EFS som berör – 1980-talet

På 1980-talet kom EFS att synas i media på ett sätt som nog aldrig skett tidigare. När svältkatastrofen på Afrikas horn blev känd, lyftes EFS fram som en viktig aktör. Vi var med i artiklar, på helsidesannonser i kvällstidningarna och våra medarbetare syntes i TV.

I slutet av 1979 kom ett brev från den somaliska ambassaden i Stockholm, skickat till en gammal EFS-adress. Man vädjade där om hjälp för alla de flyktingar som flydde från Ogaden i östra Etiopien. Det är anmärkningsvärt att EFS blev aktuellt, eftersom det ändå var 45 år sedan EFS missionärer var där. Men något av det som då gjorts fanns tydligen kvar i minnet.

Vid styrelsens sammanträde i mars 1980 togs beslut om en insats och kontrakt skrevs med Somalias regering och FN:s flyktingkommissarie i Mogadishu. I september startade det första teamet ett nutritions- och hälsovårdsprogram i flyktinglägret i Jalalaqsi, cirka 18 mil nordväst om Mogadishu. Ett chartrat plan lastat med katastrofmaterial, medicin, två landrovers och byggnadsmaterial. Det blev inte bara hälsovård utan snart även program för att hjälpa flyktingarna till arbete. Allt från åsnekärror för vattentransport, och tegelstenstillverkning, till utbildningar i hantverk, vävning och snickeri.

På olika sätt visade myndigheterna att de gärna såg ett utvecklingsprojekt i söder. Vid missionären Stig Jonssons undersökningsresa 1983 mötte han några som behållit sin kristna tro sedan den tid då EFS-missionärerna var där, fram till att de utvisades av den italienska makten 1935. 

EFS fick löfte om stöd av Lutherhjälpen genom SIDA-bidrag upp till 80 % av kostnaden. Buaale och Saakow blev nya platser att lära känna. Resultatet blev bland annat 35 hälsostationer, ett stort vattenprogram, apoteksförråd och labb vid sjukhusen. EFS ungdoms nystartade projekt Mission en Livsstil (MEL) gjorde en rivstart och samlade in verktyg och pengar till projektet, och en grupp fick resa dit och ta med sig inspiration och kunskap hem.

Politiska oroligheter nådde dock Jubadalen 1989 och alla anställda fick fly till Mogadishu och senare till Sverige.

Redan på 1970-talet påbörjades ett flyktingarbete i södra Sudan, men ännu större blev det i öster med flyktingar från Eritrea och Etiopien. 1976 fanns det 100 000 krigsflyktingar i östra Sudan, i slutet av 1985 var det 850 000 som flytt torkan och hungern. Hungeråret 1984 var det 7 miljoner svältande och 1 miljon döda i Etiopien. 

EFS spelade en speciell roll som förmedlare av katastrofhjälp till Eritrea och Tigray i norra Etiopien. Nio års flyktingarbete i Sudan gjorde att man kunde ta sig an flyktingströmmarna och arbetet fortgick hela 80-talet. Många ville ge bidrag till EFS och under 1985 kom det in 7,7 miljoner kronor. EFS fick 2 miljoner från Flykting 86 och 1,5 miljoner från Band Aid.

Kriget i Eritrea innebar att inga missionärer kunde vara kvar. Kyrkan fick 1982 sitt huvudkontor konfiskerat, medarbetare fängslades och flera skolor stängdes. Men hjälparbete kom igång: Genom mat-för-arbeteprojekt byggde 3 500 arbetare en damm i Keren, som gav en hel stad både mat och vatten. Totalt byggdes 14 dammar i landet. Genom insamlingar i Borås och Skellefteå köptes två lastbilar till kyrkans projekt. Situationen förbättrades och skolor och kyrkor kunde byggas. Den stora kyrkan i Asmara invigdes även 1989.

Den politiska situationen var svår för kyrkan i Etiopien. 1980 stängdes ett 20-tal kyrkor och andra hindrades att ha möten. Generalsekreteraren Gudina Tumsa hade fängslats 1979 och det dröjde länge innan det kom besked om hans avrättning. Men detta stoppade inte Mekane-Yesuskyrkan – medlemsantalet ökade 1980 med 24 % till 532 000. Åren efter fängslades flera och 1982 konfiskerades huvudkontoret. Men 1985 hade 200 kyrkor öppnats och kyrkan växt till nära 700 000, 1989 till över 800 000. En ständigt växande kyrka som alltid jobbat med ett holistiskt tänkande, där man ser till hela människans behov.

1963 bildades Tanzanias lutherska kyrka av sju tidigare självständiga lutherska kyrkor. Från 500 000 1970 till en miljon medlemmar 1986 och 1,3 miljoner 1989. Kyrkan hade 1986 cirka 150 missionärer varav 50 från SKM och 38 från EFS. Kyrkan drev 17 sjukhus och 70 kliniker. Fokus låg på bekämpningen av aids och att utbilda evangelister i den växande kyrkan. EFS gav exempelvis stöd till en tanzaniansk präst att arbeta i Malawi. 1988 skrevs även ett avtal mellan EFS och kyrkan där EFS gav stöd till byggande av enkla kyrkolokaler, ett kyrkcentrum och lön till en präst för evangelistutbildning. Dessutom en stor satsning på ungdoms- och scoutarbete.

Under 80-talet hade EFS som mest 140 missionärer, men i den lilla kyrkan i Indien blev missionärerna färre och färre. Till slut fick ingen arbetstillstånd för arbete på barnhem, sjukhus och prästutbildning. Under decenniet stödde EFS även flera bibelöversättningsarbeten, på gondi (Indien), tigré (Eritrea/Etiopien), pidgin (Salomonöarna), och pulaar (Senegal). 

Det gjordes också försök att lära sig mer och nå muslimerna. I Kenya var ett projekt för att nå muslimska kvinnor och en kristen bokhandel öppnades i Oman.

Kommentar:
Artikeln om EFS internationella arbete på 1980-talet behandlar många delar av ett omfattande arbete. Det är imponerande och intressant att ta del av! Jag slås av att länderna på Afrikas horn än en gång behöver hantera en svältkatastrof med allt vad det innebär. Precis som på 80-talet kan EFS vara närvarande med stöd. 

Helt avgörande för våra insatser är våra nära och långsiktiga relationer till kompetenta och kloka samarbetskyrkor och partner.

Helena Cashin, chefredaktör 

Recension: En guldgruva för bibelläsare

Recension. Redan när man lyfter nyss utkomna Steg för Steg Studiebibel i handen ger den ett massivt intryck. Den är stor, rejäl och troligen tyngre än någon bibel jag tidigare hållit i, med undantag för farfars gamla familjebibel. Den nya studiebibeln är utgiven av XP media och är fullpackad av grafiskt kommentarsmaterial skapat av journalisten Jonas Dagson med teckningar av Anders Parsmo. Som bibelöversättning används Svenska Folkbibeln 2015, men den här recensionen kommer att fokusera på själva studiematerialet (härefter »materialet«).

Redan en första genombläddring skapar intresse. Materialet är rikt, varierat, vackert illustrerat och formgivet med en stilren struktur som lockar till läsning. För en bibelnörd utgör det en guldgruva av information. Översikter, kartor, tabeller av alla de slag, sammanfattningar, historiska bakgrundsteckningar, förslag till texttillämpningar, jämförelser och synopser av exegetiska och teologiska debatter avlöser varandra genom hela Bibeln. Även undertecknad, som arbetar med dessa texter varje dag, lyckades finna flera guldkorn efter bara några minuters bläddrande. Särskilt imponerande är den saklighet och tydlighet som kännetecknar de översikter som ges av olika vetenskapliga diskussioner. Genomtänkta, klargörande, givetvis förenklade, men i stort rättvisande.  

Att författaren står i en protestantisk och evangelikal idétradition blir snabbt tydligt, och förstärks av detaljer som att Lausannedeklarationen citeras i ett avsnitt om Bibelns inspiration, samt att de flesta teologer som citeras genom materialet tycks ha sin hemvist där. Det i sig utgör inget problem, men en varudeklaration i inledningen, där läsaren gjorts medveten om materialets teologiska tendens, hade ändå varit välkommen.

Materialets största svaghet har med synen på texttolkning att göra. Den exegetiska metod som implicit förordas brukar på fackspråk kallas historisk–grammatisk metod, och är vanlig i evangelikala kretsar åt det mer konservativa hållet. Den betonar vikten av att läsa varje text i sitt litterära och historiskt-kulturella sammanhang, samtidigt som den undviker det ifrågasättande av texternas integritet som ofta följer med den högre bibelkritiken. 

Det som blir problematiskt är ensidigheten samt att resonemanget ibland blir lite väl positivistiskt. Uppmaningar att läsa texten »neutralt« (s. 30), något vi genom hermeneutikens landvinningar vet är omöjligt, eller påståenden som att en text endast kan ha »en tolkning« men flera tillämpningar (s. 34), ter sig en aning naiva. En sida med introduktioner till hermeneutiska begrepp som förförståelse och förståelsehorisont skulle ha varit välbehövlig. Och medan vi ändå är igång, varför inte en sida som introducerar olika klassiskt kristna sätt att läsa Bibeln? Varför inte låta läsaren stifta bekantskap med tanken om Skriftens fyra innebörder eller en urkristen praktik som lectio divina? Varför ingen information om möjligheten till att göra narrativa, retoriska eller perspektivdrivna läsningar av bibeltexterna? Visst är detta en studiebibel och inte en handbok i exegetik, men med tanke på hur djupt materialet gräver i en del andra textrelaterade frågor är det faktiskt märkligt att nästan inget nämns på detta område.

Men det här är endast randanmärkningar som kanske kan dammas av vid en framtida revision. Som helhet framstår den nya studiebibeln som en gedigen och imponerande prestation. Den har utan tvekan potential att skänka ljus, glädje och förnyat intresse till den nyfikne bibelläsaren. Ett välkommet tillskott till den svenska bibelfloran!

Psalm 251: Var jag går i skogar, berg och dalar

Carl Olof Rosenius var ledargestalten i den evangeliska väckelsen, ur vilken EFS föddes på 1850-talet. Han var främst skribent och predikant men tyckte också om att skriva dikter och andliga sånger.

Tre av Rosenius sånger finns i Psalmboken. En av dem är Var jag går i skogar, berg och dalar, som publicerades i hans tidning Pietisten med rubriken Den gode herden. Den är en av Sveriges mest älskade psalmer och nog också hans gladaste. En ovanlig sak är att den är en mix av två texter. Rosenius hade tagit några verser ur en äldre herrnhutisk sång om lärjungen Tomas, med dess typiska sårmystik. Till dem lade han två inledande verser om Jesus som herden.

Kanske var det skogarna i hans ungdoms Sävar och Härnösand han tänkte på när han 31 år gammal skrev sin sång. Den börjar ju i naturen, men det är herden han vill berätta om. Rosenius Gud är inte långt borta, utan en vän som går vid hans sida, talar med honom, leder och vårdar. Det är en tilltalande gudsbild.  

Det var nästan alltid sångaren Oscar Ahnfelt som tonsatte Rosenius sånger. Här är kompositören okänd, men det var Ahnfelt som valde den härliga melodin. Den publicerades i hans enormt populära sångsamling Ahnfelts sånger år 1868. Sedan blev sången snabbt omtyckt både inom EFS och bland frikyrkorna.

Var jag går… togs med i 1986 års Psalmbok, lätt reviderad. Rosenius text hade några nästan omöjliga formuleringar, och i den sista versen vandrade han helt ologiskt i öknen. Så här stod det tidigare i vers 4 i Sionstoner; jämför gärna med den nuvarande texten:

Följ mig, huldaste uppstungna hjärta, på den väg jag genom öknen går. / Låt min tro i glädje och i smärta, finna vila städs vid dina sår. / Låt mig somna i ditt hulda sköte, låt mig uppstå, klädd uti din skrud …  

Det var Uppsalaprofessorn Ragnar Holte som gjorde bearbetningen av texten och jag tycker att den är mycket skickligt utförd. Språket flyter bra, innehållet är bevarat och även sårmystiken finns kvar, men de mest ålderdomliga ordvändningarna är borta. 

»Adeln öppnade dörrar för väckelsen«

Jag visste inte mycket om andlig adel innan mitt möte med Gunnar Kärrbom. Men några timmar i ett soligt Västerås med en glad och inspirerande Gunnar fick mig att inse att det här är ett intressant ämne, som troligen fler än jag hört ganska lite om. Vi tar plats vid Västerås domkyrkas mysiga utecafé och Gunnar berättar att bakgrunden till bokens tillkomst började med att han blev sjukskriven.

  

– För att rehabilitera mig tyckte min kyrkoherde, Susanne Senter, att jag skulle åka ut och sjunga psalmer och hålla föredrag. Då återstod bara frågan vad jag skulle prata om, och jag kom på det nästan direkt – jag skulle prata om paret Lewenhaupt. 

Det visade sig att Gunnar var en fena på detta, och hans samlingar inom Västerås stift kom att bli mycket uppskattade. 

– Biskop Mikael Mogren snappade upp detta och sa: »Du ska absolut skriva en bok om det här«, men jag var inledningsvis väldigt skeptisk. Tiden gick och till slut tänkte jag väl att jag kunde ge det ett försök.

I boken Andlig adel skriver Gunnar främst om Eva (1797–1877) och Gustaf (1791–1873) Lewenhaupt, och dess betydelse för folkväckelsen i Sverige under 1800-talet. 

– En myt som fortfarande finns är att det främst var bland de lägst ställda i samhället som väckelsen bröt fram. Men det hände stora saker inom adeln också, där flera hjärtan verkligen brann för Guds rike. De mandat som adeln kunde använda sig av, som ibland gick före svensk lag och tidsanda, blev dörröppnare för väckelsen på olika sätt, säger Kärrbom och fortsätter: 

– Jag är förvånad över att det »borrats« så lite i detta ämne, men jag som amatörforskare har njutit av att bland annat ta del av mängder av handskrivna brev. Det är en dröm för en forskare att komma så nära personer man skriver om, till exempel att få se handstilen. 

När vi druckit upp vårt kaffe tar vi en promenad norrut genom stadens äldre kvarter till Carlslund, herrgården vackert belägen vid Svartån som Eva och Gustaf Lewenhaupt köpte och verkade ifrån. Här stod dörrarna öppna för gäster från alla möjliga sociala sammanhang. 

– Det gemensamma kittet var den kristna tron. Lewenhaupts stöttade många gymnasister, studenter och präster som var gripna av väckelsen. Det fanns alltid någon yngre präst eller teologistuderande som genom att hålla andakter, böner och undervisning fick »äta opp sig«, som Gustaf brukade säga. 

Gunnar beskriver vidare hur Carlslund fungerade som ett andligt kraftfält under paret Lewenhaupts tid, och ända sedan dess har det varit en plats för omsorg – nu bedrivs ett äldreboende i anslutning till herrgården. Lewenhaupts var även pionjärer inom det diakonala arbetet i Sverige efter att ha fått inspiration från släktingar i Tyskland. Eva lär ha sagt: »Någon som är utan hem och utan plats, blir här tills vidare.«

– Paret Lewenhaupt fanns med i de kretsar som så småningom startade Ersta diakoni. Och det var inte det enda projektet som föddes ur väckelsen. Bildandet av Stockholms stadsmission tillkom kort efter, och därefter bildandet av EFS. Alla tre hörde initialt sett ihop på ett tydligt vis och det var samma folk som fyllde upp de olika styrelserna, vilket är superintressant, säger Kärrbom. 

Noterbart är också att Carl Olof Rosenius fanns med i alla dessa styrelser, innan han fick avvika från somliga engagemang, troligen för att han fick för mycket att göra. 

– Rosenius pratade inte enbart om själars frälsning och omvändelse. Under den här tiden lade han fram ett tydligt diakonalt, socialt program. 

Utöver makarna Lewenhaupt har även Axel Adlercreutz en framträdande roll i Gunnars bok. Axel var också adelsman och gifte sig med Hedwig Lewenhaupt, dotter till Eva och Gustaf. Han var en skicklig politiker och även mycket påverkad av väckelseandan, bland annat var han EFS ordförande 1857–1868. En rolig detalj är att han sålde sitt sommarställe i Bromma – Johannelund – till EFS utan att göra någon som helst vinst. Axel var också den som köpte fastigheten där Ersta diakoni fortfarande drivs. 

– Axel har gjort flera saker som kom att betyda kolossalt mycket för EFS. Han gjorde sedan en enorm politisk karriär och fick uppdraget som justitiestatsminister, det som då var Sveriges högsta politiska ämbete.

Under den tiden, närmare bestämt i maj 1873, kröntes Oscar II. Det kom att bli Sveriges sista kröning.

– Det är häftigt att tänka att Adlercreutz – en EFS-ordförande och väckelseman – var den ämbetsman som Oscar ll avlade sina löften inför. 

Boken är planerad att släppas i november och all vinst från den kommer att efterskänkas till Ersta diakoni, då både Gunnar och hans hustru Solveig, som är diakon, har diakoni nära sina hjärtan. 

– Efter att ha »umgåtts« med personerna i boken i snart sex år känns det helt fantastiskt att boksläppet närmar sig. Det har varit ett äventyr i tro att genomföra det här projektet. Jag tycker att biskop Mikael Mogren sammanfattar det hela bra i förordet: »Må paret Lewenhaupts exempel inspirera oss i vår tid«. Jag har nämligen inte skrivit detta enbart för att lyfta dåtiden, utan för att peka på en stor inspirationskälla som kan lära oss mycket även i dag.

Nytt liv efter branden

Klockan var kvart i tio och jag såg ut över en folkmassa som hukade under paraplyer utanför Dalvikskyrkan. På bröllop betyder några regndroppar tur – jag tänkte att det även borde gälla återinvigning av en kyrka?

Det var natten till första augusti 2020 som hela kyrkan blev rökfylld, till följd av ett kylskåp som började brinna. All inredning och alla ytskikt fick rivas ut, och endast bärande väggar, stengolvet och altarväggen återstod. Men nu skulle vi få fira gudstjänst där igen.

Allt var inte klart – däribland elen till kyrkklockan. Gudstjänsten började därför utomhus med att Dalvikskyrkans präst Martin Fredh fick gudstjänstdeltagarna att gemensamt låta som en kyrkklocka. Biskop Fredrik Modéus välsignade byggnaden och till slut tågade alla in i kyrkan under psalmen O, hur saligt att få vandra för att fortsätta festmässan. 

Allt i kyrkorummet är nytt – såväl kyrkbänkar som piano och orgel. Ambo och altare har tillverkats av Lasse Wallin, en av föreningens medlemmar. I mässan välsignade och bad biskopen tillsammans med olika församlingsmedlemmar för kyrkorummet, och för möblerna och de funktioner de står för.

Söndagsskolan fick besök av trollkonstnären »Mr Goran«. I det lilla kaos som uppstod när femtio barn och ett tiotal vuxna skulle ta av sig skorna, fick de också en chans att se den nya planlösningen på nedervåningen. »Oj här var det förändrat – men vad fint det har blivit!« utropade någon, och flera höll med. Många ideella timmar har gått åt att färdigställa byggnaden efter att hantverkarna lämnat. 

När söndagsskolan och församlingen avslutade gudstjänsten tillsammans i nattvarden, satte sig de vuxna till bords för lunch med etiopiska smaker. Livligare var det en våning ner, med hamburgare på menyn och många som ville upptäcka de nygamla lokalerna. Ballongdjur, barnteater och godisregn lockade även många dalviksbor att titta in i kyrkan, som mest varit en stor byggarbetsplats de senaste två åren.

 

Kökspersonalen var nöjda med dagen. »Det var ett bra flöde på allt, det gick så smidigt, och alla var så nöjda«, konstaterade de. Själv slogs jag av tanken på alla timmar arbete – vid spisar med puttrande pepparsås och vid vändor till Ikea – som gjorde att vi kunde servera lunch. 

När människor började droppa av, kom nya för att delta i kvällsandakten. Under andakten såg jag tre pojkar som fick sin chans att upptäcka kyrkorummet, nu när det var mindre folk samlade. Den yngsta kröp upp i de färgglada fönstret, som finns kvar från ursprungskyrkan men fräschats upp. Solljuset skapade färggranna mönster genom fönstret, och de såg ut att njuta. När sista sången på kvällsandakten tystnat, andades en av föreningens aktiva ut och sammanfattade: »Det var mycket förberedelser – men det blev en bra dag«. 

Att leva mission idag

Under en hösthelg kom EFS:are från Ö-viksområdet samman till missionområdeskonferens. Temat »Leva Mission« var den röda tråden i seminarier och gudstjänster. Vi vägleddes i ämnet av Martin Alexandersson från EFS Sverigeavdelning. Utifrån att Jesus har all makt, har han gett oss uppdraget att gå ut och göra alla folk till lärjungar. Ändå finns det sådant som hindrar oss. Det ena är fruktan – ytterst sett rädslan att förlora kontrollen och att inte vara älskad – och det andra är avsaknad av praktiska verktyg för att leva mission.

Även Maria Smeds från nyplanteringen EFS Nordsápmi undervisade. Hon berättade om hur hon drabbades av Herrens tilltal – att hon skulle besöka samerna – och har sedan några år verkat inom Vittangi församling. Många berördes av hennes personliga berättelse och sång. Att vara pionjär i nordligaste Sverige har tidvis varit utmanande, men hon har på ett underbart vis fått se ett team föras samman som delar visionen.

Barnen och missionen

När Marita dyker upp på skärmen är det med ett brett leende och den numera så vanliga inledningsfrasen: »Hör du mig?«

Hon och jag får ett långt och innehållsrikt samtal över internet. Vi talar om längtan, kallelse, missionärslivet och om hur det aldrig behöver bli för sent. Redan som liten flicka lyssnade Marita på hemmavarande missionärers berättelser i den församling där hon växte upp. Hon berättar hur ett frö av missionslängtan såddes inom henne då. Hon skrev till och med en liten dikt om fröet som hamnade i hennes hjärta – men, fröet fick heta »ärta« för att det skulle rimma på hjärta. När Marita följde med sin mormor på symöten i kyrkan, där damerna sydde och stickade kläder som sändes ut i mission, befästes hennes längtan. För att i tonåren, när Marita brevväxlade med missionärer, djupna ännu mer.

Nu bor Marita Hasselberg med sin make Carl i Tanzania sedan februari 2020. När jag frågar om de trivs så skiner de båda upp och säger: »Ja! Mycket bra!«. När de sändes ut var det med dubbla utsändningsgudstjänster. En i Sverige och en i Danmark. Så ordnades det eftersom makarna är utsända både av EFS i Sverige och av Dansk Luthersk Mission (DLM). 

I Tanzania bor Carl och Marita på en gård som även huserar en bibelskola.

– Det är som att bo på en svensk folkhögskola ungefär. Här finns elevernas logement, en kyrkobyggnad, skolsalar, en matsal, ett bibliotek, lärarbostäder, en verkstad där det görs olika snickerier, en sysal och andra småhus för olika ändamål. Det finns också en kvarn där man maler majsmjöl till »ugali«, som utgör basföda i Tanzania. En svinstia, där det föds upp grisar för kött, och åkermark för odling gör att skolan blir i princip självförsörjande, berättar Marita.

Det är ett annorlunda liv de valt, makarna Hasselberg. Detta val gjorde de i en tid i livet där en etablerad tillvaro kanske skulle få andra att tveka. Men, Marita och Carl tänkte inte så. 

– Vi tänkte såklart på vad barnen skulle säga, när vi började fundera på att ge oss iväg, säger Marita. 

– Barnen är stolta över oss. De säger till och med att de utmanas av oss. Att vi inte lät oss stoppas att följa våra drömmar. Samtidigt är det klart att det ändå är med sorg i hjärtat som vi kramar barnen och mina föräldrar farväl efter sommarbesöken i Sverige. Att vara så långt ifrån dem och också på ett sätt beröva barnen ett föräldrahem på nära håll, är en av de stora utmaningarna med att åka i väg, så som vi gjort.

Marita fortsätter sin berättelse om beslutet att flytta utomlands som missionärer med stor inlevelse.

– Det blev inte för sent och det är inte för sent. Vårt liv i Sverige har varit meningsfullt så det är inte det. Jag fick tag på ett citat från Sören Kirkegaard där han sa: »Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv«. Så. Ja. Det är en utmaning! Men, man får väldigt mycket tillbaka, när man vågar.

Marita är sjuksköterska och Carl är utbildad teolog. Marita har även utbildat sig vidare till barnsjuksköterska. När Marita började den vidareutbildningen fick hon redan första dagen veta att det fanns möjlighet att göra praktik på missionssjukhuset Nkinga i Tanzania. Då såg Marita sin chans att få pröva på att arbeta i mission. Marita kom i väg på praktik i 10 veckor och skrev sin magisteruppsats när hon var på Nkinga, 2015. Marita trivdes otroligt bra och kände att arbetet i mission var så som hon hade tänkt sig, redan som barn. På Nkinga träffade hon andra svenskar som var utsända av Skandinaviska Läkarbanken (SLB), som volontärer. Genom SLB fick Marita möjlighet att komma tillbaka till Nkinga och göra volontäruppdrag flera gånger. Vid några sådana volontärinsatser följde Carl med, vilket gjorde att han också fick upp ögonen för möjligheten att arbeta utomlands. Marita och Carl tog kontakt med flera sändande organisationer som Evangeliska Frikyrkan (EFK) och Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS), båda samfund de har relationer till. De var i process för en tjänst i ett annat afrikanskt land under en tid, men den processen slutade i att det inte blev aktuellt.

– Men det var så märkligt, samma dag som vi hade fått meddelande om att det inte blev aktuellt i den där processen, så ringde en pastor från Tanzania och sa: »Ni ska till Tanzania«. Han har aldrig ringt mig vare sig förr eller senare och det blev en sådan uppmuntran att han ringde just den dagen. En dörr stängdes, men det där telefonsamtalet kändes som en bekräftelse på att Gud kan öppna nya dörrar.

Marita och Carl gick, när detta hände, redan på ett ettårigt program för mission och interkulturella studier, Promis.

– Så det var snopet. Vi fortsatte på utbildningen och litade på att Gud hade en annan öppning för oss, än den vi först hade trott, säger Marita.

Under tiden då Marita reste fram och tillbaka på volontärinsatser till Nkinga, lärde hon känna en Nepalmissionär som heter Pernilla Ardeby, även hon hade relation till SLB men var utsänd via EFK. Pernilla har sedan tidigare utvecklat en kurs som heter Pediatric Nursing Course (PNC), vilket är en vidareutbildning för sjuksköterskor att få kunskap om att arbeta med barn.  

– Pernilla och jag jobbade då, under några år, med att anpassa PNC-kursen till tanzaniska förhållanden och jag genomförde tillsammans med Pernilla pilotkursen i PNC på Nkinga.

I relation till detta tog missionärshandläggaren Stefan Rosth på EFS kontakt med makarna Hasselberg och berättade att DLM sökte missionärer i Tanzania och att det vore naturligt med ett samarbete mellan EFS i Sverige och DLM. 

– Vi tog kontakt med DLM, sedan påbörjades en process som handlade om tjänst här i Tanzania, och det gick ganska snabbt. Vi sökte tjänst på försommaren 2019 och i augusti var det bestämt att vi skulle bli utskickade. 

Hasselbergs är nu, sedan början av 2020, utsända i ett samarbete mellan EFS och DLM.

– Det är väldigt naturligt med detta samarbete eftersom den lokala tanzaniska kyrkan, Evangelical Lutheran Church of Tanzania (ELCT), är systerkyrka för alla de skandinaviska lutherska missionerna, berättar Marita.

När Carl och Marita kom till Tanzania läste de först språk i fem månader. 

– Efter språkstudierna klarar vi nu att undervisa på swahili på bibelskolan och när jag arbetar på sjukhuset så talar jag swahili med patienterna, berättar Marita. 

Carl arbetar heltid på bibelskolan som teologilärare, där Marita också undervisar i hälsa och engelska, två dagar i veckan. Resten av sin tid jobbar Marita på lutherska kyrkans sjukhus i Bunda, 3,5 mil söderut från där de bor. Där arbetar hon på sjukhusets barnavdelning och på förlossningen med för tidigt födda barn, men gör även insatser på barnavårdscentralen när det behövs. För detta krävdes att Marita skaffade tanzanisk sjuksköterskelegitimation. 

– För att få legitimationen gick det åt mycket papper, intyg, underskrifter och stämplar. Men det gick till slut, säger hon med ett stort leende.

Marita är utsedd till missionär för Barn i alla länder, och jobbar med barns rättigheter med hjälp av exempelvis PNC. På sjukhuset i Bunda, där Marita arbetar, har fem sjuksköterskor fått ta del av denna vidareutbildning. De har på så vis fått nya verktyg i hur man, till exempel, kan arbeta med lek och avledning i smärtlindrande syfte. 

Flera PNC-kurser planeras framöver. Då är det meningen att de som redan gått kursen ska få vara med och undervisa. Det är en av idéerna med kursen. Om man har fallenhet för undervisning, så kan man fortsätta att undervisa när man själv gått kursen. 

– Då undervisar de först tillsammans med mig och vi blir på så vis fler och fler som blir ambassadörer för dessa nya sätt att tänka kring barnsjukvården. PNC-kursen är verkligen en ögonöppnare för dem som arbetar med barn i sjukvården.

Förutom arbetet med PNC-kursen, arbetar Marita även med informationsutbyten mellan barngrupper i Sverige och i Tanzania. 

– Jag berättar om barns situation här i Tanzania, så att barn i Sverige ska få en bild av hur det är att vara barn här, säger Marita. 

Inom Bial jobbar hon också med att göra barnkonventionen känd i stiftets arbete, i Tanzania.

 – Vi åker runt i kyrkor här i Tanzania. Jag brukar ha med mig dockor för att illustrera olika saker om barns rättigheter, både för barn och vuxna, i gudstjänsterna. En docka heter Haki (vilket betyder rättigheter), en annan heter Pendo (vilket betyder kärlek).

Marita ler när hon berättar om att möta både barn och föräldrar i gudstjänsterna. 

– Jag har fått Haki-dockan av missionär Ulf Ekängen och flera andra dockor av andra vänner, säger Marita. Det är verkligen toppen att använda dockorna för att förklara och berätta. Dockorna använder vi även i vården. Om vi till exempel ska sätta en kanyl eller göra något annat ingrepp, då kan vi först visa på dockan vad det är vi ska göra på barnet.

När Marita berättar om den förändring hon börjar se som en följd av sitt arbete blir hon full av allvar och intensitet.

– Sakta men säkert får fler och fler upp ögonen för att man kan se på barn på andra sätt än man gjort tidigare. Jag har flera berättelser om personer som säger att de förstått att det finns bättre sätt att uppfostra barn än att slå dem. Det är uppmuntrande, när det börjar sprida sig. Det är också uppmuntrande när jag får komma in i en stressad eller smärtfylld situation där barn går igenom något svårt på sjukhuset. Att komma med min docka och få ett fint samtal eller hjälpa barnet igenom en svår behandling eller något som gör ont – bara genom att leka oss igenom hela förloppet. Att man även i en svår situation kan få leenden och skratt. Det gör det hela värt det!

Jag frågar Marita varför det är viktigt för kyrkan och missionen att arbeta med barns rättigheter.

– På grund av Guds kärlek till barnen och att Jesus är barnens vän. Eftersom vi är Jesu efterföljare ska vi också vara barnens vänner. En del säger att barnen är framtiden. Det är ju sant. Men det är viktigt att poängtera att barnen är viktiga här och nu, för sin egen skull, just som barn.

När vi avslutar vårt samtal frågar jag Marita vad hon skulle säga till sig själv som barn, om hon kunde. Vad vill du säga till den där lilla flickan som upplevde en missionskallelse och fick en »ärta« i sitt hjärta? Marita skrattar och får något drömmande i blicken. 

– Jag skulle säga: »Jag är här nu«. 

Missionsuppdraget är kyrkans livsluft

EFS startades för att nå Sverige med evangeliet. Det är vår historia och vår framtid. Kristi kyrka har både sin uppkomst och sitt syfte i att leva ut Guds mission. Gud hade sin mission på gång i vår värld redan innan han formade sin kyrka, missionen går som en tydlig röd tråd genom hela Bibeln och vi ser den även i Guds självutgivande kärlek. Vår treenige Gud sänder både sig själv för missionen och sänder ut sin kyrka som en del i den. Med andra ord: Kyrkan har inte ett missionsuppdrag – det är missionen som har fått en kyrka. Därför bör vi ha missionen i centrum.

Efter påskens uppståndelse sänder Jesus sina lärjungar med orden »Som Fadern sänt mig sänder jag er« (Joh 20:21). Vi får alltså del av samma sändning och mission som Jesus. Från Matteusevangeliets missionsbefallning (Matt 28:18–20) ser vi att denna kallelse är att »göra lärjungar«. Det är inte lika tydligt i våra svenska översättningar men det som är huvudverbet i hela befallningen är just det, att göra lärjungar. Vi som kyrka är Jesu lärjungar och kallade att gå ut för att göra fler lärjungar. Då har Jesus lovat att alltid vara med oss och han sänder sin Ande att leda oss.

Detta visar hur missionsuppdraget är centralt i kyrkans väsen och uppdrag. Därmed borde det ju också vara det rent praktiskt, både för oss som individer och för oss som församlingar och föreningar. Missionen är inte tänkt att var en sidoverksamhet bland flera andra i församlingens palett av goda verksamheter – missionen är tänkt att vara central och något som genomsyrar allt annat. Här tror jag att vi har något verkligt viktigt att erövra. Kyrkan är till sitt väsen missionell – utsänd – och det behöver speglas i allt vad vi gör och är.

Många av oss är nog bekanta med Alphakursen – ett fantastiskt verktyg för evangelisation och lärjungaträning. Vi kan ta den som exempel för att gestalta detta med missionen i centrum. På många håll är det en uppskattad nybörjarkurs om kristen tro som fungerar som en sidoverksamhet i församlingen. Alpha kan då fungera lite som en smågrupp (eller ibland en ganska stor grupp), utan att egentligen vara något som påverkar församlingen som helhet.

Det är inte så Alpha fungerar där den har sin uppkomst i Holy Trinity Brompton (HTB) i London. I den församlingen är »evangelisationen det primära«, enligt kyrkoherden Nicky Gumbel. Han menar att om man sätter evangelisationen främst så kommer lärjungaträning, ledarträning, kristen enhet, socialt arbete, gudstjänst och allt annat i kyrkans liv på dess rätta plats. Han menar att det inte bara handlar om Alpha i sig, utan om viljan och fokuset på att nå ut. HTB har en uppsjö av fantastiska verksamheter och initiativ utöver Alphakursen, men missionen är alltjämt i centrum och den drivande riktningen. Alpha – och missionen – är inte bara som en app bland flera andra i mobiltelefonen utan det underliggande operativsystem som präglar allt.

I sammanhanget bör det nämnas att HTB startat sammanlagt 127 nya församlingar och fått med tiotusentals nya personer som tidigare inte var med i kyrkan. Deras nyplanteringar har ambitionen att nå nya människor med Alpha som verktyg och missionen i centrum.

Här tror jag att det finns något viktigt att ta lärdom av. Vi behöver inte, och bör inte, göra exakt som HTB, eftersom alla sammanhang är olika. Men inställningen att ha missionen i centrum är något viktigt att återerövra. Då får mycket annat sin rätta plats. Huruvida man använder Alpha eller något annat upplägg är inte det viktiga i sig, missionen är det primära.

Ett viktigt uttryck för detta är att som kyrka inte vänta på att människor skall komma till kyrkan eller bönhuset och söka efter Gud. Vi behöver lämna vår trygghet, gå ut till människornas egen planhalva och möta dem i deras vardag. Vi måste komma till dem – det är vår kallelse.

Jag tror att vi ofta överskattar hur många som kommer till kyrkan utan en personlig inbjudan. Samtidigt underskattar vi hur många som kan vara intresserade av att samtala om djupare frågor och tron på ett sätt som är naturligt för dem. Det kan hända mycket när vi faktiskt tar initiativ, är frimodiga och möter människor där de är.

Låt oss lyfta blicken för att lyssna in Andens ledning. Han bjuder oss att följa med i det som Gud redan gör. Kanske det är några särskilda personer Han kallar dig och ditt sammanhang att nå. Du är redan sänd. Det är vi alla. Låt oss därför leva med Jesu mission i centrum som en missionell kyrka.

Född på nytt

För några år sedan gjordes en undersökning bland amerikaner vilka typer av grannar man ville ha. En av de saker som kom fram var att majoriteten av de tillfrågade inte vill ha en »born-again Christian« (född på nytt kristen/väckelsekristen) till granne.

Väckelsekristna – »born-again«-kristna – omnämns ofta i media i mindre smickrande sammanhang. Under coronapandemin har det bland annat handlat om motståndet mot vaccin. Vid beskrivningar av extrema sektliknande kristna grupper – sådana som media älskar att berätta om – dyker termen »väckelsekristendom« ofta upp. När kristna rollgestalter porträtteras i TV-kanalernas och streamingutbudets deckarserier framställs de ofta på ett mindre sympatiskt sätt, inte sällan som medlemmar i någon skruvad väckelsekristen sekt. Nej – väckelsekristendom har det inte lätt i dagens medielandskap! Just därför är det värt att reflektera över vad »född på nytt« egentligen står för eller borde stå för. Begreppet har nämligen spelat en viktig roll både i frikyrkan och i väckelserörelser inom Svenska kyrkan som exempelvis EFS. 

Schablonbilden som vi i dag lätt kan få är att en person som beskriver sig som »född på nytt« är en naiv, oftast outbildad, känslosam och obalanserad person, kanske med trasslig bakgrund och som just därför behövt en radikal upplevelse för att kunna få ordning på sitt liv. I förlängningen av schablonbilden får vi två sorters kristna: vanliga normala kristna och lite extremare kristna. De senare säger gärna att de är födda på nytt.

Vad är det att vara »född på nytt« enligt Bibeln? Om vi går till den bibliska bakgrunden till uttrycket »född på nytt« är Johannesevangeliet en lämplig startpunkt. Redan i första kapitlet tas frågan upp: »Men åt dem som tog emot honom [Jesus] gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud (Joh 1:12–13).«

Även om termen »född på nytt« inte används ordagrant här så är saken tydlig. Det radikala påståendet Johannes gör är att det är samma sak som att tro på Jesus. Med andra ord går det inte att vara kristen utan att vara född på nytt. Temat dyker åter upp i kapitel tre, när Jesus möter Nikodemos. Vi får veta att Nikodemos är farisé och medlem av judarnas råd. Det betydde att han var en ansedd välutbildad (troligen) äldre herre, vars liv kännetecknades av att han noggrant följde både etiska och religiösa bud. Utifrån detta kan vi dra slutsatsen att han med all sannolikhet uppfattades som balanserad och stabil. Med andra ord var Nikodemos som person raka motsatsen till schablonbilden vi kan ha av vem som behöver födas på nytt. Till honom säger Jesus: »Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike« (Joh 3:3). Även Nikodemos, som alltså var en högutbildad religiös praktmänniska, behövde bli född på nytt. Jesu tal om att bli född på nytt blir därmed en utmaning till tanken att det är en människas egen godhet, religiositet eller etik som gör att hon passar in i Guds rike.

»Född på nytt« är i Johannesevangeliet en synonym till att vara en kristen, en som tillhör Jesus. Vägen till det är inte att bli en bättre människa. Då hade den gode och välrenommerade Nikodemos bara behövt lite uppmuntran att fortsätta på den väg han redan var inne på – att leva så bra som möjligt – i stället för den radikala utmaning som den Jesus ger. Nej, det handlar om att bli en ny människa! Vi får av Jesus i sammanhanget veta att det är den helige Ande som föder på nytt: »Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike« (Joh 3:5). Jesus antyder här även dopet som en plats där människan föds på nytt. 

Även i Första Petrusbrevet ses det som en självklarhet att en kristen är en som är född på nytt. Här bygger brevets maning till mottagarna att leva ett helgjutet kristet liv på att de är födda på nytt: »Ni är ju födda på nytt, inte ur en förgänglig sådd utan ur en oförgänglig, Guds levande och bestående ord« (1 Petr 1:23). Vi får här även veta att det är Guds ord som föder en människa på nytt. 

I luthersk dogmatik har man sammanfört dessa utsagor genom att tala om att Guds verk sker när Anden verkar genom Guds ord, vilket i enlighet med Bibelns löften kan ske både i förkunnelsen och i dopet.

Hur märks det då att vi blivit födda på nytt? När Carl Olof Rosenius på 1800-talet genom sina artiklar i tidningen Pietisten sammanfattade vad Bibeln lärde i den frågan, räknade han upp ett antal kännetecken. I en artikel skriver Rosenius om vad som händer när en människa fått upp ögonen för evangeliet: »Då blir hon som förvandlad. Hon känner sig fri och lättad, som om en sten fallit från hennes hjärta. Hon blir glad och lycklig. Hon bekänner Kristus och talar om honom… Det hon tidigare glatt sig åt, räknar hon nu som en ren förlust jämfört med detta att ha fått lära känna Kristus (Fil 3:8). Nu är det med villigt hjärta hon gör goda gärningar, nu älskar hon dem som hör Herren till, nu lider hon gärna något för Jesu skull.«

Samtidigt noterar Rosenius att tron hela tiden prövas. Det gör att dessa kännetecken inte alls alltid är synliga. Den kristne märker att hon inte ber rätt, inte älskar rätt, inte ångrar sig som hon borde och så vidare. Till sist blir enligt Rosenius det viktigaste inte de osäkra kännetecken på Andens verk som kan finnas i henne själv, utan vad Kristus gjort för henne. Därmed blir det viktigaste kännetecknet på den som är född på nytt att hon vänder sig till Jesus, vill tro och förtrösta på honom. Sådant kan bara den helige Ande skapa.

Ibland sammankopplas detta med att vara född på nytt med en stark daterbar andlig upplevelse, något som Gud ger vissa människor i anslutning till att de blir kristna. Det kan dock lika gärna ske på ett stilla knappt märkbart sätt, genom att den som blivit kristen blir varse att nu tror hon på Jesus och vill tillhöra honom, även om hon inte riktigt vet tidpunkten när tron smög sig in i hennes liv. Det kan också ske efter en andlig kamp, eller så kan det vara som det varit för mig: jag döptes mindre än en vecka gammal och kan aldrig påminna mig om att jag inte trott på Jesus, även om det funnits perioder med olika typer av starka tvivel. Lika lite som jag minns min fysiska födelse minns jag min andliga födelse. Båda är ändå lika verkliga för mig nu.

Till sist, de olika sätt som finns att tala om vad som kännetecknar kristen har var och en sina poänger. Talet om att bli född på nytt bidrar med att lyfta fram hur det kristna livet i en människa är något som Gud själv skapar. Det är en gåva. Det påminner oss också om att det är en levande relation, som inte enbart handlar om att Gud genom Kristus gjort något för oss utan även om att den helige Ande arbetar i oss.

Det är dags för hela kristenheten att åter lägga beslag på talet om att vara född på nytt. Det är inte något för bara en viss typ av människor – det är för alla! Det är att vara kristen och tillhöra Kristus. 

Därför är frågan till var och en av oss: Är du född på nytt? 

Lärdomar från Anglikanska kyrkan

Den anglikanska kyrkan har många likheter med Svenska kyrkan. Precis som i Sverige finns det kyrkor i varje stadsdel och samhälle över hela landet. Och även i England kämpar man med att allt för många av dem gapar tomma, läggs ner och säljs. Idag ser man god frukt av det arbete man bedrivit för att vända trenden. Här finns mycket för oss att lära. 

I Londons anrika biskopshus finns The Gregory Centre for Church Multiplication (CCX). Namnet är inspirerat av påven Gregorius den store som år 597 sände ut missionärer till England för att predika evangeliet och grunda församlingar.

CCX arbetar målmedvetet med att vitalisera existerande kyrkor och har understött starten av 87 nya gudstjänstfirande gemenskaper i stiftet. De har precis lanserat en vision om starten av 400 nya gudstjänstfirande gemenskaper fram till 2030.  

Biskopen i London, Sarah Mullaly, har slagit fast: »Vi måste fortsätta att driva en kraftfull policy för församlingsplantering, vare sig det är i nya sammanhang eller handlar om att vitalisera existerande kyrkor, varhelst missionstillfälle uppstår och varhelst möjligheter kan skapas.« Som ett viktigt led i denna process talar biskop Sarah om nödvändigheten av vad hon kallar för »resurskyrkor«. Detta är livskraftiga församlingar som kan fungera som exempel och inkubatorer för nya satsningar och är redo att bistå med sin kompetens och sina resurser.

Kring dessa resurskyrkor uppstår det informella nätverk av församlingar och planteringar som de betjänar. I London har biskopen avskilt 19 sådana resurskyrkor och säger: »Dessa församlingar har framträtt som möjliggörare… och jag är angelägen om att fortsätta att uppmuntra dem att växa, ge vidare sina resurser, vitalisera existerande församlingar och plantera nya kyrkor.«

På CCX möter jag H Miller som fungerar som daglig ledare för verksamheten. Miller menar att församlingsvitalisering och församlingsplantering går hand i hand och att starten av nya kyrkor egentligen inte är något dramatiskt. 

– Alla kyrkor genom historien blev startade någon gång. Man kan använda olika uttryck och tala om plantering, etablering, expandering genom en ny gudstjänstfirande gemenskap inom församlingen eller vitalisering av kämpande församlingar. 

Miller som även är verksam som assisterande kyrkoherde i S:t Barnabas församling i Kensington berättar om dess historia: 

– S:t Mary Abbots församling beslutade 1825 att ur sin församling sända ut människor och starta två nya församlingar i sin stadsdel för att nå fler människor. S:t Barnabas är den ena och den andra är den mycket välkända Holy Trinity Brompton Church (HTB), som idag har startat flera nya församlingar i London och runt om i England.

Miller betonar behovet av en »mixed ecology« i kyrkolandskapet. Med termen menar han att det aldrig har funnits en enda specifik kyrkomodell som fungerat för alla överallt. En hälsosam mångfald av gudstjänstfirande gemenskaper, även inom ett och samma pastorat, behövs för att nå olika människor i vår tids komplexa sociala strukturer. 

CCX är primärt verksamma inom stiftet i London men fungerar i en rådgivande och rustande roll för de övriga stiften i England. De bedriver coaching, utbildningar och konferenser. Ola Nilsson, präst i Hagakyrkan i Markaryd, deltog på CCX konferens i juni: 

– Jag skulle säga att jag är betagen. Undervisningen är briljant, men framför allt inspireras jag av exemplen där trenden vänts i tynande sammanhang. Ideella och präster andas både engelskt lugn och evangelistisk iver. Detta är vad de vill göra. Inte för att rädda en organisation, utan för att sprida glädjen i en enkel, självsäker Jesus-tro, till nya människor på nya sätt. 

Ola sammanfattar sina intryck:

– Detta kan vi också få se i Svenska kyrkan.

I London fick jag även möjligheten att möta Holy Trinity Brompton och deras olika verksamheter. Jag satt ner med Mark Elsdon-Dew som är ansvarig för deras planterings- och vitaliseringsarbete som består av ett nätverk på över 100 församlingar. Han berättade inspirerande om olika kyrkor som stått tomma och varit nedläggningshotade men som idag är fyllda av folk och liv. Ett sådant exempel kommer från Brighton.

Den stora katedralen i staden hade länge stått tom och stängd på grund av stora renoveringsbehov. Biskopen i stiftet hörde av sig till HTB och undrade om de kunde hjälpa till med en nystart. 2009 sändes Archie Coates ut från HTB som ny präst till Brighton tillsammans med ett team på 30 personer. Idag är det en levande församling som samlar massor av studenter, unga familjer och har ett stort socialt arbete bland hemlösa och drogmissbrukare. Tillväxten i S:t Peters i Brighton har lett till att flera andra tomma kyrkor har fått nytt liv. Precis som Coates med team blev utsända från HTB, har S:t Peters fortsatt att sända ut folk till olika platser på stiftets inbjudan. 

Marie-Louise Nilsson har jobbat många år som präst inom EFS och Svenska kyrkan och har arbetat med Alpha på olika sätt i drygt 20 år. Sedan 2020 har hon en tjänst inom Alpha där hon har tät kontakt med HTB. Hon menar att det som kännetecknar församlingen är en genuin respekt för människors frågor, där man verkligen försöker möta människors sökande utan att förlora frimodigheten att tydligt visa på evangeliet. Marie-Louise gör en koppling till Sverige:

– Jag tänker på kyrkomötets uppmaning 2019 att »långsiktigt och systematiskt satsa på undervisning och lärande i kristen tro.« I England har man insett att kyrkan befinner sig i en missionssituation och under decennier satsat på detta. Man har medvetet jobbat för att skapa en inbjudande kultur och ge människor goda förutsättningar att höra, förstå och ta emot budskapet om Guds kärlek. Ett av dessa redskap har varit Alphakursen, där förutsättningar för det goda samtalet om tro och liv finns. Det påminner om hur vår svenska ärkebiskop Antje Jackelén formulerar sig i förordet till biskopsbrevet: »…i det goda mellanrummet mellan tvärsäkert ’så här är det’ och att lämna människor enbart åt den egna upplevelsen…«

Vad kan vi då lära av den engelska kyrkan? Marie-Louise sammanfattar: 

– Att inte vara så rädda och att allt inte måste se likadant ut. Att våga släppa fram det som växer. Att vara generös och bejaka mångfald i former och sätta det gemensamma missionsuppdraget främst. Det är okej att tycka och uttrycka sig olika, så länge vårt fokus är att nå nya människor och generationer med evangeliet. Svenska kyrkan har fortfarande ett stort förtroendekapital hos svensken och möter varje vecka många människor som är nyfikna på tron. Då behöver vi ha konkreta redskap för att hjälpa människor växa i tro. Här har jag själv inte funnit något bättre redskap än Alphakursen, men har någon hittat något bättre så använd det! I Romelanda/Kareby pastorat har vi gjort det till en vana att inbjuda till Alpha vid varje dop, vigsel, begravning och kyrkokörsövning. Inte bara en gång utan återkommande. Varje församlingsmedlem vet att de har något konkret att bjuda in vänner och arbetskamrater till.

När man betraktar den anglikanska kyrkan förundras man över hur rymlig den är med en mångfald av uttryck och betoningar. Graham Tomlin, biskop i Kensington, håller med och förklarar:

– Vår kyrka påminner om en stor familj med många barn där syskonen kan vara väldigt olika varandra trots att de tillhör samma familj. Biskop Graham fortsätter: 

– I mitt eget stift med drygt 100 församlingar finns det en mångfald av profiler, något som jag inte ser som en svaghet utan betraktar som en värdefull tillgång. Somliga av våra församlingar är väldigt katolska medan andra har en mer evangelisk och karismatisk profil.

Han menar att mångfalden är en tillgång utifrån det missionella perspektivet där samma kyrka kan erbjuda olika alternativ i samma område. Biskop Graham hänvisar till C.S Lewis:

– Lewis formulerade en typ av »generös ortodoxi« i boken »Mere Christianity«. Han beskriver där kyrkan som ett stort hus med många rum men som alla hålls samman genom en central hall eller lobby. I rummen odlas olika fromhetstraditioner men dörren in till huset och hallen är gemensam för alla som finns under husets tak. Man behöver inte lämna huset för att ta till sig rikedomarna som finns i de olika rummen. 

Biskop Graham har varit med och format St Milletus College, ett teologiskt seminarium som tagit fasta på denna inriktning. Här är man mån om att blanda akademiska studier med församlingspraktik och andlig formation. Man har även ett speciellt utbildningsspår för pionjärer med fokus på att ordinera präster för missionala insatser och församlingsplantering.

– Vi försöker förena teologiska och liturgiska rötter från kyrkans djupaste tradition med nya sätt att vara kyrka och mer kontextuella uttryck för både gudstjänst och mission, beskriver biskop Graham. 

Orden sammanfattar väl min egen upplevelse av Church of England. Mångfald och enhet. Ödmjukhet och frimodighet. Generositet och målmedvetenhet. Kyrkan i England har börjat att vända trenden, men det finns mycket kvar att göra. För oss här i Sverige finns det framförallt mycket att lära av våra bröder och systrar i England.