På 1980-talet kom EFS att synas i media på ett sätt som nog aldrig skett tidigare. När svältkatastrofen på Afrikas horn blev känd, lyftes EFS fram som en viktig aktör. Vi var med i artiklar, på helsidesannonser i kvällstidningarna och våra medarbetare syntes i TV.

I slutet av 1979 kom ett brev från den somaliska ambassaden i Stockholm, skickat till en gammal EFS-adress. Man vädjade där om hjälp för alla de flyktingar som flydde från Ogaden i östra Etiopien. Det är anmärkningsvärt att EFS blev aktuellt, eftersom det ändå var 45 år sedan EFS missionärer var där. Men något av det som då gjorts fanns tydligen kvar i minnet.

Vid styrelsens sammanträde i mars 1980 togs beslut om en insats och kontrakt skrevs med Somalias regering och FN:s flyktingkommissarie i Mogadishu. I september startade det första teamet ett nutritions- och hälsovårdsprogram i flyktinglägret i Jalalaqsi, cirka 18 mil nordväst om Mogadishu. Ett chartrat plan lastat med katastrofmaterial, medicin, två landrovers och byggnadsmaterial. Det blev inte bara hälsovård utan snart även program för att hjälpa flyktingarna till arbete. Allt från åsnekärror för vattentransport, och tegelstenstillverkning, till utbildningar i hantverk, vävning och snickeri.

På olika sätt visade myndigheterna att de gärna såg ett utvecklingsprojekt i söder. Vid missionären Stig Jonssons undersökningsresa 1983 mötte han några som behållit sin kristna tro sedan den tid då EFS-missionärerna var där, fram till att de utvisades av den italienska makten 1935. 

EFS fick löfte om stöd av Lutherhjälpen genom SIDA-bidrag upp till 80 % av kostnaden. Buaale och Saakow blev nya platser att lära känna. Resultatet blev bland annat 35 hälsostationer, ett stort vattenprogram, apoteksförråd och labb vid sjukhusen. EFS ungdoms nystartade projekt Mission en Livsstil (MEL) gjorde en rivstart och samlade in verktyg och pengar till projektet, och en grupp fick resa dit och ta med sig inspiration och kunskap hem.

Politiska oroligheter nådde dock Jubadalen 1989 och alla anställda fick fly till Mogadishu och senare till Sverige.

Redan på 1970-talet påbörjades ett flyktingarbete i södra Sudan, men ännu större blev det i öster med flyktingar från Eritrea och Etiopien. 1976 fanns det 100 000 krigsflyktingar i östra Sudan, i slutet av 1985 var det 850 000 som flytt torkan och hungern. Hungeråret 1984 var det 7 miljoner svältande och 1 miljon döda i Etiopien. 

EFS spelade en speciell roll som förmedlare av katastrofhjälp till Eritrea och Tigray i norra Etiopien. Nio års flyktingarbete i Sudan gjorde att man kunde ta sig an flyktingströmmarna och arbetet fortgick hela 80-talet. Många ville ge bidrag till EFS och under 1985 kom det in 7,7 miljoner kronor. EFS fick 2 miljoner från Flykting 86 och 1,5 miljoner från Band Aid.

Kriget i Eritrea innebar att inga missionärer kunde vara kvar. Kyrkan fick 1982 sitt huvudkontor konfiskerat, medarbetare fängslades och flera skolor stängdes. Men hjälparbete kom igång: Genom mat-för-arbeteprojekt byggde 3 500 arbetare en damm i Keren, som gav en hel stad både mat och vatten. Totalt byggdes 14 dammar i landet. Genom insamlingar i Borås och Skellefteå köptes två lastbilar till kyrkans projekt. Situationen förbättrades och skolor och kyrkor kunde byggas. Den stora kyrkan i Asmara invigdes även 1989.

Den politiska situationen var svår för kyrkan i Etiopien. 1980 stängdes ett 20-tal kyrkor och andra hindrades att ha möten. Generalsekreteraren Gudina Tumsa hade fängslats 1979 och det dröjde länge innan det kom besked om hans avrättning. Men detta stoppade inte Mekane-Yesuskyrkan – medlemsantalet ökade 1980 med 24 % till 532 000. Åren efter fängslades flera och 1982 konfiskerades huvudkontoret. Men 1985 hade 200 kyrkor öppnats och kyrkan växt till nära 700 000, 1989 till över 800 000. En ständigt växande kyrka som alltid jobbat med ett holistiskt tänkande, där man ser till hela människans behov.

1963 bildades Tanzanias lutherska kyrka av sju tidigare självständiga lutherska kyrkor. Från 500 000 1970 till en miljon medlemmar 1986 och 1,3 miljoner 1989. Kyrkan hade 1986 cirka 150 missionärer varav 50 från SKM och 38 från EFS. Kyrkan drev 17 sjukhus och 70 kliniker. Fokus låg på bekämpningen av aids och att utbilda evangelister i den växande kyrkan. EFS gav exempelvis stöd till en tanzaniansk präst att arbeta i Malawi. 1988 skrevs även ett avtal mellan EFS och kyrkan där EFS gav stöd till byggande av enkla kyrkolokaler, ett kyrkcentrum och lön till en präst för evangelistutbildning. Dessutom en stor satsning på ungdoms- och scoutarbete.

Under 80-talet hade EFS som mest 140 missionärer, men i den lilla kyrkan i Indien blev missionärerna färre och färre. Till slut fick ingen arbetstillstånd för arbete på barnhem, sjukhus och prästutbildning. Under decenniet stödde EFS även flera bibelöversättningsarbeten, på gondi (Indien), tigré (Eritrea/Etiopien), pidgin (Salomonöarna), och pulaar (Senegal). 

Det gjordes också försök att lära sig mer och nå muslimerna. I Kenya var ett projekt för att nå muslimska kvinnor och en kristen bokhandel öppnades i Oman.

Kommentar:
Artikeln om EFS internationella arbete på 1980-talet behandlar många delar av ett omfattande arbete. Det är imponerande och intressant att ta del av! Jag slås av att länderna på Afrikas horn än en gång behöver hantera en svältkatastrof med allt vad det innebär. Precis som på 80-talet kan EFS vara närvarande med stöd. 

Helt avgörande för våra insatser är våra nära och långsiktiga relationer till kompetenta och kloka samarbetskyrkor och partner.

Helena Cashin, chefredaktör 

• Della
• Twittra