Vår gamla dieselbil gick inte att starta. Batteriet var helt urladdat. Jag kopplade in en laddare, och efter en stund började oväntade saker hända. Det smällde, klickade och blinkade i lampor och instrumentpanel – rena nöjesfältet! Ett tag gick vindrutetorkarna. Orolig avbröt jag laddningen och kontaktade en bilverkstad och beskrev symptomen. De lugnade mig och sa att det var normalt för den typ av bil vi hade att sådant händer när spänningen stiger i bilens elsystem. Killen jag talade med berättade att de datorer och reläer som styrde bilens funktioner inte fungerade normalt förrän batteriet var tillräckligt laddat. Fast det lät illa och såg underligt ut vågade jag fortsätta laddningen. Jag hade fått en förståelse av vad som höll på att hända.

Illustration: Benjamin Kruse

Bilar är komplexa saker, men än mer komplexa är vi människor. Hur ska vi tolka och förstå oss själva och vad som händer i våra liv? Hur ska vi se på vad frälsningen gör i oss och med oss? Hur förhåller den sig till vad Gud gett oss i skapelsen, och de problem vi brottas med på grund av synden? Teologins uppgift är bland annat att hjälpa oss att förstå Gud, skapelse, synd och frälsning, för att vi ska ha verktyg att förstå och hantera den verklighet vi lever i.

En av de grundläggande teologiska frågorna handlar just om detta, alltså: hur man bäst ska beskriva vad som händer med en människa som blir kristen. Lite förenklat kan man ställa frågan om vilken av följande tre bilder som beskriver den kristna människan bäst. Kan hon bäst liknas vid ett gammalt hus som rivits och ersatts av ett helt nytt hus? Eller är det bättre att likna henne vid ett hus som genomgått en renovering ända från grunden? Ett tredje alternativ är att likna henne vid ett hus som trots allt är i hyfsat skick, men som fått en påbyggnad, en ny fräsch övervåning.

Översatt till teologiska termer är den fråga som ställs här hur relationen mellan natur och nåd bäst kan beskrivas. Beroende på hur man tänker här, kommer man att hantera sitt liv och sina utmaningar olika.

Bilden av människan som ett gammalt hus som rivits och ersatts av ett helt nytt, innebär att man ser det som fanns i människans gamla liv så problematiskt och skadat av synden att det inte finns något gott som går att anknyta till. Den som vuxit upp eller befunnit sig i riktigt radikala väckelsesammanhang kan känna igen sig i denna typ av synsätt. Även om det inte alltid var detta synsätt som rakt av predikades, låg de radikala slutsatserna nära till hands. Inte sällan har det här synsättet även inneburit en nedvärdering av kroppen och dess behov. Kroppen och »köttet« – det som står Gud emot – har blivit sammanblandat. En annan sammanblandning som skett allt för många gånger är att man inte sett skillnaden mellan självförakt och syndakännedom. 

Bakgrunden till de problem detta synsätt inneburit är att man i praktiken saknat en lära om skapelsen. Den har uppslukats av läran om synden. Denna typ av kristen tro kan bädda för att den enskilde lite senare i livet blir besviken och ibland till och med bitter för att livet blev så begränsat. Det här synsättet ger inte heller några nycklar till att förstå varför det kan finnas så mycket gott bland »hedningarna«. Givetvis finns trots alla problem även poänger med detta synsätt. En styrka är att man tydligt ser synden och söker att radikalt bryta med det destruktiva som finns i livet. 

På andra sidan av skalan har vi beskrivningen av människan som ett hus som fått en påbyggnad – en ny övervåning. Här finns en stark betoning på Guds goda skapelse. Skapelsen betonas så mycket att den nästan helt slukar syndens problematik. Här finns absolut inte tanken att allt måste bort för att ge plats för ett helt nytt bygge. Strategin blir snarast att genom uppmuntran bekräfta människan så att hon varken behöver kämpa med självförakt eller dåligt samvete för någon synd. Ibland blir detta en motbild som lyfts fram för att parera för »biverkningarna« i den slutna kristendom som inte ger ordentlig plats för skapelsen. Det blir lätt en typ av bekräftelsekristendom som förkunnar ett slags psykologiserad självhjälpsfilosofi – den västerländska mainline-kyrkans marknadsanpassade kristendom som inte stöter någon.

Här blir problemet, som så småningom kan göra sig påmint, att den som brottas med sin egen synd och med världens ondska inte får någon riktig hjälp. Bra självkänsla och gott självförtroende som man kan få hjälp med här, är inte samma sak som att få hjälp med syndernas förlåtelse och ett nytt liv. Trots allt har även detta synsätt sina förtjänster. Bland annat påminner det oss om Guds skapelses godhet.

Jag vill påstå att det finns ett betydligt bättre alternativ till båda synsätten ovan. Vi har i bilden av den kristna människan som ett hus som renoveras en beskrivning som svarar både mot bibelordet och livets utmaningar på ett mera fullödigt sätt. Här förnekas inte vare sig den goda skapelsen (det är samma hus som tidigare) eller den katastrofala synden (en renovering från grunden behövs). 

Till god andlig vägledning i luthersk kristendomstolkning hör att inse skillnaden på skapelse och frälsning – en distinktion som hör ihop med detta synsätt. I förlängningen av ordparet skapelse och frälsning har vi ett mycket användbart verktyg för att förstå Guds sätt att arbeta i denna värld och förstå oss själva och våra medmänniskor i vår dubbelhet. Inom ramarna för skapelsen har vi trots syndens skador förmåga både till det som är gott och det som är ont. Vi kan bygga vidare på det goda som finns i skapelsen och ta emot allt som bidrar till livet, vare sig det är varmt troende människor eller gudsförnekare som hjälper oss. Gud arbetar för att trots synden upprätthålla skapelsen genom oss alla oavsett tro – så långt vi gör det goda. En annan dimension av att bejaka skapelsen är att erkänna att vi kan ta hjälp av både sjukvård och psykologi för att hantera våra problem inom skapelsens ramar. Världen är på detta sätt öppen för mig som kristen.

Frälsningen har andra villkor. Den har djupast sett med vår gudsrelation att göra och hanterar gudsupproret inom oss. Den har att åtgärda andlig död – att vi har gått vår egen väg. Evangelium predikar för oss om Guds eviga kärlek och att Gud i Kristus öppnat vägen. Evangelium tillsäger oss syndernas förlåtelse och erbjuder liv och salighet med Gud. Här gäller inte nåden som påbyggnad på naturen, utan nåden är i detta avseende något som går ända ner i botten av våra liv. 

En teologisk beskrivning av människan som tar skapelsen, synden och frälsningen på allvar hjälper oss att ge plats både för det mänskliga och gudomliga i våra liv som kristna. För den som vill fördjupa sig i hur en sådan människosyn kan utvecklas, rekommenderar jag ett litet men oerhört innehållsrikt häfte som Agne Nordlander skrev 1980 med titeln Mysteriet människan. Det kan gå att hitta på antikvariat – om man har tur. Kanske vore detta häfte något för EFS Budbäraren att damma av och ge ut igen?

Må vara att vi kanske inte nödvändigtvis behöver förstå vad som händer i en gammal dieselbil med batteriproblem, men för en hållbar och sund tro behöver vi god teologi som räcker oss hållbara bibelförankrade tolkningar av livet.