Jag skrollar: »Ambulans«, »Tålamod«, »Trolla med knäna«, »Poliseskort«, »Man tager vad man haver«, »Gläds åt det lilla« och »Har man en make som heter Gunnar är allt möjligt!«

Är detta rubriker från en överlevnadsbok? Nej, det är inlägg från paret Edmarks Etiopien-blogg. Det handlar om klinikbesök, evakueringar och brinnande bildäck, förlossningar, kaffeplantor, exotiska blommor och en hel del listiga MacGyver-lösningar. Under ett drygt decennium i Etiopien har paret Edmark upplevt mer än de flesta.

Vi träffas en solig torsdag på deras inglasade balkong i Örnsköldsvik, långt från det konfliktdrabbade Etiopien. Ändå tar det inte många minuter innan samtalen för oss tillbaka till de skumpiga vägarna och de lantliga klinikerna. Edmarks berättar med stor inlevelse om allt från akuta kejsarsnitt till minerade vägar och människor som på olika sätt format deras liv. Sammanlagt har det blivit tio år i landet under drygt fyrtio års tid. De återvände senast till Sverige 2019. Vad är det då som drivit dem att stanna och återvända, trots upprepade faror och utmaningar?

– Vi älskar ju Etiopien och de här människorna. De är våra syskon, utbrister Monica. 

Från allra första början var dock varken Gunnar eller Monica särskilt inställda på just Etiopien. De ville framförallt åka någonstans där de kunde göra nytta.  

– Tankarna på mission har nog funnits med sedan barnsben – att skaffa en användbar utbildning och någon gång få åka ut, berättar Gunnar. 

I det lilla missionshuset i Bjästa där Gunnar gick i söndagsskolan pratades det ofta om EFS mission. Som vuxen utbildade han sig till narkossköterska och fick jobb på sjukhuset i Örnsköldsvik, men efter några år gjorde sig missionslängtan påmind. 

– Jag minns särskilt en dag när vi skulle operera åderbråck. Normalt tar det ingreppet kanske en timme, men doktorn höll på hela dagen, i åtta timmar! Då tänkte jag: Ska jag kasta bort mitt liv på det här?

Ansökningshandlingarna till EFS mission hade legat hemma ett tag, men den kvällen gick han hem, skrev under och postade kuvertet. Någon tid senare blev han kallad till intervju och det bestämdes att han skulle åka till Etiopien.

I samma veva blev Monica antagen av Svenska kyrkans mission. Även hon hade länge haft en längtan att använda sin sjuksköterskeutbildning för att göra skillnad. Från början tänkte hon att hon skulle till Zimbabwe, men när de ringde från Kyrkans hus och frågade om hon kunde tänka sig Etiopien i stället så tvekade hon inte. 

– »Det går väl bra«, sa jag. Är det där jag behövs mest så åker jag dit!

Efter språkstudierna skickades Monica till Nedjo och Gunnar till Mendi, nära gränsen mot Sudan. Det skulle komma att dröja några år innan de lärde känna varandra på riktigt. 

– Det var tufft! Jag minns att jag tänkte att Jesus skickade ju lärjungarna två och två, men som EFS:are fick man tydligen åka ensam. Till en början var jag alldeles själv längst ut i obygden, med en bil som inte fungerade. Men på så sätt lärde jag ju känna mycket folk efter vägarna, när jag behövde hjälp att starta bilen, skrattar Gunnar.

– Ja, det var nog lite synd om dig, skojar Monica tillbaka. 

Både Monica och Gunnar har nära till skratt, och humorn har nog varit en viktig hjälp för att hantera alla utmanande situationer, tänker jag. 

– En av de första kvällarna knackade det på dörren och där stod tre uniformerade män med k-pistar över axlarna. De ville ha min bil, berättar Gunnar.

Länge och väl stod han och dividerade med militärerna, men till slut fick de lomma iväg utan bil. Dock visade det sig att en av männen var överste befäl och den som kom att ansvara för att godkänna Gunnars alla ansökningar om olika tillstånd. Då låg det nog honom i fatet att han inte varit mer samarbetsvillig med bilen. Men Gunnar var principfast och han fick alltid sina tillstånd till slut, även om det kunde ta sin rundliga tid. 

– Det var ju rött. Jätterött! Kommunisterna styrde med rigorösa kontrollsystem. De övervakade oss och rapporterade vidare vad vi gjorde. Man fick verkligen tänka på vad man sa och gjorde!, fortsätter Monica. 

Även hon fick problem med sin bil, som konfiskerades för att köra »tjocka gubbar fram och tillbaka till sina luncher«. Monica blev rosenrasande och protesterade. 

– Vi behöver ju bilen för att vi ska kunna åka ut och vaccinera ERA barn, för att de ska överleva!

Inte heller Monicas framfusighet föll i god jord, men till slut fick hon tillbaka bilen med hjälp av prästen Kes Gamatchu, som hjälpte henne att förhandla.

– Kes Gamatchu har varit en av mina viktigaste skyddsänglar, berättar Monica och letar fram en bild på den gamle mannen.

– Några år senare, när jag var gravid med vårt första barn, skulle vi resa till Nakamte för att fira jul, men det var oroligt efter vägen. Tack vare Gamatchu lyckades vi ta oss både rätt igenom ett soldatläger och förbi en stridsvagn som stod riktad rakt emot oss. Han var en duktig diplomat.

Strapatserna verkar ha avlöst varandra under hela Edmarks tid i Etiopien. Därför är det kanske inte så konstigt att det var ännu en dramatisk händelse som blev inledningen till deras förhållande. 

– Det var etiopisk julafton 1990 i Mendi. Vi skulle just gå och lägga oss när några av prästerna kom och berättade att vi måste lämna området innan soluppgången. Gerillan var nära, berättar Gunnar. 

Vid det här laget hade Gunnar fått sällskap i Mendi av missionärsfamiljen Persson: Lars-Olof, Elisabeth och deras två pojkar. 

– Av en tillfällighet hade vi faktiskt två fungerande bilar på området. Hela natten packade vi och vid fyratiden körde vi ut genom grindarna. Elisabeth var höggravid och hade värkar, så hon fick ligga i baksätet hos Lars-Olof som är barnmorska, och deras grabbar åkte med mig.

Resan gick bra, utan förlossning, och Gunnar hamnade nu i Aira istället. Till Aira kom även Monica, som hade fått fly andra oroligheter i Dabasso. Men tyvärr fick de snart evakuera även från Aira. De försökte ta sig till Nakamte men vägarna var stängda, så tillsammans med en hel konvoj av amerikaner och nordeuropéer fick de i stället ta en bakväg, över en bro. När militären upptäckte att den färdvägen var öppen sprängde de bron, men då hade västerlänningarna redan hunnit passera. 

Efter flera dagar på vägarna kom så Monica och Gunnar till slut till Addis Abeba. De var trötta och slitna och Maj-Britt Lundström från EFS bestämde att de behövde återhämta sig, så hon skickade dem till Kenya. 

– Av någon anledning lyckades hon dock inte hitta två enkelrum åt oss i hela Nairobi, så när vi kom fram fick vi dela rum, skrattar Monica.  

De behövde inte fortsätta som rumskompisar hela vistelsen i Kenya, men den dramatiska evakueringen hade svetsat dem samman, och på planet tillbaka till Sverige den sommaren bestämde de sig för att de skulle gifta sig. Så snart de landat i Uppsala förlovade de sig och sedan blev det bröllop i Vänersborg innan de återvände till Etiopien som Mr and Mrs Edmark. 

Från och med hösten 1991 blev sedan Aira deras första gemensamma hem. Nu var det lugnare igen och Gunnar behövdes för att utbilda personal på operationsavdelningen. Monica arbetade som sköterska, men snart blev hon också gravid med deras första barn och redan nästa sommar åkte de hem för att föda sonen Jonatan. 

– Vi fick inte föda i Aira. Det skulle aldrig få ut oss om något gick snett, och det fanns inte något ultraljud på den tiden.

Tyvärr grumlades planerna att återvända till hösten av nya oroligheter. Vägarna till Aira var minerade och EFS ville inte skicka ut någon barnfamilj under de omständigheterna. Deras andra barn, Frida, förlöste de dock hemma i barnrummet i Aira ett par år senare. 

– Jag hade ju halva operationsavdelningen hemma hos mig, och nu hade vi dessutom fått ultraljud till Aira, så det var inga problem, säger Monica. 

Något av det som berört Monica mest under åren i Etiopien är arbetet med alla andra unga mammor, inte minst de som haft svåra förlossningar och tvingats göra kejsarsnitt. 

– Periodvis var det jättemycket förlossningar. Jag är ju ingen barnmorska, men ofta fick jag hjälpa till med de svåraste fallen ändå, och ibland krävdes såklart kejsarsnitt. Många män tyckte dock att det var billigare för dem att skaffa en ny fru än att bekosta ett kejsarsnitt. De här unga kvinnorna har liksom inget värde.

Även om EFS inte längre har utsänd personal i Aira sedan Edmark lämnade efter sin sista utlandsperiod, så finns det ekonomiska stödet för dem som inte har råd att betala kejsarsnitt där fortfarande kvar. Det handlar om ungefär 500 ingrepp per år, något som sjukhuset själva inte har råd att bekosta. EFS bidrar också med 20 inackorderingsplatser för kvinnliga studenter på barnmorske- och sjuksköterskeskolan.

Behövs EFS stöd fortfarande? frågar jag. 

– Att kunna erbjuda kejsarsnitt även för dem som inte kan betala är ju enormt viktigt! Det räddar ju livet på både mammor och barn, säger Monica. 

Gunnar menar också att stödet till vårdutbildningarna är väldigt betydelsfullt. De vanliga nationella, etiopiska utbildningarna håller inte den kvalitet man skulle önska och att sjukhuset får kvalificerad personal är avgörande för framtiden. 

– Dessutom tycker jag att vi som missionsrörelse har ett ansvar att hålla fast vid våra åtaganden. Det finns så många organisationer i dag som bara poppar upp och fokuserar på det som är aktuellt på nyheterna just nu. De gör säkert ett bra jobb på många sätt, men EFS mission är ju något annat. Vi har ett arv och viktiga relationer att vårda, i nöd och lust.

• Della
• Twittra