Författare: Benjamin Kruse

Leder inte alla vägar till Gud?

»Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat«, skriver Paulus och fortsätter: »ty i honom skapades allt i himlen och på jorden: synligt och osynligt, tronfurstar och herradömen, härskare och makter – allt är skapat genom honom och till honom. Han är till före allt, och allt hålls samman genom honom. Och han är huvudet för sin kropp, församlingen. Han är begynnelsen, den förstfödde från de döda, för att han i allt skulle vara den främste. Gud beslöt att låta hela fullheten bo i honom och genom honom försona allt med sig själv, sedan han skapat frid i kraft av blodet på hans kors – frid genom honom både på jorden och i himlen« (Kol 1:15–20).

11_12_2021_teolrefl

Få texter i Bibeln öppnar sådana svindlande perspektiv som denna. Det är ömsom lovsång, ömsom bekännelse, och kontentan är att Jesus är helt och hållet unik. Som den nicenska trosbekännelsen uttrycker det: Jesus är »född och icke skapad, av samma väsen som Fadern« och därtill den »genom vilken allting är skapat«. Ingen annan i universum kan beskrivas på detta sätt. Jesus själv slår fast: »Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig« (Joh 14:6).

Samtidigt har det här blivit kontroversiellt i vår kultur. Kan man verkligen ställa den kristna religionen mot övriga trossystem? Borde inte var och en bli salig på sin egen tro? Leder inte alla vägar till Gud? 

Den här typen av frågor kan nalkas på olika sätt. På grund av utrymmet ska jag dock försöka avgränsa mig till ett teologiskt och ett filosofiskt svar.

Det teologiska svaret har vi redan varit inne på: Nya testamentet lär att Jesus är unik. »Hos ingen annan finns frälsningen, och under himlen finns inget annat namn som människor fått genom vilket vi blir frälsta«, säger apostlarna till Stora rådet (Apg 4:12).

Något vi ibland kan glömma bort är dock att samma budskap trummas in redan i Gamla testamentet. Israels profeter kämpar ständigt mot de krafter som drar bort folket från den rena tillbedjan av Herren. Avgudar som Baal, Astarte, Molok med flera konkurrerar på den religiösa marknaden, men rakt igenom detta skär den judiska trosbekännelsen: »Hör, Israel! Herren vår Gud, Herren är en. Och du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft« (5 Mos 6:4–5).

Detta budskap preciseras ytterligare genom evangeliet. Där är det nämligen inte bara den ende Guden som presenteras, utan den treenige Guden. Och i och med inkarnationens mysterium är det genom Jesus som Guds Son vi uppmanas att söka gemenskap med Herren. »Den som förnekar Sonen har inte heller Fadern«, skriver Johannes. Och: »Den som bekänner Sonen har också Fadern« (1 Joh 2:23). Annorlunda uttryckt: det är allt eller inget som gäller; det är relationen till Jesus som är avgörande.

Men är inte detta ett både snävt och intolerant förhållningssätt? Härmed är vi inne på den filosofiska frågeställningen. I en postmodern tid betraktas tanken att vissa religioner skulle vara sannare än andra som något anstötligt. Dels för att tanken på en objektiv sanning ses som orimlig; dels för att tanken att en enskild grupp människor skulle ha »rätt« medan andra grupper skulle ha »fel« ses som moraliskt förkastligt.

Det första vi behöver säga gällande detta är att övertygelsen att Jesus är Sanningen med stort S är en utsaga om Herren – inte om oss. Det är alltså inte så att jag som kristen menar mig vara alltigenom objektiv och rätt informerad; däremot menar jag att jag har funnit någon som förkroppsligar sanningen i sin fullhet. Alltså just det som Paulus skriver i Kolosserbrevet: »Gud beslöt att låta hela fullheten bo i honom.«

Ännu viktigare är dock att slå fast att sanningsfrågan i den kristna tron inte är en moralisk – utan en ontologisk – fråga. Övertygelsen att icke-kristna religioner saknar möjlighet att öppna vägen till Fadern ska alltså inte tolkas som att allting i dessa religioner är mörker. (Även om det finns både övertygelser och praktiker i religionens värld som är mörka.) I stället ska det tolkas som att de saknar nödvändig förankring i den treenige Guden och hans handlande i den här världen. Just därför saknar de förmågan att besvara de frågor på vilka Bibeln presenterar Jesus som lösningen.

Jesus förtjänar vår tro och lydnad för att han och ingen annan är vår Skapare.
Jesus förtjänar vår tro och lydnad för att han och ingen annan är vår Frälsare.
Jesus förtjänar vår tro och lydnad för att han och ingen annan är vår Domare.

Som kyrka kan vi därför inte annat än förkunna Jesus som den ende med förmåga att öppna vägen till gemenskapen med Fadern.

Simul – Om konsten att begripa den obegriplige Luther

En av de saker som slagit mig när jag hållit föredrag om Luthers teologi är att en del aldrig tycks komma åt vad den handlar om. Nu finns det givetvis sådant som kan tillskrivas bristande förmåga hos föreläsaren (undertecknad), men samtidigt finns det något i luthersk teologi – och inte minst Luthers egen teologi – som kan vara svåråtkomligt. Ett närmast ensidigt negativt omdöme om Luthers teologi har för övrigt även präglat en del akademisk teologi när den låtit samtidens tänkande, kunnande och vetenskap begränsa vad som kan sägas. Luther och traditionell luthersk teologi har uppfattats som självmotsägande och utan möjlighet att ge några väsentliga bidrag till dagens teologi. Det var den typen av framställningar av Luthers teologi jag mötte i början av mina egna universitetsstudier en gång i tiden.

Vad är det då som kan uppfattas vara så problematiskt i Luthers teologi? En sak som för många komplicerar förståelsen av Luthers teologi är att han ofta talar i paradoxer. Till exempel lyder den välkända centrala tesen i skriften En kristen människas frihet: »En kristen människa är den friaste herre över allting och ingen underdånig. En kristen människa är en tjänstvillig tjänare åt allting och var man underdånig.« Om det enbart hade handlat om detta uttalande hade Luther säkert varit mer lättsmält för många, men han talade på ett paradoxalt sätt om snart sagt allt i sin teologi. Han älskade att ställa upp begreppspar som åtminstone vid en första anblick tycks vara motsägande. I Luthers efterföljd har luthersk teologi fortsatt arbetat med begreppspar som lag och evangelium, syndare och rättfärdig, världsligt regemente och andligt regemente, inför Gud och inför människor, tro och gärningar och så vidare.

11_12_2021_teol1

Det naturliga för många i vår samtid är att tolka dessa paradoxala uttryck disjunktivt, det vill säga som att det är ett antingen-eller som gäller. Med en sådan tolkning kommer man inte att förstå Luther eller luthersk teologi. Den framstår när man tittar på den med »antingen-eller-glasögon« som mycket märklig och osammanhängande. Den blir ologisk och kommer inte att ha utrymme för några nyanser utan bara ett digitalt »av« eller »på«. Människan kan till exempel uppfattas pendla mellan att vara syndare och rättfärdig, och frågan som ställs blir hur luthersk teologi ska ha det egentligen.

För den som i stället förmår läsa Luther komplementärt – det vill säga så att de paradoxala ordparen får uttrycka två perspektiv som gäller samtidigt – blir det en holistisk teologi som rymmer livets alla sidor. Det blir en teologi som just genom dessa paradoxala uttryck håller ihop hela den skapade och på samma gång både syndafallna och gudomliga verklighet som den kristna människan möter både i sig själv och i sin omvärld. Det blir en »både-och-teologi« i stället för en »antingen-eller-teologi«.

Ett ord som dyker upp lite här och var i luthersk teologi är simul – ett latinskt begrepp som kan betyda »samtidigt«, »på samma gång« eller »både och« – som konkret påminner läsaren om hur teologin ska förstås. Det mest kända simul-uttrycket är Luthers ord för att beskriva den kristne: simul iustus et peccator (samtidigt rättfärdig och syndare). Denna sats blir närmast obegriplig om man tänker att en kristen är rättfärdig och syndare i samma bemärkelse. Ska man förstå uttrycket behöver man se att det handlar om människan betraktad ur två olika perspektiv. I den vertikala relationen, den till Gud, är den kristne helt och hållet ren och rättfärdig. Denna relation är en gåva som Gud skänker henne genom Jesus. Människan sedd utanför Kristus, i sig själv, är en syndare. Det handlar om två olika infallsvinklar på samma människa. Vad man ser beror på vilken vinkel man väljer.

En luthersk nattvardssyn kan också bäst förstås utifrån en form av simul: den som tar emot brödet och vinet tar samtidigt emot Kristi kropp och blod. Därmed dras en linje mot såväl en romersk katolsk nattvardslära där bröd och vin upphör att vara bröd och vin och blir enbart Kristi kropp och blod (transubstantiationsläran), som mot en renodlad symbolisk förståelse av nattvarden där det endast är bröd och vin som tas emot och man enbart minns vad Jesus gjort.

11_12_2021_teol2

Ett annat simul i luthersk teologi är att den kristne är insatt i Guds båda sätt att styra världen: både i det andliga och det världsliga regementet. Hon har dubbla medborgarskap, både i Guds skapelse i denna värld och i Guds frälsnings rike. Dessa ska inte ses som varandra uteslutande.

Listan på alla typer av simul, samtidigheter och både-och, som finns i luthersk teologi kan göras mycket lång. Poängen med dem är att de hjälper mig som kristen att tolka hela livet med alla dess komplikationer i Guds ljus, att se Guds frälsningsverk i denna komplexa värld, att förstå hur Gud verkar i och genom sin skapelse. Det blir en realistisk kristendom som ser syndens komplexitet utan att ge upp inför den. Tänker man efter är det egentligen djupt bibliskt att se på det kristna livet med ett simul: Jesus talar om att den som vill finna sitt liv måste mista det, Paulus talar om styrkan i svaghet, Johannes om att den kristne inte syndar men inte kan säga att hon är utan synd och så vidare …

Den som inte förmår omfamna de lutherska (och bibliska) paradoxerna kan givetvis vara kristen, men går miste om ett djupseende som gör det något lättare både att se Guds närvaro i livets komplexiteter och att förstå sig själv! 

Kunglig medalj och bombanfall – 1930-talet

Under 1930-talet var det 40 000 söndagsskolebarn inom EFS och dess ungdomsförbund DUF. Behovet av hjälpmedel till både söndagsskola och andra grupper växte och tidningen Medhjälparen föddes. Här fick man lektionsförslag och tips om sång och lek till söndagsskolan, juniorarbetet, Solglimten och övrigt ungdomsarbete. 

Frågan om idrott i ungdomsarbetet diskuterades i DUF:s styrelse. På läger var det tillåtet att ha gymnastik men inte spela fotboll. Då nämndes att i Luthersk Missionsförening i Danmark tilläts fotboll fastän programmet i övrigt var helt positivt kristligt och stadsmissionär Alfred Furberg i Skellefteå skrev 1933: »Att de vid det första lägret tilläto fotboll och ändå blev en stor mängd av juniorerna frälsta.« 

I Skåne ordnades 1937 ett cykelvandrarläger med övernattning på hölogar. I Jämtland inbjöds 1939 till det första vinterlägret på Jämtbygdens ungdomsskola. Samma år även juniorläger i Värna, Östergötland.

Det ordnades många läger lokalt men 9–14 juni blev det premiär för Riksjuniorlägret på Bibelinstitutet i Södertälje. Mottot var Kristus –min framtid – mitt hopp! Omkring 150 juniorer från 17 landskap och 64 föreningar kom för att studera Bibeln, sjunga i lägerkören och medverka med sång och vittnesbörd.

1935 var Johannelund återköpt från Stockholm stad.1935 var Johannelund återköpt från Stockholm stad.

1931 firade EFS 75 år. Först var det kolportörsutbildning, nu utbildades predikanter på Johannelund. Under 30-talet och depressionen i Sverige gjordes en långvarig utredning om utbildningen. Skulle den vara på Johannelund eller flyttas till Hagaberg, för att spara pengar? Även frågan om återköp av Johannelund som var sålt till Stockholms stad väcktes. Kärleken till Johannelund var stor och 1934 gav årsmötet styrelsen i uppdrag att återköpa marken.

Frågan om predikantavskiljningar hade pågått under en tid och den 20 juni 1931 skedde den första avskiljningen med handpåläggning av styrelsens ledamöter.

Predikanterna räckte dock inte till för föreningarnas gudstjänster och samlingar, utan behov uppstod av utbildning för frivilliga medarbetare. Den 4–24 januari 1932 skedde den första kursen på Mellansels folkhögskola. Ett bevis för att lekmannarörelsen fortsatte att utvecklas.

Trots den ekonomiska depressionen satsas pengar på nya lokaler. I Jämtland invigdes 1930 församlingshemmet i Sikås. Det kom så många att alla inte fick plats. I Västerbotten fick EFS en tomt av gruvbolaget och Bolidens kapell invigdes första advent 1930. Missionshemmet i Åsljunga invigdes i juni 1932 och blev en viktig kurs- och lägergård i Skåne. 1937 fick Göteborg sin nya gudstjänstlokal och sommarhemmet Svalkan i Stockholm köptes samma år. 

Nyåkers kristliga folkhögskola som startade 1922, flyttades hösten 1933 till Frostkåge och fick namnet Övre Norrlands Kristliga Folkhögskola. 1934 invigdes Nedre Norrlands kristliga ungdomsskola i Mellansel. Sedan invigdes Sundsgårdens ungdomsskola 1938 och Jämtbygdens ungdomsskola 1938 i Hålland. Det var början till EFS åtta folkhögskolor, som är många för lilla EFS.

Internationellt växte arbetet i början av 30-talet. I förra artikeln skrev vi om den nya kyrkan i Nakamte och 1932 blev Tafari Mekonnen Hospital invigt. Ras Tafari (Haile Selassie) hade skänkt tomt och pengar för både sjukhus och läkarbostad. Läkare var Erik Söderström. Pastorsparet Sally och Uno Karlsson (Kågebo) kom dit 1931, tog över församlingsarbetet och startade även bygget av en större kyrka som var klar 1935.

Den svenske kronprinsen Gustaf Adolf möttes av Haile Sellassie vid ankomsten till järnvägsstationen i Addis Abeba, ­9 januari 1935.Den svenske kronprinsen Gustaf Adolf möttes av Haile Sellassie vid ankomsten till järnvägsstationen i Addis Abeba, ­9 januari 1935.
Nakamte Hospital öppnades 16 februari, 1932.Nakamte Hospital öppnades 16 februari, 1932.

Relationen med Sverige var god och 1935 återgäldade Sverige Ras Tafaris besök i Sverige 1924, när kronprins Gustaf Adolf och prinsessan Ingrid besökte Etiopien.

Vid en mottagning efter gudstjänsten i Addis Abeba delade kronprinsen ut medaljen Vasaorden till pastorerna Nils Nilsson och Olle Eriksson och läkaren Söderström. Sigrid Berggren skrev om händelsen i årsskriften Varde ljus 1936: »Men när så H K H bad fröken Sigrid Berggren komma fram och med några hjärtliga ord lämnade mig Vasamedaljen i guld, 8 storleken (näst den största), då kände jag mig slak i knäna. Aldrig hade jag drömt om något dylikt. Det var ju mina 30 år härute och utmärkelse åt EFS … och såsom ett erkännande av även en kvinnas insats här ute.« 

Även Indiamissionären Vivi Rinman blev medaljerad 1935 med den engelsk-indiska regeringens Kaisar-i-Hindimedalj. Men sedan tog hyllningarna slut. 1935 tog italienarna över både Somalia, Eritrea och Etiopien och alla missionärer utvisades. Men inte alla lydde! Olle Andersson (Hagner) höll sig kvar till 1936.

Svenska Röda korset skickade 1935 ut en sjukvårdsdelegation som kallades Abessinienambulansen, med många fordon och personal. Bland dem Johannelundseleven Gunnar Lundström och läkaren Fride Hylander. Trots stora kors på biltaken bombades lägret och Gunnar avled tillsammans med 28 patienter.

Lastbilen som Gunnar Lundström satt i vid bombangreppet och hans gravsten i Addis Abeba.Lastbilen som Gunnar Lundström satt i vid bombangreppet och hans gravsten i Addis Abeba.

När Afrikamissionärerna utvisades började man se på Tanganyika (Tanzania) som nytt möjligt område. Herbert Uhlin och Martin Nordfeldt gjorde 1937 en undersökningsresa. Årskonferensen 1938 godkände förslaget om nytt missionsfält. Dongobesh och Ilula blev de första stationerna. Anna Ström, Ingeborg Nordfeldt och Greta Johansson (Uhlin) var de tre första kvinnliga missionärerna. Gretas behandling av en hövdings åsna öppnade vägen och gav folk förtroende för hennes lilla klinik.

Kommentar:
Jag fastnar vid citatet »och ändå blev en stor mängd av juniorerna frälsta« om att fotboll tillåtits på ett kristet läger. Idag är aktiviteter av det slaget närmast regel än undantag sida vid sida med lovsång, bibelläsning och undervisning. Detta tankesätt kommer från en uppdelning mellan kropp och själ, mellan vad som uppfattas som världsligt och andligt. Idag har vi blivit bättre på att integrera hela människan i vår mission, med dess kreativitet, lust och tävlingsglädje.

Idag kanske vi behöver gå motsatt väg och återigen betona vad som ger evig frid, vad det innebär att leva i världen men inte av den. Och visa på brödet som kom ned från himmelen som vi erbjuds att äta, leva av och som vi får liv genom. »Guds ära är den levande människan« sade kyrkofadern Irenaeus; och det är en människa som är fri men ändå bunden till Jesus och sitt kall att älska sin nästa. En frihet från det egna, en bundenhet till Jesus och kärlek till sin nästa, som jag skönjer i min läsning av EFS verksamhet på 30-talet

David Lundin, EFS-praktikant 2021

Konst som förmedlar glädje och levnadshopp

Att beskriva Gunnel Harlin som en färgsprakande person är knappast någon överdrift. Det gäller att lyssna fokuserat när hon med full energi berättar om sitt händelserika liv.

– Jag kommer ursprungligen från Skellefteå och är uppväxt i ett hem som fantastiskt nog var präglat av både EFS och Svenska kyrkan. Vi gick till högmässan på söndagarna och missionshuset på kvällarna. Det här har följt med mig genom livet och nu går jag till Lötenkyrkan som är ett starkt vittnesbörd för samarbetstanken mellan EFS och Svenska kyrkan, säger hon.

Gunnel Harlin älskat att måla sedan barnsben, men det var efter pensionen som konstnärs­karriären tog fart. Bilder: Jakob ArvidssonGunnel Harlin älskat att måla sedan barnsben, men det var efter pensionen som konstnärs­karriären tog fart. Bilder: Jakob Arvidsson

Redan som 11-åring kom missionen in i hennes liv på ett läger i Östanbäck.

– Under något som hette »missionstimmen« fick vi lyssna till Nora Pettersson som var missionär i Indien. Hon berättade väldigt personligt om sitt arbete och det grep tag i mig så pass mycket att jag upplevde ett tilltal i mitt hjärta att jag skulle bli missionär. 

Efter Noras berättelse gick Gunnel till en av ledarna och delade vad hon hade upplevt. 

– Jag berättade om rösten i mitt hjärta och fick svaret: »Var rädd om den rösten för det ska nog bli ditt liv. Och bed att den får leva kvar i ditt hjärta.« Han lyssnade verkligen på mig även fast jag var så ung. Det är så viktigt att vi äldre lyssnar på barnen! 

Redan i denna ålder fick Gunnel utlopp för sin konstnärliga ådra. För att ha råd med lägeravgiften hade Gunnels pappa köpt träslevar som de sedan sålde vidare efter att Gunnel förskönat slevarna med kurbitsmönster (dalamotiv). Men trots påtryckningar från folk som sett hennes talang blev det ingen konstskola när det var dags att utbilda sig. Gunnel ville bli lärare för att få en bra ingång till att följa kallelsen att bli missionär.   

– Jag kom in på lärarseminariet i Luleå och det var en jättefin tid. Där träffade jag också min man Tord genom den kristna studentrörelsen. 

Efter att båda tagit lärarexamen flyttade de till Uppsala för att Tord skulle läsa teologi. Gunnel hade från början av deras relation varit tydlig om sin kallelse att bli missionär. Och när hon hunnit bli 28 år var tiden inne att paret och deras tre barn skulle sändas ut. 

– Vi gick till Svenska kyrkans mission och blev antagna. Vi fick åka till Rhodesia (numera Zimbabwe) och stannade där i tio år under tre omgångar. Känslan när vi kom dit var: »Nu är jag hemma.« Jag skulle aldrig vilja vara utan de åren, jag jobbade intensivt med viktiga arbetsuppgifter, fick ett nytt land och vänner för livet. Men när kriget kom gick det inte längre att vara där, så vi tvingades flytta därifrån. 

Väl i Sverige fortsatte Gunnel med läraryrket och Tord blev så småningom biskop i Uppsala stift (1990–2000). Konstnärsådran pulserade fortfarande, men med fyra barn, heltidsjobb som lärare och alla veckovisa gäster att ta hand om på biskopsgården fanns inte mycket tid över. 

– Vi hade aldrig någon catering utan jag skötte om allt. När jag tänker tillbaka var det alldeles för mycket på samma gång. Samtidigt älskade jag det för jag gillar verkligen att socialisera och uppskattade alla människor vi fick träffa, säger hon och fortsätter: 

– Vi har varit gifta i 64 år nu och alltid varit ett team som stöttat varandra genom livet och vi har också haft en gemensam tro att vila i. 

Sedan de blev pensionärer finns mer tid över till hobbys. Tord har utgivit fotoböcker och Gunnel har äntligen fått tid att måla. 

– När jag målar är hela jag i funktion, det är en fantastisk känsla. Gud ger oss många gåvor och jag vill med min fantasi och mina färger förmedla glädje och levnadshopp.

Tavlan överst till vänster heter Jesus för världen. Korset i mitten omges av flera andra kors och syftar till att kristendomen ska få spridas över hela världen.Tavlan överst till vänster heter Jesus för världen. Korset i mitten omges av flera andra kors och syftar till att kristendomen ska få spridas över hela världen.

Hennes färgsprakande tavlor har lett till många utställningar, mestadels i Sverige men även på platser som Chicago och Warszawa. Alldeles före jul ställde hon ut i Lötenkyrkan, Uppsala, där cirka 40 tavlor såldes och 40 % gick till EFS mission. 

– Jag vill egentligen bara täcka upp för utgifterna, förtjänsten skänker jag mer än gärna vidare till missionsarbetet som ligger väldigt nära mitt hjärta. 

I  samband med utställningen i Lötenkyrkan hände dock något dramatiskt. Dagen efter vernissagen, där hon hade berättat om sina tavlor, drabbades hon av svår sjukdom. Gunnel beskriver det som ett mirakel att hon nu sitter mitt emot mig bara ett par veckor efteråt. 

– Det är egentligen helt otroligt. Jag är 85 år och fick luftrörsinflammation, propp på ena lungan, dubbelsidig lunginflammation och urinvägsinfektion samtidigt. När jag var där förra veckan och tog tester kunde de inte ens se att jag varit sjuk. 

Under sjukdomstiden kände hon sig buren av böner från sin omgivning och hon känner en stor tacksamhet till sjukvården hon fick och till Gud som funnits med genom hela livet: 

– Jag skulle inte kunna tänka mig ett liv utan en relation till Jesus. I vår hall hänger en tavla jag gjort där det står »Han är med eder alla dagar«. Den har hängt på alla platser vi bott på och jag flyttar den ibland så jag inte ska missa den. Det är bara en sak som håller i livet och det är Gud – allt annat förändras ju!  

Innan vi skiljs åt skiner Gunnel upp när hon märker att jag spanar in gruppbilden av släkten som hänger i köket.

– Titta! I början var det bara jag och Tord och nu är vi så här många – vilken välsignelse, säger hon och torkar en tår av tacksamhet. 

Konferens för alla åldrar

Barnens konferens kommer ske parallellt med årskonferensen den 26–29 maj i Helsingborgs arena.  

– Jag hoppas att barnen får möta Herren och bli grundade i en tro som håller länge. Barnen kommer få leka loss, och förstå mer om vem Gud är, berättar Iza Jönsson som är projektledare för barnkonferensen.

Barnens konferens i Örnsköldsvik, 2019. Bild: Jonatan KnutesBarnens konferens i Örnsköldsvik, 2019. Bild: Jonatan Knutes

Barnkonferensen kommer att ske under samma tak som årskonferensen, i anslutning till Helsingborg Arena finns det en stor lekpark. Iza berättar att man som förälder kommer kunna checka in och ut sitt barn upp till 13 år, och att det även finns aktiviteter som riktar sig till äldre tonåringar och ungdomar. 

– Vi vill att föräldrar ska kunna slappna av och veta att barnen blir riktigt bortskämda, och vi vill även ge verktyg för att föräldrar ska kunna hjälpa sina barn i sin tro även efter konferensen. 

Leva mission kommer vara temat för både barnkonferensen såväl som för årskonferensen. Iza hoppas lära sig mycket av barnens frimodighet och vill gärna lyfta fram hur viktiga barnen har varit för den väckelserörelse som EFS är sprungen ur.

– Vi har inte alltid varit bra på att lyfta fram barnen och hur deras tro har haft betydelse för att se människor och samhällen förvandlade av Jesus. Det vill vi göra under konferensen. Jag vill hedra barnens tro och frimodighet. Vi har mycket att lära av den yngre generationen.

Ny eld i Vikbolandet

Scoutkåren har funnits väldigt länge och började som FGPG hos en familj i Östra Stenby. Den omvandlades till EFS-scout och flyttade till missionshuset i Östra Husby någon gång på 1980-talet.

Från början hade man två grupper – Patrullscout och Miniorscout, de samlades två olika vardagskvällar. Efter en tid minskade grupperna och ledarstaben. Det fick till följd att man samlades på samma tid med delvis gemensamt program. Nu är vi en grupp med Spårare och Upptäckare tillsammans.

En av scoutkårens huvudaktiviter är att de lagar mat tillsammans.En av scoutkårens huvudaktiviter är att de lagar mat tillsammans.
Bilder: Anna JohanssonBilder: Anna Johansson

2014 gjorde vi en liten nystart. Vi ledare hade tröttnat på att försöka genomföra program med trötta barn på vardagskvällar. Efter tips från en annan kår ville vi prova att samlas på lördagar 10.00 till cirka 13.00 och bara vara utomhus. En av våra huvudaktiviteter är att vi lagar mat tillsammans. Detta har vi gjort sedan hösten 2014. 

Vi delar upp eldansvar och matlagningsansvar mellan de olika deltagarna så att alla får prova på allt, även inköp av maten. Vi har bland annat lagat potatis- och purjolökssoppa, raggmunk och fläsk, pyttipanna och ägg, pasta och köttfärssås. Bytet till lördagar har gjort att ledare och scouter är piggare och att vi är ute ger en större flexibilitet i programmet. 

Sedan 2008 börjar höstterminen med att vi deltar i något som kallas Östgötadagarna. Det är ett arrangemang på den östgötska landsbygden, som har hållit på den första helgen i september i över 20 år. EFS och Salt på Vikbolandet inbjuder då besökarna till Scoutcafé och Loppmarknad.

Vi scouter surrar upp ett scoutbord, tar fram våra grilltunnor och skapar ett café utanför missionshuset. Vi erbjuder korv, hamburgare och våfflor, allt tillagat scoutmässigt över öppen eld.

Loppisen och scoutcaféet drar kunder till varandra. EFS-föreningen har kämpat på med loppisen, men inför Östgötadagarna 2021 hade ungdomsgruppen tagit över ansvaret för loppmarknaden och genomförde det med bravur. Den här helgen kommer cirka 500 personer till Missionshuset för att träffa vänner, gå igenom loppisen och äta något gott i scoutcaféet. 

Källan, stjärnan och kärnan

Att få förbereda, tänka ut, dela idéer, spåna, drömma och be är en gåva. Vi ska få samlas i alla åldrar till några händelserika dagar där vi får gå tillbaka till källan, stjärnan och kärnan. 

Vi mår alla bra av att vara på läger, och att få träffa och lära känna andra. Vi mår bra av att vara ute i Guds fantastiska natur, vi mår bra av att lära oss nya saker, vi mår bra av att få vara med och ge – både av oss själva och av våra gåvor.

Lägerbål brukar vara en solklar höjdpunkt på scoutläger. Bild: IngaBritt JohanssonLägerbål brukar vara en solklar höjdpunkt på scoutläger. Bild: IngaBritt Johansson

Vi har ett tema för lägret och det är »Rotad« Ef 3:14–21. Det känns som att det här bibelordet sammanfattar mycket av det vi vill med Patrullriks. 

Det är ju en märklig tid vi lever i och mycket känns osäkert. Men vi vill ändå förbereda oss på alla sätt vi kan för att kunna vara på läger. Hur gör jag det? Var börjar jag? Jag kan ju inte så mycket. Jag talar av egen erfarenhet. Jag kunde inte så mycket när jag började, men jag lär mig eftersom. Man kommer långt bara genom att vilja. Jag har mött många kloka ledarkollegor, föräldrar och barn som har lärt mig. Det är så bra när vi får dela våra kunskaper med varandra. 

Vi har många härliga scoutgrupper i Norrbotten och kanske är det några som funderar och skulle vilja starta en grupp, både i Norrbotten och i resten av landet. Men hur gör jag då? Ja, börja med att hitta några likasinnade och så planerar ni. Vi kommer att lägga ut »Lägerdax« på Patrullriks hemsida. Det är ett material med färdiga samlingar som man kan använda för att komma igång. Sedan kan du alltid fråga närmaste kyrka eller bönhus om de har några idéer, eller fråga någon som du vet är ledare redan.

Det är bra att ha viss baskunskap, kunna hantera kniv och yxa, kunna elda och kunna lite första hjälpen. 

Vi kommer att ha en scoutledarutbildning i Norrbotten två lördagar under våren 2022. Där tar vi upp dessa saker men också mycket annat. Det vill jag uppmuntra andra regioner till också, att samla ledarna och börja prata scoutläger. 

Men det är inte bara det praktiska vi behöver träna oss på. Vi behöver fundera över våra värderingar, hur vi ser på våra medmänniskor, hur vi vuxna ser på barnen och ungdomarna. Alla ska känna sig trygga när de kommer till samlingar och läger. Jesus lyfte på ett särskilt sätt fram barnen, det behöver vi som vuxna ta till oss. Vi vill att alla ledare ska göra någon form av »trygga möten«-utbildning innan Patrullriks. Det här är viktiga saker och ska inte väljas bort. Vi får återkomma till detta, men återigen, har ni idéer i era regioner så kör. 

Scouting är ett fantastiskt sätt att umgås över alla generationer. Det är inte så att när man uppnått en viss ålder så kan man inte vara med, tvärtom har ni äldre mycket att bidra med till barnen och ungdomarna. Mycket kunskap, goda värderingar, mycket erfarenhet. Scouting är också internationellt, så vi kan lära oss mycket av våra medmänniskor runt om i världen. Så jag hoppas att 2022 och 2023 ska få bli scout-år, att vi ska få välkomna nya grupper, nya ledare, nya barn och ungdomar. 

Jag ser fram emot att få samlas runt en lägereld och ropa »Ni där borta, är ni klara? Jajamensan fattas bara!« 

EFS årsmöte 2022 testar ny hybridform

Pandemin tvingade EFS att ställa om till helt digitala årsmöten. Processen har krävt mycket av våra medlemmar och samtidigt har vi sett hur samarbetsvillig rörelsen varit i all förändring. Det finns vissa demokratiska fördelar med det digitala. EFS tillämpar representativ demokrati vilket bygger på ombudens roll att representera sin förening. Det digitala forumet hoppas vi möjliggör att föreningar över hela landet kan titta på underlag och samtala om dem gemensamt före årsmötet. Syftet är att öppna det demokratiska samtalet så att det finns god tid och möjlighet att diskutera innan årsmötet öppnar och formellt fattar beslut.  Vi ser också hur den digitala plattformen möjliggör en större bredd av röster och sänker tröskeln att uttala sig för många.

På vilket sätt är då årsmötet en hybrid? Förhoppningen är att ombud ska kunna delta både digitalt och fysiskt. Tanken är att frågor som berör föregående år behandlas digitalt på fredagen i VoteIT medan framtidsfrågor helt får stå i fokus fysiskt på lördagen när vi ses i samma rum. Genom denna uppdelning vill vi ge extra stort utrymme för live-samtal där vi tror att det behövs mest.

Det går bra att vara ombud även om det inte finns möjlighet att åka på årskonferensen, då alla omröstningar kommer fortsatt ske digitalt i VoteIT. All live-diskussion och debatt på lördagen kommer att sändas via EFS Play. Samtidigt vill vi uppmuntra till fysisk närvaro på plats, då vi ser att det skapar ett stort mervärde att vara tillsammans vid samtal om svåra eller känsliga frågor. Inlägg i live-debatten kommer inte vara möjligt på distans. Därför är det också extra viktigt att ge utrymme för samtal även innan årsmötet öppnar så att alla perspektiv kan lyftas fram och ges utrymme i debatten när årsmötet väl startar.

Små lågor av hopp och omsorg

»Vem vänder i ljus mitt mörker?« – det kunde ha varit rubriken på en insamlingsaffisch för svält- och krigsdrabbade, ett inlägg på sociala media från en tonåring full av klimatångest eller en strof ur en psalm i Psaltaren. 

I själva verket är det titeln på en diktsamling av Anna Greta Wide, men frågan är tidlös; vem kan vända vårt mörker till ljus?

När julen nalkas tänder vi i vår del av världen tusen juleljus – minst. Jag som har svårt för novembermörkret tar tacksamt emot upplysta balkonger och fönster till och med om ljusen tänds något tidigare än till första advent.

Men varje år drabbas jag av dubbelheten. Alla dessa ljus som lyser närmast hysteriskt också i fönster där man kan ana att mörker, ensamhet och utsatthet obehindrat fortsätter att förkväva liv och glädje. Det mörkret kan vi inte pynta bort. 

För att det ska skingras krävs ljusbärare av kött och blod som är villiga att dela vidare av det ljus de fått i materiell eller immateriell form. Jesus säger i ett av sina »jag är-ord« att han är världens ljus, det ljus som inget mörker kan övervinna och ytterst sett är han den ende som kan vända all världens mörker i ljus. 

Men han kallar oss till att, på de sätt och i de former som är möjliga, bära hans ljus till dem som sitter i mörker. Vems mörker kan du och jag bära en låga till?

Ibland behövs inte så mycket. Nyligen var Nadia Nadim, fotbollsspelare och flykting från Afghanistan, gäst i Skavlan och fick frågan om var hennes starka vilja till empati och till att vara en positiv förebild kom ifrån? 

Hon berättade om den polis som tog emot hennes familj när de kom till Danmark som flyktingar. Att han frågade om de var hungriga och sedan gav dem att äta. Den enkla gesten av vänlighet stannade kvar som ett ljus hos henne, ett ljus som hon sedan vill bära vidare i sitt liv. Bara Jesus kan vända all världens mörker i ljus, men vi kan ge vidare små lågor av hopp och omsorg, så att fler kan nås av en stråle av Guds kärleks ljus.

En ny tid för Sverige

Jag har nyss deltagit i en missionskonferens med delegater från hela Europa. På nätet har vi samlats från alla Europas länder, missionsutmaningen har adresserats och läget är allvarligt. Kristendomen är på tillbakagång och alla länder har folkgrupper som kan kallas onådda. Det som vi traditionellt sett kallat mission, som handlar om att nå människor långt borta, de människorna är redan mitt ibland oss.

Samtidigt som vi utmanats har vi sett på möjligheterna. När kunskapen om kristen tro är låg är också fördomarna mindre och människor uttrycker nyfikenhet på kristen tro. Vi har fått ta del av stora och små berättelser om vad Gud gör, om en förnyad iver i bön, om en ung generation som längtar att dela evangeliet bland sina vänner, om student-grupper som växer, om församlingar i diasporan som blir allt fler och större, om nyplanteringar i både städer och på mindre orter och om vitalisering av etablerade församlingar.

EFS är en missionsrörelse och vi behöver ställa oss frågan hur vi ska nå det här landet och alla de folk som bor här? Vi annonserar i Budbären efter dem som har kallelsen att resa ut som missionärer till andra länder, men vi skulle också behöva dem som är villiga att flytta inom Sverige för att nå nya folk. Vem vill flytta till de områden som vi kallar utsatta? Tänk om EFS fick vara med och nyplantera i förorter runt om i landet, om vi fick verka för fred och försoning, för evangeliet i dess fullhet på platser där det idag är glest med kristen närvaro. 

Under de senaste veckorna har SVT sänt gudstjänster från S:ta Clara kyrka i Stockholm. Människor har berättat starka berättelser om hur Jesus Kristus förvandlat deras liv. Gudstjänsterna sprider hopp och ljus rakt in i hem över hela landet och blir en tydlig påminnelse om att för Gud är ingenting omöjligt. Har du ännu inte sett gudstjänsterna, går de att se i efterhand.

När vi nu står inför jul och nyår, låt oss påminna oss om att ljuset lyser i mörkret – och mörkret har inte övervunnit det. Låt oss gemensamt under 2022 be för vårt land om en ny tid, en andlig vår då nöden, för de som ännu inte känner Jesus, läggs på våra hjärtan och att vi i ord och handling får sträcka oss ut, utanför vår bekvämlighetszon, för vår herre Jesus Kristus längtar att få räcka kärlek, nåd och förlåtelse till Sveriges folk.