Författare: Benjamin Kruse

Hur för vi tron vidare? Del 1

Började du läsa artikeln med en klump i magen? Då är du inte ensam. Under min tid som bibelinspiratör har jag pratat med otaliga föräldrar som känner som du. Fortsätt läsa, det kommer vara värt det.

John Wilmot, en 1600-talsförfattare, lär ha sagt: »Innan jag gifte mig hade jag sex teorier om hur man uppfostrar barn. Nu har jag sex barn och inga teorier!« Nog kan det kännas så när vi står mitt uppe i vardagen. Jag tror att alla föräldrar och vårdnadshavare innerst inne vill det bästa för barnen som de fått i sin vårdnad. Alla av oss har också känt oss misslyckade. Jag har hittills aldrig mött en förälder som uttrycker att de inte vill sina barn väl.

I denna strävan efter det bästa är det vanligt att kristna föräldrar önskar att deras barn ska få möta Gud genom Bibeln. Vi ser även många sekulära föräldrar som ser poänger i att låta deras barn möta Bibeln. Både troende och sekulära tar sina barn till kyrkan. Det kan till exempel vara via öppen förskola, konfirmation eller söndagsskola. Inte alltid med starkare övertygelse än att det »är nog bra för dem«. Resonemanget kan ibland vara så enkelt som att skolan ger kunskap, fotbollsklubben ger motion och kyrkan ger »lite av det andliga«.

Det finns något vackert i att föräldrar anförtror sin dyraste skatt till kyrkan, ett förtroende vi inte ska lätt på. Det finns dock också en frestelse – och det är där jag önskar utmana dig lite, vare sig du är förälder eller på den mottagande sidan. 

I Femte Moseboken kapitel 6 håller Mose på att lämna över, hans tid som ledare närmar sig sitt slut. I ett tal gör han det tydligt att de ska ge de »stadgar och bud« de fått vidare generation till generation (i någon mening den »bibel« de hade). När han går in på hur det ska se ut praktiskt blir en sak smärtsamt tydlig. Titta i vers 6–8. På hur många ställen nämns något som vi i dag skulle kunna kulturellt översätta till kyrkans lokaler? Allt sker i någon mån i vardagen. Hemmet, familjen, huset eller vad du än väljer för ord, är platsen där ett barn tillbringar sin vardag. Egentligen är det logiskt. Vi påverkas starkt av miljöer där vi tillbringar mycket tid. Därför är hemmet viktigt. Bibeln kan alltså inte bara få finnas i kyrkan.

Budbäraren-5-6-2024_teolrefl

Nu kanske du är beredd att lägga bort artikeln igen. Du känner kraven komma krypande. Håll ut. Även om jag valde att ta ett exempel ur Bibeln är det ju faktiskt så att just Bibeln är en sällsynt dålig bok när det kommer till att ge goda exempel för dig som förälder. Snarare är det ju så att hela Gamla testamentets katalog av familjer kan fungera som avskräckande exempel i föräldraskap. Jag skulle gissa att om du gjorde en jämförelse mellan dig själv och föräldrarna i Bibeln så skulle du se rätt bra ut. 

Om vi »google-läser« Bibeln, det vill säga söker på ord som »familj«, så får vi inte särskilt många uppbyggliga citat att sätta på kaffemuggar. På ett sätt är det en väldigt fin del av Bibeln. Bibeln är inte en enda lång berättelse om den perfekta människan. Bibeln är precis som vårt liv, fyllt av verklighet. Vill vi ha konkreta föräldraråd så kan det till att börja med verka finnas ganska lite att hämta. Men är det inte lite konstigt att vi när det kommer till föräldraskap letar efter specifika nyckelord som »barn«, »uppfostran« eller »familjen«, som om vi tror att föräldraskap är något annat än att vara människa? Spritt över hela Nya testamentet finns fullt med råd om hur vi ska leva som människor. Bergspredikan, Jesus avskedstal och brevtexter är fulla av utmaningar för det dagliga livet. Ingenstans kan jag hitta att Jesus säger: »Vänd då andra kinden till, men om du är förälder då …«. Föräldraskap och lärjungaskap tycks kunna gå att kombinera.

Men, hjälp«, kanske du tänker då? Jesus målar på många sätt upp en idealbild över hur vi ska försöka leva som människor. En bild som, om den stått ensam, hade varit omöjlig för oss att uppnå. »Är det sådan jag ska vara som förälder?« Jesus är orealistisk och pekar på ett ideal, inte för att klanka ner på oss, utan för att ge en bild av något vackrare. I stället för att sänka målbilden förstärkte han nåden. Det viktiga med Jesus är att han å ena sidan skärper lagens krav, å andra sidan höjer han nivåerna för nåden och förlåtelsen. Han ger handling åt sina ord, då han slutligen dör för allas (även föräldrarnas) synder på korset. Idealbilden finns där, värd att alltid försöka ta steg emot, men alltid uppbackad av en oändlig nåd.

När det kommer till barns möten med Gud och Bibeln är alltså hemmet centralt. Jag vill alltså utmana dig att våga ta steg och närma er Bibeln som familj. Att med Jesus upptäcka mer av vad som finns att få i den text som hör hemma i vår vardag, inte bara i söndagsskolan. I nästa nummer kommer fortsättningen på denna artikel och då kommer vi gå in på praktiken. Till dess: läs gärna Bergspredikan eller 1 Korinthierbrevet 13 och fundera på vad texterna kan säga om din roll som förälder eller vårdnadshavare. 

På spännande väg i Jerevan

Sedan januari 2024 finns jag i Armeniens huvudstad Jerevan som församlingspräst, utsänd av EFS till den persisktalande församlingen här. Den har sin upprinnelse i Hammarbykyrkan och de online-bibelstudier som Annahita Parsan hållit två gånger i veckan under lång tid.

Erik Johansson och Annahita Parsan leder en mässa i Armenien. Bild: Magdalena VogtErik Johansson och Annahita Parsan leder en mässa i Armenien. Bild: Magdalena Vogt

Armenien antog kristendomen som statsreligion redan år 301 – som första land i världen – och den kristna identiteten bland armenierna är stark. Att EFS sänder en missionär till detta land kan säkert få en och annan att höja på ögonbrynen. Men det är inte armenier som är målgruppen för detta missionsarbete, utan persisktalande – de flesta med ursprung i de kringliggande grannländerna. De flesta har sökt sig till Armenien just eftersom det är ett kristet land, utan att veta särskilt mycket mer. En del har tvingats fly undan förföljelse, medan andra kunnat flytta under mer ordnade former. Gemensamt för alla är ändå ett stort mått av utsatthet, i ett främmande land, med annan kultur, annat språk och helt utan det sociala skyddsnät som familj och omgivning tidigare utgjort.

Mitt i detta är det mitt uppdrag att hålla ihop och leda den lilla lutherska församlingsgemenskapen. Det handlar om gudstjänstfirande, förkunnelse, själavård, undervisning och att bygga upp en fungerande församlingsstruktur. Av de cirka 40 församlingsmedlemmarna är de allra flesta ganska nya i sin kristna tro. Bara några enstaka har varit kristna i över tio år och har ytterst begränsad erfarenhet av att ingå i en kristen gemenskap. Som uppvuxen i en kristen miljö är det lätt att ta mycket av det praktiska livet i församlingen för självklart. Men har man inte den erfarenheten med sig i bagaget är det inte så lätt.

Sedan snart tre år hyr EFS en trerumslägenhet i Jerevan där vi firar vår gudstjänst. Vardagsrummet är inrett som kyrkorum – ena sovrummet är avsett för barnen och det andra fungerar som kontor. Med den persiska EFS-föreningen i Hammarbykyrkan som förebild firas varje söndag gudstjänst enligt Svenska kyrkans ordning med kyrkoårets texter och en förenklad liturgi. Ungefär varannan söndag firas högmässa. 

Nästan varje vecka dyker nya personer upp med en längtan att lära sig mer om kristen tro och ibland med en direkt önskan om att få bli kristen. Dessa har ibland varit sökare länge och inte så sällan betecknat sig som ateister under kortare eller längre tid. 

Den stora majoriteten i Armenien hör hemma i den armeniska apostoliska kyrkan, som hör till de så kallade orientaliska ortodoxa kyrkorna, liksom den syrisk-ortodoxa kyrkan, den koptiska kyrkan i Egypten och den etiopisk-ortodoxa kyrkan. Övriga armenier tillhör en brokig blandning av presbyterianer, baptister och pingstvänner med influenser från olika delar av världen.

Det finns ingen luthersk kyrka sedan tidigare i Armenien och EFS har ingen avsikt att grunda någon sådan bland armenier. Men det verkar finnas goda möjligheter för en luthersk kyrka att växa fram bland just persisktalande, inte minst med Hammarbykyrkans persiska EFS-förening som utgångspunkt. EFS med sin lågkyrkliga lutherska teologi har goda möjligheter att knyta an till både den uråldriga apostoliska kyrkan och även till de nyare kyrkosamfunden i Armenien. Vi accepterar till exempel alla dessa kyrkors dop som fullt giltiga, så länge de är utförda i vatten och i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn.

Den långa traditionen bakåt och kontakten med de historiska kyrkorna i kombination med en tydlig evangelisk förkunnelse och en öppenhet för den Helige Andes karismatiska gåvor, gör att EFS har en trovärdighet och en respekt bland ganska olika kyrkosamfund. Och för nykristna persisktalande är den kombinationen uppenbarligen mycket tilltalande.

Det pågår en stark väckelse bland persisktalande i hela regionen, och vilka former och vägar den väckelsen kommer att ta sig framöver vet ingen idag. Men det är tydligt att Gud har kallat EFS in på en spännande väg. I den mån vi kan vara lyhörda för den Helige Andes vägledning och följa den, finns goda förutsättningar för oss att vara ett väl fungerande redskap i Guds hand för att Kristi rike ska kunna växa till bland de persisktalande folken.

De flesta i församlingsgemenskapen är nya i sin tro. Många har också upplevt stor utsatthet på grund av tron.De flesta i församlingsgemenskapen är nya i sin tro. Många har också upplevt stor utsatthet på grund av tron.

Ny styrelse­ordförande i EFS

Under EFS och Salts årsmöteskonferens togs beslutet att Jan Hallquist blir ny ordförande för EFS styrelse. Jan har varit medlem i EFS i snart tio år och har suttit med i styrelsen i fem år. Han bor tillsammans med sin fru i Brämhult där de är aktiva i EFS Borås. Det är med bävan och stor förväntan han tar över efter LarsOlov Eriksson.

Budbäraren-5-6-2024_jan

– Det var flera personer i styrelsen som frågade om jag kunde tänka mig att ta över uppdraget att vara styrelsens ordförande. Efter att ha stämt av med familjen landade jag i att det här var rätt. Jag känner mig taggad!

Jan har bakgrund som socionom och ekonom, han har drivit eget företag de senaste 20 åren och suttit i flera styrelser. Han berättar att han har en del idéer om hur ledarskap och styrelser ska fungera.

– Jag ser fram emot att leda styrelsens arbete och även stödja EFS missionsföreståndare i min nya roll. Jag tror att de erfarenheter jag har kommer komma väl till pass i detta nya jag går in i.

Jan ser flera utmaningar som EFS står inför, inte minst att visionen och verksamhetsplanen ska levas ut på alla plan inom rörelsen.

– Jag önskar att vi alla ska bli ett med visionen att se människor och samhällen förvandlas av Jesus. Det är en böneutmaning inte minst – att vi inte står i vägen för Guds andes vind. 

Jan menar att EFS har en unik ställning i svensk kristenhet genom att vara en del av Svenska kyrkan men samtidigt stå på egna ben som lekmannarörelse.

– EFS har historiskt sett varit duktiga på att nå ut både i vårt eget land och globalt, och jag tror att människor i Sverige längtar efter att höra om Jesus. Jag ser en stor kompetens i hela rörelsen, både bland anställda och frivilliga, att möta detta behov.

Konsten att dingla med benen

Denna varma sommardag sitter jag uppkrupen i hängstolen som är fäst i trädgårdens enorma lönn. Grenverket breder ut sig som ett grönt tält ovanför mig, med flikar av himmelsblå bakgrund. Rakt framför mig ser jag växthuset, köksträdgården och fruktträden. Men nu rensar jag inte ogräs eller skördar, utan sitter bara här och dinglar med benen och försöker samla mina tankar.

Att vara ledig, att sitta i gungan och dingla med benen, kan vara svårt fast det verkar så lätt. Många av oss lever livet i ett högt tempo och att vila kan då vara svårare än det verkar. 

Ibland tänker jag på allt vi drömmer om, som ska ske just på sommaren. Högarna med olästa böcker som ska läsas, altanen som ska byggas, huset som ska målas, kanske sommarstugan behöver fräschas upp och eventuellt båten, för att inte tala om semesterresan där vi ska uppleva så mycket som möjligt.

De veckor vi har ledigt vill vi gärna fylla med så mycket, ibland så mycket att vi skulle behöva semester efter semestern. Det kan vara skäl för att stanna upp och fundera över livets rytm. Hur ser vilan ut i ditt liv?

Överallt ser vi behov, även som kyrka – avkopplingen under ledigheten kan därför bli ett dåligt samvete när alla »borde« är så många. När jag besökt andra länder kan jag som effektiv svensk i vissa sammanhang tänka: »Hur kan detta få ta så mycket tid? Tänk vad mycket mer de skulle kunna hinna om de snabbade på lite!« 

Det är en viktig fingervisning att Gud på Bibelns första blad vilade efter att han skapat allt. Att han ordnade en rytm för människan som inbegrep återhämtning – Gud såg på allt som var gott och stannade upp.

Ibland har jag dåligt samvete när jag sitter och dinglar med benen och ser ut över min trädgård eller när jag ligger och kikar upp i lövverket på lönnen. Men vilan har inte att göra med att jag inte vill göra det ena eller andra eller att drivkraften för alla projekt är slut. Nej, vilan handlar om att hitta rytmen som vi är skapade för: att stanna upp, se på det goda som Gud gett oss och få njuta. 

Gud kallar oss faktiskt till stillhet inför honom. »Var stilla inför Herren och vänta på honom« (Ps 37:7). »Var stilla inför honom allt levande« (Sak 2:13). »Lugn, besinna att jag är Gud« (Ps 46:11). När man blir stilla inför Gud sker något som har avgörande betydelse. Gud kan tala sitt ord, och jag kan höra. Det är en fingervisning om hur viktig stillheten och vilan är i våra liv. Där börjar det mest avgörande som handlar om att vara i relation med Gud.

Kanske är det dags att titta på listan över det du planerat denna sommar och fråga dig om det finns utrymme för ledighet, vila och stillhet. Och om det inte gör det, så kanske du ska planera om. Det innebär att du är rädd om dig själv och livets gåva som du fått.

Vadå missions­rörelse?

EFS har ända sedan starten 1856 haft en tydlig identitet som missionsrörelse inom Svenska kyrkan. Det fanns en iver hos de unga studenterna att med EFS skapa en inomkyrklig rörelse som bemyndigade varje kristen att sprida det befriande evangeliet om Jesus Kristus i vårt land. Målgruppen var alltså till en början Sverige. Men redan 1861 beslutade EFS att man också skulle vara en del av den starka globala visionen att »göra alla folk till lärjungar«.

Vision blev snabbt till verkstad. Missionsinstitutet Johannelund bildades. Missionärskandidater rekryterades, sändes och redan 1866 anlände de första pionjärerna till dagens Eritrea, med målet att nå oromo-folket i västra Etiopien. »And the rest is history«, som man brukar säga. EFS fick vara med att så frön som idag växt till världens största lutherska kyrka, Mekane Yesus, med över 11 miljoner medlemmar.

Men är det bara historia? Är internationell mission något som är passé? Borde vi inte bara fokusera på Sverige, som (med rätta) är ett missionsland med stora egna problem? Svaret är »nej«. Som missionsrörelse är vi sända av Jesus till hela vår värld! Globalt sett tillhör fortfarande 3,4 miljarder människor grupper som klassificeras som »de minst nådda« av evangeliet. Vi lever också i en tid med enorma globala utmaningar med konflikter och hat, orättvisa och klimatkris, som är tydliga tecken på att människor och samhällen ännu inte är förvandlade av Jesus. Det globala uppdraget är inte slutfört och den världsvida kyrkan behövs mer än någonsin för att ge hopp till en brusten värld. Därför behövs EFS mission både i Sverige och internationellt. 

Var stolt över historien, lev och agera i nuet, be och blicka framåt. Vart och hur sänder Jesus dig?

Psalm i bild

Redan som treåring ritade Charlotta Folkelind teckningar där hon formade bokstäver och tecken – nästan femtio år senare har det ivriga ritandet ännu inte slutat.

– Jag har alltid fascinerats av bokstäverna och deras förmåga att vara både vackra och informationsbärande på samma gång. 

Idag sysslar Charlotta med konstnärligt skrivande på heltid, och när hon ska berätta om vägen hit lyfter hon fram två avgörande händelser.

– Efter studenten flyttade jag till Stockholm och en dag var jag ute och gick helt planlöst och hamnade där jag inte alls hade tänkt gå. Plötsligt stod jag utanför ett skyltfönster, vid ett galleri på Östermalm som bara ställde ut kalligrafi. Jag hade börjat med kalligrafi själv, men det här var något nytt. Kan vackra bokstäver vara en konstform, till och med ett jobb? 

Galleriet var stängt, men en lapp med ett telefonnummer hängde på dörren. Charlotta tog kontakt med kalligrafen Lars Laurentii som skulle komma att lära henne mycket om att skapa vackra bokstäver. 

– Han fick mig att förstå att jag var på rätt spår. En sådan uppmuntran är viktig när man är ung och kanske frågande kring sina förmågor. 

Några år senare besökte Charlotta en äldre kvinna i USA, en vän till familjen med rötter i Sverige. De satt och sjöng psalmer tillsammans, bland annat »Stor är din trofasthet«. 

– Det var verkligen ett »hallelujah moment«. Det var en tid i livet då jag kände mig lite vilsen och jag blev väldigt uppmuntrad av psalmen och stärkt av stunden. 

Samtidigt såg den gamla damen Charlottas gåvor och talanger och peppade henne att göra något mer av dem. 

– Det var en knuff i rätt riktning. Jag visste att jag skulle göra något med psalmer. 

Hon började tänka på psalmerna, hur lätt de glöms bort mellan gudstjänsterna. 

– Vi sitter där och sjunger dem i kyrkbänken och sen går vi därifrån. Tänk om vi skulle få möjlighet att begrunda dem en längre stund? Hur kan jag använda mina gåvor för att förmedla dem?

Den till synes planlösa promenaden i huvudstaden och sångstunden på andra sidan Atlanten ledde till kombinationen kalligrafi och psalmer. 

– Man blir knuffad i olika riktningar och först efteråt ser man; det var hit det skulle leda. 

En av idéerna Charlotta fick var att börja göra Psalmanackan – en väggkalender med en bildsatt psalmvers för varje månad. Vid det här laget har den prytt hem, kyrkor och arbetsplatser runt om i landet i över 20 år. Utöver det skapar hon även kort och böcker med akvarell och kalligrafi.

– Psalmerna är ju redan formulerade och tonsatta av någon annan. Jag brukar tänka att jag genom att bildsätta dem bidrar med ännu ett uttryckssätt. 

Arbetet med att skapa en ny kalender börjar med att Charlotta går igenom psalmboken i jakt på passande verser. 

– Jag är uppvuxen i ett frikyrkligt hem och har sjungit dessa psalmer många gånger – nu får jag upptäcka psalmskatten på nytt. Det är fantastiska texter sprungna ur många poeter genom flera århundraden. Jag vet inte hur många gånger jag bläddrat igenom psalmboken, ändå upptäcker jag något nytt varje år. Det finns otroliga verser och böner att tillgodogöra sig. 

Charlotta menar att vissa psalmer passar utmärkt att sjunga, men är mindre lämpliga att ha på väggen i en månad. 

– Det behöver också vara något som kan förstås av alla som kommer in i det rum där Psalmanackan hänger, även den som inte går i kyrkan.

Texterna skrivs oftast med stålstift fyllda med bläck, akvarell eller gouache. 

– Ibland skriver jag med pinnar, och penslar använder jag mycket. Men metallstiften ger de skarpa kanterna och kontrasten mellan de breda och de väldigt tunna linjerna. Genom kalligrafin kan jag förmedla något mer än betydelsen i själva orden, jag kan ladda orden med ett kreativt innehåll. Om jag då lägger till en bild blir det ännu en dimension.

Charlotta målar i akvarell, både illustrationer till psalmverser och andra motiv. 

– Jag är ingen »svår« konstnär, jag gör ingen djup samhällsanalys i mina konstverk. Jag målar för att jag tycker det är kul och vill göra något vackert. Egentligen kan jag inte måla akvarell, men jag gör det ändå. Det handlar om att våga släppa kontrollen och låta materialet styra – det kanske fler borde våga göra?

Inspirationen kan komma från naturen – eller ett rostigt plåtskåp. 

– En fin rostfläck! När jag får syn på mönster eller färgkombinationer jag inte tidigare tänkt på, då kommer skaparlusten igång. För att inte tala om psalmerna, orden, musiken – allt möjligt.

Charlotta tror att människan är skapad till Skaparens avbild och därför har en inbyggd lust i sig att skapa.

– Tänk bara på barnets glädje i lek, teckning eller musik. Om vi fortsätter med någon form av kreativt utlopp under livet tror jag att vi mår bra – vi är ämnade för det. Det spelar ingen roll om det är handarbete, snickeri, matlagning, trädgårdsarbete, musik, måleri eller att bygga miljöer i Minecraft, huvudsaken är att det får en plats i tillvaron. 

Att skriva för hand har enligt Charlotta fler poänger än det estetiska. 

– Vi har en koppling mellan hjärnan och handen som är viktig, och det frigörs något härligt när vi använder händerna. Sen blir det också en liten fördröjning som vi inte får vid ett tangentbord; vad ska jag skriva, hur ska jag formulera mig? Och självklart reagerar vi annorlunda på ett handskrivet brev än ett mail i inkorgen. Det finns en omsorg i det handskrivna – någon har bemödat sig.

Det händer att Charlotta får brev, både i brevlådan och digitalt, som berättar hur någon har fått syn på hennes texter i precis rätt tid och upplevt det som ett tilltal från Gud. Orden kan ha varit en uppmuntran eller en tröst. Eller som vid ett tillfälle, då en person slog upp dagens psalm i Charlottas bordskalender VarDagsPsalm på årsdagen till sin mammas bortgång. Och så var det just den psalm som hade sjungits vid mammans begravning. 

– Det gör mig ödmjuk. Det är svårt att förstå men är såklart väldigt fint. 

På frågan om hon har eventuella tilltal i åtanke när hon planerar sina alster svarar hon direkt nej. 

– Jag tänker inte så… Men det blir så. Och det är inte min förtjänst. 

Uppskattat café tillbaka efter brand

Sent på kvällen den fjärde juni 2023 fick Jenny Johansson ett telefonsamtal från larmcentralen: »Vi ser att det ger utslag som om det är inbrott på caféet, men vi är inte säkra på vad som händer.« Några minuter senare ringde larmcentralen igen för att berätta att caféet brann. Jenny och hennes man kastade sig i bilen – på plats möttes de av brandmän och poliser.

– Det var en overklig känsla. Redan på väg in till stan såg vi en rökpelare och väl framme stod altanen i lågor – jag var som i chock. Vi visste ju inte hur omfattande branden var då, så jag och en polis försökte ta oss in via garaget men fick vända på grund av röken. I räddningsarbetet hade alla fönster gått sönder och eftersom ventilationen var igång så spred sig röken i hela huset. Vi tror att branden var anlagd, men det har inte gått att bevisa och de fyra som åtalades blev aldrig dömda.

»Vi är jätte­nöjda med resultatet!« Bild: Lovisa Lo Fundell»Vi är jätte­nöjda med resultatet!« Bild: Lovisa Lo Fundell

Jenny är föreståndare på Café UH och har jobbat där sedan 1995. Hon fick ett vikariat direkt efter gymnasiet och hon trivdes så bra att hon stannade. Café UH:s historia går tillbaka ännu längre: 1953 satte ungdomsgruppen i EFS-kyrkan Örnsköldsvik upp en skylt på dörren där det stod »öppet« och så serverade de kaffe. Föreningen ville nå ut till stadens unga och på den vägen startades Ungdomshemmet, som på 80-talet fick namnet Café UH. Caféet har genom åren varit en naturlig och populär samlingspunkt för hela staden, men den fjärde juni förra året stängdes det på obestämd tid efter branden. Plötsligt stod Jenny och flera anställda utan ett jobb att gå till.

– Jag upplevde mycket sorg, ilska och funderingar om hur branden skulle påverka oss. Alla vi i personalen är vana vid att träffa männi-skorna hela dagarna, det kändes väldigt tomt. 

Det långa och snåriga arbetet med att återuppbygga Café UH påbörjades omgående. När lokalerna var tillräckligt säkra att gå in i fick Jenny och personalen påbörja att värdera hur mycket som hade blivit förstört och vad som gick att återbruka. Bord och stolar har tvättats och slipats ner, många av rummen är målade och sanerade, men annars är nästan allt nytt.

– Vi är jättenöjda med resultatet! Det har ju renoverats i omgångar men nu fick vi göra om alltsammans på en gång, vilket skapar ett enhetligt intryck. Vi har tagit hjälp av en inredare som har lotsat oss genom processen och vi har fått mycket hjälp från EFS Övik. En finsnickare från en annan EFS-förening har platsbyggt bokhyllor tillsammans med en snickare från EFS Övik. Under en period var känslan som att trampa vatten – vi visste hur vi skulle ta oss vidare – men sen släppte det och vi fick nya goda idéer.

Strax efter branden startade pingstkyrkan i Örnsköldsvik en insamling till förmån för Café UH, där man uppmanade folk att swisha ungefär vad caféets specialitet »pepparmackan« kostade. Nästan 200 000 kronor trillade in. EFS Örnsköldsvik anordnade även en konsert till förmån för caféet. Många har engagerat sig i återuppbyggnaden och när caféet hade premiäröppning den åttonde maj slingrade kön sig långt utmed gatan.

Många har hjälpt till vid Café UH:s åter­uppbyggande och nu har hela caféet en enhetlig inredning.Många har hjälpt till vid Café UH:s åter­uppbyggande och nu har hela caféet en enhetlig inredning.

– Närmare 600 personer besökte oss första dagen. Det var lite körigt för oss i personalen, då vi hade ändrat om i köket och inte lärt oss hur vi skulle röra oss. Men det var verkligen jätteroligt! Vi klippte band vid invigningen och både radio och lokal-tv var här. Vi fick mycket beröm för hur fint det blivit, och vissa grät när de betalade sitt fika och berättade hur glada de var för att vi äntligen var igång. Det här stället betyder mycket för många.

Café UH ägs fortfarande av EFS-kyrkan Örnsköldsvik som har uttalat att de än mer vill använda UH för »lågtröskel-mission«. Är steget in i en kyrka för stort kan caféet vara en enklare plats att ta sig till för att exempelvis gå en Alphakurs eller delta på en sångstund. Jenny berättar att det alltid sitter ett bibelord på väggen och att kristen musik spelas ur högtalarna. Prästerna i föreningen planerar att sitta och jobba på caféet i prästskjorta någon gång i veckan. 

– Vår längtan och bön är att Gud är närvarande även om vi i personalen inte alltid hinner ha de typerna av samtal med folk. Men vi tror att Guds Ande kan tala till folk. 

Kärlekens väg

Värmen slår emot mig och fotografen Erika Persson när vi kliver ur bilen vid Bromsta hästgård utanför Stockholm. Äppelträden står i full blom och tulpaner är planterade i lådor runt om i den stora trädgården. Marlene Agemo välkomnar oss med en kram och bjuder oss att sitta med en kopp kaffe vid det rustika träbordet i köket. Med tanke på att hon säljer sitt eget kaffe under namnet »11-kaffe« och har en podcast med samma namn, är det inte konstigt att hela huset luktar nymalda kaffebönor.

– Det är ju inte kaffet i sig som är det viktiga utan att unna sig en paus. Jag tror vi behöver det mer än någonsin. Att sitta ner, se varandra i ögonen och mötas på riktigt. Det gör jag helst av allt vid köksbordet.

På Bromsta gård är det alltid fullt hus där både föräldrar, barn och barnbarn bor tillsammans med två hundar. Bild: Erika PerssonPå Bromsta gård är det alltid fullt hus där både föräldrar, barn och barnbarn bor tillsammans med två hundar. Bild: Erika Persson

Dagens första kaffekopp intas dock oftast i sängen. Den bär hennes man Marcus, som kallas för Mackan, upp till henne nästan varje morgon. De ber och läser något ur Bibeln tillsammans innan dagen drar igång. Marlene och Marcus träffades faktiskt redan när de båda var 13 år och han spelade trummor i Marlenes mammas barnkör. De blev kära och Marcus vän Mattias fick äran att fråga Marlene om hon ville bli tillsammans med Marcus. Hon frågade artigt sin mamma om lov, som den väluppfostrade frikyrkoflicka hon var – sedan den dagen var de oskiljaktiga.

– Mamma fick ångra det beslutet bittert då Mackan var skolans »värsting« – han hoppade på taket till rektorns nyinköpta bil, och fick skolans toaletter att svämma över. Men vi båda visste att vår relation var för livet, vi var blodigt allvarliga, och jag tror att den förvissningen var från Gud. Vi träffades i smyg då vi blivit förbjudna att ses, men relationen höll och vi gifte oss strax innan vi båda skulle fylla 20 år.

Att välja varandra och äktenskapet var helt självklart för det unga paret trots att de båda kom från trasiga familjer. Marcus pappa missbrukade alkohol. Marlenes föräldrar levde det perfekta frikyrkolivet med fint hem, båt och utlandssemestrar – men bara på utsidan. Bakom fasaden rasade bråken mellan mamman och pappan konstant. Marlene tror att både hennes egen och Marcus trassliga bakgrunder gjorde att de tidigt förstod allvaret i relationen och visste att det krävde en stor insats för att få det att fungera. 

– Vi båda brinner för relationer och familjer, eftersom vi har sett baksidan. Mina föräldrar skilde sig efter 28 år och då var det en lättnad att bråken upphörde, men såhär i efterhand har jag insett hur mycket som påverkas generationer framåt av en skilsmässa. Ett föräldrahem rivs upp och den naturliga platsen att träffas på försvinner. Det är självklart med stor ödmjukhet jag pratar om det, och ibland är skilsmässa helt nödvändigt. Men det är värt att lägga tid på sin relation och överleva småbarnsåren – det är en ynnest att få åldras tillsammans.

Marlene tar en klunk av sitt 11-kaffe och in i köket kommer hennes barnbarn som bor i ett av de sex boendena på gården med sin mamma Ellen. Bromsta hästgård köpte Marlene och Marcus för 15 år sedan för att kunna skapa ett generationsboende och för att få plats med Ellens hästar. Sedan dess har hästarna försvunnit och Marcus föräldrar har flyttat in i ett av husen. Även Marlenes yngsta dotter Nelly bor i ett av husen, och sonen Noah bor periodvis på gården med sin fru och barn. Vimlet och livet på Bromsta vittnar om det långa äktenskap som Marlene och Marcus haft. 

– När jag och Mackan firade 40 år som par ville vi fira lite annorlunda. Vi bjöd in brett i mina sociala medier-kanaler och några par anmälde sig till vår relationshelg där vi bestämde oss för att skapa en livslång »kärlekssmitta«. Det är ju faktiskt så att om ett par i ens närhet skiljer sig, löper man själv 75 procents risk att gå samma väg, att »bli smittad«, om man inte är uppmärksam. Att man växer ifrån varandra hör jag om och om igen – som att det är något som drabbar en! Men relationen är hårt arbete och det enda som vi inte kan ta semester ifrån. 

Nu har Marlene och Mackan precis avslutat sin första relationskurs online, för åtta par, där de delat med sig av sina viktigaste lärdomar från sitt 34-åriga äktenskap. Marlene tvekar inte en sekund när jag frågar vad hennes viktigaste nycklar för ett äktenskap är.

– För det första, att sätta relationen med sin partner före barnen, om man har barn. För det andra att sätta sin partner före sig själv. Men den andra nyckeln fungerar bara om båda två är med på tåget. Responsen på kursen har varit helt fantastisk. Ett par sa att det hade räddat deras relation. Det är ju värt all tid vi har lagt ner.

Marcus och Marlene träffades när de båda var 13 år och gifte sig innan de fyllde 20 år. De båda brinner för hälsosamma relationer.Marcus och Marlene träffades när de båda var 13 år och gifte sig innan de fyllde 20 år. De båda brinner för hälsosamma relationer.

Marlene strålar av tacksamhet, glädje och kärlek. Men att välja kärlekens väg har inte bara varit en dans på rosor, i perioder har vägen varit full av törnar och prövningar. När deras barn var små hade Marlene bestämt sig för att vara hemma med barnen så mycket som det gick och därför levde de på Marcus väldigt begränsade inkomst. Många månader fick de dividera om ifall de skulle införskaffa ett par stövlar till ena barnet eller en vinterjacka till det andra, allt på second hand. De lyckades till slut köpa ett hus, som var i behov av sanering, för ett vrakpris – lyckan över att äga något eget stod över den tuffa ekonomiska situationen.

– Jag var hemmamamma i elva år och det står högst upp på mitt CV. Vi var överens om att någon av oss skulle stanna hemma med barnen långt innan vi visste om vi kunde få några. Det kändes viktigt att få följa dem i utvecklingen och ge vidare våra värderingar. Det är klart att det har kostat – att stanna hemma är inte något som samhället bäddar för direkt. Jag önskar att det hade sett annorlunda ut, att det kunde subventioneras för att få vara hemma med sina barn. Det har egentligen aldrig känts som en uppoffring – för oss var det värt kostnaden och jag har bara fått höra hur andra föräldrar önskat att de kunnat gjort samma sak.

Att följa sitt hjärta är både något Marlene reflekterar mycket över och det är även namnet på hennes bok som gavs ut förra året. Boken är stor, tung och full av vackra bilder. Texterna är en blandning av krönikor, dikter och personliga texter, som ögonblicksbilder från olika perioder av Marlenes liv. Många kapitel berör mig och vissa gör mig tårögd. Idén till boken föddes ur en föreläsningsserie med samma namn som Marlene hållit under några år.

– Jag lyssnar främst på två män i mitt liv – Mackan och Jesus. Jag tänkte att om de trodde på att jag kunde skriva boken så skulle jag testa, och båda två gav mig grönt ljus. Jag hade också en favoritredaktör som jag helt tvunget ville använda, annars fick det vara. Hennes schema var fullt under hela 2023, men hon råkade ha en kort lucka i mars. Detta fick jag reda på i december 2022. Så under årets första två månader satt jag, lyckligt ovetandes om vad jag hade gett mig in på, och skrev i min fårskinnsfåtölj på övervåningen. Texterna bara sprutade ur mig, som att det var färdigt innan jag började. 

Marlene skriver om olika »hjärtemöten« i boken, med människor som berört henne på djupet. Ett av dem är mötet med *Tina för lite mer än 30 år sedan. Marlene hade precis börjat jobba som barnskötare på en förskola som var del av ett behandlingshem för missbrukare. Tina försökte lämna ett liv på plattan bakom sig, och hon skulle lämna sin ettårige son på förskolan där Marlene, då 21 år, skulle ha sin första egna inskolning. Tina var väldigt skeptisk till att lämna sin son till en så ung tjej, men det slutade med att Tina grät när de skulle flytta och inte kunde ha kvar Marlene som barnskötare.

– Jag har haft många hjärtemöten genom åren. Det är så viktigt att välja glädje i mötet med människor. Vi vet inte varför de agerar som de gör, men jag kan styra över min respons och alla dessa möten kan få forma mig som människa. Jag har också gjort olika hjärteval genom livet – att vara hemma med barnen i över tio år var ett sådant, att säga upp mig från min fasta anställning på Läkarmissionen för att satsa på min egen plattform var ett annat. Ju äldre jag blir desto mer inser jag att det blir en vinst i långa loppet att våga kasta sig ut.

Som en ständig följeslagare genom livet har tron följt Marlene, i vått och torrt. Hon har aktivt valt att inte profilera sig som en kristen influencer, utan vill nå ut till en bredare publik. Hon säger själv att hon är »allergisk« mot att bli placerad i en box och tycker att det innebär en begränsning. Däremot använder hon bibelcitat friskt på sina olika plattformar och i boken. Hon hänvisar till bibelordet där det står att Guds ord inte ska vända hem förgäves och hon hoppas att hennes liv ska inspirera människor att söka sig till Gud.

Marlene har valt att inte profilera sig som kristen på sina sociala medier utan hoppas att Jesus lyser genom hennes handlingar och bibelcitat.Marlene har valt att inte profilera sig som kristen på sina sociala medier utan hoppas att Jesus lyser genom hennes handlingar och bibelcitat.

– Jag gick en fotokurs en gång och då råkade det komma fram att jag var kristen. När helgen gick mot sin ända och vi hade avslutningsmiddag ville en av deltagarna utbringa en skål för att jag hade knäckt hennes fördomar om kristna. »Det är nästan som att man vill lära känna den där Jesus«, sa hon när hon skålade. 

Marlene berättar att hon aldrig tvivlat på Guds existens – men att hon har varit arg på Gud många gånger. Ett av Marlene och Marcus barn föddes med en ärftlig sjukdom som innebar många sjukhusbesök, tonårstiden var väldigt tuff, likaså när ett av hennes barn skilde sig. Ändå beskriver Marlene att tron stått fast.

– Livet är ingen räkmacka för någon av oss. Men för mig har min tro på Gud och min relation med Mackan varit som två fundament i mitt liv som faktiskt aldrig skakat. Även när livet har varit skit har min man och jag kunnat vara ett team som går igenom det tillsammans. Jag drömmer om att fortsätta få uppleva nya saker tillsammans med familj och vänner. Vi är hungriga på livet och allt kul vi ska uppleva, men det säger jag med ödmjukhet – vi har inget löfte om en morgondag. Därför är jag förespråkare av att man ska använda finporslinet en sketen tisdag. Det låter klyschigt, men livet är fantastiskt och värt att leva.

»Hopp är inte bara ett gulligt ord«

Det är kväll i det kurdiska självstyret i norra Irak. Solen ska just gå ner och hundratals välklädda människor strömmar in i den stora festhallen Mohammed Aref Jaziri Hall. Patriarker och ministrar, muslimer, kristna, yazidier, bybor och hjälparbetare – alla är på plats! Det är högklackat, prästkappor och folkdräkter om vartannat. Det som började som en liten kristen, svartlistad grupp som ville hjälpa flyktingar i sina hem, firar sin 30-årsdag i en festlokal med plats för 500 gäster från hela världen.

– Det är väldigt omvälvande att se allt vi lyckats åstadkomma tillsammans, säger Fader Emmanuel Youkhana som är chef för organisationen Capni.

Emmanuel Youkhana talar under Capnis 30-årsfirande i Duhok. Bilder: CapniEmmanuel Youkhana talar under Capnis 30-årsfirande i Duhok. Bilder: Capni

Knappt 30 år gammal avskiljdes Emmanuel som präst för en grupp kristna irakier på flykt i de kurdiska delarna av Irak i slutet av 80-talet. Det var under Saddam Husseins regim och situationen för många kristna och minoriteter var svår, redan då. Församlingsmedlemmarna, som Emmanuel var satt att tjäna, hade tvångsförflyttats från en by som demolerats av regimen.

– Det var väldigt speciellt att bli församlingspräst där, på en plats där det inte firats gudstjänst på ett halvt sekel. Många av familjerna i gemenskapen hade dessutom förlorat allt och bodde i tält, berättar Emmanuel. 

Något år senare bröt Gulfkriget ut och plötsligt var miljontals människor på flykt i Irak. Många sökte skydd i området där Emmanuel och hans församling fanns. Utsattheten var enorm.

– Vi gick ur askan i elden. Det räckte liksom inte att tala om det kristna hoppet med vackra ord på söndagarna. När mammorna kom med sina hungriga barn på måndagen, utan kläder och medicin, då behövde vi ge dem ett praktiskt hopp och predika också med handling. Hopp är inte bara ett gulligt ord. Men när vi hjälper ett barn att gå till skolan eller ger människor arbete, sjukvård och mat, då blir hoppet konkret.

Emmanuel och några av hans vänner kände att de behövde göra mer. En av familjerna öppnade upp sitt hem och genom en kontakt med två lutherska kyrkor i Tyskland fick de ett visst ekonomiskt bistånd, men i huvudsak var det människor i lokalsamhället som hjälptes åt. Det var så organisationen Capni bildades. 

– Genom hela Capnis historia är detta något av det starkaste och finaste – att få se människor som själva lever i stor ekonomisk utsatthet komma tillsammans och arbeta volontärt och hjälpas åt. Särskilt i ett land som nästan saknat ett civilsamhälle! Trots att vi vuxit mycket sedan dess har vi försökt behålla den nerven. Vi bildades i ett hem och vi pratar fortfarande om Capni som en familj, även om vi nu har nästan 50 anställda. 

Till en början var den lilla organisationen dock väldigt begränsad. Regimen i Irak svartlistade deras arbete på grund av deras kristna bekännelse och de kunde bara verka i ett litet avgränsat område i närheten av staden Duhok. 

– Då hade vi ju ingen aning om att Capni skulle fortsätta växa i takt med att kriserna och behoven skulle fortsätta avlösa varandra även under de kommande decennierna.

Fader Emmanuel och teamet från Capni besöker Sinjar i norra Irak för att dela ut förnödenheter, efter att ISIS totalförstört stora delar av staden.Fader Emmanuel och teamet från Capni besöker Sinjar i norra Irak för att dela ut förnödenheter, efter att ISIS totalförstört stora delar av staden.

2003 föll Saddam Husseins regim och Irak invaderades av USA-ledda styrkor, vilket i sin tur ledde till nya flyktingströmmar. Samtidigt öppnade det nya politiska landskapet möjligheter för Capni att expandera geografiskt för att möta de humanitära behoven också på Nineveslätten. Det största slaget mot regionen kom dock när Islamiska staten började belägra stora delar av västra och norra Irak 2014. Under de följande åren flydde inte mindre än 700 000 människor till Duhok och invånarantalet där växte med nästan 50 procent. Var tredje person i staden var flykting. Parallellt med att behoven eskalerade ökade också Capni sin kapacitet, och det var även under den här perioden som EFS påbörjade sitt samarbete med Capni.

– Vi är så oerhört tacksamma för alla syskon som har krokat arm med oss under årens lopp. Jag brukar kalla er för »den osynliga armén«. Utan er hade det aldrig varit möjligt för oss att växa och möta behoven på det sätt vi gjort. I dag når vi regelbundet 600 000 människor. Vi har varit med och restaurerat tusentals hem, skapat nya jobb, återuppbyggt mer än 30 totalförstörda skolor och ett femtontal kyrkor. Tillsammans med er gör vi det möjligt för människor att behålla hoppet och för kristna att våga stanna kvar i landet, trots förtryck och förföljelse. 

Utanför festlokalen i Duhok står partnerflaggorna på rad. Även EFS har fått ett eget banér. De celebra gästerna vet nog inte vad »EFS – en missionsrörelse i Svenska kyrkan« betyder, men flagghavet och alla främmande namn imponerar på besökarna. Tänk att en liten kristen organisation i ett muslimskt land har så många vänner och samarbetspartners.

Grattis Capni! Och grattis till oss som får vara med i den »osynliga armén« och stå tillsammans med syskon från hela den världsvida kyrkan, i kampen för alla människors rätt att bekänna sin tro på Jesus.

 

Missionärer i nöd & lust

Jag skrollar: »Ambulans«, »Tålamod«, »Trolla med knäna«, »Poliseskort«, »Man tager vad man haver«, »Gläds åt det lilla« och »Har man en make som heter Gunnar är allt möjligt!«

Är detta rubriker från en överlevnadsbok? Nej, det är inlägg från paret Edmarks Etiopien-blogg. Det handlar om klinikbesök, evakueringar och brinnande bildäck, förlossningar, kaffeplantor, exotiska blommor och en hel del listiga MacGyver-lösningar. Under ett drygt decennium i Etiopien har paret Edmark upplevt mer än de flesta.

Mycket vittnar om åren i Etiopien, hemma i Edmarks lägenhet i Örnsköldsvik. – Utlandsåren har gett oss så mycket. Utan dem hade vi nog varit betydligt mer »standardsvenska«, säger Monica. Bilder: Magdalena VogtMycket vittnar om åren i Etiopien, hemma i Edmarks lägenhet i Örnsköldsvik. – Utlandsåren har gett oss så mycket. Utan dem hade vi nog varit betydligt mer »standardsvenska«, säger Monica. Bilder: Magdalena Vogt

Vi träffas en solig torsdag på deras inglasade balkong i Örnsköldsvik, långt från det konfliktdrabbade Etiopien. Ändå tar det inte många minuter innan samtalen för oss tillbaka till de skumpiga vägarna och de lantliga klinikerna. Edmarks berättar med stor inlevelse om allt från akuta kejsarsnitt till minerade vägar och människor som på olika sätt format deras liv. Sammanlagt har det blivit tio år i landet under drygt fyrtio års tid. De återvände senast till Sverige 2019. Vad är det då som drivit dem att stanna och återvända, trots upprepade faror och utmaningar?

– Vi älskar ju Etiopien och de här människorna. De är våra syskon, utbrister Monica. 

Från allra första början var dock varken Gunnar eller Monica särskilt inställda på just Etiopien. De ville framförallt åka någonstans där de kunde göra nytta.  

– Tankarna på mission har nog funnits med sedan barnsben – att skaffa en användbar utbildning och någon gång få åka ut, berättar Gunnar. 

I det lilla missionshuset i Bjästa där Gunnar gick i söndagsskolan pratades det ofta om EFS mission. Som vuxen utbildade han sig till narkossköterska och fick jobb på sjukhuset i Örnsköldsvik, men efter några år gjorde sig missionslängtan påmind. 

– Jag minns särskilt en dag när vi skulle operera åderbråck. Normalt tar det ingreppet kanske en timme, men doktorn höll på hela dagen, i åtta timmar! Då tänkte jag: Ska jag kasta bort mitt liv på det här?

Ansökningshandlingarna till EFS mission hade legat hemma ett tag, men den kvällen gick han hem, skrev under och postade kuvertet. Någon tid senare blev han kallad till intervju och det bestämdes att han skulle åka till Etiopien.

I samma veva blev Monica antagen av Svenska kyrkans mission. Även hon hade länge haft en längtan att använda sin sjuksköterskeutbildning för att göra skillnad. Från början tänkte hon att hon skulle till Zimbabwe, men när de ringde från Kyrkans hus och frågade om hon kunde tänka sig Etiopien i stället så tvekade hon inte. 

– »Det går väl bra«, sa jag. Är det där jag behövs mest så åker jag dit!

Som sjuksköterska på den etiopiska landsbygden har Monica mött stora behov. – Att kunna erbjuda kejsarsnitt och sjukvård även för de som inte kan betala är enormt viktigt. Det räddar ju livet på både mammor och barn, säger Monica.Som sjuksköterska på den etiopiska landsbygden har Monica mött stora behov. – Att kunna erbjuda kejsarsnitt och sjukvård även för de som inte kan betala är enormt viktigt. Det räddar ju livet på både mammor och barn, säger Monica.

Efter språkstudierna skickades Monica till Nedjo och Gunnar till Mendi, nära gränsen mot Sudan. Det skulle komma att dröja några år innan de lärde känna varandra på riktigt. 

– Det var tufft! Jag minns att jag tänkte att Jesus skickade ju lärjungarna två och två, men som EFS:are fick man tydligen åka ensam. Till en början var jag alldeles själv längst ut i obygden, med en bil som inte fungerade. Men på så sätt lärde jag ju känna mycket folk efter vägarna, när jag behövde hjälp att starta bilen, skrattar Gunnar.

– Ja, det var nog lite synd om dig, skojar Monica tillbaka. 

Både Monica och Gunnar har nära till skratt, och humorn har nog varit en viktig hjälp för att hantera alla utmanande situationer, tänker jag. 

– En av de första kvällarna knackade det på dörren och där stod tre uniformerade män med k-pistar över axlarna. De ville ha min bil, berättar Gunnar.

Länge och väl stod han och dividerade med militärerna, men till slut fick de lomma iväg utan bil. Dock visade det sig att en av männen var överste befäl och den som kom att ansvara för att godkänna Gunnars alla ansökningar om olika tillstånd. Då låg det nog honom i fatet att han inte varit mer samarbetsvillig med bilen. Men Gunnar var principfast och han fick alltid sina tillstånd till slut, även om det kunde ta sin rundliga tid. 

– Det var ju rött. Jätterött! Kommunisterna styrde med rigorösa kontrollsystem. De övervakade oss och rapporterade vidare vad vi gjorde. Man fick verkligen tänka på vad man sa och gjorde!, fortsätter Monica. 

Även hon fick problem med sin bil, som konfiskerades för att köra »tjocka gubbar fram och tillbaka till sina luncher«. Monica blev rosenrasande och protesterade. 

– Vi behöver ju bilen för att vi ska kunna åka ut och vaccinera ERA barn, för att de ska överleva!

Inte heller Monicas framfusighet föll i god jord, men till slut fick hon tillbaka bilen med hjälp av prästen Kes Gamatchu, som hjälpte henne att förhandla.

– Kes Gamatchu har varit en av mina viktigaste skyddsänglar, berättar Monica och letar fram en bild på den gamle mannen.

– Några år senare, när jag var gravid med vårt första barn, skulle vi resa till Nakamte för att fira jul, men det var oroligt efter vägen. Tack vare Gamatchu lyckades vi ta oss både rätt igenom ett soldatläger och förbi en stridsvagn som stod riktad rakt emot oss. Han var en duktig diplomat.

Strapatserna verkar ha avlöst varandra under hela Edmarks tid i Etiopien. Därför är det kanske inte så konstigt att det var ännu en dramatisk händelse som blev inledningen till deras förhållande. 

– Det var etiopisk julafton 1990 i Mendi. Vi skulle just gå och lägga oss när några av prästerna kom och berättade att vi måste lämna området innan soluppgången. Gerillan var nära, berättar Gunnar. 

Vid det här laget hade Gunnar fått sällskap i Mendi av missionärsfamiljen Persson: Lars-Olof, Elisabeth och deras två pojkar. 

– Av en tillfällighet hade vi faktiskt två fungerande bilar på området. Hela natten packade vi och vid fyratiden körde vi ut genom grindarna. Elisabeth var höggravid och hade värkar, så hon fick ligga i baksätet hos Lars-Olof som är barnmorska, och deras grabbar åkte med mig.

Resan gick bra, utan förlossning, och Gunnar hamnade nu i Aira istället. Till Aira kom även Monica, som hade fått fly andra oroligheter i Dabasso. Men tyvärr fick de snart evakuera även från Aira. De försökte ta sig till Nakamte men vägarna var stängda, så tillsammans med en hel konvoj av amerikaner och nordeuropéer fick de i stället ta en bakväg, över en bro. När militären upptäckte att den färdvägen var öppen sprängde de bron, men då hade västerlänningarna redan hunnit passera. 

Efter flera dagar på vägarna kom så Monica och Gunnar till slut till Addis Abeba. De var trötta och slitna och Maj-Britt Lundström från EFS bestämde att de behövde återhämta sig, så hon skickade dem till Kenya. 

– Av någon anledning lyckades hon dock inte hitta två enkelrum åt oss i hela Nairobi, så när vi kom fram fick vi dela rum, skrattar Monica.  

De behövde inte fortsätta som rumskompisar hela vistelsen i Kenya, men den dramatiska evakueringen hade svetsat dem samman, och på planet tillbaka till Sverige den sommaren bestämde de sig för att de skulle gifta sig. Så snart de landat i Uppsala förlovade de sig och sedan blev det bröllop i Vänersborg innan de återvände till Etiopien som Mr and Mrs Edmark. 

Från och med hösten 1991 blev sedan Aira deras första gemensamma hem. Nu var det lugnare igen och Gunnar behövdes för att utbilda personal på operationsavdelningen. Monica arbetade som sköterska, men snart blev hon också gravid med deras första barn och redan nästa sommar åkte de hem för att föda sonen Jonatan. 

– Vi fick inte föda i Aira. Det skulle aldrig få ut oss om något gick snett, och det fanns inte något ultraljud på den tiden.

Tyvärr grumlades planerna att återvända till hösten av nya oroligheter. Vägarna till Aira var minerade och EFS ville inte skicka ut någon barnfamilj under de omständigheterna. Deras andra barn, Frida, förlöste de dock hemma i barnrummet i Aira ett par år senare. 

– Jag hade ju halva operationsavdelningen hemma hos mig, och nu hade vi dessutom fått ultraljud till Aira, så det var inga problem, säger Monica. 

Något av det som berört Monica mest under åren i Etiopien är arbetet med alla andra unga mammor, inte minst de som haft svåra förlossningar och tvingats göra kejsarsnitt. 

– Periodvis var det jättemycket förlossningar. Jag är ju ingen barnmorska, men ofta fick jag hjälpa till med de svåraste fallen ändå, och ibland krävdes såklart kejsarsnitt. Många män tyckte dock att det var billigare för dem att skaffa en ny fru än att bekosta ett kejsarsnitt. De här unga kvinnorna har liksom inget värde.

Även om EFS inte längre har utsänd personal i Aira sedan Edmark lämnade efter sin sista utlandsperiod, så finns det ekonomiska stödet för dem som inte har råd att betala kejsarsnitt där fortfarande kvar. Det handlar om ungefär 500 ingrepp per år, något som sjukhuset själva inte har råd att bekosta. EFS bidrar också med 20 inackorderingsplatser för kvinnliga studenter på barnmorske- och sjuksköterskeskolan.

Behövs EFS stöd fortfarande? frågar jag. 

– Att kunna erbjuda kejsarsnitt även för dem som inte kan betala är ju enormt viktigt! Det räddar ju livet på både mammor och barn, säger Monica. 

Gunnar menar också att stödet till vårdutbildningarna är väldigt betydelsfullt. De vanliga nationella, etiopiska utbildningarna håller inte den kvalitet man skulle önska och att sjukhuset får kvalificerad personal är avgörande för framtiden. 

– Dessutom tycker jag att vi som missionsrörelse har ett ansvar att hålla fast vid våra åtaganden. Det finns så många organisationer i dag som bara poppar upp och fokuserar på det som är aktuellt på nyheterna just nu. De gör säkert ett bra jobb på många sätt, men EFS mission är ju något annat. Vi har ett arv och viktiga relationer att vårda, i nöd och lust.