Bibelord

Romarbrevet 11:33–36

Tron på Gud såsom en gemenskap av tre, växer fram ur de första kristnas erfarenhet av Gud. Den Gud som tidigare varit över dem som Fadern, gick nu bredvid dem som Sonen, och kom sedan till dem var och en genom den helige Ande. Det är alltså när de försöker sätta ord på vad de varit med om, som treenighetsläran växer fram. Den gror ur deras erfarenheter av Gud, inte utifrån deras spekulationer om Gud. Författaren Peter Halldorf skriver: »Guds treenighet är paradoxalt nog den för förnuftet mest oåtkomliga kristna tanken, och på samma gång den tanke som gör Gud verklig och gripbar för människan.« 

Ja, hur kan Gud vara i evighet endast en Gud, och ändå så tydligt i skriften tre personer: Fader, Son och Ande? Kanske är det så att den väsentligaste innebörden av läran om treenigheten är att Gud till sitt djupaste väsen är gemenskap. För visst är det så, att när vi får uppleva förtrolig, djup och innerlig samvaro, om så bara för en kort stund med en annan människa, så är det något av hela tillvarons finaste gåva! Det kan finnas tillfällen i livet då det är skönt att sitta ensam på en höjd och se ut över underbara vidder, men för det mesta blir den stunden så mycket mer fullödig om man har någon vid sin sida att dela upplevelsen med. 

Flera texter i Bibeln vill framhålla att Gud var i gemenskap, till och med före världens skapelse. I 1 Mos 1:26 säger Skaparen: »Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika.« Gud är alltså inte ensam i universum! Inte ens före alltings skapelse. När kyrkofadern Gregorius av Nanzianos på 300-talet försöker beskriva det som inte låter sig beskrivas – Treenigheten – använder han det grekiska ordet perichoresis, som i sig själv är ett extraordinärt ord och skulle kunna översättas med betydelsen: »En djup union. En gemenskap mellan personer, utan förlust av individuell identitet. En gemenskap som är så stark, att om någon gråter så smakar även de andra salt.«

På söndag, den 26 maj 2024, infaller den Heliga Trefaldighets Dag. Låt oss stanna upp i tillbedjan inför den Gud vi aldrig kan förklara eller förstå fullt ut, med lovprisningen: »Ära vare Fadern och Sonen och Den Helige Ande, nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.«