När Marita dyker upp på skärmen är det med ett brett leende och den numera så vanliga inledningsfrasen: »Hör du mig?«

Hon och jag får ett långt och innehållsrikt samtal över internet. Vi talar om längtan, kallelse, missionärslivet och om hur det aldrig behöver bli för sent. Redan som liten flicka lyssnade Marita på hemmavarande missionärers berättelser i den församling där hon växte upp. Hon berättar hur ett frö av missionslängtan såddes inom henne då. Hon skrev till och med en liten dikt om fröet som hamnade i hennes hjärta – men, fröet fick heta »ärta« för att det skulle rimma på hjärta. När Marita följde med sin mormor på symöten i kyrkan, där damerna sydde och stickade kläder som sändes ut i mission, befästes hennes längtan. För att i tonåren, när Marita brevväxlade med missionärer, djupna ännu mer.

Nu bor Marita Hasselberg med sin make Carl i Tanzania sedan februari 2020. När jag frågar om de trivs så skiner de båda upp och säger: »Ja! Mycket bra!«. När de sändes ut var det med dubbla utsändningsgudstjänster. En i Sverige och en i Danmark. Så ordnades det eftersom makarna är utsända både av EFS i Sverige och av Dansk Luthersk Mission (DLM). 

I Tanzania bor Carl och Marita på en gård som även huserar en bibelskola.

– Det är som att bo på en svensk folkhögskola ungefär. Här finns elevernas logement, en kyrkobyggnad, skolsalar, en matsal, ett bibliotek, lärarbostäder, en verkstad där det görs olika snickerier, en sysal och andra småhus för olika ändamål. Det finns också en kvarn där man maler majsmjöl till »ugali«, som utgör basföda i Tanzania. En svinstia, där det föds upp grisar för kött, och åkermark för odling gör att skolan blir i princip självförsörjande, berättar Marita.

Det är ett annorlunda liv de valt, makarna Hasselberg. Detta val gjorde de i en tid i livet där en etablerad tillvaro kanske skulle få andra att tveka. Men, Marita och Carl tänkte inte så. 

– Vi tänkte såklart på vad barnen skulle säga, när vi började fundera på att ge oss iväg, säger Marita. 

– Barnen är stolta över oss. De säger till och med att de utmanas av oss. Att vi inte lät oss stoppas att följa våra drömmar. Samtidigt är det klart att det ändå är med sorg i hjärtat som vi kramar barnen och mina föräldrar farväl efter sommarbesöken i Sverige. Att vara så långt ifrån dem och också på ett sätt beröva barnen ett föräldrahem på nära håll, är en av de stora utmaningarna med att åka i väg, så som vi gjort.

Marita fortsätter sin berättelse om beslutet att flytta utomlands som missionärer med stor inlevelse.

– Det blev inte för sent och det är inte för sent. Vårt liv i Sverige har varit meningsfullt så det är inte det. Jag fick tag på ett citat från Sören Kirkegaard där han sa: »Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv«. Så. Ja. Det är en utmaning! Men, man får väldigt mycket tillbaka, när man vågar.

Marita är sjuksköterska och Carl är utbildad teolog. Marita har även utbildat sig vidare till barnsjuksköterska. När Marita började den vidareutbildningen fick hon redan första dagen veta att det fanns möjlighet att göra praktik på missionssjukhuset Nkinga i Tanzania. Då såg Marita sin chans att få pröva på att arbeta i mission. Marita kom i väg på praktik i 10 veckor och skrev sin magisteruppsats när hon var på Nkinga, 2015. Marita trivdes otroligt bra och kände att arbetet i mission var så som hon hade tänkt sig, redan som barn. På Nkinga träffade hon andra svenskar som var utsända av Skandinaviska Läkarbanken (SLB), som volontärer. Genom SLB fick Marita möjlighet att komma tillbaka till Nkinga och göra volontäruppdrag flera gånger. Vid några sådana volontärinsatser följde Carl med, vilket gjorde att han också fick upp ögonen för möjligheten att arbeta utomlands. Marita och Carl tog kontakt med flera sändande organisationer som Evangeliska Frikyrkan (EFK) och Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS), båda samfund de har relationer till. De var i process för en tjänst i ett annat afrikanskt land under en tid, men den processen slutade i att det inte blev aktuellt.

– Men det var så märkligt, samma dag som vi hade fått meddelande om att det inte blev aktuellt i den där processen, så ringde en pastor från Tanzania och sa: »Ni ska till Tanzania«. Han har aldrig ringt mig vare sig förr eller senare och det blev en sådan uppmuntran att han ringde just den dagen. En dörr stängdes, men det där telefonsamtalet kändes som en bekräftelse på att Gud kan öppna nya dörrar.

Marita och Carl gick, när detta hände, redan på ett ettårigt program för mission och interkulturella studier, Promis.

– Så det var snopet. Vi fortsatte på utbildningen och litade på att Gud hade en annan öppning för oss, än den vi först hade trott, säger Marita.

Under tiden då Marita reste fram och tillbaka på volontärinsatser till Nkinga, lärde hon känna en Nepalmissionär som heter Pernilla Ardeby, även hon hade relation till SLB men var utsänd via EFK. Pernilla har sedan tidigare utvecklat en kurs som heter Pediatric Nursing Course (PNC), vilket är en vidareutbildning för sjuksköterskor att få kunskap om att arbeta med barn.  

– Pernilla och jag jobbade då, under några år, med att anpassa PNC-kursen till tanzaniska förhållanden och jag genomförde tillsammans med Pernilla pilotkursen i PNC på Nkinga.

I relation till detta tog missionärshandläggaren Stefan Rosth på EFS kontakt med makarna Hasselberg och berättade att DLM sökte missionärer i Tanzania och att det vore naturligt med ett samarbete mellan EFS i Sverige och DLM. 

– Vi tog kontakt med DLM, sedan påbörjades en process som handlade om tjänst här i Tanzania, och det gick ganska snabbt. Vi sökte tjänst på försommaren 2019 och i augusti var det bestämt att vi skulle bli utskickade. 

Hasselbergs är nu, sedan början av 2020, utsända i ett samarbete mellan EFS och DLM.

– Det är väldigt naturligt med detta samarbete eftersom den lokala tanzaniska kyrkan, Evangelical Lutheran Church of Tanzania (ELCT), är systerkyrka för alla de skandinaviska lutherska missionerna, berättar Marita.

När Carl och Marita kom till Tanzania läste de först språk i fem månader. 

– Efter språkstudierna klarar vi nu att undervisa på swahili på bibelskolan och när jag arbetar på sjukhuset så talar jag swahili med patienterna, berättar Marita. 

Carl arbetar heltid på bibelskolan som teologilärare, där Marita också undervisar i hälsa och engelska, två dagar i veckan. Resten av sin tid jobbar Marita på lutherska kyrkans sjukhus i Bunda, 3,5 mil söderut från där de bor. Där arbetar hon på sjukhusets barnavdelning och på förlossningen med för tidigt födda barn, men gör även insatser på barnavårdscentralen när det behövs. För detta krävdes att Marita skaffade tanzanisk sjuksköterskelegitimation. 

– För att få legitimationen gick det åt mycket papper, intyg, underskrifter och stämplar. Men det gick till slut, säger hon med ett stort leende.

Marita är utsedd till missionär för Barn i alla länder, och jobbar med barns rättigheter med hjälp av exempelvis PNC. På sjukhuset i Bunda, där Marita arbetar, har fem sjuksköterskor fått ta del av denna vidareutbildning. De har på så vis fått nya verktyg i hur man, till exempel, kan arbeta med lek och avledning i smärtlindrande syfte. 

Flera PNC-kurser planeras framöver. Då är det meningen att de som redan gått kursen ska få vara med och undervisa. Det är en av idéerna med kursen. Om man har fallenhet för undervisning, så kan man fortsätta att undervisa när man själv gått kursen. 

– Då undervisar de först tillsammans med mig och vi blir på så vis fler och fler som blir ambassadörer för dessa nya sätt att tänka kring barnsjukvården. PNC-kursen är verkligen en ögonöppnare för dem som arbetar med barn i sjukvården.

Förutom arbetet med PNC-kursen, arbetar Marita även med informationsutbyten mellan barngrupper i Sverige och i Tanzania. 

– Jag berättar om barns situation här i Tanzania, så att barn i Sverige ska få en bild av hur det är att vara barn här, säger Marita. 

Inom Bial jobbar hon också med att göra barnkonventionen känd i stiftets arbete, i Tanzania.

 – Vi åker runt i kyrkor här i Tanzania. Jag brukar ha med mig dockor för att illustrera olika saker om barns rättigheter, både för barn och vuxna, i gudstjänsterna. En docka heter Haki (vilket betyder rättigheter), en annan heter Pendo (vilket betyder kärlek).

Marita ler när hon berättar om att möta både barn och föräldrar i gudstjänsterna. 

– Jag har fått Haki-dockan av missionär Ulf Ekängen och flera andra dockor av andra vänner, säger Marita. Det är verkligen toppen att använda dockorna för att förklara och berätta. Dockorna använder vi även i vården. Om vi till exempel ska sätta en kanyl eller göra något annat ingrepp, då kan vi först visa på dockan vad det är vi ska göra på barnet.

När Marita berättar om den förändring hon börjar se som en följd av sitt arbete blir hon full av allvar och intensitet.

– Sakta men säkert får fler och fler upp ögonen för att man kan se på barn på andra sätt än man gjort tidigare. Jag har flera berättelser om personer som säger att de förstått att det finns bättre sätt att uppfostra barn än att slå dem. Det är uppmuntrande, när det börjar sprida sig. Det är också uppmuntrande när jag får komma in i en stressad eller smärtfylld situation där barn går igenom något svårt på sjukhuset. Att komma med min docka och få ett fint samtal eller hjälpa barnet igenom en svår behandling eller något som gör ont – bara genom att leka oss igenom hela förloppet. Att man även i en svår situation kan få leenden och skratt. Det gör det hela värt det!

Jag frågar Marita varför det är viktigt för kyrkan och missionen att arbeta med barns rättigheter.

– På grund av Guds kärlek till barnen och att Jesus är barnens vän. Eftersom vi är Jesu efterföljare ska vi också vara barnens vänner. En del säger att barnen är framtiden. Det är ju sant. Men det är viktigt att poängtera att barnen är viktiga här och nu, för sin egen skull, just som barn.

När vi avslutar vårt samtal frågar jag Marita vad hon skulle säga till sig själv som barn, om hon kunde. Vad vill du säga till den där lilla flickan som upplevde en missionskallelse och fick en »ärta« i sitt hjärta? Marita skrattar och får något drömmande i blicken. 

– Jag skulle säga: »Jag är här nu«.