmana till bön för kyrkan i Sverige. 

Med på plats för att hylla pionjären Cederqvist var även präst Yonas Tamiru
från Mekane Yesuskyrkan i Skärholmen. 

114: Stilla natt

Stilla natt är världens mest sjungna julsång. Så här berättar sångarprästen Per Harling om dess tillkomst: På julaftons morgon år 1818 kom Joseph Mohr, den unge prästen i Oberndorf i Österrike, nära Salzburg, till byns organist Frans Gruber med en text som han skrivit två år tidigare. Kunde Frans skriva en melodi för två röster med gitarrackompanjemang? Prästen var nämligen en duktig gitarrist.

Trots den korta tiden lyckades Gruber och vid midnattsmässan sjöng vännerna den nya julsången. Den hade sex verser och kyrkokören stämde in i de två sista raderna i varje vers. Sången spreds sedan genom några populära sånggrupper från Tyrolen. Redan efter något årtionde hade den framförts för både Österrikes kejsare och den ryske tsaren! 1839 sjöngs den första gången i New York av en tyrolsk sånggrupp. Då visste man fortfarande inte vilka som skrivit den. Var det möjligen Mozart eller Beethoven som komponerat den vackra melodin? Men med tiden blev det klart att det var en enkel skolkantor i Oberndorf och en lika okänd byapräst som skrivit den. 

Mohrs text var idyllisk och sentimental, typiskt för romantiken. Den svenska texten har en tydligare psalmstil och bygger mera på julevangeliet samtidigt som den i vers tre har kompletterande bibliska motiv som frälsningen och jubelåret.

Det finns några olika svenska textvarianter. Den vi har i psalmboken skrevs 1915 av Oscar Mannström, präst i Stockholm, som också gjort den goda översättningen av Bliv kvar hos mig. Texten bearbetades därefter av författaren och akademiledamoten Torsten Fogelqvist, medlem av 1937 års psalmkommitté. Där börjar Stilla Natts historia i våra svenska sångböcker.

Idag lär Stilla Natt finnas på över 300 språk och är inspelad på otaliga julskivor. Man räknar med att den sjungs av över en miljard människor världen över varje jul! Från Salzburg går på julafton ett särskilt tåg till Oberndorf dit pilgrimer åker för att fira mässa i Stilla natt-kapellet och sjunga den älskade psalmen.

Med tanke på tron

Med tanke på tron, Ulf Jonsson (Artos, 2019)

Ulf Jonsson är chefredaktör för tidskriften Signum och professor i religionsfilosofi vid Newmaninstitutet. Med tanke på tron är Ulfs tredje bok och den första boken på svenska i »fundamentalteologi«. Det är ett ämne som är mer vanligt på kontinenten än vad det är i Sverige och beskrivs av Jonsson som en »filosofisk hjälpdisciplin till den systematiska teologin«. Den kristna teologin gör ju ett antal anspråk, såsom att Gud har skapat världen, är alltings ursprung och mål och har uppenbarat sig i historien. Fundamentalteologin reflekterar intellektuellt och filosofiskt över dessa anspråk; den försöker inte bevisa anspråken men undersöker deras interna konsistens och förenlighet med annat vi vet om världen samt hur man kan utforma intellektuellt hållbara tolkningar av dessa anspråk. 

I första kapitlet diskuteras hur »Gudsfrågan« uppkommer hos människan, med fokus på människans nyfikenhet på att förstå tillvaron. 

I andra kapitlet diskuterar Ulf Jonsson de klassiska gudsattributen, såsom att Gud är »transcendent« , skapare och person. I tredje kapitlet tas frågan om Guds »särskilda« handlande upp, alltså det som förknippas med anspråket att Gud har uppenbarat sig och handlat vid särskilda tider och platser i historien. Detta diskuteras i relation till naturvetenskapen och är ett av bokens mest intressanta kapitel. 

Det första kapitlet knyter an till människans existentiella frågor och nyfikenhet, det är en intressant och klargörande diskussion som placerar gudsfrågan i det djupt mänskliga: frågan om Gud är ingen apart fråga för den som är religiöst lagd utan snarare ett naturligt uttryck för den nyfikenhet som kännetecknar människan. Människan är så att säga tvungen att orientera sig i tillvaron moraliskt, förhålla sig till sin dödlighet och relatera till världen på en helhetsnivå. Dessa mänskliga egenskaper leder naturligt till frågan om Gud.

 Genom boken finns en betoning på att Guds skapande inte ska förstås som en akt i förfluten tid och att Gud nu har »pensionerat sig« förutom när han då och då griper in i historien. Guds skapande ska i stället förstås som skapelsens kontinuerliga beroende av Skaparen. Universum har inte sin existens »i sig själv« utan får det som en gåva. Detta brukar kallas att Gud är »primär orsak« till den skapade världen. I denna skapade värld finns det sedan genuina orsaker – sekundära orsaker – genom vilka Gud formar de olika tingen som finns i världen. Denna grundläggande skillnad är hjälpsam när man vill reflektera över anspråket att Gud är skapare i ljuset av naturvetenskapen, som kartlägger de sekundära orsakerna.

Det första kapitlet, som på många sätt är det mest intressanta, reflekterar som sagt över hur frågan om Gud uppkommer hos människan. Ett begrepp används här som nog är obekant för många: »transcendental erfarenhet«. Med detta begrepp avses den implicita eller icke-artikulerade erfarenheten som människan enligt teologen Karl Rahner (1904–1984) har av att vara relaterad till tillvarons yttersta grund och insatt i en helhet. Detta beskrivs av Rahner som en allmänmänsklig gudserfarenhet som, genom uppenbarelsen, kan få ett mer specifikt kristet innehåll.

I det tredje kapitlet, där frågan om Guds särskilda handlande diskuteras, betonar Jonsson återigen att Gud inte ska förstås som »frånvarande« från skapelsen och sen vid vissa tidpunkter blir närvarande. Men Gud kan handla på ett särskilt, mer partikulärt vis. Jonsson diskuterar tre olika sätt genom vilka Gud kan tänkas utnyttja det faktum att naturens processer, enligt nutida naturvetenskap, har en viss »flexibilitet« och inte är helt deterministiska. Tanken är att Gud i dessa fall använder sig av skapelsens inneboende möjligheter och influerar skapelsen mot en av dessa möjligheter i ett särskilt fall, för att nå ett mål som är i enlighet med Guds önskan att leda och hela skapelsen. Dessutom bejakar Jonsson möjligheten att Gud ibland agerar i stället för en naturlig orsak, ett mirakel i egentlig mening. 

En fråga som ibland väcks när man diskuterar huruvida Gud kan uppnå sina syften i världen är just denna fråga om slumpens och den fria viljans förenlighet med tanken att Gud har ett syfte och mål med skapelsen och människan. I en intressant reflektion säger Jonsson att om det faktiskt är så att ett syfte med skapelsen är att den ska ha en viss autonomi gentemot skaparen, och utforska sin inneboende potential och genom människan fritt kunna avgöra sig för om hon vill förena sig med Gud, så är slumpen och människans frihet inte i konflikt med Guds syften: de snarare förutsätter varandra. 

Boken ger näring både för tanken och för tron och rekommenderas varmt, i likhet med Jonssons tidigare bok Med tanke på Gud, för den som vill komma vidare i sin intellektuella förståelse av tron. 

En kristen identitet

Det finns fantastiska resurser i den bibliska(!) och lutherska läran om att en kristen människa är samtidigt syndare och rättfärdig, om vi bara praktiserar den. Frågan är vad det betyder.

Illustrationer: Benjamin Kruse

Låt oss först se på alternativen. Filosofen och sociologen Charles Taylor är en av de stora experterna i frågan om hur formandet av våra identiteter – det som är lika hos oss, det som är identiskt oavsett situation – har sett ut i olika tider. Han beskriver hur en så kallad traditionell identitet historiskt har varit dominerade. Som namnet antyder formas en sådan identitet av familjens, släktens, klanens och kanske nationens förväntningar. Den traditionella identiteteten är fortfarande dominerande i stora delar av världen – förutom just i västvärlden. Denna typ av identitet formas utifrån och in. Min plikt är utifrån en traditionell identitet att svara upp mot familjens krav, och om jag inte gör det drar jag skam över familjen. Jag får ära och berömmelse när jag offrar mig för kollektivet. Om det blir en konflikt mellan mina egna drömmar och familjens krav är det givna att jag anpassar mig. Plikten framför allt, som det stod på de gamla svenska enkronorna!

Det är inte svårt att se problemen med en kultur som har en sådan typ av identitetsdaning. Tanken på mänskliga rättigheter för individen har till exempel svårt att få ordentligt genomslag i ett sådant sammanhang.
Kollektivets behov går alltid före, vilket
bäddar för hederskulturens sätt att fungera.
Det kan även vara svårt att få till en utveckling – av vilket slag det än är – eftersom övervakande makthierarkier håller männ­iskorna på plats. Utveckling kräver i allmänhet en social rörlighet som inte är möjlig. Detta drabbar särskilt kvinnor.

Den moderna identiteten, som är den dominerade i västvärlden i dag, kan beskrivas som raka motsatsen mot den traditionella. Här definieras inte identiteten utifrån, i lyssnandet på andras krav, utan inifrån, i lyssnandet till individens egna drömmar och ambitioner. Tanken är att varje individ bär på en unik uppsättning drömmar och ambitioner. Det gäller bara att upptäcka och förverkliga dem. Ingen annan ska säga till mig vad jag ska göra eller tänka. Min egen frihet har det högsta värdet. Om det blir en konflikt mellan individens drömmar och omgivningens krav är rekommendationen samtiden oftast ger: »Följ din dröm.« Omgivningen ska anpassa sig till mig, och inte tvärt om.

I jämförelse med den traditionella identiteten är det lätt att finna styrkor i det moderna synsättet. Människovärdet och att individens önskningar spelar roll, som båda ligger inbakade i den moderna identitetsdaningen, är inte svåra att bejaka. Den sociala rörlighet som hänger ihop med den moderna identiteten bejakar vi också som något gott.

Den moderna identiteten har dock även stora svagheter. För det första är den obarmhärtigt krävande: jag måste själv finna mitt mål och uppnå det. Om jag lyckas lurar högmod om hörnet; om jag misslyckas lurar den totala självdissningen på mig. För det andra kommer den att vara fragmentiserande, eftersom det är den enskildes mål och drömmar som ska förverkligas. De kollektiva strukturer som bär upp samhällen och gemenskaper blir ointressanta. Det blir enbart rättigheterna och inte plikterna som blir viktiga. För det tredje är det en illusion att en människa har sammanhängande drömmar och mål i sitt inre. Ett dilemma vi ofta har är att det som vi längtar efter i vårt inre är självmotsägande. Till exempel kan vi på samma gång både vilja hålla vikten och äta gott och mycket.

Ser vi så till Bibeln framgår där att en kristens identitet varken sammanfaller med den traditionella eller den moderna identiteten. Paulus skriver i Första Korinthierbrevet 4:3–4:
Men mig är det likgiltigt om ni eller någon mänsklig domstol dömer mig. Inte heller dömer jag mig själv. Mitt samvete är rent, men det betyder inte att jag är frikänd. Den som dömer mig är Herren.

Och i Första Johannesbrevet 3:19–21 skriver Johannes:
Då förstår vi att vi är sanningens barn, och om vårt hjärta dömer oss kan vi inför honom övertyga det om att Gud är större än vårt hjärta och förstår allt. Mina kära, om hjärtat inte dömer oss kan vi stå frimodiga inför Gud.

Av dessa bibelord framgår att en kristens identitet inte definieras av vad andra säger utifrån, som i den traditionella identiteten, eller vad jag själv ger mig för omdöme, vilket är fallet i den moderna identiteten. Gemensamt för både andras omdömen utifrån och mina egna inre omdömen om mig själv är att de bygger på hur väl jag lyckats prestera.

Både Paulus och Johannes har helt lämnat den spelplanen. De låter självbilden, identiteten, definieras av något de fått – Guds frikännande dom – inte av något de själva jobbat ihop, förvärvat. Det handlar om den förlåtelse Gud skänker i Kristus, den rättfärdighet den kristne fått som gåva – oberoende av alla egna prestationer.

Därför blir det heller inte hotande för Paulus att säga om sig själv att han är syndare (1 Tim 1:15), eller för Johannes att säga att den kristne syndar (1 Joh 1:8, 10). Det blir lätt att säga sanningen också om det jobbiga – att den kristne faktiskt gör det som är fel och destruktivt – om hon vet att det inte är den enda sanningen om hennes identitet. Simul iustus et peccator – samtidigt rättfärdig och syndare – innebär, om jag praktiserar följderna av det, ödmjukhet: jag kommer inte att se ner på andra för jag vet att också i mig finns synden som lockar och bedrar. Även i mötet med den mest förhärdade brottsling inser den kristne att »det kunde ha varit jag«. Det innebär även en stolthet som gör att jag inte kommer att låta andras eller mina egna domar över mig själv få sista ordet: jag vet att jag är älskad och förlåten av den högste i hela universum, den ende vars dom kommer att gälla ända in i evigheten.

Dessutom, tänk vilken frihet det ger att leva i den identitet som Jesus Kristus ger oss. Vi slipper spela spelen som de förvärvade identiteterna – när de får dominera oss – tvingar oss till!

Dopets kristusklädnad

»Åh, nej! Sätt inte på dig den där tröjan! Det kommer att leda till olycka för hela din familj!« Expediten på den amerikanska Walmartbutiken spärrar upp ögonen. Hon pratar snabbt och intensivt. Jag har hittat en vinröd tröja på extrapris. »Washington Redskins« står det på T-shirten. Av trycket framgår att det är ett lag som spelar amerikansk fotboll. Jag bryr mig inte ett dugg om sporten men jag gillar färgen och priset.

Illustration: Benjamin Kruse

Expediten vill få mig att förstå att det här inte bara handlar om en tröja. Det handlar om identitet, om vem jag är, vem jag tillhör och vilka som jag hör ihop med. »Den här tröjan är inte bara ett skinn som du sätter på dig. Den förändrar dig inuti, den omskapar ditt hjärta.« Jag begriper inte allt som hon säger, men jag förstår att jag ska köpa tröjan av en annan expedit.   

På väg hem till mitt boende i First Trinity Lutheran Church funderar jag över vad jag har varit med om. Jag vet att ordet »identitet« kommer från latinets identitas som betyder »samma« eller »densamma«. Tänkte sig verkligen den upprörda expediten att jag blir »en annan« om jag sätter på mig en vinröd tröja med en indian på? 

Av och till under kyrkans historia har frågor om kristen identitet vållat betydligt allvarligare dispyter än det meningsutbyte som mitt val av T-shirt gav upphov till. Under reformationstiden gick diskussionsvågorna höga kring frågan om den kristna människans identitet är något som hon »ikläds« eller något som snarare »avtäcks«. För många evangelisk-lutherska reformatorer var det självklart att den kristna människans identitet – det som gör henne till en kristen människa – är Kristi rättfärdighet som hon ikläds.
Kristi rättfärdighet tillräknas människan och gör henne till en ny människa genom att den täcker över och sedan omvandlar den i synd fallna och olycks­drabbade människan. 

Anledningen till att jag befinner mig i Washington DC är att jag intresserar mig för en 1500-talsreformator som tänkte annorlunda. Sveriges Kristna Råd har gett mig ett ekumeniskt stipendium för att jag ska kunna besöka biblioteket i White­friars Hall och lära mig mer om karmelitnunnan Teresa av Avila (1515–1582). 

Teresa föreställer sig att Jesus finns i varje människas själ eftersom varje människa är skapad till Guds avbild. Gud är treenig och treenig Gud deltar till fullo i hela sitt skapelseverk. Därför finns det spår av Sonen i själva skapelsen och i den mänskliga identitet som vi delar med varandra. När Kristus visar människan vem Gud är – och vem hon själv är – så framträder hennes skapelsegivna gudstillhörighet på samma sätt som pH-värdet när man gör ett lackmustest. Kristus »avtäcker« verkligheten genom att tvätta bort smutsen som döljer den. Därför kan Teresa framhålla att det sant mänskliga och det sant kristna sammanfaller. 

På infarten till Whitefriars Hall möter jag en karmelit som hälsar glatt. Han bär en brun tröja som man kan beställa på nätet. Det finns en hel sajt som säljer kepsar, T-shirts, vattenflaskor och nyckelband till dem som hejar på eller tillhör karmelit­orden. I reklamen används en slogan som anknyter både till färgen på ordensdräkten och till det kontemplativa ideal som utmärker karmeliterna. »Be calm and wear brown« (på svenska ungefär: var lugn och klä dig i brunt).

Klädkoden har förändrats sedan sist jag var här. Då gick bröderna i civila kläder, särskilt i Halloweentider eftersom ordensprovinsens ledning en gång hade misstagits för ett utklätt följe av fiktiva munkar på väg till en fest i Las Vegas. 

Bildligt talat omförhandlas kyrkliga klädkoder ovanligt intensivt i vår tid eftersom sekulariseringen tilltar. När allt färre svenskar identifierar sig med någon specifik religiös tradition blir det för vissa av oss mer betydelsefullt att det syns utanpå att vi är goda kristna. Identitet vantolkas emellanåt som något som särskiljer och våra försök att stå upp för det som vi uppfattar som en utrotningshotad men äkta kristen identitet bidrar ibland till en ogynnsam segregation också inom kristenheten. »Jag är högkyrklig«, »Jag tillhör EFS« eller »Jag har min hemvist i regnbågsmässan«. Olika identitetsmarkörer används för att andra – och kanske också jag själv – ska förstå vilka kristna kretsar som jag identifierar mig med. Paulus fråga om Kristus har blivit delad är fortfarande högaktuell (1 Kor. 1:13) och hans svar behöver få vara utgångspunkten för alla våra reflektioner kring vad kristen identitet innebär.

I dopet ikläds vi Kristus. (Gal. 3:27) Vi ikläds inte en supportertröja för den kristna riktning som dopet skedde i. Sådana tröjor kan vi ta av eller på efter eget tycke och smak. Det kan vi inte med dopets Kristusklädnad. Dopets samhörighet med Kristus ikläds vi utan egen förtjänst och den avtäcker vår djupaste mänskliga identitet. Det är därför som Paulus menar att andra identiteter än dopets tillhörighet till Kristus har spelat ut sin roll om vi betraktar varandra eller oss själva i dopljusets sken. (Gal. 3:28.) Nu är ingen lägre karmelit eller lutheran, pingstvän eller baptist, liberalteolog eller gammalkyrklig. Alla är vi ett i Kristus Jesus. 

Människan är obotligt religiös

Försöker nutidsmänniskan att formulera en sekulär men religiös berättelse om sitt liv i vilken de söker att finna försoning för skuld och bekräftelse på att hon äntligen är bra nog?

Bild: Johan Ericson
De senaste åren har David Zahl varit med och byggt upp Mockingbird ministries – en kristen organisation som kommenterar samtida kulturfenomen med ett evangeliskt perspektiv. Bild: Johan Ericson

– Det är intressant att se hur den samtida universella längtan hos människan inte främst är att vara lycklig eller respekterad utan snarare att vara nog.
Alltså vad religion i allmänhet och kristendom i synnerhet kallar för att vara rättfärdig. När den sekulära tidsandan trängt religionen åt sidan, har det uppstått ett vakuum som gör att människan vänder sig till alla möjliga vardagliga fenomen med religiös frenesi. Vanliga aktiviteter förvandlas till arenor för prestation där hon försöker bevisa sig som tillräcklig, okej och godkänd. 

Orden kommer från David Zahl, en amerikansk prästson som under det senaste dryga decenniet byggt upp en kristen organisation som utifrån ett evangeliskt perspektiv kommenterar samtida kulturfenomen. Vid tiden för vårt möte befinner vi oss på deras årliga konferens i New York City som samlar drygt 400 deltagare. Inte sällan anklagas kyrkan och kristna konferenser för att sakna relevans och vara hopplöst interna och verklighetsfrånvända. Men på den här konferensen korsar Broadway och Calvary (Golgata) både symboliskt och bokstavligt varandra. Skickligt uttyds ropet efter nåd och viljan att rättfärdiga sig själv i hela spektrat från essäer i The New Yorker till Netflix serier. Budbäraren får en intressant pratstund med David.  

Vad förknippar du Sverige med?
– Musik! Inte minst Abba, jag har alla deras skivor och min favoritlåt är SOS. Jag tycker att den låter som en bön. Överlag är jag ganska bekant med europeisk kultur då jag spenderade stora delar av min uppväxt i Tyskland och Schweiz, eftersom min pappa studerade teologi där. Förra året bodde jag även en tid i Köpenhamn.  

Vad är bakgrunden till Mockingbird, organisationen som du leder?
– Vi var fyra unga män här i New York City som för tolv år sedan längtade efter att kommunicera en starkt nådebaserad och Kristuscentrerad kristendom till unga vuxna. Vår upplevelse var att detta var otydligt i kyrkorna eller åtminstone var dåligt presenterat. Vår verksamhet består av konferenser, ett kvartalsmagasin, bokutgivning, en omfattande närvaro online och en podcast som skapat ett inflytande långt bortom vår vildaste fantasi. Vårt mål är att hjälpa människor tolka livets verklighet i ljuset av evangeliet. 

Namnet Mockingbird betyder härmtrast och är hämtat ur fågelvärlden. Denna fågel härmar andra fåglars läten, och på samma sätt önskar David och de andra kommunicera evangeliets tidlösa budskap på ett sätt som människor känner igen, förstår och kan ta till sig. 

– Vi lägger mycket tid på att försöka urskilja människors rop efter nåd och försoning i vår samtid och hitta nya, kreativa formuleringar som når fram till dem. Men vi arbetar inte bara med vackra förpackningar, även om det är viktigt, utan först och främst själva innehållet, säger David och fortsätter: 

– Våra observationer av samtiden, och vårt intresse för populärkulturen, sammanföll med vår passion för god teologi. Den sekulära människan försöker ständigt att rättfärdiga sin existens, sitt liv och sina vägval. Mot den bakgrunden önskar vi presentera Guds nåd och budskapet om rättfärdighet genom tro. 

Vad önskar ni åstadkomma med Mockingbird?
– Vi har försökt att undvika frestelsen att formulera vår verksamhet utifrån mål och resultat. Vårt uppdrag är att översätta evangeliet till ett språk som låter övertygande och trovärdigt för dagens människor. Ursprungligen fokuserade vi på unga vuxna, men efterhand har det visat sig att människor i alla åldrar dras till våra olika forum. Om jag ändå ska försöka formulera någon slags övergripande dröm är det väl att påverka kyrkans profilering som helhet att präglas av goda nyheter. 

Mockingbird arbetar ekumeniskt och har deltagare, följare och lyssnare från hela bredden av kristenheten. Men deras teologiska betoning är tydligt reformatorisk, med begrepp som lag och evangelium, »simul iustus et peccator«, samt korsets teologi som en tolkningsnyckel för att förstå Guds handlande mitt i tillvarons skeva verklighet.   

– Enligt mig fångade reformatorerna något centralt, men på inget sätt något nytt, utan det som vi möter som en röd tråd genom hela Bibeln, hos Jesus och aposteln Paulus. Behovet av att förklaras rättfärdig, fri från skuld och att vara innesluten och accepterad är den alldeles avgörande frågan för människor även idag, slår David fast. 

Han har nyligen utvecklat sina tankar i boken Seculosity som har fått ett varmt mottagande långt utanför den kyrkliga sfären. Boken har uppmärksammats i sekulära kultur­krönikor och fått den ena positiva recensionen efter den andra i flera prestigefyllda mediekanaler. 

– Seculosity är en lek med orden sekulär (secular) och religiositet (religiosity). Helt enkelt en sekulär form av god gammal religion. I traditionell religion står någon gudom i centrum medan i denna form står människans strävan i centrum, i det vakuum som skapats efter religionens marginalisering.
Jag skriver om hur man kan stöta på den både på gymmet och på lekplatsen. Där blir det så tydligt att alla ångestfyllt försöker framstå som hälsosamma och starka människor eller goda och medvetna föräldrar som gör sitt allt för barnen. Även baksidan finns med, nämligen fördömandet av den som är otränad och lever ohälsosamt såväl som att se ner på de föräldrar vars engagemang inte kretsar kring sina barn varje sekund. Med andra ord: alla ingredienser av god gammal religion, säger David med ett leende, innan han fortsätter att utveckla sin samtidsspaning.

Bild: Jakob Arvidsson
Mingel utanför St George’s episcopal church, platsen där David Zahl och Mockingbird anordnade konferensen »Beyond deserving« med temat »Hopp i en värld full av prestation«. Bild: Johan Ericson

– Samtiden är religiös långt utanför de traditionella platserna av tillbedjan såsom tempel och kyrkor. Därför har varje del av livet förvandlats till någon slags helgedom av prestation. Man söker intensivt att uppfylla all rättfärdighet och hänger sig åt religiös hängivenhet för att framstå som en duglig och tillräcklig människa. Jag kallar fenomenet »ersättningsreligioner«, vilket i sin tur kan liknas med typ ersättningsmåltider. Vi kan inte förneka vår hunger men i stället för att äta riktig mat har vi ersatt det med någon slags soppa som effektivt ska skänka oss en känsla av mättnad.

Utveckla gärna, hur ser du olika tecken på detta i vår samtid?
– Jag brukar säga att vi är alla upptagna med att skapa »the justifying story of our life«, alltså en berättelse om vem jag är, vad som hänt mig och hur jag lever mitt liv, vilken också ska bekräfta och rättfärdiga min existens. Detta blir alldeles extra tydligt i de sociala mediernas tidsålder där vi publicerar våra liv i små texter och bilder i hopp om människors erkännande. Detta i stället för att tolka livet och finna sig själv i Bibelns stora berättelse.

David talar varmt om varje människas behov av att möta en bekräftande kärlek mitt i ett samhälle som mer och mer präglas av skam. Men han har även ett budskap som på ett befriande sätt kan bekräfta människans skuld och synd, utan att utsätta människor för ytterligare press och kritik, men som pekar på den försoning som finns i Kristus. 

– Alltså en rättfärdighet som inte bygger på människans prestation, att hon äntligen har gjort nog och således förtjänar Guds erkännande och kärlek. Utan en rättfärdighet som skänks henne av nåd och visar på att hon redan är högt älskad.

Smärta, Tillit & hopp

En kris kommer sällan ensam. Elin Lycklund Ljunggren blev drabbad av tre. Men det började som i en saga. Hon träffade sin första man 2008 och livet kändes perfekt.

Bilder: Jakob Arvidsson

– Jag var 28 år, naiv och jättekristen. Jag trodde att vi var menade av Gud och att min lycka var beroende av yttre omständigheter, berättar Elin Lycklund Ljunggren från Alingsås.

Hon var på god väg att uppnå sina mål. Ett traditionellt kristet äktenskap med barn, ett lyckat yrkesliv som präst inom Svenska kyrkan och EFS och det hus hon hade drömt om. 

– Att jag skulle få vara frisk och leva till att medellivslängden för svenska kvinnor i Sverige var uppnådd var helt självklart och något jag tog för givet.

Men drömmen om en traditionell kärnfamilj gick i kras. Hennes man kunde inte bli pappa. De bestämde sig för att adoptera och fick gå igenom en komplicerad adoptionsprocess. Efter fem års otålig väntan kom glädjebeskedet. En liten kille från Taiwan skulle bli en del av deras familj.

– Vi flyttade in i ett nytt hus och jag vet att jag tänkte: nu är allt perfekt i livet.

Men bara en månad senare upptäckte hon en knöl i vänstra bröstet. Bröstcancer. Följderna blev svåra: operation, strålning, cellgiftsbehandling, tappade kilon och hårtussar. Adoptionen fick avbrytas. Den lille killen från Taiwan fick komma till en annan familj. En ny adoptionsprocess inleddes och hon skickade in nya papper. Men hon hann knappt bli frisk förrän den riktigt stora chocken kom. På ett väldigt dramatiskt sätt fick hon reda på att hennes man ville skiljas och att adoptionen skulle avslutas i ett svep. Hennes första reaktion var att han fått en depression. Men när innebörden började sjunka in kom den riktigt stora krisen. 

– Det var mycket värre att bli sviken och lämnad än att få cancer. Jag låg bokstavligt talat och grät i fosterställning tills en vattenpöl uppstod på mitt badrumsgolv.

Att vara präst i ett mindre samhälle har sina fördelar och nackdelar. När krisen slår till kan det kännas som om alla vet allt. Och så var det på sätt och vis. På omvägar kom det fram att hennes man träffat en ny. Och okända människor kunde komma fram och krama henne i mataffären. 

– Min kris var mångas kris på gott och ont. Inte minst kyrkans stöd blev oerhört viktigt. Där mötte jag Kristi kropp i systrar och bröder som väldigt mycket bar mig fram igenom det svåra.

Kroppen var tydligt märkt av cancerbehandlingen. Hon minns ett särskilt tillfälle då hon stod naken framför spegeln i badrummet och insåg att hon nästan såg ut som ett av offren från förintelsen. Grå, skallig, mager och utan muskler. 

– Att i det läget bli lämnad väckte så mycket i mig. Man kan inte tvinga någon att älska en, men då var det inte mycket kvar av mig. Jag trodde aldrig att jag skulle få leva med en man igen eller kunna arbeta som präst. 

En natt tog Elin sin bil och körde runt planlöst. Hon hade ingen aning om var hon befann sig eller hur länge hon hade kört. Hon försökte gråta, men det fanns inte mycket ork kvar till att gråta och sörja.

– Jag satt i min bil parkerad klockan två på natten vid en kyrkogård och visste inte vad jag skulle göra eller vart jag skulle köra. Allt var svart och hopplöst.

Behandlingarna bryter inte bara ner cancer­cellerna utan också övriga kroppen som stänger ned inför att dö. Som präst hade hon mött många äldre, sjuka och döende, och hon kunde identifiera sig med den sorgen som 35-åring. 

– Jag tänkte mycket på döendet. Vem är jag i kroppen? Det väckte ett uppror i mig. Jag är inte det här.

Ganska snabbt gick hon tillbaka till sin tjänst som präst. Kanske för snabbt. Samtidigt bodde hon i samma församling som hon jobbade och var ändå omgiven av sina församlingsbor.

– Det finns ett syskonskap i att vara människa, vilket gjorde det lättare att möta sjuka och gamla än att möta de som var distanserade från smärta och brustenhet.

Vad gjorde då allt det här med hennes relation till Gud? Det är ju inte helt självklart att prästkragen bär stadigt när livet går sönder.

– Jag behövde göra upp med mycket av min syn på Gud, livet och döden. Hur kunde detta hända mig? Jag tror inte att Gud skickar sjukdomar men vad säger det om Gud om jag skulle dö nu? Tror jag verkligen på ett evigt liv? Varför är jag då rädd för att dö? 

Hon drabbades av dödsångest och var tvungen att gå in i den. Även om hon hade en stark och självklar tro. Men samtidigt som allt skakade fanns relationen till Jesus väldigt påtagligt närvarande.

– Jag ringde en äldre kvinna som sa: »Ta Jesus i handen.« Och det gjorde jag, rent konkret. Jag som var så van att prestera fick en helt ny självklarhet i min tro. 

En läkare frågade hur hon kunde vara så lugn. 

– Jag svarade att jag överlämnar allt det här till Gud. Kanske låter det klyschigt men jag kände att tron bar mig, även om omständigheterna hade kunnat knäcka mig. Allt jag hade varit så glad för ett år tidigare var mer eller mindre borta. Men när den värsta chocken hade lagt sig, insåg jag att jag inte behövde något av detta för att vara lycklig.

Vi sitter på Bagdad Café i Medelhavsmuseet i Stockholm, omgivna av värdefulla och unika föremål som räddats ur ruinerna. Precis som det kan vara i livet. Mitt bland spillrorna och de krossade drömmarna kan något nytt och värdefullt uppstå.

– Ur spillrorna steg en kvinna fram som var jag. Som var den jag egentligen var. Befriad från så många av mina egna förväntningar. Befriad från rädsla och skam.

En del vänner stod stadigt vid hennes sida under motgångarna. Andra försvann och hon har fått jobba med att förstå att människor är olika rustade att ta hand om svårigheter och motgångar i livet.

– Alla inte har kapacitet till att härbärgera det svåra och jag kan inte kräva det.

Men det fanns också bekanta som klev fram och överraskade. Bekanta som blev nya vänner. Vänner som hon kunde ringa till och både gråta och skratta med. Bland annat kvinnor med liknande erfarenheter och som klarat av att hantera de svåraste frågorna.

Hennes självbild har förändrats från att vara prestationsinriktad och ambitiös, tidigare strävade hon efter framgång och lycka genom yttre omständigheter som jobb, äktenskap och familj. 

– Men när allt rasar, vad finns det då kvar? Vem är jag då?

Hon minns så tydligt hur människor tittade bort och inte såg henne i ögonen då hon blev körd i rullstol genom sjukhusentrén. Ett helt annat bemötande än då hon varit där som präst.

– Den som reste sig ur rullstolen var en starkare person, men den styrka jag har är inte beroende av att lyckas eller av yttre omständigheter. Jag har fått erfara att min styrka håller, även när allt rasar, och nu är jag en mycket tryggare och friare person. Samtidigt är mitt liv ingen saga. Alla luftslott är borta. Jag har fått en krassare syn på livet och vet att cancern kan slå till igen. Livet har även inslag av vemod och livets skörhet.

Hur öppen kan man vara som präst inför sin församling i sina motgångar? Ganska mycket, anser Elin. Från början kanske mest i personliga samtal men numera även i predikningar där hennes erfarenheter ibland lyser igenom. 

– Framför allt är jag säkert mycket rakare och modigare. Jag har blivit mycket mer allergisk mot floskler och vill att mina predikningar ska vara förankrade på djupet.

Tyvärr tycker hon inte alltid att kyrkan bemöter de stora livsfrågorna ordentligt, och hon menar att kyrkan har ett ansvar att möta de svåra frågorna utan omvägar. 

– Hur många predikar om dödsångest eller om hur det är att bli lämnad? Jag har fått hjärta för att vi som kyrka behöver förbereda människor på att dö. Vi är alla döende. Även präster behöver jobba med sin dödsångest så att vi vågar gå med människor i det allra svåraste.

Sin egen dödsångest har hon predikat flera gånger om och har bara fått positiv respons. Hon har också märkt i själavårdssamtalen att de som söker samtal är fler.

När livskrisen var som värst fann Elin mycket stöd i kyrkan. Där fick hon möta Kristi kropp i form av systrar och bröder som bar henne fram igenom det svåra.
Elin beskriver sig, efter att ha kommit igenom alla svårigheter, som en mycket tryggare och friare person. – Jag har fått erfara att min styrka håller även när allt rasar, säger hon.
»Oavsett vilken smärta vi gått igenom kan Jesus hjälpa oss att hela alla sår. Det omöjliga kan faktiskt ske.«

– Det som driver mig att dela med mig av min historia är hoppet som jag kan få förmedla – att livet kan bli gott igen. Oavsett vilken smärta vi gått igenom kan Jesus hjälpa oss att hela alla sår. Det omöjliga kan faktiskt ske. 

Alla blir ju inte friska – hur förhåller du dig till att det inte alltid blir bättre? 

– Nej, alla människor blir inte friska, alla finner inte en livskamrat och alla får inte långa liv. Men det kan bli gott ändå. Och någonstans väntar också evigheten som det ultimata hoppet.

Det var en lång process innan hon vågade hoppas på att träffa en ny man, att ens tänka tanken på ge sig in i något nytt och släppa in någon på djupet. Vändpunkten kom från ett oväntat håll.

– När jag satt i kyrkan och bad kom en konfirmand fram, satte sig bredvid och viskade till mig: Jag tror att Gud vill ge dig det du längtar efter.

Och miraklet skedde. Jonas, som hon känt som vän, studiekamrat och prästkollega i många år, tog kontakt och bit för bit släppte hon in honom i sitt liv. Idag är de gifta och väntar sitt första barn.

– Det var absolut inte en självklarhet att försöka få barn. Det kräver mod att välja att gå in i något på nytt igen. Många blir också infertila av cancerbehandlingen.

Att en gång ha fått en cancerdiagnos innebär att hon resten av livet lever som om det fanns en osäkrad handgranat i handväskan. Sjukdomen kan komma tillbaka när som helst. En risk som hon helt enkelt får leva med. 

– Jag tänker som Luther. Även om jag visste att jorden skulle gå under imorgon så skulle jag plantera mitt äppelträd idag. Oavsett vad som händer vilar jag alltid i Jesu händer.

Eftersom livet är utmätt fokuserar hon på att ha goda relationer runt sig och leva det bästa liv hon kan, men hon har ingen lista på saker hon måste uppleva och försöker inte alltid fånga dagen. Något som lätt kan bli en prestation i sig.

– Jag vill bara leva och övar mig i att stå med ena foten i vetskapen om att varenda människa på jorden är döende och att vi för varje andetag närmar oss vårt sista. Och att med andra foten stå i tillit och bara enkel glädje över allt det fantastiskt goda jag får vara med om. Att sitta framför min kamin om kvällarna. Att mata mina höns ur handen. Att få somna på min makes arm och lyssna till hans hjärtslag. Att få känna mitt lilla barn sparka i magen. Jag har ingen aning om vad som kommer hända i morgon.
Och det är okej.