Det är lite Barnen i Bullerbyn-känsla över att rulla in i Lilla Djurgården några kilometer utanför Uppsala. I färgglada stövlar och med ett strålande leende på läpparna står Rebecca Stighem, Salts nya generalsekreterare, på parkeringen och välkomnar oss denna regniga januaridag. 

– Hela den här platsen är som ett enda stort bönesvar, säger Rebecca samtidigt som hon visar vägen till det lilla gårdshuset som hon och hennes man Jesper hyr.

Paret Stighem gifte sig för ett och ett halvt år sedan och delade då en gemensam längtan över att testa på något annat än tryggheten i Lund.

– Vi kände för att zooma ut lite från vardagen och funderade på vad vi ville göra tillsammans och vad Gud skulle lägga på våra hjärtan, säger Rebecca. 

Ett första steg, som ett slags smekmånad fast i form av en hel termin, blev att resa iväg till Tanzania där de fick vara praktikanter hos prästen Carl-Erik Sahlberg, känd för sina många böcker och sitt mångåriga arbete som direktor i S:ta Clara kyrka, och hans fru Overa. 

– De driver bland annat en yrkesskola i entreprenörskap som vi fick undervisa på. Det var helt fantastiskt och samtidigt en jätteutmaning, men jag växte så mycket. Jag tror inte att jag hade suttit här idag som generalsekreterare för Salt om det inte vore för tiden i Tanzania. 

Sahlbergs är kända för att se och ställa upp för sina medmänniskor på ett smått unikt sätt. Att få känna in atmosfären på deras gård beskriver Rebecca som helt fantastiskt. 

– De är bedjande människor som lever med Gud och deras praktiska, handfasta tro inspirerar mig verkligen. Precis innanför dörren finns en soffgrupp och hela deras hem signalerar gästvänlighet, det är ett hem man vill vara i. 

Efter den lika intensiva som lärorika tiden i Tanzania reste paret hem till Sverige igen och var väldigt peppade på vad nästa kapitel i livet skulle bli. 

– Vi kände oss redo för ett nytt uppdrag från Gud, om det så vore att flytta till någon by i Norrland, säger hon och stannar till en stund:

– Men sedan upplevde vi egentligen ingenting i form av öppnade dörrar, längtan efter någon särskild ort, eller tanken på något särskilt jobb. Det var kämpigt i några månader. Det var först vid midsommar i somras som saker och ting började lossna.

– Vi bad tillsammans och då upplevde jag hur Gud uppmuntrade Jesper till att undervisa och jobba i församling. 

Ett frö började växa och ämnet kom fortsatt upp i flera av deras samtal. I samband med detta hade paret också börjat gå till EFS-kapellet i Lund. Till slut kände Jesper, som redan hade en examen i teologi, sig redo att testa prästspåret, och valet föll då på Johannelunds teologiska högskola i Uppsala.

– Vi uppskattade verkligen EFS-kapellet i Lund och kände till Johannelund sedan tidigare. Vi såg också Budbäraren ligga framme i kapellet och när vi blev medlemmar fick vi tidningen hem till oss. När jag bläddrade i den fick jag en väldigt bra känsla för EFS. Min man sa till slut: »Ska jag söka till präst ska jag nog söka mig till EFS – det bästa av två världar.« 

Så blev också fallet och de började förbereda sig inför en flytt till Uppsala. Då kom Carl-Erik Sahlberg in i bilden igen. 

– Vi hörde av oss till honom och frågade om han kunde hjälpa oss att be för boende. Han svarade lugnt: »Visst ska jag be, men börja med att höra med min vän Nils Lidskog (präst i S:ta Clara kyrka). De har en stuga på sin gård i Uppsala som de brukar hyra ut.« 

Och som av en händelse väntade Lidskogs precis då på rätt personer att hyra ut sitt mysiga gårdshus till. Och det är där på övervåningen som vi nu sitter och fikar upp resterna av julbaket under vårt samtal. 

– Jag har faktiskt drömt om att få bo precis så här, det känns helt fantastiskt. I livet med Gud kan man uppleva att något öppnas eller att något stängs. Det senaste året har vi fått erfara både och. Nu känns allt jättebra och jag är otroligt tacksam, men jag försöker att vara lika tacksam över det faktum att Gud lät oss vänta i januari förra året. Där och då var det inte så kul, men så här i efterhand föll allt på plats. 

Väl på plats i Uppsala blev de också snabbt medlemmar i EFS Mikaels och kom direkt med i en hemgrupp. 

– Vi trivdes där från första dag och tyckte om att det är lite av en nyplantering. Det känns spännande och som att vi har någonting bra på gång tillsammans. 

Rebecca jobbade då hemifrån för Bilda som verksamhetsutvecklare för frikyrkorna samtidigt som Jesper inledde sina präststudier. 

– Jag trivdes bra på Bilda, men när jag tänkte och bad under hösten så längtade jag efter att få jobba mer direkt med att stärka ungas tro och stärka unga ledare. 

Hon visste vid det laget om att Salt fanns och visste också att den tidigare generalsekreteraren Johanna Björkman skulle avgå. 

– Det var ju synd att det var just den tjänsten som var ledig, tänkte jag. För det jobbet kunde ju inte jag söka. Jag hade ju aldrig varit chef, aldrig haft något arbetsgivaransvar och hade heller ingen erfarenhet av Salt. Jag blev lite ledsen eftersom jag kände mig så okvalificerad. 

Hon släppte tanken på det hela och upplevde att det var skönt att slippa ta några så läskiga steg framåt i karriären. 

– Men så var det någon som från ingenstans hörde av sig. »Jag såg den här tjänsten och tänkte på dig!« Det var som att Gud gång på gång petade på mig och uppmanade mig att våga söka. 

Trots fortsatt tvekan och tvivel på sig själv skickade hon till slut in en ansökan.  

– Sedan var det bävan i många veckor. Och efter att ha blivit kallad på intervju blev det ännu mer bävan. Jag tänkte nog att Gud hade en tanke med det här, att jag behövde fortsätta gå på det här spåret tills det stängdes. Men sedan stängdes det aldrig…   

En vacker dag ringde nämligen Salts ordförande Maria Bengtsson och erbjöd Rebecca jobbet som Salts nya generalsekreterare. 

– Det var läskigt och hedrande på samma gång. Jag hade bearbetat saken rätt länge då och kände mig redo att tacka ja direkt i vårt samtal.  Och nu är jag jätteglad och taggad på att köra igång!

Vid tiden för intervjun har hon hunnit jobba i blott en vecka på sin nya post. I början handlar det såklart mest om att sätta sig in i allt som Salt gör och lära känna sitt team av kollegor, för att på sikt mer och mer kunna bidra med egna idéer och framtidstankar för Salt. 

– För oss som rörelse, EFS och Salt tillsammans, finns något fantastiskt att dela med varandra.  Det inkluderar mig och mina vänner, mina kollegor, mig och ungdomsledare och mig och barn. Och om jag ska kunna dela hoppets budskap med någon som är ung idag, så är den första frågan: Vad är mitt eget hopp? Är det något som låter snyggt som går att sälja in? Eller är det något som verkligen håller? 

Hon fortsätter: 

– Jag tror verkligen att livet med Gud håller och jag längtar efter att vi alla som tror ska få upptäcka mer av vilken skatt vi har. Och att vi ärligt ska kunna få dela vår tro och värdera den skatt vi hittat i åkern. 

Sin egna tro har hon haft med sig sedan barndomen i Sävsjö, en del av det så kallade bibelbältet i Småland. 

– Tack vare mina föräldrar har kyrkan alltid varit en del av mig. Så länge jag kan minnas har jag bett, sjungit kristna sånger, läst Bibeln, åkt på konferenser och läger. Min familj har också flyttat runt lite och bedrivit pionjärarbete i bland annat Trelleborg. Pappa var pastor i den lilla församlingen och körde även buss för att få ekonomin att gå runt. Jag ser så mycket upp till mina föräldrar för att de vågade göra en sådan flytt till det okända. De har lärt mig att man inte alltid behöver veta i förväg hur allting ska bli. 

Även om kyrkan och Gud alltid funnits där finns det ett särskilt tillfälle där hon tackade ja till Jesus. 

– Det var på mitt första scoutläger när jag var 10 år. Där sa jag till en vuxen att jag ville vara frälst. Det kändes som ett stort beslut för jag var ju så liten. Men när jag kom hem igen och pratade med pappa om saken bemyndigade han mig och sa: »Om du är säker på din tro nu, varför skulle du inte vara det om några år?« 

Att kristna läger kan spela stor roll för ungdomar är något som Rebecca, liksom så många andra, kan vittna om. 

– Det är faktiskt svårt att sätta ord på hur mycket det har betytt. I mina tonår betydde jämnåriga kristna vänner och kristna förebilder nästan allt. Så här i efterhand är det inte namnet på lägret eller vilken lovsång vi sjöng som spelar roll – utan det är relationerna och förebilderna. 

– Mina scoutledare till exempel, att de var förebilder för mig berodde inte på hur trendiga eller coola de var, utan på att de delade sin tro. De var enkla, vanliga människor som hade en tro och kunde dela den. Jag tror inte att de själva förstod hur mycket värt det var för oss.  

När vårt samtal går mot sitt slut slår det mig att det finns en barnsång numera som lyder »Skatten – på äventyr med Gud.« Den textfrasen stämmer även in på min känsla om Rebecca och hennes man, att de är på en pågående upptäcktsfärd tillsammans med Gud där kapitlet om livet i Uppsala bara har börjat.

– Vi människor vill ofta vara så ansvarsfulla, duktiga och ha koll på läget. Men jag tycker att Bibeln uppmanar oss att våga släppa kontrollen. Att lita på Gud är inte oansvarigt, det är snarare det mest ansvarsfulla vi kan göra – att förstå vem som är Gud och vem som har kontroll, säger hon och fortsätter: 

– Den som längtar och vill upptäcka livet med Gud kan få göra det, det ser jag som löften i Bibeln. Den som söker kommer finna och den som vill kan få ta emot trons kraft. Det är också min önskan för EFS och Salt, att vi var och en skulle få en förnyad glädje och värdera den skatt som vi har hittat.

• Della
• Twittra