Hur kan jag bli en bättre människa? Kan jag bli en godare människa?

Vi har många olika sätt att hantera denna typ av frågor som är viktiga för de flesta av oss. En svensk undersökning från 2020 av vilka nyårslöften människor gav, visar att de i stort sett uteslut-ande handlade om att ur någon aspekt bli bättre som människa: sköta sig själv bättre (allra vanligast) eller bry sig mer om andra. Undersökningen visade även att det var si och så med förmågan att uppfylla nyårslöftena. Maximalt en tredjedel av löftena lyckades de tillfrågade hålla något så när. Men det är självklart inte bara genom nyårslöften vi hanterar denna typ av frågor. Självhjälps-litteratur, artiklar med goda råd, kurser och coacher som utvecklar oss har alla sin kundkrets. Sanningen att säga finns det en hel del förbättringspotential hos var och en av oss!

I kristen tro brottas vi med denna typ av frågor under rubriken »helgelse« eller »kristenlivets växt«. De svar som getts av olika kristna riktningar är väldigt olika både till karaktär och innehåll. Särskilt debatten om hur långt en människas helgelse kan nå under jordelivet har stundtals varit intensiv: hur nära syndfrihet kan en kristen komma? Klassisk är den kritik som John Wesley, en av grundarna av metodismen, riktade mot Luther och dennes sätt att beskriva hur helgelsen gick till. I en predikan som Wesley höll 1787 (On God’s Vineyard) sa han bland annat: »Vem har skrivit mer kunnigt än Martin Luther om rättfärdiggörelsen genom tro? Och vem har varit mindre kunnig än han i läran om helgelsen eller är mer förvirrad i sin förståelse av den?«

Wesley hade reagerat både på Luthers oborstade språk och liv och på att helgelsen inte tycktes få någon plats i den lutherska trosläran eller i kristenlivet.

Wesley å sin sida lyfte fram möjligheten att nå »fullkomlig helgelse«, perfektion. Detta kunde en kristen människa nå genom en andlig erfarenhet, en andra välsignelse som var skild från att komma till tro och bli kristen. Denna erfarenhet lyfte henne upp till en ny nivå i kristenlivet. Det blev på det sättet en tvåstegskristendom, där det första steget var att komma till tro och bli en kristen och det andra steget innebar en »fullkomlig helgelse«. Detta andra steg innebar inte total syndfrihet – som det ibland tolkats – utan att den kristna människan blivit så intagen av den helige Ande att hon inte längre valde att medvetet göra syndiga saker. Hennes sinne styrdes av kärleken som Anden gav. Det innebar att hon nu älskade Gud över allting och sin medmänniska som sig själv. De enda synder hon som »fullkomligt helgad« kunde begå var sådana som skedde av misstag – utan intention. Bibelord som lyftes fram för att stödja denna lära var sådana som talade om Guds möjligheter, Andens verk och vad som var målsättningen för den kristna undervisningen. Exempelvis läste man gärna Kolosserbrevet 1:28: »Honom förkunnar vi genom att vägleda alla människor och undervisa dem alla med all vishet för att kunna föra fram alla som fullkomliga i Kristus.«

Hos Wesley, i den metodistiska väckelsen och i dess efterföljd i olika helgelserörelser, finns en stark betoning av Guds möjligheter. Ur en aspekt kan vår tids trosrörelse – framgångs-teologi – ses som en variant på denna optimism kring Guds möjligheter. Det är bara det att nu har man tagit ut denna fullkomliga helgelse även på kroppens område; med en rätt syn på Guds möjligheter (rätt tro) behöver jag inte vara bunden av sjukdomar. 

Tanken på fullkomlig helgelse är både vacker, lockande och i viss mån biblisk(!). Frågan är bara hur bibliskt det är att påstå att en kristen kan komma ända fram under sitt jordeliv. 

Den kritik som riktats mot helgelseteologier av denna typ är tvåfaldig:

1) Den praktiska erfarenheten: Det går inte att hitta kristna som lyckats nå detta tillstånd av permanent »syndfrihet«. En fara tycks i stället vara att kristna (ledare) som inte menar sig längre ha problem med »köttet« släpper sin vaksamhet och därmed i praktiken löper större risk än andra att hamna i de mest märkliga »syndafall«. Högmod går före fall! Synder har dessutom en tendens att kunna gå under radarn. David skriver i Psaltaren 19:13: »Vem känner sina fel? Fria mig från synder jag inte vet om.«

2) Det samlade bibliska vittnesbördet: Förutom de bibelställen som talar om Andens verk och Guds vilja och slutmålet för de kristnas helgelse finns även många bibelord som talar om hur vi fortfarande lever kvar i en värld där vi kämpar med världen, djävulen och köttet (= gudsupproret inom oss). Fullkomningen hör den fullkomliga himmelska världen till. »Vi lever i tro utan att se«, som det står i Andra Korintierbrevet 5:7. Johannes skriver i sitt första brev: »Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss« (Första Johannesbrevet 1:9).

Med detta sagt ger ändå helgelseteologierna en viktig påminnelse om att det finns en växt i den kristna tron. Och faktum är att Martin Luther lyfter fram några viktiga saker för den kristnes växt (även om Wesley råkade missa dem hos Luther) som är högst bibliska: först och främst nådemedlen, det vill säga Ordet, dopet och nattvarden, som är medel som den helige Ande använder för att göra sitt verk i oss. Han lyfter även fram den dagliga omvändelsen och den kristna gemenskapen som viktiga komponenter. Alla dessa finns med i den andliga vägledning som Luther ger i sin Lilla katekes.

Helgelsen byggs med samma material som frälsningen: Det är evangelium om vad Jesus gjort som förändrar våra hjärtan. Det är detta som föder goda gärningar som våra medmänniskor behöver. Som Kristus har tjänat oss får vi tjäna varandra! 

En luthersk helgelselära skulle därför i all korthet kunna praktiseras på följande sätt: Ta del i de andliga praktiker som förkunnar och förankrar evangelium in i ditt liv, låt ditt hjärta förvandlas och hållas varmt av det Kristus gjort för dig, praktisera kärleken i vardagen genom att tjäna dina medmänniskor. 

Detta är ett betydligt bättre sätt att bli en bättre människa än nyårslöften, självhjälpsprogram och andra »lyft dig själv i håret«-coachningar som vi är så svaga för. 

• Della
• Twittra