När jag kliver av bussen i Delsbo möts jag av två matbutiker mitt emot varandra. Jag går in på den ena för att skaffa lite energi inför dagens intervju. Lennart Persson möter upp mig på parkeringen och väl i hans bil blir min första fråga: »Var handlar ni då?«. 

– På Hemköp. Det har vi gjort sedan 60-talet, men förr hette det Vivo.   

Var man handlar någonstans kan förvisso tyckas vara en bagatell, men redan här börjar jag ana det vackra i den självklara trofasthet som mycket av Lennart och frun Maj-Britts liv handlat om.

Efter en rundtur i samhället rullar vi in på deras vackra bondgård och sätter oss i vardagsrummet för att backa bandet till 1961 då Lennart började sitt engagemang i EFS Delsbo. 

– Då startade jag en PG (pojkgrupp). Under de här åren hade föreningen en omfattande barn- och ungdomsverksamhet. Det var inspirerande och gav också andligt resultat, säger Lennart som året efter gick med i EFS-föreningens styrelse, blott 17 år gammal. 

Efter det har hela livet fortsatt med olika typer av engagemang och roller inom EFS för Lennart, både som anställd av distriktet och som frivillig. Men den största delen av yrkeslivet, 27 år, har han drivit ett jordbruk som en av sönerna nu tagit över.  

– Just att man tidigt fick ta ansvar och vara med och hjälpa till är en stor anledning till att jag blivit trogen EFS hela livet, konstaterar han. 

1965 träffade han frun Maj-Britt, ursprungligen från Docksta, Höga kusten, cirka tre mil söder om Örnsköldsvik, på Hållands folkhögskola (numera Åredalen fhsk) där de båda studerade. De gifte sig 1969 och har tillsammans varit navet kring verksamheten i det fina bönhuset, beläget ett stenkast från Delsbo forngård. Gudstjänster firar de ihop med Svenska kyrkan, oftast i kyrkan men några gånger per år i bönhuset. Höjdpunkten på året är den stora missionsauktionen och sedan några år tillbaka även julottan.

– Bönhuset betyder en hel del och hör till bygden på ett självklart sätt. På våra missionsauktioner där vi säljer exempelvis handarbeten, bröd och kvastar, har det kommit väldigt mycket folk. Det är en enkel, familjär stämning där och dess väggar är »inbedda«. Många har en historisk koppling till bönhuset i sin släkt, säger Maj-Britt.

Att EFS Delsbo finns kvar än i dag hade inte varit möjligt utan Lennart och Maj-Britt. Föreningen minskade hela tiden under 1980 och 1990-talet och 1998 dog den äldre damen som var den tredje medlemmen förutom paret Persson. 

– Då hade vi sporadisk verksamhet där syföreningen var stommen och vi fortsatte betala försäkringen och lysräkningen och försökte ta hand om bönhuset så gott det gick, säger Lennart. 

Men det blev till slut ohållbart att stå kvar som ägare av bönhuset, så det såldes 1999 till hembygdsföreningen för 75 000 kronor. 

– Vi sålde med villkoret att vi som EFS fick fortsätta nyttja det vid behov och så är det än idag. Det blev bra för båda parter, säger Lennart. 

Efter att ha varit ensamma medlemmar i fem år kom så 2005 det man på modernt språk skulle kalla för en »medlemsboom«. Detta genom att Maj-Britt lyckades värva över några från syföreningen, som hon lett sedan 80-talet, till att även bli medlemmar i EFS. 

– Vi blev snabbt runt tio personer som sydde för missionen. Vi samlades i hemmen och det har vi fortsatt med. Det ligger ju nära EFS grundtanke att även ses i hemmen så det känns fint. Nu är vi 14 medlemmar som, förutom att vi är EFS, även i mångt och mycket är engagerade i Svenska kyrkans verksamhet, säger Maj-Britt, som till exempel ledde gudstjänsten i Delsbo kyrka söndagen innan mitt besök. 

– Vi fyller en funktion här och vi har en uppgift. När vi har gudstjänst i bönhuset tillsammans med kyrkan kommer det mer folk än vanligt och om kollekten går till EFS får vi alltid en bra kollekt – det är fascinerande att folk uppskattar att vi finns och har förtroende för det vi gör, säger Lennart.

Coronatiden har varit speciell för oss alla, så även i Delsbo EFS där verksamheten har fått pausas. Omsorgen om varandra har däremot bestått. 

– Som EFS:are kan jag känna att det ingår någon typ av diakonal ödmjukhet till medmänniskan. Maj-Britt till exempel har ringt flera hundra samtal under det senaste året bara för att kolla hur folk mår, säger Lennart. 

– Andra gör andra saker och att bry mig om andra har nog blivit min grej. Jag kan få ingivelser som liksom inte släpper, det är nog Gud som ger mig dem. »Nu var det länge sen du hörde av den« eller »jag kanske borde ringa till den«, säger Maj-Britt och fortsätter: 

– Det hände för ett tag sedan att jag åkte hem till en kvinna och plingade på spontant. Och då sa hon: »Här sitter jag alldeles ensam och tycker att ingen bryr sig om mig och här kommer du«. Så nog tror jag att det är Gud som använder oss för att visa sin omsorg. 

Hur framtiden blir för Delsbo EFS återstår att se. Under hösten hoppas föreningen att i alla fall kunna starta upp verksamheten igen efter den ofrivilliga paus som pandemin medfört.

– Nu har vi ju inte haft någon auktion och inte fått in pengar, men vi har kapital kvar sedan vi sålde bönhuset. Vi sa en dag att när de pengarna är slut lägger vi ner föreningen, säger Lennart. 

– Sa vi det? I så fall kan vi ju köra på många år till med tanke på hur sparsamma vi är, fyller Maj-Britt i med ett skratt. 

Bland föreningens medlemmar är alla utom tre pensionärer. Vårt samhälle blir dessutom mer och mer centraliserat vilket också utmanar EFS Delsbos framtid. 

– Det är en naturlig del i utvecklingen och det får vi ta. Å andra sidan kan vi göra det vi kan så länge vi har orken uppe. Och vi hoppas att det betyder något för dem som vi når, säger Lennart. 

Innan dagens slut får jag en rundvandring på bondgården där det finns uppgifter på att Lennarts släkt verkat sedan 1560-talet(!). Kanske är det så att trofastheten är ett släktdrag? Annars är det med eftersmaken »I det enkla bor det vackra« (citat Ernst Kirchsteiger) som jag lämnar Delsbo denna höstdag.

• Della
• Twittra