Den humanitära krisen i Tigray eskalerar

Hungersnöd och förödelse har drabbat tusentals internflyktingar som drivits från sina hem på olika håll i Tigray. Budbäraren har besökt region­huvudstaden Mekelle, som blivit en tillflykts­ort för många tigreaner, och fått en unik inblick i tillvaron för tusentals människor som desperat ropar efter hjälp.

Mekelles flygplats har öppnat upp för regelbundna avgångar. Butiker, restauranger och banker har åter slagit upp dörrarna för handel. Flaggor med loggor som Relief Association of Tigray, World Vision, Samaritans och Lutheran World Association sitter fästa på pickup-bilar och visar på att den humanitära hjälpen har trängt igenom Tigrays tidigare strikt kontrollerade gränser. Livet för befolkningen i Mekelle har återgått till något slags normalläge. 

Men strax efter klockan 18.00, kort innan solen sänker sig mot horisonten, skyndar sig invånarna hem. Då inträder utegångsförbudet i den annars levande regionhuvudstaden och den etiopiska regeringens soldater intar gatorna. Numera kontrolleras samtliga myndigheter i staden av centralregeringen efter att befrielserörelsen TPLF besegrades.

Trots att premiärministern Abiy Ahmed proklamerade att kriget var över och att Mekelle »åter var under regeringens kontroll« den 28 november 2020, syns spåren av det militära ingripandet. Informationsblockaden har hävts men internet är fortfarande nedstängt och när vi rör oss genom staden ser vi snabbt spåren av förödelsen.

– Det kom en bomb in genom fönstret som förstörde i princip allt i sin väg, säger Desta Hadera, direktor för Mekane Yesus-kyrkans biståndsorgan DASSC i Mekelle som EFS stödjer.

Lyckligtvis skadades ingen på kontoret. Bomben sprängde en grop i golvet när den landade och skapade ett kaos av ståltrådar och betong-spillror. Plundrarna länsade allt av värde, berättar Desta – datorer och tv-skärmar. I ekonomiavdelningen ser vi ett sönderslaget kassaskåp där okända tjuvar tog 87 000 etiopiska birr (cirka 19 000 kronor).

En del svårt utsatta offer har svårt att veta vilka de verkliga förövarna var. Men det är säkert att kriget har varit förödande och att TPLF, amhara-milisen och den eritreanska armén har deltagit i striderna och därmed orsakat lidande och död. Och trots att både den eritreanska och etiopiska regeringen förnekar de eritreanska styrkornas närvaro i Tigray, så möter vi både personliga vittnesbörd och rapporter om att enheter ur Eritreas armé fortfarande opererar i regionens norra delar.

DASSC är en av få organisationer som regeringen tillåter verka fritt i regionhuvudstaden. Sedan december har EFS skickat två miljoner kronor i bistånd som fördelats på mat, hygienartiklar, madrasser och filtar.

– I nuläget stödjer vi tre av tio befintliga flyktingläger i Mekelle. Behoven är fortfarande enorma och vi kan inte nå alla. Planen är att även fokusera på intern-flyktingarna i Adigrat och Adwa och bidra med ytterligare minst en miljon kronor till de som drabbats hårt i konflikten, säger Desta.

Totalt rör det sig om tusentals människor. De kommer från städer och byar som drabbats i hela Tigray, men mestadels från de västra delarna. Många har hjärtskärande berättelser om sin flykt. I ett av flyktinglägrena, kallat »China-Ethio«, bor idag över 2500 människor. Hit har ett av barnen från fritidshemmet i Rama – numera vandaliserat och plundrat – som EFS stödjer via DASSC, flytt tillsammans med sin mamma och fostermormor.

– Vi flydde en fredagskväll när Shabia (den eritreanska militären) kom och invaderade vår stad och vårt hus. När vi kom tillbaka, efter att ha gömt oss i några dagar, var det helt tomt i huset, de hade tagit allt. Det tog oss en månad att fly till fots från Rama till Mekelle, säger Kebedesh Hadgu och fortsätter:

– Vi gömde oss under stenar för att komma undan soldaterna. Jag ser inte så bra i mörker så det var svårt. När kusten var klar fortsatte vi flykten och bad om att få övernatta i ett hus som låg på vägen. Husägarna var rädda att de skulle utsättas för fara om de blev påkomna, så de gömde oss under ett litet plåtskjul. Där åt vi och när vi behövde gå på toa fick vi en liten potta. Sedan fortsatte flykten. Vi vågade inte ens skrika när vi såg hur människor utnyttjades, i skräck om att de skulle ge sig på oss också.

De tre kvinnorna håller gråtandes om varandra och turas om att ge tröst medan de berättar om de traumatiska upplevelserna som ännu är färska i minnet.

– Flykten från Rama var hemsk. Jag såg hur barn som var lika unga som jag blev våldtagna och spädbarn dödades medan folk såg på. Jag har skiljts från mina vänner och har ingen aning om var de är, säger Delina Bayou, 11 år, och fortsätter:

– En dag satt jag här i flyktinglägret och grät när jag tänkte på hur mycket jag saknar mitt hem i Rama. Jag undrar om livet kommer att återgå till det normala, om jag kommer få leka som förr igen.

Siye Yonas är koordinator på »China–Ethio« dit han själv flydde från Maychew i nordvästra Tigray. Han visar oss runt det välorganiserade lägret. På gården spelar några killar volleyboll i eftermiddags-solen. En kvinna och en man rör om i två stora kastruller med puttrande shiro, kikärtssås, och injera gräddas för fullt på en het stekpanna. En flicka står i skuggan och tvättar kläder och ett tiotal mödrar vilar i en av sovsalarna medan barnen springer in och ut. Madrasserna de ligger på har DASSC delat ut.

– Det är tack vare Mekelles befolkning som vi har mat på bordet, och Mekane Yesus-kyrkan var de enda som ryckte in med nödåtgärder. Deras insatser har varit konkreta, men behoven är stora och resurserna räcker inte till. De enda kläder vi har är de vi har på oss. Vi saknar identitetshandlingar så även om det är säkrare för oss här än utanför Mekelle, kan vi inte röra oss fritt och inte göra bankärenden. De flesta här är inte politiskt aktiva, ändå är det vi som har drabbats hårdast av konflikten, säger Siye och frågar sig:

– Vad har vi gjort för fel? Varför ska vi lida?

Stora delar av befolkningen har liknande frågor som Siye och varje svar utlöser tio frågor till. På ena sidan en amhara- och oromobefolkning som stöttar invasionen och premiärministerns val att invadera Tigray, på andra sidan det sargade tigreanska folket som känner sig övergivna i och av sitt eget land.

När vi lämnar Tigray och Etiopien, firar den etiopiska befolkningen minnet av slaget i Adwa. Det utkämpades 1896 mellan Italien och Abessinien och innebar en unik etiopisk seger över kolonialismen. En seger som visade på etiopiernas beslutsamhet till fred och som har uppmuntrat till en nationalistisk stolthet i generation efter generation.

»Adwa ger en historisk referens och perspektiv för den nuvarande generationen att stå ihop för att uppnå framsteg och välstånd«, sa premiärministern i ett tal till nationen.

Men Adwa ligger i norra Tigray och segern kunde inte firas på plats som tidigare år. I stället viftades den grön-gul-röda flaggan av folkmassorna i huvudstaden.