Under 90-talet omvandlades Boden från en sluten stad med utlänningsförbud, till en mottagningsstad för asylsökande människor på flykt. Vissa som hamnar i militärstaden är muslimer som är intresserade av kristen tro, eller kristna konvertiter som lever i förföljelse. För dessa är Rörviks-kyrkan en fristad och en trygg plats där de får växa i sin tro. 

 Debatten kring flyktingar och asylsökande har en tendens att förminskas till statistik. Men för 30-åringen Samuel Folkesten, präst i integrationsfokuserade Rörvikskyrkan, finns ett värde bakom varje siffra.

– Det finns en del svenskar som sitter och muttrar i skägget och säger att flyktingarna kanske konverterar för att stanna i Sverige. Men då tänker man inte på att det är ett väldigt högt pris man betalar som konvertit, konstaterar Samuel.

År 2015 sökte drygt 160 000 människor asyl i Sverige och antalet människor på flykt i världen hade aldrig varit högre. Bland annat syrianer, irakier och afghaner flydde på grund av krig, förtryck och religiös inskränkning. Under 2019 riktades stark kritik mot Migrationsverket på grund av myndighetens invecklade frågor om kristendomen till asylsökande konvertiter. Många afghaner anklagades för att deras nya kristna tro var en täckmantel för att få asyl i Sverige. Det är bland andra dessa flyktingar som Rörvikskyrkan är mottagare av. 

När Budbäraren besöker församlingen en kylig vinterdag förbereder Samuel och frun Rebecka Folkesten sig för en av kyrkans hjärtverksamheter – Al Massira. Det är ett ekumeniskt material som föddes i centrum av Bibelns narrativ Mellanöstern, och betyder »resan« på arabiska. I 13 veckor ser deltagarna på film följt av samtal och får möta Gamla Testamentets profeter i en kronologisk ordning, ända fram till Jesus och Nya Testamentets nya förbund. 

– Hittills har vi haft sex omgångar med cirka 15 deltagare. När pandemin slog till var vi osäkra på om det fortfarande skulle finnas ett intresse, men till vår stora glädje och förvåning har rekordmånga kommit.

Deltagarna har delats upp i två grupper – en farsitalande grupp ledd av Rebecka med tolkning, och en engelsktalande grupp ledd av Samuel. De flesta deltagarna är där med sina familjer och barnen springer fritt i kyrkolokalen, in och ut mellan barnrummet och de två salarna där profeten Mose är i centrum för diskussionerna. 

Kunskapen om kristendomen varierar. Ofta har deltagarna en inre övertygelse men en vag bild av vad det är att vara kristen, förklarar Samuel. Vissa har under sin flyktresa mött kärleksfulla kristna människor som har spridit Guds kärlek och på den vägen öppnat upp hjärtat för kristendomen. Ryktet om Al Massira och Rörvikskyrkan sprids ofta från mun till mun.

– Det finns flera hängivna evangelister bland våra tidigare deltagare som inte kan hålla tyst om evangeliet utan vittnar för sina grannar och vänner. Vi har även fått se hur det kommer muslimer som har svårt att hålla sig borta från kyrkan, trots att de inte vill konvertera. Det är som att Gud »drar i dem«, och vi ser en stor längtan efter att lära sig mer om kristen tro.

Familjen Shirzad är ett typiskt exempel på församlingens evangelister. Paret Hussein och Lina Shirzad vill ivrigt dela sina vittnesbörd efter dagens cirka två timmars långa Al Massira pass. 

– När jag var 20 år drömde jag om Jesus hemma i Afghanistan. Jag drömde att han hade långt vitt hår och ögon som lyste. Sedan dess har jag tänkt på Gud och funderat på vem han egentligen är, berättar Hussein, samtidigt som barnen plingar på ett piano i bakgrunden. 

Det var inte förrän flera år senare som han förstod att det faktiskt var Jesus som han drömde om. Efter att öppet ha bekänt sig som ateist och varit kritisk mot den dominerande religionen och regimen i Afghanistan, tvingades Hussein att fly och hamnade i Sverige 2016. Det var vid den här tiden som han fick en Bibel och lärde känna samma Gud som han drömde om för flera år sedan.

– Jag fick också en dröm av Gud, fyller Lina in och fortsätter:

– Det var en vit fågel som flög ned från molnen och alla stannade upp för en stund. Min familj sa: »Titta, titta – det är den helige Ande.« Jag vaknade upp från drömmen och grät. 

Sedan dess har det kristna livet varit en resa för hela familjen. De döpte sig i en församling i Bräcke i Jämtland och 2 juli 2019 besökte de Rörvikskyrkan för första gången.

– Det är underbart att kunna ha bibelstudium på både svenska och persiska. Vi har blivit starkare i vår tro, vi missionerar var vi än går och bjuder in människor till kyrkan. Jesus har sagt att vi ska berätta om honom för alla människor och att vi inte behöver frukta. 

Samuel beskriver konvertiterna som modiga och berättar återhållsamt, med hänsyn till deras säkerhet, om priset som många har fått betala. 

– De flesta har blivit utstötta av familjen och släkten på olika sätt. Att konvertera innebär ofta att man får lämna sin far och sin mor, som Jesus talar om i Matteus 19:29. En del tror också att det är sannolikt att de blir tillbakaskickade, vilket betyder att de riskerar att bli dödade för att de har konverterat.

Al Massira-vandringen avslutas ofta med en inbjudan till dop och i det samtalet betonar de att beslutet inte kommer att påverka asylprocessen. Under dopsamtalen tvingas Samuel ställa tuffa frågor som: »Hur ser du på risken att familj, vänner och släkt säger upp kontakten med dig?« och »Hur ser du på risken att bli tillbakaskickad?« 

– Svaren är rörande som kristen, och en påminnelse om hur värdefull vår tro är. Jag har fått höra många varianter av svaret: »Det är värt det!«. Vi har haft 34 dop på tre år av konvertiter, och i alla samtalen har de lyft fram detta, säger en märkbart rörd Samuel.

Trycket och arbetsbelastningen för föreningen ökade av naturliga skäl under 2015, men med 25 års erfarenhet av att möta nyanlända är föreningen veteraner inom området. 

– Jag kallar ibland Rörvikskyrkan för Missionsstationen på Prästholmen, med hänvisning till hur man jobbade med missionsstationer tidigt inom EFS. Då var målet att möta människors behov, i det fallet med utbildning, vårdcentral och den kristna tron. Nu behöver vi inte möta människor med skola och vårdcentral lika mycket, men vi får tillsammans fortsätta att möta människors behov: med hjälp i asylprocessen, med hjälp för att möta olika praktiska behov, och givetvis med kyrkans viktigaste uppdrag – att vittna om Jesus och undervisa om vår tro. 

Migrationsverket hyr en hel del bostäder i Prästholmen där många asylsökande placeras och där Rörvikskyrkan lägligt är placerad. Bodens omvandling från »stängd stad« till att vara en mottagningskommun för flyktingar och asylsökande är en anmärkningsvärd historia som har format Rörvikskyrkan. 

– Under 80-talet var vi en typisk familjekyrka, men under 90-talet hade man bett mycket kring att få möta nya människor, och Gud hör bön.

Sedan började relationen till att möta nyanlända, och under krigen på Balkan var det många ex-jugoslaver som kom. Då fanns en stabil ungdomsgrupp, men inget inflöde av människor. Föreningen beslutade att de skulle satsa på att möta nyanlända, inte bara diakonalt, utan även att få in dem i gudstjänstliv och i kristen gemenskap. 

– Sedan dess har det har aldrig varit tomt och det är ett bönesvar, konstaterar Samuel. 

Men Gud svarar inte alltid som man har tänkt sig. När församlingen bad om att människor skulle komma till tro hade man ingen aning om att dessa nya kristna skulle ha med sig främmande kulturer och tala andra språk. 

– Det är en sak jag slås av när jag möter kristna från andra platser och förklarar att vi har en väckelse här. När jag säger att det är bland iranier och afghaner är det ganska många som inte förstår att det är väckelse. Det har slagit mig lite som en bedrövelse ärligt talat, suckar han och fortsätter:

 – Det är lätt att tänka att väckelse är när människor som liknar »mig« kommer till tro. Vänner, grannar, kollegor, skolkamrater. Men väckelse är när människor kommer till oss och vill lära sig om kristen tro utan att vi behöver »nå ut«, oavsett vilka de är. Vi har inte gjort reklam för Al Massira de här åren, människor hör från en vän och kommer ändå, för att Gud drar i dem – då är det väckelse.

Samuel berättar hur imponerad han är av den förening han jobbar i, och hur helhjärtat de satsar på missionen bland de asylsökande. Under ett årsmöte valde föreningen utan några större invändningar att lägga 200 000 kronor av sparkapitalet på en projektanställning kring missionsarbetet. Det säger någonting om var en förening har sitt hjärta, menar Samuel. Och arbetet är långt ifrån över även om de kommit långt. 

– Vi får skörda mycket, men behåller inte mycket av skörden. En del får uppehållstillstånd, men då placeras de alltid i andra kommuner. Andra tvingas fly vidare till andra länder. Det hade varit en välsignelse om vi fick behålla en eller två familjer per år. Vi har alltid haft några asylsökande som är sociala nyckelfamiljer, som möter många nya människor och bygger många relationer – både till människor som har bott här länge och till nyanlända. De är otroligt viktiga, och hade vi fått behålla dem skulle det skapat en stabilitet framåt i föreningen. Samtidigt förser Gud alltid, och vi får konstant be »skördens Herre att han skickar ut arbetare till sin skörd« (Luk 19:38).

Klockan passerar 22:00 på kvällen när Samuel och Rebecka vinkar av de sista Al Massira-deltagarna. Mörkret lade sig över Boden redan vid 16.00-tiden, men precis som snötäcket lyser upp gatorna, fortsätter Rörvikskyrkan att lysa likt en stad på ett berg – långt efter solnedgången.

• Della
• Twittra