Jag visste inte mycket om andlig adel innan mitt möte med Gunnar Kärrbom. Men några timmar i ett soligt Västerås med en glad och inspirerande Gunnar fick mig att inse att det här är ett intressant ämne, som troligen fler än jag hört ganska lite om. Vi tar plats vid Västerås domkyrkas mysiga utecafé och Gunnar berättar att bakgrunden till bokens tillkomst började med att han blev sjukskriven.

  

– För att rehabilitera mig tyckte min kyrkoherde, Susanne Senter, att jag skulle åka ut och sjunga psalmer och hålla föredrag. Då återstod bara frågan vad jag skulle prata om, och jag kom på det nästan direkt – jag skulle prata om paret Lewenhaupt. 

Det visade sig att Gunnar var en fena på detta, och hans samlingar inom Västerås stift kom att bli mycket uppskattade. 

– Biskop Mikael Mogren snappade upp detta och sa: »Du ska absolut skriva en bok om det här«, men jag var inledningsvis väldigt skeptisk. Tiden gick och till slut tänkte jag väl att jag kunde ge det ett försök.

I boken Andlig adel skriver Gunnar främst om Eva (1797–1877) och Gustaf (1791–1873) Lewenhaupt, och dess betydelse för folkväckelsen i Sverige under 1800-talet. 

– En myt som fortfarande finns är att det främst var bland de lägst ställda i samhället som väckelsen bröt fram. Men det hände stora saker inom adeln också, där flera hjärtan verkligen brann för Guds rike. De mandat som adeln kunde använda sig av, som ibland gick före svensk lag och tidsanda, blev dörröppnare för väckelsen på olika sätt, säger Kärrbom och fortsätter: 

– Jag är förvånad över att det »borrats« så lite i detta ämne, men jag som amatörforskare har njutit av att bland annat ta del av mängder av handskrivna brev. Det är en dröm för en forskare att komma så nära personer man skriver om, till exempel att få se handstilen. 

När vi druckit upp vårt kaffe tar vi en promenad norrut genom stadens äldre kvarter till Carlslund, herrgården vackert belägen vid Svartån som Eva och Gustaf Lewenhaupt köpte och verkade ifrån. Här stod dörrarna öppna för gäster från alla möjliga sociala sammanhang. 

– Det gemensamma kittet var den kristna tron. Lewenhaupts stöttade många gymnasister, studenter och präster som var gripna av väckelsen. Det fanns alltid någon yngre präst eller teologistuderande som genom att hålla andakter, böner och undervisning fick »äta opp sig«, som Gustaf brukade säga. 

Gunnar beskriver vidare hur Carlslund fungerade som ett andligt kraftfält under paret Lewenhaupts tid, och ända sedan dess har det varit en plats för omsorg – nu bedrivs ett äldreboende i anslutning till herrgården. Lewenhaupts var även pionjärer inom det diakonala arbetet i Sverige efter att ha fått inspiration från släktingar i Tyskland. Eva lär ha sagt: »Någon som är utan hem och utan plats, blir här tills vidare.«

– Paret Lewenhaupt fanns med i de kretsar som så småningom startade Ersta diakoni. Och det var inte det enda projektet som föddes ur väckelsen. Bildandet av Stockholms stadsmission tillkom kort efter, och därefter bildandet av EFS. Alla tre hörde initialt sett ihop på ett tydligt vis och det var samma folk som fyllde upp de olika styrelserna, vilket är superintressant, säger Kärrbom. 

Noterbart är också att Carl Olof Rosenius fanns med i alla dessa styrelser, innan han fick avvika från somliga engagemang, troligen för att han fick för mycket att göra. 

– Rosenius pratade inte enbart om själars frälsning och omvändelse. Under den här tiden lade han fram ett tydligt diakonalt, socialt program. 

Utöver makarna Lewenhaupt har även Axel Adlercreutz en framträdande roll i Gunnars bok. Axel var också adelsman och gifte sig med Hedwig Lewenhaupt, dotter till Eva och Gustaf. Han var en skicklig politiker och även mycket påverkad av väckelseandan, bland annat var han EFS ordförande 1857–1868. En rolig detalj är att han sålde sitt sommarställe i Bromma – Johannelund – till EFS utan att göra någon som helst vinst. Axel var också den som köpte fastigheten där Ersta diakoni fortfarande drivs. 

– Axel har gjort flera saker som kom att betyda kolossalt mycket för EFS. Han gjorde sedan en enorm politisk karriär och fick uppdraget som justitiestatsminister, det som då var Sveriges högsta politiska ämbete.

Under den tiden, närmare bestämt i maj 1873, kröntes Oscar II. Det kom att bli Sveriges sista kröning.

– Det är häftigt att tänka att Adlercreutz – en EFS-ordförande och väckelseman – var den ämbetsman som Oscar ll avlade sina löften inför. 

Boken är planerad att släppas i november och all vinst från den kommer att efterskänkas till Ersta diakoni, då både Gunnar och hans hustru Solveig, som är diakon, har diakoni nära sina hjärtan. 

– Efter att ha »umgåtts« med personerna i boken i snart sex år känns det helt fantastiskt att boksläppet närmar sig. Det har varit ett äventyr i tro att genomföra det här projektet. Jag tycker att biskop Mikael Mogren sammanfattar det hela bra i förordet: »Må paret Lewenhaupts exempel inspirera oss i vår tid«. Jag har nämligen inte skrivit detta enbart för att lyfta dåtiden, utan för att peka på en stor inspirationskälla som kan lära oss mycket även i dag.

• Della
• Twittra