Det absolut bästa, men ibland även det jobbigaste, är väl ändå att dela vardagen med alla de människor som kommer och går i ens liv. Glädjeämnen, framsteg, sorger och katastrofer. Missförstånd. Skratt. Mat, dofter och ljud. Det är såklart omöjligt att hålla en »profess-ionell distans« till allt som sker runt omkring en – vilket jag inte är säker på att vi ens borde försöka göra. 

Att vara missionär, medmänniska eller kyrka är inte ett »jobb« eller en roll, det är ett liv som vi delar med dem runt omkring oss. I nöd och lust. Så var det för Jesus och så är det för hela Hans Kropp.

För vår familj har det under de senaste sju åren inneburit en gemenskap med olika människor på Afrikas Horn. I mycket nöd, men oftast med ännu mer lust. Det har blivit ett givande och ett tagande, en gemenskap, ett vi.

Den 17 augusti hände något som alltid kommer finnas kvar i våra minnen. Åtta personer på Mekane Yesu-kyrkans jämförelsevis lilla seminarium drunknade, varav tre små barn. Många hus fylldes helt av vatten upp till taket, bland annat våra närmaste grannars.
14 hushåll totalförstördes. 73 människor förlorade sina hem. Dessutom många offer utanför seminariet.

Det finns så många olika historier, både sådana fyllda av skräck och sådana fyllda av hur Gud uppenbarat sig mitt i katastrofen. De flestas erfarenheter är en kombination av båda.

För oss som familj var det en chock att se vågen komma. Det gick otroligt snabbt. Andreas och våra tre barn var hemma när de plötsligt såg grannhusen översvämmas och deras utemöbler, skor och träd svepa förbi i vår trädgård. När vattnet steg upp på vår höga veranda sprang barnen snabbt ut och upp för en backe. Men vårt hus ligger ett par meter högre än grannarnas, så vattnet stannade precis vid vår tröskel. Andra hade inte samma tur…

De senaste dagarna har vi besökt sorgehus och gråtit med dem som förlorat sina barn. Vi har tillsammans med många andra grävt i leran, på jakt efter ägodelar som försvunnit. Vi har hört glada tjut när något hittats: »Där är ju kniven jag fick för något år sedan! Den är handgjord och ett viktigt minne för mig!«. 

Vi har samlat in filtar, kläder och möbler till dem som förlorat allt. Vi har sörjt över att vår gata aldrig kommer bli som förr. Sörjt med våra barn vars värld skakats om. 

Men vi har också varit så otroligt tacksamma över att vi får vara här just nu!

Att få dela livets absolut sårbaraste stunder med andra öppnar upp för så mycket kärlek och gemenskap. Det har varit läkande att få arbeta sida vid sida i leran, även för våra barn. Att tjäna och bli betjänade. Och vi påminns som så många gånger förr om att människans trygghet ligger i Guds hand. I hans nåd. I hans kärlek, som inte ens döden kan skilja oss ifrån.

Gud kommer bevisa sin barmhärtighet till seminariet, dess personal, missionärer och elever igen och igen. Det är vi övertygade om. Och kanske vill Han använda många inom EFS i detta? Till att be. Eller till att ge pengar för återuppbyggnaden av skolan. Tänk att VI, lilla EFS med rötter i Sverige, får vara Hans händer här! Just nu på denna plats. I både stor nöd och fantastisk lust! 

• Della
• Twittra