Recension: Lausannedeklarationen ännu relevant

Recension. I skrivande stund är det bara ett par månader sedan jag första gången (så vitt jag vet) blev beskriven som »evangelikal«. Jag hoppade till lite, för det är inte en etikett jag är van vid att bära, eller ett ord som jag känt mig helt bekväm med. Själv har jag föredragit »evangelisk«. Även om jag vet att begreppen överlappar varandra har jag, som många andra, mer betonat skillnaderna mellan dem.

Därför var det roligt att få vidga begreppet evangelikal lite genom att läsa om Lausannedeklarationen och rörelsen, som i år firar att det gått 50 år sedan den första kongressen i Lausanne. Med risk för att en del evangelikaler i sin tur hoppar till skulle jag nämligen vilja kalla deklarationen för en evangelikal bekännelseskrift. Deklarationen har påverkat hela den världsvida kyrkan och även svensk kristenhet, så det handlar om en bred och ganska generös definition av ordet evangelikal. I Sverige skedde den påverkan inte minst genom EFS som gav ut några av kongressens föredrag i boken Budskapet från Lausanne (EFS-förlaget, 1977).

Jubileumsboken Goda nyheter för hela världen har tre delar, där den första och kortaste ger en historisk överblick av Lausannerörelsen. Nedslag görs i dess olika kongresser och läsaren får lära känna rörelsen både internationellt och i Sverige. I den andra delen reflekterar skribenter från olika sammanhang över deklarationens 15 punkter. Här finns samma ekumeniska bredd som kännetecknat Lausannerörelsens kongresser och arbete sedan första stund. De som närvarat vid kongresserna berättar om hur det, trots teologiska skillnader, fanns en djup känsla av enhet och den goda, inspirerande »Lausanne-andan« som präglade arbetet.

När jag läser Lausannedeklarationens formuleringar från 1974 och de nya reflektionerna slås jag av att deklarationen har en stark drivkraft. Punkterna bekräftar tron (var vi står) på ett antal områden. De bekänner också försummelse och synd (var vi ibland har varit) på flera av dessa områden. Sedan blickar de framåt och ger en tydlig riktning (vart vill vi). Det är inte en inåtvänd bekännelse som syftar till att stänga någon ute, i stället är det i hög grad ett dokument som uppmuntrar till utåtriktad handling. En stark uppmaning till Guds folk att gå ut med evangeliet om Jesus och att leva ut Guds kärlek till världen. Deklarationen i sig är lika relevant idag, men skribenternas reflektioner gör den ännu mer tillgänglig och lyfter ibland fram aspekter som jag kanske inte hade upptäckt på egen hand.

Den tredje delen består av ett antal utblickar över evangelisationens och missionens utmaningar idag. Här blir läsaren både uppmuntrad och utmanad att tänka vidare över kyrkans och sin egen kallelse att proklamera de goda nyheterna för hela världen.

Man skulle kunna tro att de många skribenterna skulle göra boken alldeles för spretig, men de korta och välskrivna artiklarna hålls ihop likt olika stämmor i en kör. Det är lättlästa texter som samtidigt ger mycket att fundera över. Boken gör sig bra för egen läsning och fördjupning men kommer nog bäst till sin rätt i en samtalscirkel. Kanske är det ett bra sätt för din förening, församling, bönegrupp eller hemgrupp att uppmärksamma Lausannerörelsens jubelår?

P.S. Efter att ha läst boken bär jag gärna etiketten »evangelikal«.